Vinlusen

2012:7 Välkänt

2012-01-21T11:10:00.001+01:00

Ni har sett mina rubriker ett tag nu. Och kanske undrat vad de har att göra med innehållet i posterna. Med all rätt. Det skulle jag också göra om jag hade varit en av mina läsare. Men jag är inte läsaren utan den som skriver. Och dessvärre har jag inget svar. Förledet "väl" är förknippat med något som är gott. Som jag vill att 2012 ska bli. Hittills har det varit gott och väl.

Igår gick jag till Deville för att, å en väns vägnar, kolla om man kan komma in där med en rullstol. Det kan man, visade det sig. Eftersom jag ändå var där så passade jag på att ta ett glas Dr Pauly Tres Naris Riesling och några rostade mandlar i baren. Och prata med den trevliga personalen. Kanske därför jag går dit, när jag tänker på det. En krog, sådär i början av kvällen, innan stimmet har kommit igång och personalen inte kommit in i det riktigt hektiska, är en fantastisk miljö.
Det blev ett glas Peter Jacob Kühn Tonkieser Riesling en kastrull musslor, med en liten skål frittar och aioli av bara farten. Avslutade med en kaffe och en fyra brandy, Veterano från Osborne. Vinerna, som båda importeras av Vinovativa, är fantastiskt bra som ni förstår. Musslorna var goda men aiolin var för sur för min gom. Vilket jag inte sade, feg som jag var.

Sedan for jag till Strömmen för att sammanstråla med J som bodde i Norge för några år sedan. Och det stod klart för mig vilken eländig snobb jag har blivit. Eller åtminstone så lyckades J få mig att tro det. Vi promenerade upp längs Katarinavägen och pratade om de ryska målarna som visas på Nationalmuseum de sista dagarna den här helgen. Efter diverse turer hamnade vi, och några som vi träffat på ett ställe på Skånegatan som jag bevistar så ofta att jag inte längre ids skriva vad det heter, sent på en krog som heter Harvest Home. J anklagade mig för att aldrig ha bjudit hem honom. Det är sant att jag inte har bjudit hit honom, men det är inte så många som har blivit över huvud taget. Jag har lovat att vi ska äta ostron och dricka champagne eller chablis till det någon gång innan han åker till USA. Hos mig alltså. Jag behöver bara ett superelliptiskt bord först. Och jag vill inte betala tio tusen för det. Det borde väl gå. Hem gick jag vid två.

2012:6 Välförsett

2012-01-19T20:11:00.000+01:00

Det känns som det var evigheter sedan jag var på gala senast men det är i själva verket bara ett knappt år sedan. Då var det White Guide på Grand - en utdelning som jag tiggde mig till - nu var det Gulddrakeutdelning i Palatset på Riddarholmen som L bjöd med mig på. Tack!
Palatset är för övrigt ett konkursdrabbat allaktivitetshus för barn och ungdomar. Gulddraken är DN:s utmärkelse som delas ut till krogar i olika kategorier. Kategorierna var:

Fynd
Bar
Mellan
Budget
Lyx

Och så ytterligare en i kategorin var man skulle ta en gäst som är på tillfälligt besök i Stockholm när man ska ut för att äta.

Pristagare blev:

Pontus!
AG
Chez Betty
Blue Light Yokohama
Gastrologik

Av dessa har jag i närtid bara besökt AG. Och där är baren bra, det var också den del av krogen som jag besökte först. Direkt efter White Guide i fjol tillsammans med delar av Allt om Vin.
Pontus! har jag aldrig besökt. Pontus By the Sea och Pontus in the Greenhouse däremot men det var för ett halvt respektive helt decenium sedan.

Den beryktade brittiske krogkritikern AA Gill delade ut besökspriset som också gick till Gastrologik.

I trappan serverades Cremant du Jura, till buffén ett rött rhônevin, ett rött vin från Italien, ett vitt från Loire och ett sött från Monbazillac. Inga att blogga om men heller inga direkta stolpskott. Skulle vara det söta som hade en påtaglig och lätt obehaglig maskrosbeska. Lämnade glaset mer än halvfullt.

Buffén hade lagats av elever på restauranghögskolan. Några av dessa fick sia om årets mattrender. Barnsliga smaker förutsåg de skulle skapas i köken.

Annars var där fullt av trevliga människor; Mathimlen, Griskindspatrik, Kinna, Pia Bendel, Lisa, Karin, Kanonmat, Jenny med flera.

2012:5 Välregisserat

2012-01-15T16:16:00.000+01:00

Igår kväll: Sniglar för andra gången den här veckan. Ankbröst. Och så en crème caramel. Ett torrt från Loire, ett sött från samma floddalar och ett burgundiskt rött. Neil Young live at Massey Hall i högtalarna. Där tillsammans med advokaten som kallade mig för expert när han talade med maître d som för övrigt är bror till någon i det som var Just D. Jag blev lite generad när advokaten presenterade mig sådär. "Expert", min åsna. Sedan visade han min blogg för samme man. Jag lovade att skriva, nästan övertygad om pinoten. Chenin blanc behöver jag sällan övertygas om. Båda var bra.

Bergamott, Hantverkargatan 35 på Kungsholmen - Stockholm för vuxna.

Idag: Pojken med cykeln i regi av bröderna Dardenne. Tillsammans med kulturchefen. I brist på andra ord får jag kalla filmen meningsfull. Se den! Nu eller när den kommer på devede.

Bourgognen uppe till vänster var från 2006, tror jag.

Bra syra, torrt och trevligt.

Ett sött dessertvin med samma ursprungsbeteckning som Moulin Touchais, tror jag.

2012:4 Välde

2012-01-14T02:18:00.004+01:00

Vad gäller hanterandet av det som förr var gemensamma tillgångar får politikerna i landstinget mig att wanna smoke crack. En dag som började med den nöjsamma DN-läsningen av Fredrik Strages krönika om Lana Del Rey följdes av upprört informationsinhämtande om pellejönseriet från finanslandstingsrådets Torbjörn Rosdahl sida. Det ena har inte med det andra att göra, ska tilläggas. Om nu någon inte förstod det. Det är inte första gången politikerna i Stockholm säljer ut något för en spottstyver men jag orkar inte länka till alla förskolor som mött ett liknande öde. I närområdet har Alliansen gjort bort sig flera gånger. Jag skäms å deras vägnar.

Vad beträffar Lana Del Rey så vet jag inte riktigt vad jag tycker, bortsett från att ett intro med kyrkklockor och harpa aldrig kan vara dåligt. Det som jag gillade med Strages text var hans koppling till David Lynch. Jag var helt ovetande om Del Reys förhållande till USA:s motsvarighet till Pripps Blå men fick faktiskt David Lynch-associationer när jag såg videon till Video Games i oktober i fjol. Länkad på twitter av en annan DN-medarbetare. Ni kan ju titta själv och se om ni förstår vad jag menar. Gå in på youtube och leta, jag vågar inte länka.

Annars åt jag fiskgratäng och drack jag chablis hos kulturchefen, samtidigt som vi slog de deltagande i På spåret. Och vi förbättrade världen hela kvällen. Först hos honom, sedan högst uppe i Skatteskrapan, en byggnad som fordom hyste skattemyndigheten. Världen blir nämligen bättre med chablis, och i viss mån, rosig pinot från Nya Zeeland.

Chablis Domaine de la Boissonneuse (nr 5624)

2012:3 Välbefinnande

2012-01-11T00:49:00.000+01:00

Tillförlitlige T är ett epitet - eller är det egentligen det? - som jag inte har använt på länge. Men personen bakom benämningen har jag träffat desto oftare. Idag kom det ett mess när jag checkade ut från F&S på Mäster Samuelsgatan där Leila en stund före hade cirkelgymmat mig och 19 andra svettiga och muskeltrötta. I messet föreslog T att vi skulle ses på Wasahof och jag tyckte att det lät som en bra idé.

Jag kom lite tidigt och beställde frittar, ett glas av husets utmärkta Muscadet och några sniglar. Just nu är jag torsk på sniglar, för övrigt. T kom och sedan värden P. Jag fick följa med ner i vinkällaren där krögaren valde en flaska rött. Till den serverades diverse delikatesser från Santander. Advokaten anlände och vi pratade Strindberg, Söderberg och Gustave Courbet. Det röda var från 2003 och det hette Museum. Sällan är tempranillo så balanserad av en bra syra och en lätt ekfatston i min mun. Fruktig och lätt kryddig. Och det beror på att jag alltför sällan dricker dem. Men det finns säkert flera förutom denna som förgyllde min afton, liksom sällskapet. Tack till T och värden P!

Museum Real Reserva (nr 82762) - den som kan beställas från Systembolaget är från 2005

2012:2 Välmående

2012-01-07T11:17:00.000+01:00

Måste bara skriva att det var en fantastiskt trevlig kväll hos K och T igår kväll. Mat att må bra av, kan jag sammanfatta det, och välsmakande sådan.
Helt orelaterat snubblar jag, via ett mejl, över en artikel om en studie på råttor av ett ämne som finns i det japanska russinträdets (Hovenia dulcis) frukter. Detta ämne har effekter både på alkoholens omedelbara inverkan på beteendet och på risken att utveckla ett beroende, enligt en av forskarna som står bakom studien. Länk till artikeln här.

2012:1 Välgörenhet

2012-01-06T10:12:00.001+01:00

Det är trettondag, en helg som kanske egentligen skrivs med stort t. Jag vet inte och har inte för avsikt att ta reda på det heller. Nu finns här lite snö, kanske får den ligga kvar några timmar. Eller ännu hellre dagar. Den här vintern har aldrig blivit vinter och många är säkert glada över det. Det har ju inte varit någon halka, villaägare har sluppit skotta snö och inga sjok av det packade, frusna vattnet har rasat från taken i innerstan. Men det har varit mörkt.
Jag gillar det vita, det lyser upp. Om det får bli is på Trekanten kan jag dessutom ta på mig skridskorna och göra några varv.

Igår, på trettondagsafton, såg jag och kulturchefen Mannen från Le Havre. Det är en film som nästan är provocerande i sin tro på osjälviskhet och samarbete. Mer skriver jag inte. Mer än att jag blev väldigt upplyft av att se den. Och tror att ni som läser det här borde bli detsamma om ni såg den.

Efter filmen gick vi till den lilla krogen Loj som ligger i huset i början av parken där Katarina Bangata och Skånegatan strålar samman. Vi har försökt etablera den som vårt stamställe, oklart varför. Det är egentligen inget speciellt varken med vinet eller maten där. Jag åt en gräddig, lite översalt kött- och blomkålssoppa och drack en sådär skalbesk, grovhyvlad cabernet sauvignon som jag hade glömt existerade till. Men personalen är rar och det finns inga hipsters bland gästerna. Inte för att jag har något emot hipsters om nu någon trodde det.

Det chilenska vinet fick mig att längta efter något bättre. Vi gick hela vägen till Eriks vinbar vid Gondolen. Där var det stängt. Det fick bli 19 glas i gamla stan. Där var det öppet. Kulturchefen smakade ett rött vin som heter Dido. Det var korkdefekt, anmärkte jag. Krögaren höll med och öppnade en annan flaska, på den var det inget fel. Själv drack jag en riesling från Paul Blank. Och sedan fick vi varsitt glas av något biologiskt från Roussillon som fick mig att tänka på vita kronblad. Macabeo och chardonnay, sa krögaren.

2009 Dido. Montsant do

2009 Riesling Paul Blank. Alsace

2008 Le Ciste Domaine Laguerre. Roussillon

2011:61 Årsbästa

2011-12-17T23:39:00.004+01:00

Jag kan inte göra årslistor längre. Jag har druckit för få viner, besökt för få krogar, sett för få filmer, läst för få böcker och lyssnat på för få album. Däremot kan jag utse årets vin, inte för att det är det godaste vinet jag drack under 2011, utan för att det är vinet jag återvänt till flest gånger. Jag sitter faktiskt i bloggande stund med ett glas bredvid mig och gläds åt att det fortfarande är så bra.

Nu påstod hemliga morsan häromdagen att det var på väg ut ur systemets sortiment. Jag har inte kollat upp det. Senast jag drack vinet var hemma hos hemliga morsan för övrigt. Om det är sant att det är på väg bort så kan jag leva med det också. Och minnas 2011 som året då jag drack det.

Och krogarna kan jag inte heller skriva om. Dels har jag bevistat för få, det skulle det bara bli onyanserade sågningar om Döda Havs-saltningen av rätterna i köttporrtemplet AG - som jag bara har varit på två gånger - eller överdrivna lovsånger till Deville och Bastard så jag avstår. (De andra krogarna har jag redan glömt.) Jo, jag gillade innergården bakom Djuret också, i somras, inte minst för den trevliga vinpolicyn!

Har jag sett några bra filmer under året? Förutom Ruben Östlunds "Play", Michael Winterbottoms "The Trip", Björn Runges "Happy End" och Debra Graniks "Winter's Bone". Knappast. Skulle vara Darren Aronofskys storslagna balettskräckis "The Black Swan" i så fall.

Jag började läsa Alice Munro för ett par veckor sedan, "Too Much Happiness". Jag saknar ord för hur bra den är. Den kom 2009 så den passar egentligen inte in här.

Musiken har jag minst koll på. Radioheads "King of Limbs" var verkligen inte samma överumpling som 2007 års "In Rainbows". Bäst i år är Bon Ivers "Bon Iver". Jag har haft ett närmast monomant lyssningsförhållande till den. Nästan monogamt. Ison & Fille, förresten.

Annars är jag mallig över att tackas i inte mindre än TRE matrelaterade böcker som gavs ut. Det kommer inte att hända igen.

Här är årets vin, förresten.

2011:60 Vem är du?

2011-12-17T19:00:00.000+01:00

Lillpärlan hade bjudit till glögg i lägenheten vid Västerbrofästet. Det var ett slags knyt och ändå inte. Hon hade skrivit i inbjudan att allt utom ost var välkommet. Det hade jag missat och därför köpt en bit gruyère förutom den obligatoriska flaskan vin som jag alltid tar med mig när jag ska bort. Eller hem till någon. Jag kom in från regnrusket ganska sent och skulle vidare senare samma kväll. Där fanns glögg, tryfflar, parmesankex och baconkolor. Bland annat. Och inte mindre en fem matbloggande kvinnor. Jag gav Lillpärlan vinflaskan. Gruyèrebiten låg kvar i jackan.

En av gästerna frågade vem jag var. "Jag heter Daniel Olsson, jag har en blogg som heter Vinlusen som jag inte skriver så mycket i längre, jag umgås med och känner en massa matbloggare men är egentligen en fejk eftersom jag inte lagar så mycket mat utan mest gillar att äta och ha åsikter om den. Och om vin. Och om annat. Jag twittrar också men skriver inte så mycket utan följer en massa mer eller mindre intressanta personer som jag retweetar ibland. Om jag inte bråkar med Griskindspatrik eller Lillpärlan eller båda två om vilka viner man inte ska dricka till limebaserade hamburgertillbehör. Med hashtaggar som #interottiallafallgate.

Lillpärlan berättade att hon hade haft uppehåll så länge i sitt bloggande att hon inte längre kom ihåg lösenordet till den. Någon annan hade inte heller bloggat på ett halvår typ. Jag har inte bloggat på länge heller.

Innan jag gick berättade jag att det fanns en bit gruyère i min jackficka och frågade om någon ville ha den eftersom den annars bara skulle ligga och svettas under kvällens krogbesök. Smaskens fick den, om någon undrar.

Jag hade dubbelbokat mig så jag blev inte långvarig hos Lillpärlan. Vi är några vänner som brukar träffas på ett kontor, spela pingis och dricka vin eller öl och sedan gå på krogen. (Det har inträffat en gång, för ett år sedan). M hade försökt boka Chez Betty eftersom geniale Robin hade hyllat den men där var det fullt eller stängt. M messade att det hade "skitigt sig". Det fick bli Bistrot Paname:

Escargots, sniglar med persiljesmör, 6 st 88 kr

Boeuf Bourguignon (ej på lördagar) 195 kr

La tarte du jour 82 kr

Och till det tre goda viner som jag inte skrev upp namnen på men ett var en chablis, ett var rött och ett var banyuls. Bistrot Paname var så trevligt så att jag nästan skulle kunna bosätta mig i en etta med kokskåp i samma kvarter. Nästan.

2011:59 Herr L och herr S

2011-12-05T23:16:00.000+01:00

En kollega fick förhinder och krängde biljetterna för mindre än halva priset. Jag ringde kulturchefen och vi slog till. Underhållning är tidsfördriv för sådana som är tråkiga, har tråkiga vänner eller bara har tråkigt i största allmänhet, har någon sagt. Jag brukar påstå att det bland mina vänner finns de som slår alla ståuppare med hästlängder. Och att jag därför inte går på ståuppkomedi. Det kanske inte är sant. Men vad som är sant är att jag inte särskilt lockas av föreställningar som ska locka till skratt. Därför hade jag heller inte särskilt höga förväntningar på den show som nu går på Djurgården för utsålda hus: Ljust och fräscht.

Jag har bara tre invändningar:
1. Man använder inte svordomar i epitet om ens mormor.
2. Att referera till kvinnor som apor och kossor.
3. Skämta om Claire Wikholms underliv, nja.

Bortsett från det - som säljaren som aldrig kunde ta ett nej sa - så är det en storartad föreställning. Som inte handlar om inredning om nu någon trodde det. Den tar bara inredning som sin utgångspunkt för att få oss att skratta åt vår ängslan och vårt konstanta missnöje. Och det gjorde jag. Gott, ska tilläggas. Liksom resten av publiken på Cirkus.

Det skämtades bland annat om att kränga en femma på Banérgatan med hjälp homestyling som bestod av champagneflaskor lagda i kylen. Där denna bloggposts vinanknytning.

Jag gillade den och kan rekommendera den. Men ni behöver inte ta er till Cirkus, den visas säkert i en teveapparat i en framtid inte särskilt långt borta.

2011:58 Lördag

2011-11-20T13:00:00.005+01:00

En gång för länge, länge sen i en blogg långt, långt bort skrev jag så här, ungefär:

Loppet
Den 19:e november skiner solen över ett Stockholm som under natten haft frost, en frost som har smält när jag vid halvtolvtiden beger mig mot Kungliga Tekniska Högskolan där Tömilen ska äga rum. I år har Stockholm hittills inte haft någon snö på den här sidan av sommaren. I Tömilens marknadsföringsmaterial ser man löpare i ett lerigt spår flankerat av vit modd. Så ser det inte ut i år, marken är bar.

Löpningen har för mig, i likhet med morgongymnastiken och annan regelbunden träning, blivit ett sätt att hålla mig i form. Det verkar dessutom som den fysiska aktiviteten påverkar det psykiska välbefinnandet vilket gör att jag mår bättre än på länge. Att anmäla sig till diverse lopp förebygger effektivt långa krogrundor och annat slarv med den tid vars begränsning jag med stigande ålder blivit nästan smärtsamt medveten om. Jag har alltid tidigare trott att jag har haft oändliga mängder tid. Det finns säkert, eller kanske kommer att finnas, en diagnos eller bokstavskombination för det snart.

En yttring av mitt otvungna förhållande till tid är att jag emellanåt är tidsoptimist. Jag anländer till stationen vid Kungliga Tekniska Högskolan elva minuter i tolv och blir därför tvungen att nästan springa längs Drottning Kristinas väg till KTH-hallen där man kan klä om eftersom loppet börjar kl 12. Jag har redan hela munderingen på mig - underställ, overallbyxor, tejp på bröstvårtorna och allt annat - så det enda jag ska göra är att slänga in väskan med ombyte i ett skåp. Sedan joggar jag ner till startområdet där jag har fått för mig att det ska finnas värdeinlämning. Det gör det inte. Om fyra minuter ska startskottet gå. En man som är funktionär erbjuder sig att förvara plånboken och nycklarna i sin ryggsäck. Jag låter honom göra det.

Loppet startar, det går så där långsamt som det gör i starten. Jag sicksackar mellan mina medtävlande, försöker hitta mitt tempo. Himlen är fortfarande blå och luften frisk. Före loppet har man varnat för den besvärliga så kallade Marskalksbacken som kommer efter en kilometer. Besvärlig för att det är en backe och för att den är full av rötter och stenar som man ska se upp med. Den är dock varken särskilt brant eller lång, däremot lite trång. Problemet i det här loppet är att jag inte är särskilt motiverad. För några veckor sedan tappade jag mina hörlurar som jag normalt lyssnar på löparappen med när jag springer. En myndig röst redogör för avstånd och hastighet så att man kan tävla lite mot sig själv. "En kilometer, fem minuter och tre sekunder, genomsnittlig hastighet: fem minuter och sjutton sekunder". Nu har jag min telefon på armen med högtalaren på istället. Jag hör knappt vad den säger. Försök att ta rygg på andra medlöpare, bland annat en blond tjej vars vältränade muskler syns i varenda kvadratcentimeter av de grå löpartajtsen och en man med ett centralamerikanskt utseende som har solglasögon och hörlurar som sitter i en båge på baksidan av huvudet, fungerar inte. Jag springer i och för sig om centralamerikanen men fitnesstjejen ligger konstant ett par hundra meter framför mig. Loppet går inne på KTH:s område, passerar regementsliknande byggnader och längs Roslagsbanans spår. Det är två varv som liknar varandra. Efter fem kilometer börjar jag springa i intervall. Ökar tio lyktstolpar, normaltempo i fem. Längs spåret står funktionärerna och peppar. Annars är det inte många som hejar, knappt några anhöriga.

När jag spurtar in i mål är jag fyra minuter långsammare än jag var vid Hässelbyloppet. Tar emot medalj, blåbärssoppa, banan och den blå sportdryck som så totalt dominerar vid loppen. Det är mitt fjärde lopp för i år och drycken har varit med på samtliga. Någon delar ut reklamlappar för kommande lopp. På nyårsafton ordnas ett i Vallentuna. Kanske vore något.

Jag stöter ihop med funktionären som har förvarat mina värdesaker och tar med mig dem upp till KTH-hallen där jag stretchar, duschar, bastar och klär om.

Bytet
Jag försökte dricka ett par glas vin under fredagkvällen. Jag skriver försökte för det jag drack var dött. Vilket jag insåg först vid andra glaset. Vinet hade blivit vinäger i den stängda flaskan, det hade oxiderat, alkoholen hade börjat omvandlas till ättika, det var ett vin som inte längre var vin, ett vin som hade lämnat oss. Och det smakade därefter. Synd på så rara druvor. Nu skulle jag byta det. Systembolaget på Nybrogatan var det som låg bäst till på vägen mot Blasieholmen. Jag förklarade varför jag ville byta, kassörskan luktade i flaskan och sade "jag tror dig". Dessvärre var lagret av vinet slut. Om tre bankdagar kommer pengarna in på mitt konto. Zenato Valpolicella Classico (nr 12385) var det.

Konsten
Häromdagen bestämde jag med K att vi skulle se Peredvizjniki på Nationalmuseum. Denna grupp ryska konstnärer var verksamma i Tsar-Ryssland och en tid in i Sovjetrepubliken (1880-talet till 1920-talet) och målade bönder, arbetare, livegna, landskap med mera. Jag var frestad att sätta in en bild av Arkhip Kuindzhis magiska "Månsken över Dnjepr" men eftersom den ska ses på plats avstår jag. Gå och se!

Krogen
K är nästan aldrig på krogen så hon ger mig förtroendet att välja en plats att ta ett glas på efter utställningen. Vi går över broarna mot Gamla Stan. 19 Glas har en fantastisk vinlista och krögaren, Peter Bennyson, ett så tryggt, välkomnande sätt att jag har kommit att känna mig ganska hemma där trots att jag bara bevistat stället kanske sex gånger på två år. När vi kommer in är där fullt av folk, vernissage för en fotoutställning. Det stimmas bland bubbelglas och musslor. K går in i matsalen för att titta närmare på fotografierna medan jag försöker välja vin, ytterligare ett förtroende den dagen.

I torsdags såg jag hur Steve Coogan och Rob Brydon drack varsitt glas vitt côtes-du-rhône från Guigal i avsnittet av The Trip - teveserien om två 40-plussare som proväter finrestauranger i norra England och intresserar sig för mindre för maten än för att bräcka varandra i imitationer av kända skådespelare. Det slog mig att jag så sällan dricker vitt från Rhône. Därför letar jag efter vit cdr i vinlistan men hittar inget. "Helst skulle jag vilja dricka vitt rhônevin, men det har ni inte" säger jag. "Vi har vit châteauneuf-du-pape" säger krögaren och återkommer när han har varit nere i källaren och hämtat en flaska 2008 Domaine du Vieux Lazaret från källaren. K har återvänt från utställningen, vi höjer våra glas för den ryska konsten och pratar tills de är tomma. Vinet är bra för övrigt, måhända lite alkoholstarkt.

Hon beger sig hem, jag blir kvar och beställer ett glas 2010 Melon Bourgogne Grand Ordinaire Dom de la Cadette som visar vad muscadet-druvan kan gå för när den behandlas väl. Det är friskt, fruktigt och med en aningens jästton. Alltmedan jag dricker växer hungern, jag tar in ett glas med rostade mandlar eftersom köket ska öppna först om en halvtimme.

På 19 Glas fanns det tidigare en vedeldad pizzaugn. När jag var där första gången, i november 2009 fanns den där, likaså i januari 2010 när jag och kulturchefen var här efter en vindag på Grand. Pizzaugnen tog plats och togs därför bort. Inga pizzor längre, så nu har gästen har att välja mellan tapas och den fasta menyn. Jag väljer det senare:

Strömming kålrot älgört
Baltic herring in vinager turnip cooked in IPA and meadowsweet
&
Selleri hasselnötter päron
Junipersmoked celeriac with browned butter hazelnuts and pear
&
Lamm 3x betor
Variation of lamb from Blaxsta with beetroots
&
Ost
Cheese Fromage Formaggio Käse Queso
&
Kardon bär äpple
Cardoon with frozen berries caramellized apple and yoghurt

Den här menyn stämmer inte riktigt. Strömmingen serverades med broccoli och ostronvinäger och det var kronhjort i stället för lamm. Det stod också på menyn på plats som jag glömde att ta med hem, de här uppgifterna fanns på nätet.

Om det inte redan har framgått så vill jag slå fast att jag gillar 19 Glas. Mycket. Den som inte tror mig kan läsa det här. Därför känns det lite småtråkigt att skriva att strömmingen smakar lite öfärskt rått och därmed inte gott. Att selleri och päron tillsammans blir ett slags massiv kolhydratöverdos även om de smakar bra med hasselnötterna i brynt smör. Kanske som tillbehör men inte såhär, två stora bitar rotselleri och ett fjärdedels päron. Man känner sig som en spärrballong. Sedan följer några bitar kronhjort som är så sega att jag knappt kan dela dem med bordskniven och ett par gulbetor som bidrar till kolhydratfrosseriet. Det är en långlagad bit högrev med också. God och trådig och eftersom jag inte är proffs så antecknade jag inte om den kom från hjortdjuret eller från ett domesticerat, bovint djur, läs nöt.

Till djuret får jag prova 2009 La Griotte Les Griottes, Loire som är ett så kallat biologiskt vin gjort på cabernet sauvignon enligt servitören. Det smakar lite som en osöt variant av blaskig svartvinbärssaft som råkat jäsa. Jag ber om ett annat vin.

Den här lördagen lärde jag mig att kirskål heter goutweed på engelska. Den kunskapen kom från konstutställningen. På krogen lärde jag mig dessutom att det finns en växt, i samma familj som maskrosen, som heter kardon. Och att man kan äta den. Den ingick nämligen i efterrätten som var okej. Kardonen däremot smakade inte så mycket.

19 Glas har den 19:e november 2011 en säsongsbetonad, närproducerat präglad meny i minimalistisk stil med obalans mellan kolhydrater och proteiner som dessutom känns lite fegt kryddad. Vid andra tillfällen har det funkat men den gick inte hem hos mig igår. Så när jag hade avslutat den dubbla ristretton och betalat gjorde jag det istället, gick hem alltså. Jag kommer att återvända eftersom jag är övertygad om att det var en tillfällig formsvacka hos köket på 19 Glas.

Just det, jag drack 2009 Le Volte igt Tenuta dell’Ornellaia,Toscana till kronhjorten.

Bilden: Utsikt från Pensionat Skogsängen, oktober 2011.

2011:57 Pensionatet

2011-10-08T22:01:00.000+02:00

Jag är i Södermanland där jag äter, dricker och trädgårdsarbetar. Sprang en dryg halvmil idag när vi fått ner hasselplantor i jorden, skördat squash och savoykål. Doppade mig i sjön. Det gjorde jag senast den 17/4. Då var det kallare eftersom isen hade gått två veckor tidigare.

Gustave Lorenz gewurztraminer passade bra till krabban som vi åt igår kväll. Vinet från Jumilla passade också till den renkalvsadel som vi åt ikväll. Jag är för trött för att skriva mer så jag kopierar ett par statusuppdateringar:

Igår
Vol au vent på svart trumpet i grädde, fino och en knivsudd grönmögel. Krabba med hemvevad majo. Gewurz och chenin blanc. Endast på Pensionat Skogsängen!

Idag:
Renkalvsadel med närodlad savoykål med schallottenlök och Åkeröäpplen och sås på svart trumpet. Till det Castillo de Luzón Crianza - en Jumilla från 2007. Till dessert: närplockade lantplommon i cognac med hemkörd vaniljglass. På pensionat Skogsängen, naturligtvis. Efter uträttat pensum, ska tilläggas.

2011:56 Holier than thou

2011-10-05T22:52:00.001+02:00

Jag cyklar till jobbet inne i stan. Det går snabbt men inte lika snabbt som för de cyklister som bär tajts och slimmad jacka för att minska luftmotståndet. Mmil har de kallats, medelålders män i lycra. Men det är missvisande för det finns också medelålders kvinnor i samma mundering. Att cykla går oftast bra, när jag cyklar upp mot Västerbrons krön cyklar jag om några och blir omcyklad av andra. Vi använder ringklocka för att kommunicera, bland annat. När jag kommer upp på den trefiliga Drottningsholmsvägen tar cykelbanan slut och man får ge sig ut i gatan. Det händer det ibland att jag upprörs över någon bilist som med avsikt ligger i filen längst till höger för att kila in sig mellan bilarna i vänsterfilen för att komma längre fram när i den bilkaravan som börjat klogga igen. Ibland ser man bilister göra samma sak fast från buss- eller taxifiler. Det kallas för att tränga sig och anses som fult. Men inte tillräckligt fult för att människor utan skamkänslor ska göra det.
Det finns andra saker som jag retar mig på, exempelvis bilar som parkerar över cykelbanan. En gång knackade jag på rutan till en sådan bil eftersom föraren satt där. "Här kan du inte stå" sa jag. "Tjejen ska in och hämta glasögon" sa han. "Ja, men du kan inte parkera över cykelbanan" fortsatte jag. "Det finns inga parkeringsplatser i närheten!" kontrade han. "Då kanske ni får ta er in till stan på något annat sätt i fortsättningen" avslutade jag. Jag kommer nog att fortsätta i den stilen, kanske får jag stryk en dag. I sådana fall är det värt det.

Jag har sett cyklister som vägrar bromsa vid övergångsställen där fotgängare är på väg över gatan. Fotgängarna tvingas tvärstanna medan den fartglade cyklisten blåser på. Häromdagen var det en bilist som inte använde blinkersen när hon skulle svänga höger i korsningen S:t Eriksgatan/Fleminggatan. Jag körde nästan in i sidan på hennes bil men bromsade och stirrade ut henne i stället. Och hur moget ett mitt beteende är i den situationen kan man naturligtvis diskutera.

Det finns en massa erfarenheter av hur bilister och cyklister beter sig i Stockholms innerstad. Att rada upp dem som jag har gjort blir lätt ganska tjatigt. Bilister är lika lite som cyklister en homogen grupp, det finns idioter och vettiga i båda grupperna. De som är vettiga håller hastigheten, ger tecken och tar det lugnt. Till idioterna vill jag räkna de som inte tar hänsyn. Jag är lite besatt av hänsyn för jag tror att det är ett förhållningssätt som för en tynande tillvaro, och jag hatar det. Bristen på hänsyn alltså. Dessutom undrar jag om det är ett tecken i tiden eller om det alltid har varit så.

Det finns för många bilar i innerstan. I min drömstad är kollektivtrafiken välutbyggd, punktlig och fungerande och på gatorna finns förutom bussar, taxibilar, utryckningsfordon, bud, varu- sjuk och handikapptransporter inga andra motordrivna fordon. Cyklister, fotgängare, och hästar med eller utan vagn dominerar gaturummet. De fossilbränsledrivna metallvagnar som en gång proppade igen gatorna har blivit en parentes i mänsklighetens historia, en parentes som utgjordes av en kort period som sträckte sig från början av 1900-talet till en bit in i det tjugoförsta århundradet och kännetecknades av ett oreflekterat slöseri med naturresurser. En period som avslutades tvärt när vi insåg att jorden höll på att koka bort och de så kallade "klimatskeptikerna" inte längre togs på allvar i något forum - inte ens på Newsmill. Då uppstod under internationella möten i total enighet satsningar på alternativa energikällor som - i kombination med en plötslig allmänmänsklig återhållsamhet - räddade mänskligheten från Götterdämmerung.
Yeah right.

2011:55 Som hastigast

2011-09-26T21:35:00.000+02:00

Lördagmiddag – hemma med gäster

Sancerre Domaine de la Villaudière (nr 5338)

Marockansk kycklinggryta - svårmatchad

Xavier Châteauneuf-du-Pape (nr 6267)

Söndagmiddag – segermiddag på Hjördis med HP

Codorníu (nr 7735)

Sancerre Les Baronnes (nr 32253)

Torskrygg med rödbetor, pepparrot, skirat smör, dill och potatis - bra med sancerren

Saint Clair Pinot Noir (nr 16015)

2011:54 Regissörens version

2011-09-24T11:01:00.003+02:00

I natt när jag kom hem tänkte jag skriva något rappt som hade sin utgångspunkt i något som jag sade under gårdagskvällen och som då framstod som ytterst kvickt men som idag inte känns lika träffande. Trots det tänker jag försöka.

Platsen är Stockholm, naturligtvis. Tiden är fredagen den 23:e september 2011 och det är en lönefredag för mig. Vi, dvs jag och ett par där jag känner mannen sedan länge, står i baren på 19 Glas och dricker ett glas biologiskt chenin blanc från Loire. Det luktar grappa, ser ut som äppelmust, smakar hyggligt och har ofrivilliga bubblor. Jag kan inte återfinna det i vinlistan idag men även om jag kunde så skulle jag inte beställa det igen.

Vi sätter oss på trottoarserveringen. Smårätter: älgfärs med trattkantareller, lammtunnbringa, sardeller och pumpasoppa. Boom boom syrah 2009 från Washington. Bra syra i den för övrigt. Advokaten anländer.
Paret i sällskapet berättar hur de träffades. Hon, som bara kände honom ytligt, skulle egentligen försöka få honom att träffa en av hennes närmaste väninnor. Så hon bestämmer att hon ska träffa honom för att se vem han är innan hon låter väninnan träffa honom. Det utvecklas till en lång dejt och de blir kära. Men hon försvinner senare samma kväll för att träffa sitt ex och reda ut något. Han får inte tag på henne, vet inte vad som händer. Diverse förvecklingar tilltar men de återser varandra och är nu ett par. Väninnan letar emellertid fortfarande efter någon.

"Visst är hon söt" säger M som visar kortet på väninnan för mig och advokaten. Blond, höga kindben och något slaviskt över sig. Jag säger att kärlekshistorien låter som något Nora Ephron skulle ha kunnat regissera. Möjligen med undantaget att väninnan (på kortet) i den filmen även skulle träffat någon innan sluttexterna rullar upp.

Advokaten, påstår, i likhet med en av mina bästa vänner för en kort tid sedan, att jag har valt min livsstil, läs civilstånd. Jag blir full i skratt. Valt? Han hänvisar till mitt utseende, mitt yrke, min allmänbildning, min humor, alla mina goda sidor och menar att det inte skulle vara något problem för mig att hitta någon. Och han kommer med välmenande tips om hur jag ska gå tillväga. Jag har hört dessa tips förut, tror inte att de fungerar för mig, men jag uppskattar ändå fortfarande omtanken. Den här diskussionen vi har, innehållet i den håller knappast för något manus, men intensiteten och frustrationen skulle kunna varit regisserad av Woody Allen.

Vi går till Gondolens bar. Jag får alltid en känsla av Finlandsbåt eller evenemangsbuss från Sundsvall när jag är där. Det är något med merparten av gästerna. En uppkläddhet och stil som ser lite utsocknes ut. Dessutom är det ovanligt trångt ikväll och servitörerna får knö sig mellan bargästerna när de ska till borden i änden. Jag beställer Erik Lallerstedts champagne. Vi sätter oss vid de där lutande fönstrena där man kan se Slussen 20 meter rakt nedanför. M får lite svindel. Jag börjar prata med en armtatuerad tjej som visar sig jobba i den fiskbutik som jag senast i augusti handlade röding i. Butiken där de är kunniga och gärna kommer med bra tips. Säger jag inställsamt. Hon, visar det sig, är i Gondolens bar för att vänta på att pojkvännen ska gå av sitt pass. Advokaten beställer en flaska Bollinger Special Cuvée Brut. Jag uppdaterar på det där bekräftelseknarkande sättet. Mannen i paret är hungrig och föreslår att vi ska gå ner till en restaurangen på Slussen där det serveras asiatisk mat. Advokaten blir kvar i baren.

De ska stänga om en halvtimme men vi får våra rödcurrykycklingrätter ändå. Jag frågar en av servitörerna om han är från Kina. Det är han. Kina, vilken plats? Frågar jag. Zhejiang, svarar han. Jag börjar även prata med en av servitriserna. Allt detta på kinesiska och jag blir upprymd och glad, inte bara för att det flyter så bra, utan också för att det verkar vara så överraskande och uppskattat med den här Sverigemänniskan som plötsligt börjar pratar kinesiska med dem. Ni servererar ju inte Kina-mat, det här är ju Thailand-mat, säger jag. Servitrisen tror inte att svenskarna tycker om Kina-mat. Det tror jag, säger jag. Prova med Gongbao Jiding, det skulle svenskarna gilla.

Eftersom Fisksätra ska spela skivor på Skånegatan 19 tar vi oss dit och pratar strunt lite strunt med honom, försöker höra vad vi säger över musiken och dricker ett hyggligt odrickbart glas vin innan jag beger mig hem till Gröndal. Klockan är nästan ett när jag kommit hem och jag konstaterar att jag är lycklig eftersom det inte känns som Todd Solondz regisserar.

2006 Simposio Vino Nobile di Montipulciano Tenimenti Angelini Toscana.

2011:53 Hemligheterna

2011-09-18T13:54:00.001+02:00

Lördag kl 17, Konstnärshuset på Smålandsgatan 7. Agnes och Per ska gifta sig. Många är där. Några i kategorin det-var-länge-sedan, andra i kategorin vem-känner-du, somliga i kategorin vi-som-var-med-på-svensexan, några kolumnister, någon tidskriftsgrundare, en känd liberal debattör och andra som jag varken kände igen eller känner. Vi väntar på ceremonin medan det bubblas crémant de bourgogne i foajén en trappa upp från gatuplan. Mörka kostymer (påbjudna), folkdräkter (önskade) och andra utstyrslar som strängt taget inte uppfyller klädselkravet (som nog egentligen är en mer allmänt hållen rekommendation) bärs av gästerna.

Nerför trappan som leder upp till festvåningen, kommer så brudnäbbarna en liten pojke och flicka, därefter brudparet och sist, något förvånande, en präst. Jag skriver förvånande eftersom Per är uttalad, nästan obstinat, ateist. Ceremonin äger rum i trappan, det är fint, i mångas ögon väller tårarna fram. Brudparet kommer ner och kramkalaset vidtar.

Middagen är libanesisk buffé där förrätterna ska intas med öl och snaps och varmrätterna med rödvin. Jag sitter bredvid en jurist, snett mittemot mig en tidskriftsgrundare, mitt emot mig A som är gift med J. Om man inte vet vem någon är kan man läsa det i programmet som utformats som den dagstidning där Per skriver ledare och krönikor . Om mig står till exempel "Daniel Olsson, På Uplands nation var denne biolog ännu inte känd som bloggaren Vinlusen". Om det någonsin var en hemlighet så är det inte det längre. Åtminstone inte bland gästerna.

Vinet är till en början också lite hemligt eftersom det är upphällt i flaskor utan etikett. Det står emellertid i programmet vad det är vi dricker och vi är flera som börjar med det redan till förrätterna och häller vatten i stället för O.P. Andersson i snapsglasen inför skålandet. Bland förrätterna utmärker sig en fantastisk mhammara dvs en dipp på krossade valnötter och paprika. Varmrätterna utgörs för övrigt av libanesiska lamm- och kycklingspett samt lax.

Under middagen, med brudgummens vän PS som toastmaster, hålls många tal. Av syskon, föräldrar, släktingar och vänner. Av olika längd, täthet och anknytning till dagens begivenhet. Ett av de första handlar om harmoni och avslutas med en visa. Någon pratar om ehec. Den kände liberale debattören och hyllaren av världskapitalismen håller ett minnesvärt där han berättar om hur han lärde känna brudgummen och påminner om att denne faktiskt valde att sluta på Svt bland annat så att han kunde fortsätta att blogga. Vilket för mig fortfarande framstår som unikt. Det har ju gått några år sedan dess.

Mot slutet av middagen uppmanar toastmastern oss, som var med om svensexan på ön Lilla Skratten en vecka tidigare, att under ed lova att inte yppa vad som försigick där. Och det gör vi givetvis. Det är något med oss män och hemligheter.

Det blir tårta, kladdkaka och kaffe. Ett angränsande rum öppnas upp. Kort spotifydisco för oss entusiaster. "Whip it", "Girls & Boys" och inte minst "Just Like Heaven". Folk hänger i baren, det glesnar bland gästerna och personalen förkunnar att lokalen stänger ett. Brudparet har sedan länge åkt.

Det pratas om att bege sig ut och festa vidare på lokal. Jag är trött och beger mig till tunnelbanan på Birger Jarlsgatan för vidare färd till Gröndal via Liljeholmen.

Geisweiler Monopole Crémant de Bourgogne Brut (nr 7685)

Oude Kaap Cinsault Cabernet Sauvignon (nr 22017)

PS. Jag har snott den fina bilden från ett facebook-flöde. Tror att det är Johan Norberg som har tagit den. DS.

2011:52 Folkopera för folk som kan bete sig som folk

2011-09-16T00:05:00.000+02:00

Kulturchefen bjöd mig på premiären till "Madame Butterfly" på Folkoperan igår. Innan föreställningen började stod vi i baren på övervåningen. Jag åt en räkmacka och drack en öl. En fantastiskt god räkmacka, ska jag tillägga. Med ett perfekt kokt ägg till. Kulturchefen åt chèvre chaud. En kvinna med välbekant utseende stod bara en meter från oss. Strax anslöt en man som utstrålade munter fryntlighet, även honom kände jag vagt igen. De verkade vara nära vänner och kvinnan introducerade den fryntlige för mannen som driver Folkoperans restaurang.

Klockan ringde och det var dags för föreställningen att börja. Jag hade inte läst på så jag visste inte vad den skulle handla om men jag förstod något sånär att det var en amerikansk soldat stationerad i Japan som fick ihop det med en ung japanska som han gifte sig med. Det var nämligen svårt att höra vad sångarna sjöng.

Under pausen, i foajén, berättade kulturchefen vad operan handlade om vilket var till nytta under resten av föreställningen. Runt om kring oss kände jag igen Carl-Henning Wikmark, Christina Jutterström, Gunnar Wetterberg, Meg Tivéus, Lena Lillieroth-Adelsson, och så där skulle jag kunnat fortsätta rada men det blir lätt enformigt. Kulturchefen bjöd hursomhelst på kartigt rödvin i plastglas för det var det enda som fanns att få.

Den andra akten började och övergick i den tredje utan paus emellan. Det var väldigt varmt inne på Folkoperan. Det hettade även till på scenen mot slutet och blev riktigt bra. Men eller och; det slutar olyckligt.

Några rader bakom mig satt den välbekanta kvinnan med den fryntlige vännen. Jag kom på att det var statsministerns hustru och hennes sällskap kände jag igen som han som några veckor tidigare, under en lunch på Hambergs i Uppsala, hade suttit vid bordet bredvid vårt och avrått mig från att stämma de som ägde min bostadsrätt innan jag flyttade in. Åtminstone tror jag att det var samma person. I så fall är världen förunderligt liten.

På trottoaren utanför Folkoperan stod Peo Enqvist och rökte. Jag och kulturchefen gick till Rival och tog ett par glas, i mitt fall en pinot blanc från Gustave Lorentz och Raimat Abadia. Jag provsmakade en svindyr italiensk gewurztraminer som jag inte beställde. Bartendern höll med mig om att den var snipig.

2011:51 Sveriges framsida 110824 - 110826

2011-08-28T21:38:00.000+02:00

Stjärnhov 110827

Den sörmländska orten med det fina namnet är inte ett resmål. Nedrivna kontaktledningar och ett stillastående tåg framför oss har gjort att vi står på spåret här och väntar. Tågmästarens fina göteborgska har burit den upplysningen. Jag satte mig på tåget strax före klockan ett i Göteborg. Där regnade det. Sörmland är däremot soligt och sommarvarmt. Vi skulle varit framme i Stockholm klockan tio i fyra. Nu beräknas förseningen till en och en halv timme. Vad kan jag göra annat än blogga?

Varje år, i slutet av augusti, blir jag inbjuden till en grillfest i en av Stockholms sydvästra villaområden. Ikväll äger den rum. Jag har inte hunnit handla kött än men det finns en halv flaska La Grola i mitt kylskåp förutsatt att akustikern som lånade min lägenhet inte har tagit av den. Han var uppe på en konferens i måndags och vi åt kantarellpasta på kvällen. Då fortsatte vi att dricka den Le Chenin som jag och världsmästaren hade börjat dricka samma kväll som vi senare åkte till Deville. Det vill säga förra lördagen. En kväll som jag senare bloggade oförsiktigt om. När det vita loirevinet var urdrucket öppnade vi La Grola. Vi hade nämligen några ostar. Det här fruktiga, generösa kraftpaketet med kryddnejlikor i doften befinner sig på rätt sida om den gräns som de flesta amaronevinerna sedan länge passerat. Om det är prisvärt eller inte är inte min ensak att bedöma. Det får ni göra.

Tisdagen och onsdagen var vinfria dagar. Jag tog tåget till Alingsås och inkvarterade mig i fritidshuset för några nätters logi. Under torsdagen bestämde akustikern, som från och med nu heter J i den här posten, och jag att vi skulle träffas för att äta middag någonstans i Göteborg. När jag gick från jobbet satte jag mig på Linnéterrassen. Jag tog ett glas riesling från producenten Hardy’s och några oliver. Den var bra som riesling ska vara. Ordfejdade med några före detta kollegor. Kvällen varm och fuktig, åskan hängde i luften. J ringde och vi bestämde en mötesplats. Jag tittade på folk i allmänhet och lite diskret på göteborgskor i synnerhet. (Det hade jag iu inte behövt skriva, nu fick texten något gubbigt över sig.) Nåväl, påfallande många av göteborgskorna på Linnéterrassen var rökare och det upphör inte att förvåna mig att rökandet fortsätter att vara så populärt bland unga män och kvinnor. Trots allt.

Vi, dvs jag och J, träffades på Grönsakstorget. Han hade skrivit ut restaurangtips från GP:s sajt som vi läste igenom. 3an på Alströmergatan hade fått fyra av fem i betyg. Vi gick dit. En trerättersmeny för 333 kr, bestående av hummersoppa, lammlägg och chokladmousse, är onekligen billigt. Jag valde den. J tog carpaccio med parmesan, steak frites och ostar. Han insisterade på att bjuda eftersom inkvarteringen hos mig hade sparat en massa pengar för honom. Jag protesterade men gav mig. 3an har en ganska blek inredning, det skulle kunna vara församlingshemmets kafeteria med lite franska inredningsdetaljer, om ni förstår vad jag menar. Vinlistan erbjuder ”ett gott glas vin”, ”ett godare glas vin” och ”ett ännu godare glas vin”. Röda och vita. I mitt fall blev det något från Macon till hummersoppan och en shiraz/cab-blandning från Simonsig till lammlägget. Båda hyggliga i sin genre. Varken hummersoppan eller chokladmoussen var något att blogga om. Goda men på intet sätt sensationella. Däremot var lammlägget så mjukt att det hade kunnat ätas med sked. Det serverades med ugnsgrillade rot- och grönsaker och en lätt tomatsås. Fantastiskt!

Jag smakade på ostarna som J hade beställt. En lucullus(?) som var lite som en smörig brie, en ordinär comté och en roquefort. Den sistnämnda var alltför salt. Jag gillar nog varken den eller stilton. Egentligen.

Regnet hade fallit medan vi åt. Tåget mot Alingsås skulle gå vid kvart i tio. Vi gick till stationen där jag bjöd på kaffe och sade hej då. Klev ombord på Västtrafiks lokaltåg mot Alingsås. Kom att tänka på Ruben Östlunds "De ofrivilliga" när jag satt ombord. Utan att bli trakasserad av tonåringar, ska sägas. Kanske var det belysningen, tiden på dygnet, tonåringarna som pratade västsvenska eller kvinnan med kamphunden och den jättelika bagen märkt Gekås Ullared.

I Alingsås tog jag bussen mot Borås och vid elva steg jag av bussen vid sommarstugeområdet. Där var det kolsvart med undantag från ljuset i några fönster. Jag använde telefonen som ficklampa för att inte hamna i diket.

Jag skulle bo hos I och T till lördagen. Kollegor som bodde i närheten skjutsade mig dit när jag hade jobbat färdigt på fredagen. I stod i köket och hackade mynta när jag ringde på. Jag hjälpte till att göra chokladmousse. Vi öppnade flaskan som jag hade med mig: La Grola.

De två yngsta sönerna i familjen och en av deras kompisar låg i soffan och tittade på teve.

Nu stannade tåget i Stockholm. Fortsättning kanske inte följer.

2011:50 Risk

2011-08-22T22:31:00.000+02:00

Jag vet inte hur många som läser min blogg. Jag vet att några nära vänner gör det. Nu har jag fått ett par kommentarer som visar att åtminstone två, eller det kan också vara en person som har skrivit två gånger, har läst och reagerat. Den första kommentaren togs bort, den andra kommentaren som jag nyss läste gjorde att jag tog bort stora delar av texten eftersom de personer som beskrevs där lätt skulle kunna känna igen sig. Så här skrev en av kommentatorerna: "Alltså, har du tänkt på att det finns en chans att människorna på restaurangen kanske läser din blogg? Jag är i och för sig varken han (...), men det kunde lika gärna varit mig du kommenterade den där kvällen. Just sayin'. "
Jag satte bokstavligen hjärtat i halsgropen. Nej, jag tycks ha låtit tankeförmågan gå på semester, skulle jag vilja svara. Nu ska jag börja låta den jobba igen.

Har en vän på besök. Vi har ätit pasta med kantareller och druckit Le Chenin.

2011:49 Retur reviderad

2011-08-22T21:57:00.003+02:00

Soffgruppen har ersatts med tre små marmorbord och stolar. Det ser också ut som om avståndet mellan entrén och baren har blivit större. Den konst som hänger på väggen bakom soffborden ser också ny ut. Annars är det mesta sig likt. Spellistan där låtar av Bowie, Steely Dan och Elton John samsas med Stan Getz och annan jazz låter också välbekant och vår servitris eller hovmästare är samma person som serverade mig, M och P när jag var här senast. Ni ser att jag bygger upp något som enligt diverse konventionell dramaturgi skulle kunna fortsätta med ett "men...". Vi får se hur det blir med den saken.

De små marmorborden är inte tillräckligt stora för att rymma varmrättstallrikar, glas, bestick, brödställ och karotter så jag undrar vad de används till. Går folk hit för att dricka kaffe, kanske? Knappast. Men kan gästerna tänka sig att sitta där och sippa på något i väntan på ett bord så kanske restaurangen har ett jämnare flöde av beställningar. Vad vet jag, en pastis vid marmorbordet? Inte en enda gäst sitter emellertid vid dem just nu, halv tio på kvällen. Soffgruppen, när den fanns, bidrog till krogens varma, ombonade stämning. Där fanns det nästan alltid någon gäst. Utan de mjuka sittmöblerna har det blivit lite svalare. Men högst marginellt.

Det fanns platser utomhus också. Gäster som vill röka mellan rätterna kanske är beredda att sitta där på trottoaren i övergången mellan sensommar och höst. En av de utomhussittande gästerna är en rökande sådan, en perifer bekantskap så tillvida att jag aldrig känt honom men träffat vid flera tillfällen under gemensamma vänners tillställningar.

Världsmästaren som har rest in från landsbygden får sitta så att han kan se ut över restaurangen och titta på folket i stan. Den här kvällen utgörs det av många påfallande unga.

Även personalens medelålder tycks ha sjunkit. Vår första servitör, som ser ut att på sin höjd avslutat gymnasiet, kan inte uttala rillette för jag tror att det är vad som tillsammans med smör och syrade gurkor serveras till det vita brödet med den illsalta brödskorpan. Åtminstone smakar den som en rillette ska smaka och den består bland annat av ankfett och fläsk. Jag dricker ett glas champagne till den och funderar på vad jag ska ha till förrätt. Det får bli de där inlagda strömmingarna som har ett finare namn: boquerones.

Det ska visa sig att det faktiskt är den första gången jag äter något på den här restaurangen som inte är helt hundra. Jag tycker nämligen att fiskarna har en lite metallisk, nästan härsken smak, en gnutta som av råa filéer. Brödet till är som förväntat bra och själva inläggningen med vitlök, citron(?) och olja frisk.

När jag, lite tidigare, ska beställa vin till fisken förklarar jag att viner som både är osvavlade och "biologiska" inte är aktuella för min del. Detta för att hovmästaren har föreslagit Three trees. Jag drack ju som bekant det när vi lyxlunchade på Lux i början av sommaren och det är ett av få viner som lyckats oxidera och dö under den knappa halvtimmen det fanns i mitt glas. Troligen för att det är osvavlat. Nej, då väljer jag hellre det, som det ska visa sig, fantastiskt friska, svala och fruktiga 2008 Chardonnay Limoux från Domaine Begude.

Hovmästaren får oss sedan att välja den smörstekta kalvbrässen med, kantareller, bacon (fast jag tycker att det är mer rökt sidfläsk) och ärter. Den är storartad. Kantarellernas smak känns förstärkt på ett generöst sätt, ärterna har perfekt konsistens och fläskbitarna mästerligt stekta. Rättens hjärta, själva brässen är ljuvlig. Och mättande. Vi dricker La Fortune som är en bra, röd bourgogne till.

Tre kulor varav två är sorbet - svarta vinbär och vita persikor - och en kolaglass blir efterrätt. Kulorna verkar ha utsatts för tining och sedan frysning. Kolaglassen är bra liksom den svarta vinbärssorbeten. De vita persikorna har en parfymerad ton som jag inte riktigt gillar.

Men, bortsett från soffgruppen, boquerones och vit persikosorbet, Deville håller stilen.

N.V. Gaston Chiquet, Montagne de Reims

2008 Chardonnay Limoux, Domaine Begude

2007 La Fortune, Domaine A & P de Villaine, Bourgogne

2011:48 Dolda fel

2011-08-20T20:02:00.000+02:00

Åt på Hambergs i Uppsala idag. Det var min generösa bror och svägerska som hitresta från Belgien bjöd mig. Tre signalkräftor och en ale från Nynäshamn till dem. Sedan stekt rödspätta med brynt smör, rödbetor och kapris. Ett glas Pouilly-Fuissé, ni vet det där burgundiska vinet som nästan heter som ett från Loire, till fisken. Det är den godaste stekta fisk jag ätit. Vinet passade ganska bra till, möjligen att jag gärna hade haft lite mer av ek.

Under lunchen berättade jag om det dolda felet i min lägenhet så jag kan lika gärna berätta om det för er också. I korthet; vägguttaget som diskmaskinen ska kopplas in i kan inte användas för att sladden som skulle leda ström till det står inte i förbindelse med någon strömkälla. Den slutar i tomma intet bakom en kökslåda. Jag upptäckte detta när jag för första gången skulle använda diskmaskinen häromkvällen. För att få ström tog jag istället en förlängningssladd till ett av uttagen ovanför diskbänken. När jag ringde de förra bostadsrättsinnehavarna påstod de att det var så redan när de flyttade in och att de alltid använde en förlängningssladd. De hade de gärna fått berätta redan när vi träffades för att skriva avtalen i fjol.

Nåväl, jag ringde min mäklare som tyckte att jag kunde ta dit en elektriker för att fixa elen och sedan skicka räkningen till de förra bostadsrättsinnehavarna. Om de skulle trilskas så kunde jag stämma dem. Det sista jag skulle vilja göra är att stämma någon, jag har en känsla av att jag skulle förlora och tvingas pynta avsevärda rättegångskostnader.

En man som satt vid bordet bredvid lade sig i samtalet och berättade att jag skulle förlora enligt en dom i högsta domstolen för några år sedan. Man måste undersöka i princip allt i elväg innan man skriver på pappren. Det kallas undersökningsplikt.

Det finns inga dolda fel i de rätter som serveras på Hambergs. Däremot så är det mjuka brödet lite trist och det syns redan i korgen.

2011:47 Galet hus

2011-08-20T10:23:00.000+02:00

Jag gjorde min sista dag, blev avtackad med tal och presenter och hade sedan fest på kontoret med några kollegor till halv tolv. Ingen diet tillämpades men spotifydiscodansandet förbrände med största sannolikhet de kalorier som fanns i chipsen, jordnötsringarna och vinet. Jag förstår inte varför vi fortsätter att envisas med den jönsiga enheten kalorier, för övrigt. Och nu när jag kollade upp såg jag att "vi" inte alls fortsätter med kalorier utan att kilojoule och megajoule används i näringsrekommendationer. Som vanligt är jag alltså ute och cyklar. Men igår, under ovädret, cyklade jag inte utan tog faktiskt taxi hem hit.

Och nu sitter jag och funderar på om jag ska gå ut med världsmästaren ikväll. En begynnande förkylning och en krasslig världsekonomi talar emot. Ett dåligt omdöme talar för.

Puycheric Syrah (nr 2209)

Mad House Riesling (nr 6474)

2011:46 Strippskolan

2011-08-11T23:58:00.000+02:00

29/7. På Bastard var vi. Därinne satt Magnus bekvämt i en fåtölj, med sitt glas vouvray på bordet framför sig och läste. Jag slog mig ner och beställde samma loirevin. Det smakade som en sofistikerad men mindre "fet" Le Chenin.

Jag hade cyklat 64 kilometer under eftermiddagen så jag drack ett par deciliter vatten för varje läppjing av det fina vita. Den långe servitören som lät mig prova en uppsättning viner i fjol när jag var här betjänade oss och han berättade omsider att bordet stod klart.

Nu skulle jag, om jag hade varit mer på humör för att skriva, kunnat utvidga den här bloggposten till att handla om de grillade sardinerna, den dillköttsliknande kalvrätten på svans och tunga, och det söta från Coteaux du Layon som jag drack till ostbrickan. Eller den förträffliga servicen. Kanske om den lakritsmörka smaken av spiskummin och stjärnanis i chutneyn. Men förmodligen inte om osten som smakade kinesiskt hirsbrännvin.

Men trots att det bara är 14 dagar sedan så förmår jag inte frambringa den rätta känslan för det som var.

Min telefon höll på att ladda ur men jag hann skriva en statusuppdatering "är på Bastard. Det är bra. Ni vet att jag älskar underdrifter och vet då att förstå föregående mening rätt."

Jag gjorde Magnus sällskap när han gick ut ur lokalen för att röka. Ett par tjejer som så ut att vara kring 20 kom fram till oss. "Vet ni var striptease-skolan ligger? Vi skulle dit och ta lektioner." Av någon anledning svarade jag "I wouldn't know". Tyckte att frågan var märklig.

Dagen efter berättade jag om detta för A och B. "Proffs" trodde A. Naturligtvis.

Personalen bjöd oss på en citronsorbet med olivolja. Vi hängde med M och M + deras Stockholmskompisar i baren en stund. Jag följde Magnus till stationen och gick sedan hem till S:t Knut.

2011:45 Lervägen och kullerstenen

2011-07-31T21:20:00.001+02:00

29/7. Jag gör min morgongymnastik och jag tar ett dopp i vattnet vid kusten som vetter mot Tyskland. Det kan vara 18 grader. Det är uppiggande. Vid den sena frukosten får jag höra M:s far berätta om vad han har arbetat med och vad han gör som pensionär. Det är intressant. Så intressant att jag blir sen i avfärden.

En parentes. Det går inte att skriva om personer och använda bokstäver istället för namn! Nu skulle jag precis introducera en tredje M i den här framställningen. Ska jag kalla honom för formgivar-M, eller trumslagar-M eller Umeå-M? Ni ser det blir hackigt värre. Jag förenklar och kallar honom för Magnus.

Vi befann oss vid min avfärd som alltså var sen. Kanske också sen i förhållande till min träff med Magnus på Bastard kl 17. Klockan 1232 lämnade jag Smygehamn och tänkte att det bara skulle ta tre och en halv timme att cykla tillbaka till Malmö, parkernas stad. Nu fanns det några omständigheter som talade emot det. Dels var det motvind, dels skulle jag cykla via Trelleborg och de burgna orterna Höllviken, Falsterbo och Ljunghusen för att sedan angöra Malmö rakt söderifrån. En lite längre sträcka än de 46 km som jag tillryggalagt på hitvägen. Det kanske största hindret för mig var emellertid att det inte går att cykla in i Malmö rakt söderifrån som jag hade tänkt. De enda sammanhängande vägarna i trakten är nämligen E6 och E22 och på dem cyklar man inte. Jag blev varse det i utkanten av Trelleborg. Strax efter att jag cyklat väldigt nära ett tornfalkspar i en villaförort.

Jag korsade E6:an i en rondell och tog ut vägar med riktning mot Östra Grevie. Det som ser bra ut på kartan är inte alltid det i verkligheten. Minst sex kilometer gjorde jag på leriga grusvägar som delvis spolats av regnet och på vilka det nu låg ett lager med brunt lergrus. Gertrud blev alldeles brunfläckig och det gick synnerligen trögt. Först i utkanten av Fuglie kom jag ut på asfalt igen. Jag hade då ett val. Antingen ta vänster mot Vellinge eller höger mot Östra Grevie. Det var längre till Vellinge på en väg som saknade vägrenar. Hur sträckan från Vellinge till Malmö såg ut visste jag inte. Till Östra Grevie var det en kort bit och därifrån visste jag att det var cykelväg hela vägen längs 101 till Malmö. Vellingevägen var sammanlagt kortare men jag valde den andra av säkerhetsskäl.

I Östra Grevie åt jag en korv och ringde Magnus. Då var klockan 16. Jag trodde att det skulle ta en knapp timme in till stan. Efter inkvartering hos A, Boch H, dusch och omklädning promenerade jag så ner till Mäster Johansgatan 11. Därinne hade Magnus då suttit med ett glas vouvray en stund. Fortsättning följer.

64 kilometer cyklade jag.

2011:44 Vart är Sverige på väg? undrade han.

2011-07-31T20:51:00.003+02:00

28/7 Jag skulle inte kunna skriva: "Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs." För det stämmer inte. Och jag skriver ju bara sådant som stämmer. Som att jag alltid vaknar tidigt. Det gäller i allmänhet och torsdag den 28:e juli i synnerhet. Jag har alltså för vana att stiga tidigt ur sängen och det gjorde jag nu också. Kring halv nio. Runt mig var det tyst. Tjejerna sov i en annan byggnad. Jag bloggade, gick ner i köket för att diska de få köksartiklar som lämnats föregående kväll. Läste ut Lasse Wierups och Erik de La Regueras "Kokain". Det är ett angeläget ämne och författarna har lagt ner en massa arbete på tegelstenen. Inte minst notapparaten visar det. Men den är likväl tråkigt skriven. Jag läste ut den på ren vilja. "Infiltratören" är betydligt bättre, tycker jag.

Gick sedan ut på gården och tog bort marshmallow-kladdet från grillgallret. Därute stänkte det lätt. Himlen var grå som en lokal ordningsstadga. Från tjejernas hus hördes intet. Först vid elva steg de upp.

Vi bestämde efter frukost att jag, P och flickorna skulle gå ner till husen vid sydspetsen medan M städade. Där kan man köpa äggakaga, fika, titta på kaniner och gå till Sveriges sydligaste punkt. Så det gjorde vi. Nja, vi åt inte äggakaga. När vi var klara skulle vi ta bussen till Ystad och M skulle hoppa på från en hållplats närmare huset. Regnet hade tilltagit och nu blåste det dessutom.

Jag ringde till Bastard för att beställa bord för fredagen. Det var fullt men vi kunde komma till baren och se om det fanns en öppning.

Vi busshållplatsen upptäckte vi att den tur vi hade tänkt att ta bara gick till Skateholm. Nästa tur gick överhuvudtaget inte under sommaren. Flickorna började bli hungriga. Först en och en halv timme senare, när alla som hade blivit blöta fått torra kläder och vi hade provianterat med matsäck från Coop, kom vi ombord på buss 190 mot Ystad.

Inne i Ystad forsade regnet och det var knappt tolv grader. Det finns bra kläder men det finns också väder som gör att man trots sådana kläder inte vill vandra i städer. Och sådant väder var det.

Tjejerna skulle shoppa. Jag köpte vykort och satt sedan utanför klädbutikens provrumsbås och spelade Tetris på den smarta telefonen medan jag väntade på att de skulle bli klara. Hade också gärna handlat men som cykelturist har jag full packning och kan därför inte frakta ytterligare föremål. Jag ägnade för övrigt inte en tanke åt kommissarie Wallander.

När klockan var sex gick vi till Espresso House för att fika. Halv nio gick bussen tillbaka mot Smygehamn efter en kort sittning på Max där flickorna fick skärmar med sina mål. Den där typen som man sätter upp på fönstren i bilen för att skugga mot solsken. Motivet på skärmarna var Scooby Doo-gängets bil, The Mystery Machine. "Hon vill jag vara" sa sexåriga S och pekade på Velma, den smarta tjejen i gänget, hon som bär glasögon. Det finns alltså hopp om framtiden.

Jag gjorde en pastasås på den överblivna karrén, vi drack Il Conte och åt en lokalproducerad, fantastiskt god vaniljglass till efterrätt. Sedan försökte vi få vissa epostkonton och appar att fungera i Ipaden. Det gick sådär. Varför tar jag alltid på mig rollen som IT-expert? Kan ju egentligen ingenting.
Jag blev trött vid halv två och gick och lade mig. Cyklade inte en kilometer den här dagen.

2011:43 Mot Smygehamn

2011-07-31T20:16:00.002+02:00

27/7. Den hårt arbetande personalen på Fridhems Cykelaffär, Östra Rönneholmsvägen 26 i Malmö, ställer ut cyklar på trottoaren utanför butiken innan klockan 9 då butiken öppnar. På Gertrud har de bytt bromsbelägg i bak och justerat växelmekanismen. Det märks när jag cyklar iväg.

Jag stannar vid Boulangerie du Triangle på samma gata på vägen hem till A, B och H och köper surdegsbröd till dagens frukost samt fyra söta bakverk till dagens utflykt i Folkets Park. I parken får H både rida ponny och bada i plaskdammen. Vi dricker kaffe och delar bakverken, det med päron och vit choklad är godast. Jag är nog hemmablind men kan på rak arm inte erinra mig att vi har något inträdesfritt liknande i Stockholm. Folkets park i Malmö känns som folkets park.

Klockan ett ska vi träffa redaktör M på Smak som är konsthallens restaurang. På vägen dit passerar vi den förhållandevis nya stationen utanför Triangeln. Jag tycker att delen ovan jord liknar en bit av ett insekts fasettöga. Snyggt!

På Smak beställer jag en fläsksida med lite godsaker och en flaska Ebbot Ale till den. A äter en soppa, B en risotto och M en lax. Vi sitter utomhus, det är bra väder och lagom svalka på innergården. Fläsksidan är den godaste jag ätit, smakar som om den behandlats med vin på något sätt och eller med något som gett en lätt fermenterad smak, som kinesiska svarta bönor.

Det är dumt av mig att ha så dålig framförhållning, redaktör M fick veta först när jag satt på Öresundståget att jag var på väg till Malmö. Nästa gång ska jag vara bättre ute i tid. Den dåliga framförhållningen beror iofs på andra faktorer som jag väljer att inte blogga om. Även de självförvållade.

Hursomhelst är det som vanligt väldigt trevligt att återse redaktör M. Får reda på att hon och maken ska vara på Bastard med några vänner på fredagen. Förhoppningsvis ses vi igen där.

Klockan 1544 har jag såpass bra koll på cykelvägen till Smygehamn att jag kan cykla iväg. Amiralsgatan, Lantmannagatan och Lönngatan. I Jägersrotrakten kommer jag ut på väg 101 mot Anderslöv. Den har cykelbana som går parallellt hela vägen till Östra Grevie där jag viker av söderut. Medvind och sol, men inte för varmt - det är drömvädret. En kort sträcka på grus får mig inte ur humör. Hela tiden är himlen nära eftersom det är genom utpräglade jordbruksbygder jag cyklar. Det är lätt kuperat. En kort sträcka befinner jag mig på den hårt trafikerade 108:an mot Trelleborg men är strax ute på småvägarna igen. Halv sju kommer jag fram till lärar-M:s (den M som åsyftas i fortsättningen är lärar-M) sommarställe som ligger nära stranden.

Hon är där med sexåriga dottern I. En väninna till M, P, är där med sin sexåriga dotter S. När P handlar på Coop så går betalkortsystemet ner för vissa bankkort. Hon ringer och jag promenerar dit för att betala med mitt. Tillbaka i huset marinerar vi fläsket, gör tsatsiki och aioli, har lite förfest i köket där flickorna dansar till Veronica Maggio från en Ipad, medan vi vuxna dricker Il Conte. Sedan grillar vi, eller rättare sagt M, fläsket och trotsar därmed könsmaktsordningen som säger att det är män som grillar. Det blir också grillade marshmallows till efterrätt. Vädret är passabelt, vi kan sitta ute. Vi pratar, efter att sexåringarna lagt sig, till halv tre.

Cyklade 46 km.

2011:42 Alingsåstrakten, Göteborg och Malmö

2011-07-28T10:21:00.003+02:00

18-24/7. Under de här dagarna använder jag Gertrud, min cykel, sparsamt. Mest hänger jag i fritidshuset dit jag bjuder advokaten och senare kulturchefen. Vi grillar, paddlar och badar. Dricker ch-9 (Vieux Lazaret) och Lurtons Les Fumées Blanches. Advokaten och kulturchefen åker och delar av släkten anländer. Vi dricker Launois bdb-champagne och äter varmrökt lax. Kusin B berättar att hon och sambon M ska bli föräldrar.

Under helgen domineras nyheter, facebook, bloggar och twitterflöden av det ohyggliga som skett i Norge.

På söndagen tar jag cykeln på tåget till Göteborg för att träffa G och J med döttrarna S och B. Den familjen bor numera på Gotland men är i Göteborg för att tömma en lägenhet. Vi träffas i Mölndal där det i Kvarnbyn pågår en utställning om cirkusvärlden. Jag har cyklat från Centralstationen i Göteborg ut till Mölndal. Cykelvägarna i och kring Sveriges andra stad är föredömligt väl utmärkta. Utställningen är också bra för barn och vuxna.

Indisk hämtmat från "Tre Indier" på kvällen.

25/7. Jag cyklar till stationen för att boka hemresa från Malmö i slutet av veckan. Mannen som hjälper mig förstår inte hur man hittar cykelavgångarna. Han får hjälp av en yngre kollega. Det visar sig att cykelplatserna är upptagna. Medan jag är på stationen hålls en tyst minut för offren i Norge. Allt arbete avstannar och det blir stilla inne i lokalen.

Under måndagen passar vi på att träffa I och T med två av deras söner - den tredje är på seglarläger - i Slottsskogen. Lunch i Villa Belparc.

Jag tar Öresundståget 1642 till Malmö och kliver av i den nya moderna stationsdelen som ligger under jord. Cyklar hem till A och B med dottern H där jag ska bo under några nätter. A har köpt Le Chenin och häller upp ett glas till
mig i köket. B gör pizzor som tillsammans med de som jag åt hos K och T på pensionatet i Södermanland är årets godaste. Det är för övrigt gott att träffa dessa varma och generösa vänner igen! En bib från Allegrini tar vid när Le Chenin tar slut.

26/7 På tisdagen lämnar jag in Gertrud hos en reparatör på Rönneholmsvägen. Bromsbeläggen vid bakhjulet är utslitna och växelmekanismen för främre kransen har kärvat.

Jag beställer tågbiljett för resan hem genom bolaget Veolia som tar cyklar på samtliga tåg på sträckan Malmö - Stockholm.

Vi, dvs jag och familjen jag bor hos, cyklar till Beijers park i Kirseberg där vi har picknick på bagels som vi har köpt i Värnhem. H leker i lekparken. Solen skiner och luften känns, liksom livet, lätt.

Vi åker till Möllevångstorget och handlar grönsaker och korv till kvällens middag.

Jag försöker få ut min tågbiljett genom ATG-ombudet på Amiralsgatan. Men mannen som driver stället "befattar sig inte med biljettutskrifter" eftersom han"är störst på trav och spel i Malmö". "Det sliter på skrivarna, dessutom". Han säger också att jag "inte behöver stå där som ett frågetecken". Jag köper en cola till A. "Du behöver inget kvitto!" säger ATG-ombudet och föreslår sedan var jag, som avbrutit hans spel- och travtransaktionsflöde, kan få biljetterna utskrivna istället. Dock på en så snabb skånska att jag inte hinner uppfatta en stavelse.

Jag googlar istället; i närheten av Möllevångstorget finns ett ombud där jag får mina biljetter. Personalen är ett under av vänlighet.

Vi grillar korvarna på innergården till bostadsrättsföreningen som A och B tillhör. Det finns en port till grannföreningsgården där så att medlemmar i båda föreningarna kan umgås. Vi dricker Le Busche till korven och den ljuvliga salladen som A gjort enligt LFW:s recept.

A bjuder in några grannar på ett glas. Och det visar sig som vanligt att världen är mindre än jag föreställt mig. En av grannarna vid bordet är nämligen syster till en av mina grannar, som jag känner, i Stockholm.

Sedan sitter vi dvs jag, A och B i köket och diskuterar musik över en åttaårig Rioja (Murrieta). Den hade varit bättre till mat. Härlig dag, tvivelsutan! 2 km cyklade.

2011:41 Den grandiosa föreställningen om den egna betydelsen

2011-07-27T12:36:00.004+02:00

17/7. Fritidshuset ligger utanför Alingsås. Att ta sig dit från Orust är att färdas drygt tio mil. Över Lilla Edet om man har cykel.

Strax efter elva börjar jag cykla. Det regnar på vägen till Svanesund. Jag har "Nixon" med Lambchop imp3-spelaren.

"Eru go?" frågar tidningsbudet vid Svanesundsfärjan. Utan det vanliga tillägget "eller". Han syftar på att jag väljer att cykla den här dagen. Men hans tonfall är vänligt och han önskar mig lycka till på färden.

Om bilfärjan från Svanesund har ett namn så har jag glömt det. Sundet är smalt, färjan går snabbt. På andra sidan möter jag en cyklande familj. Det händer annars aldrig under min tur. Pappan har ett barn på släp i cykelvagn, två barn cyklar själva och mamman sist. Vi hejar på varandra.

Lilla Edet är bland annat känt för pappersmassaindustri i allmänhet och toalettpapper i synnerhet. Nu, i och med att denna blogg snart går om Kenzas i popularitet, kommer även Milano Special på Lars Svensgatan 5 i Lilla Edet bli känd för den stora allmänheten. Troligen för att de supersajsar kebabportionen när de får höra om mitt cyklande. Och för att de är vänliga. Medan jag äter visas den ostiga "Phenomenon" på teve. Gammal och lättrörd har jag blivit men Travoltas av kosmiska krafter drabbade rollfigur får mig inte att känna något. Åtminstone inte något som kan få mig att stanna längre än måltiden räcker.

Ut ur Lilla Edet går det först parallellt med E45. Sedan snirklar sig vägarna några mil innan jag får syn på skylten för vägen mot Sollebrunn. Ett par kilometer in på den vägen försvinner asfalten och ersätts av grus.

Grusvägar får cykeln att vibrera och skruvar att vrida sig ur sina fästen. På grusvägar måste man gira mellan gropar och sträckor där bandfordon har räfflat underlaget. Det enda förmildrande är den nästan obefintliga motortrafiken. Jag lyssnar på Bob Dylans "Slow Train Coming".

Vägen går genom kuperad barrskog. Det känns som jag är mitt i ingenstans och som att vägen aldrig ska ta slut. Men det gör den i härliga nedförsbackar i en by i Gräfsnästrakten. Jag är ute på väg 190. Det är tre kilometer till Sollebrunn åt vänster, 31 till Gråbo åt höger. Det är mot Gråbo jag ska cykla. Efter några kilometer tar jag av på vägen mot Borås. En molande men inte blockerande smärta i högra benet. Jag är för en gångs skull utled på cyklandet. Utanför Brobacka slutar regnet. Tar en bild från infarten till Alingsås.

Köper kexchoklad i den stora livsmedelshangaren. Kommer till sommarstället vid halv tio. Inkvarterar mig, lagar en vegetarisk pastarätt, dricker ett par glas Puychéric viogner och lyssnar på utrikesministerns sommarprat.

12,6 mil blev det. Nu ska jag vara i fritidshuset en vecka.

2011:40 Brunsåsgate

2011-07-25T19:16:00.002+02:00

16/7 Häromåret tog en journalist med ett adligt klingande namn och inventerade Facebookdiskussioner utifrån statusrader med tillhörande kommentarer till en krönika om en teveserie som snart skulle börja sändas. Kända journalister hade fått se ett eller flera avsnitt och diskuterade dessa på fejan. När det i och med krönikan blev känt att de hade samplats av journalisten med det adligt klingande namnet blev de samplade inte entusiastiska. Inte alls faktiskt.

Vad har då det med min cykeltur att göra? Jo, jag tänkte tillämpa samma materialanvändning här, mest av lättja. Jag kommer inte att uppge namnen på de samplade.

Började cykla vid elvatiden. Solen sken och vindarna var vänliga. Utanför Lysekil, på Färjegrillen i Finnsbo, åt jag skräpmat och tog en bild på färjeläget. Lade upp den på fejan och skrev:

"Färjeläge i närheten av Lysekil. 46 km från Smögen."

Medan jag åt chorizon med frittarna under parasollet på kioskens uteplats, med en lätt, smeksam sydlig vind mot kinden blickande ut över djupblå Gullmarn började så kommentarerna komma in. Den första från en person som jag har valt att kalla Coola Skånskan:

"Nämen, extremt nära mitt gamla lantställe, Grundsund. Du skulle kört till vänster 400 meter innan färjeläget och käkat på Brygghuset i Fiskebäckskil. Smögen suger."

Jag hade haft ett par fina dygn i Smögen trodde jag. Det var alltså inte så. Inkom strax kommentar nummer två från Coola Värmländskan:

"Håller med Coola Skånskan. Smögen känns som ett enda stort turisthak. Fickebäckskil (sic) betydligt trevligare. Men varför är Halland så bortglömt? Underbara klippor i Varberg med fästning och badhus! Och Skrea Strand i Falkenberg samt Morups Tånge (där jag f ö en gång förlovade mig bevittnade av endast skrattmåsarna, Gud fader och en gänglig fågelskådare) eller båttur ut till Väderöarna! Även inlandet som Vessigebro är otroligt vackert med böljande kullar. Halland is tha shit."

Återstår att upptäcka Halland således. Har nog en massa släkt där som jag dessvärre inte har kontakt med. I Tvååker tror jag. I fjol cyklade jag från Laholm till Varberg genom Halmstad där jag för övrigt lunchade med förtjusande familjen Brax. Utanför Halmstad brast himlen. Mitt tålamod med nordvästlig vind och himmelsk högtryckstvätt brast utanför Varberg där jag tog in på vandrarhem, sov och sedan fuskade med tåg till Göteborg. Det var min fjolårsupplevelse av Halland.

Nåväl, den vackert gula färjan Gullbritt eller Gullmaj tog mig över fjorden. Cyklade vidare i det vackra, vänliga av varma vindar fläktade bohusländska landskapet. På en hög bro till Orust, längs Vindöns västra strand och kom till sist fram till Slussen på Orust. Där gick jag ner till vattnet, tog en bild, lade upp en bild på fejan och skrev. "Slussen, Orust - dagens slutdestination"

Den uppdateringen var inte lika kontroversiellt som den där Smögen nämndes. Kommentarerna kom den här gången från Coola Brorsan, Coola Kollegan och Coola Svägerskan och löd i tur och ordning:
"Hälsa!", "Så det är där som solen är..." respektive "Oh vad vackert - halsa (sic) till alla!"

Jag bodde hos C och M i Slussen. C hade lagat en fin kycklingrätt med citroner. Till den Les Pierris. Vi spelade boule på tomtens bana. Jag vann. Sedan åt vi en fantastisk efterrätt med apelsiner, jordgubbar, rabarber och grönpeppar. Drack lite vit La Gascogne.

Uppdaterade inte mer den dagen. 7,4 mil cyklade jag.

2011:39 Kvantiteterna

2011-07-25T05:36:00.001+02:00

Fredag 15/7. Jag hade sovit i samma rum för 26 år sedan. Det var samma blåblommiga tapeter då men det mindes jag inte. Vad jag däremot fick klarhet i var vilken toalett som hade bilder på och stamtavlor över det svenska kungahuset. Jag har tänkt på den toaletten men aldrig kunnat lokalisera den. Men det var alltså i det här huset, på övervåningen, som den fanns. Nu med bilder på vuxna barn till kungaparet. Det finns nog en generationsskillnad i den familjen i det avseendet. M, min vän sedan mer än trettio år, verkar föga rojalistisk. Troligen är det hennes föräldrar som vurmar eller har vurmat för Bernadotterna.

Jag sov länge. Ute var det snabbjagande molntussar och regnstänk men inte så dåligt väder att dagens planerade utflykt till Hållö skulle ställas in.

Vi bredde smörgåsar till matsäcken och packade badkläder, tog med flytvästar och gick ner till båten som var en kraftfull variant med ett par sovplatser.

En av de yngre sönerna och N styrde tillsammans ut genom sundet mellan Smögen och Kungshamn. På havet gick det så fort att att vi planade. Det kan ha tagit högst tio minuter ut till ön. "Det är sådana här båtar jag hatar när jag paddlar" hörde jag mig själv säga samtidigt som jag njöt av farten och havsluften över motorljudet.

Flera båtar, både av seglings- och motortypen hade lagt till i viken innanför Sjöräddningens brygga på Hållö. Vi lade oss utanför.

Iland gick vi upp på ön. Det var uppehåll och förhållandevis varmt. Sten, hav och himmel. En fyr, ett vandrarhem och ett kapelI.

I en jättegryta låg en groda och simmade, utan möjlighet att ta sig upp för den lodräta insidan av stenväggarna. Med hjälp av en håv som låg bredvid hålet räddade vi den.

Det fanns en badplats med lodräta klippor och en stege ner i det klara vattnet. Vi bestämde oss för ett dopp innan lunchen.

Ett sällskap bestående av en vuxen man och kvinna och en nioårg flicka, kanske en familj, satt i närheten och åt. En gråtrut flög plötsligt in, tog ett stekt ägg från en smörgås som kvinnan hade i handen, landade några meter därifrån, svalde ägget, uppgav ett hånskrattande läte och fläckade klippan.

"Jättevarmt!" ropade den yngste sonen som var först av oss i havet där han låg och plaskade med flythjälpmedel. Jag dök i strax efter. Kunde inte bekräfta. Nitton grader max, klart och salt var det.

Efter matsäcken gick vi upp i den nyrenoverade fyren som är 20 meter hög med högsta punkten 40 meter över havet Guiden berättade att den var 12:e sekund blinkar så att skenet kan ses från 21 sjömil. (En sjömil är ju som bekant 1852 meter eller båglängden motsvarande en 60-dels grad av avståndet mellan nordpolen och ekvator baserat på att jorden skulle vara sfärisk.)

Han berättade också att 364 kärlväxter har bestämts på ön och att flera fågelarter av intresse har observerats där. Vilka visste han inte, han var helt ointresserad av flora och fauna sade han uppriktigt. Man kan gifta sig i fyren.

Guiden låste sedan upp kapellet där den bortre kortsidan är fönster så att hav, klippor och horisont får tjäna som altartavla. Magnifikt.

På återvägen stannade vi till i Smögen för att köpa makrill. Där var fullt av båtar som vittnade om sina ägares ekonomiska framgångar. På bryggan var det kommers, förtäring och inmundigande. Ungdom, stickad vit bomull och Henry Lloyd.

Vi grillade makrillen till middag och drack folköl till. Medan vi lagade maten drack vi däremot en chablis från JMB. Tror att det var den ekologiska varianten. Den var, liksom fisken, sällhet.

2011:38 Mannekängen och bråten

2011-07-21T16:06:00.001+02:00

Torsdag 14/7. Bengtsfors. Vandrarhemsfrukosten liknar den som serverats i Nora och Karlstad och kan ätas mellan åtta och nio. Jag hade gärna sovit längre. Vid ett bord sitter ett smärre sällskap pensionärer. De pratar om att juice är skadligt. Jag beräknar tio mil till Smögen och stoppar i mig den energi som jag anser mig behöva. Inklusive juice.

Om jag betalar en hundralapp extra för rummet så slipper jag städa. Det är värt det.

En av kvinnorna som driver vandrarhemmet rekommenderar vägen förbi Billingsfors för färd mot Ed. Det är mulet och sjutton grader, vägen rak och tråkig. I Ed har Kyrkan ett fik där jag kan äta våfflor och dricka kaffe för 25 kronor. Så det gör jag. Den första våfflan är lite mjuk så jag ber dem grädda den andra längre. Den blir lite frasigare än den första men inte tillråckligt. Jag kommer att stå mig ett tag, hursomhelst.

Väster om Ed går en väg söderut mot Hedekas. Det är den idealiska cykelvägen. Knappt någon biltrafik, kullar och kurvor genom stillsamt jordbrukslandskap. Ser en tornfalk.

Några hundra meter före en tomt sitter en skylt som annonserar loppmarknad. Vid ett grånat utemöbelbord står en sminkad gestalt i overall och keps stelt lutad i en onaturlig vinkel. En skyltdocka, inser jag när den första vågen av obehag sköljt förbi. På tomten finns även traktorer, bilvrak, halvfärdiga skjul och bråte. Jag kommer att tänka på Stephen King.

Hedekas har något slags centrum. En servicebutik slash korvkiosk, Handlarn, erbjuder bland annat halv special och hel special. Jag väljer det senare. Korv, bröd och pulvermos. Messar M att jag har sex mil kvar till Smögen och beräknar (pessimistiskt) fem timmar.

Vägen mot Smögen till höger ut ur Hedekas går genom Svarteborg och Dingle - två orter som jag i likhet med flera andra under den här färden inte kände till före resan.

Få bilar, flacka sträckor längs en insjö och de första bohuslänska havsvikarna gör att det känns lättcyklat. Det kommer inte att ta fem timmar.

Ut ur Dingle styr jag Gertrud mot Kungshamn. Regnet har hängt i luften hela dagen men inte börjat falla. Jag passerar motorvägen E6 och har 30 km till Kungshamn, 20 till Hunnebostrand och 15 till Bovallstrand.

I Hunnebostrand svänger en obetänksam pensionär ut bilen där han ska lämna företräde på ett sätt som skulle kunnat resultera i en krock. Jag hann reagera och cykla i en stor båge utanför utfarten och undviker på det sättet en krock.

Jag stannar vid en mack och köper en chokladkaka för den sista milen. Ringer M och berättar var jag är. Får en vägbeskrivning. Utanför Hunnebostrand börjar det regna. Sträckan till Kungshamn Smögen känns kort. Familjen E-S tar emot och bjuder på kyckling och rödvin. Nu blir det paus från cyklandet en dag.

12 mil.

2011:37 Show me love

2011-07-20T01:22:00.002+02:00

Onsdag 13/7. Jag gjorde aldrig lumpen men trots det har jag sovit i militärbyggnader tidigare. Första gången var det när jag mönstrade, någonstans i närheten av Solna. Andra gången kan ha varit natten mot onsdag. STF:s vandrarhem i Karlstad var nämligen tidigare Försvarsmaktens.
I korridorerna sitter skyltar med uppmaningen att man ska vara hänsynsfull och tyst mot övriga gäster eftersom byggnaden är lyhörd. Jag vaknar vid tretiden och upplever det. Ett gruskorn som faller i golvet hörs genom väggen eller taket. Det är svårt att lokalisera. Andra ljud går också igenom. Somnar sent om och vaknar, packar äter frukost och beger mig. På det här vandrarhemmet slapp jag städa vilket är skönt.

Färden ut ur Karlstad går genom ett naturområde och två gånger cyklar jag fel på grusvägarna/motionsspåren innan jag till sist kommer ut på den sträcka som ska ta mig till vägen mot Dalsland. Dagens slutmål är Bengtsfors. Återigen har jag tur med cykelvädret. Knappt 20 grader och måttliga vindar. Jag passerar mindre samhällen, som vanligt. Önnestad, Trossträsk, Vålberg och Skruvstad. Kyrkor, åkrar, hagar, lundar och vattendrag. Utanför Grums blir jag hungrig och bestämmer mig för att cykla in mot den lilla staden. Vid infarten finns pizzerior och grillkiosker. När jag stannar utanför en av grillkioskerna får jag inte cykelskorna ur pedalclipsen utan välter handlöst. Cykelväskorna dämpar fallet. Jag känner mig som en idiot men ingen tycks ha sett.

Jag lirkar loss skorna, leder cykeln till en av pizzeriorna, Grums Pizzeria, och beställer dagens som är fläsk, béarnaise och stekt potatis. Mat för en cyklist, möjligen. Den gör jobbet, som en tysk affärsbekant en gång sade.

Tar samma väg ut ur Grums, som jag egentligen aldrig var inne i, och cyklar mot Borgvik. På vägen mellan Nysäter och Åmål, i ett granskogsparti, glider en stor ormvråk, med en snok i näbben, över vägen helt nära framför mig. Här blir omgivningen mer kuperad och varierad men inte tungcyklad. Kameran i min smarta telefon gör inte landskapet rättvisa.

Jag cyklar vidare. Återigen passerar jag sevärdheter som jag inte hinner se. Nästa delmål och plats för kvällens skrovmål är filmberyktade Åmål.

Trots att solen skiner är kvällen kulen och nordanvinden går rakt igenom mina välventilerande cykelplagg. Skuggpartierna är iskalla. Åldern har försämrat värnehållningsförmågan.

I Åmål finns ett centrum med pizzerior, en småbåtshamn med kafé och en turistbyrå. Jag gör mig inte längre några föreställningar om vettig mat utan väljer en servering där det finns gäster. Så är nämligen inte fallet på alla näringsställen.

Falafeltallriken på pizzerian överraskar inte men mättar. På teven är det nyheter, bland annat om den eller de som mördar träd i Göteborgstrakten. Pizzerians andra gäster är ett par som inte pratar med varandra och en tonårsmamma med väninna och unge.

På stan ser jag sedan säkert fyra pitbullterrier. Och deras hussar. Tristessen! Jag tänker på Bengtsfors, att det kanske är rejv där. Bengtsfors ligger drygt tre mil bort. Vägen dit är bildmässig och full av oändliga uppförsbackar. Jag befinner mig för första gången i ett landskap som jag bara sett på film och så tokcyklar jag för att hinna till kvällens destination för att sedan hinna till en plats under torsdagen. Ser de stilla sjöarna, de mjuka kullarna och vill stanna upp. Men har inte tid.

Mindlessness. Jag kommer tillbaka till denna vackra del av Sverige, tänker jag.

Strax före midnatt har jag lyft upp min packning och Gertrud på övervåningen i det härbre som vandrarhemmet i Bengtsfors har upplåtit åt mig. Av rejv ser jag föga.

Det blev 14 mil den dagen.

2011:36 Ack Värmeland

2011-07-19T00:43:00.002+02:00

Tisdag 12/11. Jag sov oroligt i tågkupén och vaknade, trots att jag hade ögonlappar, tidigt av solen. Vandrarhemsfrukosten skulle serveras vid åtta. Jag gick till teverummet och lyfte ut Gertrud och låste sedan henne vid det anvisade cykelstället. Efter morgongymnastik tog jag ett dopp i Norasjön.

Jag kom iväg från vandrarhemmet vid halv tio. Dagens slutmål var Karlstad där det finns ett föredömligt samtida vandrarhem med kortbetalningsmöjligheter och koder till ytterdörr och nyckelskåp. Det betyder att man kan komma när man vill.

På vägen till Karlstad skulle jag passera Grythyttan, Filipstad och Molkom. Den första sträckan, 42 km till Grythyttan, hade några fina sjöar vid sidan av vägen. När jag var i höjd med Grythyttan var det tid för lunch.

Rårakor med stekt fläsk var dagenst tips. Serverades i kantinen och var det godaste vägmålet. Någon kilometer norr om Grythyttan började väg 63 mot Karlstad. En mil in på den började ösregnet. Jag drog på mig regnstället och satte på Maria Wetterstrands sommarprat. Landskapet var backar uppför och nerför, mest uppför. Så anlände jag i Filipstad och hade börjat lyssna på Beate Grimsrud när Wetterstrand var färdig.

Det fanns en reklamfilm för OLW där en man med kraftig dialekt påstod sig ha blivit ombedd av en släkting från just Filipstad att medverka i reklamfilmen eftersom släktingen ville ha någon som pratade stockholmska. Det är mer än 20 år sedan och det enda jag kommer att tänka på vad gäller Filipstad. Den var dessutom lite rolig.

Det kan jag inte säga om den värmländska småstaden. Men personalen på fiket var vänlig. Regnet hade fått mig nerkyld, himlen sprack upp och jag hade återfått värmen när jag återupptog trampandet.

(Något dygn senare hade kvällstidningarna ett mord som begicks där på löpet.)

När Grimsrud hade tagit slut började jag lyssna på gamla lördagsintervjuer. Maud Olofsson är en märklig människa som tycks ha en autopilot inkopplad under intervjusituationen. Nästan som Tobias Billström.

En kemist som en gång för 26 år sedan labblärare på en kurs jag läste bor med fru och dotter utanför Karlstad. Jag har träffat honom flera gånger sedan dess och vi är vänner på Facebook. Eftersom han hade statusuppdaterat om en nybyggnad skrev jag att jag hade vägarna förbi Karlstad. Han bad mig att kontakta honom om jag hade vägarna förbi Molkom eller Deje. Jag ringde och fick en vägbeskrivning. Han frågade mig också vad jag ville ha. "En stunds umgänge och kopp kaffe" sade jag.

Om väg 63 mellan Filipstad och Molkom var tråkig och biltät var avtagsvägen mot Mölnbacka och Deje desto finare. Den ringlade sig genom den backiga jordbruksbygden och överraskade ständigt med små byar och utsikter.

Kemisten och hans hustru fysikern bor med treåriga dottern i ett stort, fint, rött hus. De bjöd på små pizzor med parmaskinka och nyplockade kantareller. Eftersom jag skulle fortsätta min färd avböjde jag alkohol och fick kaffe. Kemisten visade sedan hur jag skulle ta mig till Deje varifån man kan cykla raka spåret bokstavligen till Karlstad. Cykelbanan är nämligen en asfalterad banvall som fått namnet Klarälvsleden och går mer eller mindre rakt till Karlstad. Klarälven, detta kraftfulla vattendrag, passerade jag ett par gånger eller cyklade parallellt med under den tre mil långa färden till Karlstad.

Att cykla på kvällen är att andas in lukten av blött vete och fuktig granskog. Att i ett sovande bylandskap se hur det lyser i stugor och hus, på avstånd höra en gasande crossmotorcykel eller en sjöfågel sjunga.

Strax före midnatt kom jag in i Karlstad vars upplysta fasader återspeglades i vattendragen. Passerade ett torg där människor ännu satt vid uteserveringarna. Vandrarhemmet som är en gammal regementsbyggnad ligger i västra delen av staden. Vid halv ett hade jag fått in packningen och Gertrud i rum 204.

16,4 mil blev det.

2011:35 Cykelfärden som vilja och föreställning

2011-07-18T20:17:00.002+02:00

Måndag 11/7. Vi hade ätit lunch. Värdinnan hade åkt med sin syster för att handla. Vi hade ätit lunch och jag hade packat Gertrud för avfärd.Yngste sonen i familjen hade särskilt bett att få se på när jag gav mig av. Vid halv två stod han och några andra barn och vinkade när jag trampade västerut mot gamla Katrineholmsvägen med nummer 230.
Det är en väg som trafikeras mer än gamla vägen mellan Strängnäs och Eskilstuna. Stora lastbilar och långtradare förekommer. Vägrenen är obefintlig men jag erfar att bilisterna håller avståndet när de kör om. Det är ängar, sjöar och skogspartier längs vägen. Jag har bestämt att jag ska vara i Smögen torsdag kväll. Det innebär att jag inte hinner stanna för att titta på sevärdheter. Stora Sundby som jag passerar lär vara sevärt. Det är soligt men inte för varmt.
Jag cyklar norrut en knapp kilometer på väg 56 mot Kungsör. Den är hårt trafikerad och bör undvikas av cyklister. En mindre väg mot Arboga, som jag har tänkt att pausa i, är betydligt bättre. Jag passerar under linbanan som en gång användes för mineraltransporter och, enligt en bekant, efter nedläggningen planerades som turistanläggning.
Börjar bli kaffesugen men ingenstans längs vägen serveras något i fikaväg. Loppmarknader finns det några stycken. Den cykelburne turisten har inget att hämta på loppmarknader. Eller, rättare sagt, inget att hämta hem loppisfynden med. Jag stannar alltså inte.

Infarten söderifrån mot Arboga är en lång nerförsbacke som får rejäl fart på Gertrud. Jag har en föreställning om att Arboga ska vara en kafétät stad där man serveras kaffe ur porslinskannor och äter hantverksskickligt utförda bakelser vid bord med manglade dukar. Kanske spelas också stråkkvartettmusik på konditorierna med fönstrena öppna mot den porlande ån. Nu ska jag bara välja det bästa av dessa. Stadskärnans utsträckning är begränsad så det bör gå fort att hitta idealkaféet. Jag ömsom leder och cyklar längs gatorna. Pizzeria, kebab, lösgodis, V75 men inget konditori.
Stationen, tänker jag. Där måste det finnass ett fik. Det finns ett fik som ska stänga om en kvart. Självservering av kaffe, havrekaka och dajmbiskvi från Delicato(?) och Mix Megapol i högtalarna.

Dagens slutmål är Nora. Där ska jag bo på STF:s vandrarhem. Det stänger kl 21 och man betalar kontant. Föreståndaren kan vänta på mig i en halvtimme efter stängning. Jag har lovat att höra av mig.

Ut ur Arboga cyklar jag fel, jag följer nämligen skyltarna mot väg 249 som visar sig leda till E18- påfarten. Får vända in mot staden igen och hitta den gamla vägen mot Fellingsbro vilket är enkelt.

Återigen en rak, effektiv och därmed förhållandevis tråkig väg. Jag sätter igång mp3-spelaren och börjar lyssna på sommarpratspodcaster. Först ut är en bloggare som kallar sig underbara Clara. Hon är känd men inte för mig.
Att cykla handlar om att vilja och att vara envis. Att stoiskt finna sig i att det är 23 km till närmaste etappmål. Men likväl är det trist ibland. Då kommer podcaster och musik väl till pass. Och jag hör trafiken bakom mig genom lurarna. Underbara Clara är klar när jag har kommit till Fellingsbro.
Där stannar jag, tar en bild för Facebook och skriver: "Fellingsbro, 42 km till Nora".
Nästa gula klutt på kartan är Frövi. Jag börjar lyssna på Göran Gudmundssons sommarprat när jag kommer in i orten. Betydligt mer intressant än underbara Clara. Jag jämför äpplen och päron, medges.
Utanför Frövi ringer jag vandrarhemmet i Nora och berättar var jag är. "Då har du bara en halvtimme kvar!" säger föreståndaren. "Jag cyklar" säger jag. "Skulle tro att jag är framme senast halv tio".

Väg 50 som bland annat går mellan Örebro och Lindesberg är hårt trafikerad men har en bred vägren där jag känner mig säker. En nerförsbacke vid avfarten till 244 gör att Gertrud kommer upp i 43 km i timmen. Luftmotståndet från packväskor bromsar förmodligen upp. Det har nu blivit kväll och fukten börjar kännas genom kläderna.

Jason Diakité aka Timbuktu sommarpratar. Väg 244 går i nordvästlig riktning och jag har solen i ögonen om jag inte tittar ner i asfalten.

Nora är en liten stad vid en sjö. Ortens mest kända namn är Maria Lang, pseudonym för Dagmar Lange. Det finns affischer både för föreställningar och promenader med anknytning till deckarförfattaren. Det är också en ort där det en gång fanns en näring, föreställer jag mig. En näring grundad på naturtillgångar. Varför annars dessa ståtliga hus från förra sekelskiftet, varflr annars denna stationsbyggnad?

Vandrarhemmet utgörs av gamla andraklassvagnar. Med "gamla" menar jag att de är av en typ som användes så sent som på 1980-talet.

Jag checkar in och får veta vilken kupé jag ska bo i. Den vetter österut, mot sjön. Det innebär att solen kommer att lysa rakt in på morgonen.
Föreståndaren visar också var jag kan ställa cykeln. Det är ett cykelställ utomhus. Låser där tillfälligt.

Eftersom det har gått nästan fyra timmar sedan jag åt är jag hungrig. I en sådan här stad finns det säkert en krog som serverar inkokt forell med färskpotatis och någon gräddfilsbaserad sås. Jag ser pizzerior och en korvkiosk. Nästan allt har hunnit stänga. I en hotellbar ger de mig, trots att jag vill betala, en matig ostsmörgås som har blivit över. Jag köper en cola och sätter mig vid ett bord på uteserveringen.
Vid bordet bredvid sitter rakade, brunbrända, muskulösa engelsmän i tajta linnen och pratar. De är tatuerade. Huliganer eller byggnadsarbetare? Inte lätt att veta. De verkar inte farliga. En i deras gäng anländer med en påse fylld av styrofoamboxar som luktar grill. Jag orkar inte fråga var han har handlat.

Tillbaka vid vandrarhemmet lyfter jag in Gertrud i teverummet innan jag lägger mig.

Det blev 12,2 mil cyklat den här dagen.

2011:34 Gertrud och enhörningen

2011-07-18T14:46:00.000+02:00

Söndagmorgonen den tionde juli är molnig med lätta regnstänk. Min cykel som senare dag ska få ett namn men än så länge bara heter Cannondale någonting är tungt lastad. Fyra packväskor har i år fått sällskap av ett tält på 3,5 kg. Det känns både nerför i Gröndal och uppför på Västerbron. M/S Mariefred avgår från Stadshuskajen kl 10 och anländer Mariefred 1330. Ombord är huvudsakligen pensionärer och utländska turister. En ung, tysk man i fjunårsåldern, dvs han kan vara mellan 16 och 20 år gammal, ska också cykla. Men åt Trosahållet. Jag äter matsäck under båtfärden. I fjol åt jag en varmrätt som serverades ombord. Eftersom den verkade ha varit hos en producent av halvfabrikat innan den hamnade i ångbåtsköket så bestämde jag mig för att snåla den här dagen. Mitt vägmässiga mål för dagen ligger i Eskilstuna. Mellan Mariefred och Strängnäs går en väg mer eller mindre parallellt med den för cyklar förbjudna Europaväg 20. Det är en förhållandevis enformig väg som bara kurvar sig måttligt mellan fälten.

Mot infarten till domkyrko och regementsstaden hör jag hur någon ropar "Daniel" och det visar sig vara matbloggande A som bor i staden sedan en tid. Jag cyklar längs vattnet för att sedan vika av in mot stadens centrum. Nära hamnen finns ett torg med flera fik. Där sitter folk, stadsbor eller turister vet jag inte, och röker över kaffekopparna. Jag äter en chokladboll som nog har varit smält och frusit en eller flera gånger till mitt kaffe. Den smakar som Delicatos produkter gör. Och efter ett par mils cyklande kan det vara godtagbart.

Ut ur stan tar jag mig mot den gamla Eskilstunavägen. Den går stundtals även den parallellt med E20 men känns mer lättcyklad än sträckan mellan Mariefred och Strängnäs. Ett regn vars början och slut jag trampar mig igenom känns som en svalkande dusch. I Kjulatrakten messar jag värdninnan att det är elva kilometer kvar till staden. Jag köper en lågkaloricola av killarna i kiosken som senare föreslår att de ska fylla den tomma flaskan med vatten åt mig. "Cyklisterna som kommer förbi här ber oss alltid att göra det".

Genom och nästan ut ur Eskilstuna har jag tagit mig när jag hittar till huset med stort H. Värdinnan hälsar mig välkommen och sätter ett glas prosecco i handen på mig. Förutom mig har huset åtta gäster. Nästan samtidigt som jag fått glaset med bubbel i handen frågar värdinnans far mig om få bubblor i en crémant de bourgogne är en defekt. Jag vet inte vad jag ska svara, cykeltrött och oflexibel i mitt sätt att använda hjärnan som jag tycks ha blivit.

Av de som befinner sig i och kring huset är nio barn. Det är liv och rörelse! Vi sitter ute på en altan, sexton personer, och äter en god kycklinggryta och dricker en chardonnay till den. Vi leker "en ska bort". Fyra plastdjur visas upp, däribland en enhörning. Den skulle bort men inte för att den inte finns utan för att den till skillnad från de andra djuren bara har tre ben av fyra i marken. Någon, jag tror att det är värdinnans syster, föreslår att min cykel ska heta "Gertrud". Det är taget. Jag känner ingen som heter så, och det är ett fint namn.

Gertrud är dyr och jag vill inte att någon rövar bort henne från trädgården under natten. Värdinnan låter mig ha henne i rummet där jag bor. Hur det ser ut kan ni se här.

6,4 mil blev det den första dagen.

2011:33 Nya världen

2011-06-28T23:58:00.000+02:00

Kulturchefen mejlade och frågade om jag ville gå.

"Lördagen den 3 september har vi en vinmässa på Hotel Sheraton i Stockholm.
Där hittar du vinimportörer med viner från Australien, Sydafrika och
Kalifornien. Arrangörer är Wine Australia, California Wine Institute och
Wines of South Africa i samarbete med Nordic Wine Institute. Du träffar
också representanter för de tre organisationerna.

Söker du på "Vinmässa" på www.ticnet.se hittar du tiderna för de tre
passen. Du kommer också att se att det finns möjlighet att anmäla sig till
två seminarier. Arrangörerna tar inte extra betalt för seminarierna men
Ticnet tar en avgift för att de skriver ut en separat biljett. Det finns
bara 50 platser till vart och ett av de två seminarierna.

Normalpriset är 200 kr plus Ticnets adm.avgift. Du får köpa biljetten för
150 kr plus avgiften. Skriv ordet "Vinklubb" som lösenord.

Du får på det här viset ett litet försprång. Inom kort kommer vi att gå ut
via de stora vinföreningarna med erbjudande om att köpa rabatterade
biljetter. Det kan hända att du får samma erbjudande via din vinförening.

Du kan köpa rabatterade biljetter till dina vänner också."

Jag vet att det är en tråkig inställning men jag tänker inte gå. Mitt intresse för utomeuropeiska viner är just nu obefintligt. Men nu vet ni åtminstone att den här vinmässan finns.

2011:32 Autriche

2011-06-20T23:11:00.000+02:00

Österrike är, förutom för arkitekter, konstnärer, komponister, författare, schnitzlar, nougaten och mergern med Ungern för några sekler sedan, känt just för det som på svenska uttalas som huvudstaden i denna republik. Vin naturligtvis. Och förenklat kan man skriva att det vita, torra, syra- och extraktrika storheterna finns i nordöst, i Niederösterreich. De söta, ädelrötade och de röda fina i Burgenland som ligger strax söder därom. Sedan finns Steiermark och lite andra områden som jag inte orkade fördjupa mig i. Kvalitetsindelningar gör sig inte i löpande text, låt mig bara säga att det tyskarna kallar grader Oechsle, ni vet differensen mellan en liter must och en liter vatten, det delar österrikarna i fem och kallar KMW som betyder Klosterneuberger Mostwage. Och Klosterneuberg är ju som bekant centrum för vinvetenskap i Österrike. Och liksom i Tyskland är mustvikten, det vill säga hur mycket socker som koncenterats i druvmusten, avgörande för kvalitetsindelningen. Och lika tråkigt att blogga om.

För fem år sedan brukade världsmästaren komma hit till stan från sin hydda på leråkern utanför stan, duscha av sig hästlukten, klä på sig finaste Paul Smith-kostymen och tillsammans med mig göra av med pengarna på stadens krogar. En stående beställning var Willi Opitz' Silver Lake. Oavsett om det var på Dining Club, Berns eller Rolfs kök. Det var nog den första riktiga kontakten med österrikiskt vin jag gjorde. Vi drack också Pole Position från samma hus. Det var tider!

Ikväll hade jag den sista lektionen i vincirkeln. En cirkel vars diameter konstant decimerats. Deltagarantalet har sjunkit i samma takt som kvaliteten på mina "lektioner". Idag var vi bara fyra personer. A är i NY med make och son, Y har varit i Norge och behöver pusta ut. C är i Sardinien och bråkar med bankväsendet. Återstod så kloka K och trädgårdstuktaren T, P och jag. Samt P:s hustru som anslöt lite senare.

På grund av fejans dysfunktionella grupper så hade både T och P bullat upp med bröd från Fabrique och ostar från Androuet. Denna abundans yttrade sig i en fantastisk beaufort, en comté och ytterligare en ost, en rinnig med drag av brie och brillat-savarin.

Vi brukar dricka vin till ostarna. Jag föredrar kvalitet framför kvantitet som ni redan vet. När jag var på Regeringsgatan i lördags frågade jag därför personalen om två österrikiska viner som gjorde väsen av sig. Han valde ut en grüner veltliner och en blandning av zweigelt, merlot och blaufränkisch. Det var bra val. Dyra men bra. När man misströstar över att det internationella kapitalet trissar upp priserna på de franska buteljerna kan man finna tröst i att de svala, rena, vitpepparfriska dragen i ett vin från Kamptal eller den balanserade svalkan i en röding från Burgenland ännu inte har upptäckts. Man har helt enkelt några år på sig!

Det här var som sagt den sista kvällen i den organiserade vincirkeln. I höst fortsätter den oorganiserade. Alla läsare är inbjudna!

Gabarinza Österrike, Burgenland, Neusiedlersee (nr 92048), 369 kr

Schloss Gobelsburg,

Österrike, Niederösterreich, Kamptal Grüner Veltliner Kammerner Lamm (nr 90153), 239 kr

Ursprung

2011:31 På det hela

2011-06-19T01:12:00.000+02:00

Jag tänker inte nejmdroppa här. Inte på facebook heller. Låt mig bara säga att jag var på en fantastiskt trevlig tillställning ikväll. Hos några av de bästa vännerna. Där serverades barbecue på spjäll och trumpinnar, jambalaya och cole slaw. Med en eldig chardonnay från Fetzer och en inställsam zinfandel från Ravenswood. Och jag kom i samspråk - vilket uttryck - med en författare vars namn jag inte släpper.

Det visade sig att vi gemensamt gillade bland annat Adichie. Jag kunde rekommendera Junot Diaz' The Brief Wondrous Life of Oscar Wao eftersom Bockfesten av Vargas Llosa också var en gemensam nämnare. Jag i min tur blev rekommenderad en roman som jag inte hade läst av Coetzee. Onåd är ju ett mästerverk så det skulle förvåna mig om inte Life and Times of Michael K också är det.

Jag satt mitt emot en person som berättade att Steve Coogan och Rob Brydon är med i en ny film. Jag minns Tristram Shandy som jag gillade så mycket.

En närstående berättade att en av gästerna var en programledare från vår ungdom.

Jag pratade om Shardbox.

För övrigt finns det tre Savennières på Regeringsgatan nu. Jag har druckit två av dem: Beaumard och Jolys Vieux Clos. Den tredje, Clos du Papillon 1987, köpte jag.

2011:30 Komplettering

2011-06-14T22:18:00.000+02:00

Ville bara tillägga att jag också dricker viner från Tyskland och Österrike. Glömde skriva det i förra inlägget.

2011:29 En blogg helt utan betydelse

2011-06-08T18:37:00.001+02:00

Infekterad, håglös och har inget bättre för mig. I morgon blir den här bloggen sex år. Den är alltså bara lite yngre än min brorson. Jag kommer ihåg när jag skrev det första inlägget, jag hade varit på en svensexeplanering på Medborgarplatsen inför ett bröllop och satt nu hos L och J för att tillsammans med dem planera viner till ett annat, nämligen deras kommande, bröllop. L föreslog då att jag skulle starta en vinblogg. Och, om uttrycket tillåts, på den vägen är det.

När bloggvärlden var som mest aktiv, för fyra, fem sex år sedan, så var det lite som jag inbillar mig att punken var i början. Om punkinställningen hade varit alla kan spela så var blogginställningen alla kan skriva. Jag följde en massa bloggar då, idag följer jag bara ett fåtal. Flera bloggare har lagt av helt, andra bloggar uppdateras bara sporadiskt. Några håller en jämn nivå, andra - som den här - svajar betänkligt. De som håller stilen är oftast, men inte alltid, proffs.

Idag känner jag inte ett lika stort engagemang för det som händer i vinvärlden. Att uppleva ett stort vin är fortfarande viktigt men det finns ingen anledning att försöka uppleva allt. Det görs bra viner hela tiden, det går inte att hänga med eller vara i närheten av att hänga med om man inte har en professionell anknytning till branschen som vinskribent, sommelier eller något annat. Och det har inte jag. (Jag är medlem i Munskänkarna för att få möjlighet att prova viner som jag annars inte skulle komma i kontakt med.) Och det finns ingen anledning att hänga med. På samma sätt som man förr kunde säga att "det går fler tåg" kan jag säga "det kommer fler viner". För några år sedan kunde jag lockas av näringen och tänka att jag skulle utbilda mig till sommelier men jag kunde inte riktigt hitta motivationen. Det fanns ju redan så många unga, hungriga och engagerade som skulle göra det jobbet så mycket bättre. Det gäller även vinbloggandet. Det finns fler och känsligare näsor, tungor och gommar som gör det här så mycket bättre. Och mer regelbundet.

Vin är en konsumentprodukt och vinnäringens mål är att vi ska dricka mer vin. Eller åtminstone dricka på ett sådant sätt att branschen ständigt växer. Det krävs ingen större analytisk förmåga för att inse det. Sedan kan man fråga sig om det är så bra att vi dricker mer vin. Om det är vad vi gör. Jag har faktiskt ingen koll.

Det var lättare att skriva för sex år sedan. Jag tyckte inte att noggrannhet var särskilt viktigt, facebook och twitter hade inte sett dagens ljus och det kändes som att ämnet var outtömligt. Dessutom skedde en hel del av nätkommunicerandet via kommentarfunktionen. Det känns så länge sedan.

Då var jag dessutom mer tillåtande, jag tyckte att det mesta i vinväg var drickbart oavsett varifrån i världen det kom. Och att allt var intressant. Idag är jag mer kräsen, köper nästan bara viner från Frankrike, Spanien och Italien. Tog ut svängarna, skrev inte alltid i ett tillstånd som skulle medgett bilkörning. Ibland blev det småkul. Idag vågar jag varken skriva vad eller hur som helst. Övervakarögonen finns ju överallt.

Många slutade följa mig när jag bodde i Kina. Eftersom postningarna inte längre handlade huvudsakligen om vin så fanns det inte något skäl för professionella att länka till den. I Kina hade jag paradoxalt nog ett par riktigt stora vinupplevelser. I skyskrapan som rymde Capital Clubs lokaler på översta planet, dit den generöse P bjöd mig, provade jag både viner från Jean-Marc Brocard(annan lokal), Joseph Phelps och Opus One. Tillsammans med utrikiska och kinesiska höjdare som jag inte hade något gemensamt med förutom vinintresset.

Det har funnits andra skäl att sluta följa vinlusen. Av de goda råd som ges till bloggare har jag särskilt lagt två på minnet. Att hålla sig till ett ämne och att uppdatera regelbundet. Att lägga något på minnet betyder inte att följa det. Den här bloggen handlar inte alltid om vin och det går längre och längre tid mellan inläggen. Det har säkert bidragit till att den har allt färre läsare.

Nu spelar inte läsarantalet så stor roll, det viktiga är kvaliteten på de som läser. Jag har för övrigt varit märkligt förskonad från troll. Kan bara minnas någon svartpepparsälskande bloggare som dissade mitt alkoholuppehåll för ett år sedan. Men varför tänka på det? Så länge folk jag gillar går in och kommenterar någon enstaka gång så är jag nöjd.

Tar risken att tjata om något positivt, bloggen har gett mig många kontakter och vänskaper. Det är ovärderligt!

När jag blir frisk ska jag hitta en tid då D och jag kan gå till Lux och ta ett glas finare, läs skumbanansbefriad, beaujolais. Skål på er!

2011:28 Super-Nolan, helt utanför ämnet

2011-06-05T02:01:00.005+02:00

Jag såg Inception (2010) av Christopher Nolan nyss. Det var en snygg men lite rörig film som jag tyckte att jag hade sett förut. Kanske för att den påminde både om Matrix (Wachowski) och, en annan film från 1999: The Thirteenth Floor (Rusnak). Den sistnämnda hade för övrigt oturen att nästan helt hamna i skuggan av Matrix när den kom vilket är lite synd för den borde inte alls skämmas för sig. Samtliga tre handlar, lite förenklat, om andra verkligheter eller en andra skikt av tillvaron, åtkomliga med hjälp av vissa instrument eller tekniker. Men det var inte bara temat som kändes igen, exempelvis liknade scenerna där tyngdlagen syntes upphävd något ur Matrix.
"Verklighetstemat" är tacksamt om man som åskådare är tillräckligt flexibel för att godta delvis tveksamma förutsättningar i berättelserna och om logiken given dessa förutsättningar uppehålls.

Vad handlar då Inception om? Jo, huvudpersonen, Dominic Cobb (Leonardo DiCaprio), driver en affärsverksamhet som går ut på att komma åt människors hemligheter, exempelvis affärsmässiga sådana, genom att gå in i och styra deras drömmar. En "inte helt laglig" verksamhet som Cobb mer eller mindre framgångsrikt har ägnat sig åt, förstår man. Redan i filmens inledning får vi vara med i en drömoperation som äger rum i något asiatiskt land. Det handlar om att få ut ett viktigt dokument ur ett kassaskåp som ägs av en japansk affärsman, Saito. Cobbs hustru Mal (Marion Cotillard) dyker oplanerat och därmed oönskad upp i drömoperationen. På vilket sätt hon är oönskad i drömmarna får man veta senare i filmen. Operationen misslyckas men Saito anlitar Cobb och hans kollegor för ett utmanande uppdrag av som går ut på att försvaga en konkurrent, Fischer, till japanen. De ska så ett frö till en idé som ska få Fischer att dela upp det affärsimperium som han precis har ärvt av sin far. Operation handlar alltså inte om att avlocka en hemlighet utan om att gå in i och påverka det undermedvetna och det är vad som menas med inception. Uppdraget kräver att man går ner flera nivåer i drömlagren vilket medför vissa risker.

Jag är vanligtvis en tittare som är beredd att kompromissa med verklighetskrav men vad gäller Christopher Nolans "drömrulle" känner jag mig lite tveksam. Kanske är det för att jag uppfattar drömlogiken i Inception, vem som styr vad i vems medvetande, som lätt haltande. (Alternativt har jag inte förstått.) Dessutom har jag av någon anledning svårt för att sympatisera med huvudrollen, möjligen beror det på att DiCaprio spelar över eller på att han spelar Leonardo DiCaprio. Jag har inte sett så många filmer där han har huvudrollen. Men jag tyckte att Dominic Cobb var nästan samma person som Teddy Daniels i den för övrigt utmärkta Shutter Island (2010) av Scorsese och det är ju, rent spontant, inte en helt oproblematisk iakttagelse. Om de andra skådespelarna har jag inget att säga. Möjligen då att Tom Berenger har blivit gammal.

Åter till handlingen: Cobb har - och här förstör jag filmen för den som inte sett den - orsakat sin hustrus, Mals, död. Mal "spökar" i drömmarna. Den döda hustrun har han gemensamt med huvudpersonen i en annan film av Nolan som härmed delvis förstörs för den som inte sett den: Memento. Att gå in på vad som orsakat de äkta hälfternas frånfällen i dessa filmer är emellertid att avslöja för mycket.
Men det slår mig att också huvudpersonernas flickvänner, både i The Prestige och The Dark Knight, dör, delvis på ett våldsamt sätt. Jag vet inte om det går att dra någon slutsats av detta, det är bara ett mönster som jag plötsligt såg. Något som jag inte köper till 100 procent. Och kanske bidrar detta mönster till min ambivalens för Inception.

Det som på svenska kallas action har Inception gemensamt med Nolans Batmanfilmer. Biljakter, skottlossningar och hus som rasar samman har jag blivit för gammal för, egentligen. Nolan gör det emellertid så snyggt att jag inte somnar det medan det pågår. Storslagenheten i miljöerna, oavsett om filmen utspelar sig i London vid förra sekelskiftet - The Prestige - eller i en modern, av organiserad brottslighet perforerad storstad - The Dark Knight - bidrar också till att Nolans filmer är en fröjd för ögat. Det gäller i högsta grad Inception.

Musiken som är skriven av Hans Zimmer följer dramatiken på ett effektivt sätt. Den har dessutom temata som jag kommer ihåg efteråt vilket inte alltid är fallet med filmmusik. I eftertexterna till Inception såg jag att gamle Smiths-gitarristen Johnny Marr spelar den återkommande gitarrslingan. Till eftertexterna till The Prestige spelades en låt av Thom Yorke. Båda herrarna är viktiga i min britpopkanon (betoningen på a i "kanon").

Jag tycker om att filmerna är storslagna och så gott som helt utan ironiska blinkningar till tittaren. Dessutom finns det ett mörkt drag i dem som bland annat kommer till uttryck i att de inte har lyckliga eller åtminstone inte otvetydiga slut.

För att avsluta den här svajiga amatörrecensionen ger jag Inception tre drömnivåer av fem. Jag rekommenderar den alltså med vissa reservationer.

För övrigt har jag varit sjuk i flera dagar, därav filmtittandet, men eftersom Närakuten inte kunde hitta något fel på mig så tackade jag till grannfamiljens middagsinbjudan dit även trevliga M, som jag inte träffat på fem år, kom. Vi åt lax, pasta, jordgubbar och glass. Samt drack:

Dunavár Pinot Grigio (nr 12411)

och

JP Chenet Cabernet-Syrah (nr 12808)

Bilden: vin från förra lördagen.

2011:27 Steen i glaskrus

2011-05-29T15:47:00.000+02:00

Utbudet av fransk chenin blanc i Hötorgshallens systembolagsbutik är generande litet. Eller, för att prata klarspråk, obefintligt. I skrivande stund alltså. Ingen vouvray, ingen coteaux du layon, inte ens Le Chenin, mitt husvin, för de.

Jag hade bjudit hem gamla kompisar på en inflyttningsprovning igår. Gamla kompisar låter väldigt stolpigt men det är i det här fallet rättvisande. M har jag känt längst, vi gick i samma gymnasium, läste kemi tillsammans under tre terminer och ses nuförtiden nästan bara på annandag jul. Jag tror att vi närmar oss 30 år av vänskap. H är senast in i den här annandagskretsen. Han är E:s pojkvän sen ett par år, så han ingår strikt taget inte i kategorin "gamla kompisar". Åtta gäster inalles.

Det var tänkt att vi, de gamla kompisarna, skulle prova tre chenin blanc-viner, företrädesvis franska sådana. Nu hade Hötorgshallen inte några så det fick bli två sydafrikanska: Rudera och Tokara. Den förra var okej, den andra kan ni glömma. Det gjorde vi som provade också, det är den enda flaskan som är halvdrucken.

Jag köpte tidigare i våras en flaska Savennières Trie Spéciale (nr 90239) 2007 i Regeringsgatans butik. Den var komplex med bra syra och botrytistoner. Finlemmad på något sätt. Det är ett vin jag gärna dricker fler gånger, men till mat. Skulle gärna ha tips om vad man äter till. Igår åt vi olika ostar, lite hårda getmjölksbaserade, ett par gruyère, en kornblomst som inte fungerade med de vita alls och en morbièr som doftade rutten tång. Men jag skulle alltså vilja veta vilka maträtter som passar bäst till en savennières.

Provningen var blind, jag lät gästerna gissa vilken druva det var fråga om. De fick veta att det inte var någon ovanlig druva, typ picpoul eller welschriesling. Sedan fick de med diverse ledtrådar från mig gissa sig fram medan jag förklarade, på ett förhoppningsvis inte mästrande sätt, varför det inte kunde vara varken riesling, gewurztraminer eller sauvignon blanc i glasen.

Avslutade gjorde vi med ett biologiskt vin som jag köpte i Marseilles häromtiden. En côtes-du-rhône från Marius Pradal: Cuvée de L'Ours 2007. Detta vin hade naturligtvis inget att göra med chenin blanc men det var friskt och småkärvt på ett uppfriskande sätt. Marius Pradal är svårgooglad. Man kommer in på diverse webbplatser som tycks skapade det förra århundradet, dock ingen skapad av själva vinhuset. På sätt och vis sympatiskt att man ägnar så lite tid åt webben.

För övrigt är inget övrigt att tillägga mer än att vi drack något från Piper-Heidsieck när min bror med sambo blev herr och fru igår under eftermiddagen. Leve brudparet, hurra!

2011:26 Främmande

2011-05-17T23:05:00.000+02:00

Det blir allt svårare att skriva. Vad det än rör sig om. För fem år sedan tyckte jag att det var av oavvisligt allmänintresse att jag hade suttit på Judit & Bertil - krog i Hornstull i Stockholm - och druckit ett glas Black Tie Riesling eller Virtuoso Syrah eller vad det nu var jag drack där varje vecka när fredagsgänget träffades. Ett gäng som slutade träffas på Judit & Bertil någon gång när jag var i Kina. Men när jag fortfarande bodde här brukade jag skriva om våra fredagsträffar och jag brukade inbilla mig att mitt liv skulle vara intressant. Eller att det var roligt att skriva om det. Eller kul för någon att läsa om. Eller något. Nu vet jag inte längre.
Jag var åter på Judit & Bertil i fredags, jag och E skulle se Brighton Rock så jag väntade på honom, med ett glas Black Tie Riesling och jordnötter. Andreas och Pelle som drev stället för fem år sedan ser man på ett bildspel från någon blöt kickoff i skärgården ett bildspel som visas på en skärm till vänster om bardisken men man ser dem inte längre på Judit & Bertil. Tror att de sålde vidare till någon annan.

Jag satt på uteserveringen och läste DI Weekend som jag tagit från jobbet och försökte tjuvlyssna lite på 20-någontingarna som satt i närheten medan jag drack av rieslingen och väntade på E. De rökande 20-någontingarna. Det verkade inte som de hade något som jag var intresserad av att lyssna på. Minns inte ens vad de pratade om.

E dök upp och vi gick till en libanes uppe på Högalidsgatan. En libanes där tunt bröd serveras i plastpåsar som det tunna brödet alltid tycks göra på libaneserna. Det röda vinet var inte något att skriva hem om. Rätterna hyggliga. Tänkte att K skulle hatat köttfärsrätten. Den smakade kryddpeppar, något jag inte heller är entusiastisk över.

Så gick vi på bio. En ganska tam film. Sedan till Strand. Jag drack rosé där och jag brydde mig inte om att ta reda på vad det hette. Unga människor och det känns knappast som en överaskning. Det bestående intrycket: jag känner inte längre igen någon när jag går ut. Har tiden sprungit förbi mig? I så fall gjorde den det för länge sedan.

Det är en konstig tid. Jag följer en person på twitter som är knappt halva min ålder. Det började med att hon följde mig. Hon är smart, skriver bra om kultur, samtid och ibland väldigt utelämnande om sitt liv. Och twittrar om fester och klubbande. Häromdagen när jag var på hemväg från ett 50-årskalas norr om stan såg jag henne på Liljeholmens tunnelbanestation. Det föll mig aldrig in att gå fram och hälsa och säga: "Hej, jag följer dig på twitter." För vi har ju aldrig träffats.

2011:25 Ett långsamt farväl

2011-05-05T23:11:00.000+02:00

Jag kan inte dricka billiga viner längre. Med ett undantag: Les Fumées Blanches. Det håller sommarstugestilen. Efter alla dessa år. Vilket bevisades vid kvällens gårdsfest i innerstaden där jag tvingades dricka öl och sprit innan jag kom på att den här budgetvarianten i box av den bland annat från Bordeaux kända varietalen sauvignon blanc inte bör skämmas för sig. Och därför drack två glas av den.

Les Fumées Blanches Sauvignon Blanc (nr 22139), 212 kr

2011:24 Åtta flaskor av den här tar kål på dig

2011-05-05T06:23:00.000+02:00

Jag har ju ingen vidare fart i skrivandet nuförtiden. Det har flera skäl av vilka jag inte tänker nämna ett enda här och nu. Kanske någon annan gång. Livet är för kort för att man ska dricka dåliga viner, brukade jag tänka. Nu är det mer att livet är för kort i största allmänhet. En föga upplyftande tanke.
Viner från Australien kan vara upplyftande. Den alltid läsvärda The Economist har en artikel som handlar om den australiska öltillverkaren Fosters inhopp i vinbranschen. Läs den här. Eftersom jag just inte har något mer spännande att skriva nu.

2011:23 Republika viner

2011-04-26T22:08:00.002+02:00

Det är inte kolsyrejäsningen som gör att vissa beaujolaiser smakar skumbanan, det är en jäst som heter B71 som används vid tillverkningen av bland annat de enklare varianterna på denna vinifiering av gamay, en jäst som kanske har gett druvan ett oförtjänt dåligt rykte. För ikväll drack jag dyrare, naturligare tolkningar av den. Finingar som släpats från Danmark över sundet in i landet. Pärlor som inte doftade det minsta av billigt godis utan tvärtom var friskt fruktiga med klara syror och balans.

Dessutom två terroirpräglade rieslingar från Österrike, en blaufränkisch från samma land och så ett naturligt, biodynamiskt, arrak-, gulrött äppeldoftande ofiltrerat vitt från Jura, baserat på chardonnay och en grüner veltliner från samma österrikiska producent som fixat rieslingarna.

Det var tokblint och därmed spännande för alla inblandade. Provningen hölls av Patric Henriksson. Munskänkarna när de/vi är som bäst. För övrigt var det bara män som gillade det jurassiska.

Gå in på finare vinare i morgon så kan ni läsa vad vinerna hette. Eller så uppdaterar jag. Vinlistan ska komma på mejl.

Uppdatering med vinlista. Alla franska förutom 2007 Maison Pierre Overnoy Arbois-Pupillin Blanc är gamay-baserade:

2008 Weingut Prager Klaus Riesling Smaragd, (€34 broeding.de, 419 kr sb)

2008 Weingut Prager Wachstum Bodenstein Riesling Smaragd, (€34 broeding.de, 419 kr sb)

2008 Weingut Prager Wachstum Bodenstein Grüner Veltliner Smaragd, (€34 broeding.de, 419 kr sb)

2007 Maison Pierre Overnoy Arbois-Pupillin Blanc, (200 DKK, petillant.dk)

2009 Domaine Yvon Métras Moulin-à-Vent, (200 DKK, petillant.dk)

2007 Jagini Blaufränkisch Zagersdorf, (€30, broeding.de)

2009 Domaine Jean Foillard Morgon Côte du Py, (170 DKK, petillant.dk)

2009 Domaine Marcel Lapierre Cuvée MMIX, (475 DKK/mg, vinrosen.dk, 300 kr, winetrade.se)

PS. Jag lärde mig också ett nytt uttryck igår: "required taste" sic. DS.

2011:22 Vitt-rött, 2-1

2011-04-10T23:25:00.000+02:00

Det här inlägget skulle kunnat handla om en dåligt luftad och för min nuvarande smak alldeles för fruktvulgig pinot noir (Calera), om en chianti som luktade TCA (Riserva Ducale) och därför måste returneras, en handfull billigt argentinskt vitt (Någonting Chardonnay) som fernissar gommen med svaveldioxid och en lika död som brännande barolo från 1998 (Feyles). Det skulle kunna handla om allt detta orättvist drabbande dåliga i vinväg. Nå, barolon var kanske inte så pjåkig. Den var bara inte min kopp te, eller vad man skriver.

Men varför uppehålla sig vid det som inte håller måttet? En päronfruktig och särdeles apero-passande kravmärkt soave på halvflaska, en crôzes-hermitage som luktade rök och Guiness och den fantastiska Le Chenin som förtjusande fru Brax köpt på min rekommendation.

Förutom detta, så gjorde ett trevligt häng i Herrängen, lördagmiddag med Kulturchefen och efterföljande Kulturnatt samt en sexkilometersrunda i måttligt tempo, den här helgen. Bland annat.

Fasoli Gino Soave Borgoletto (nr 12502), 49 kr

Crozes-Hermitage Les Launes (nr 2800), 136 kr

Domaine FL Le Chenin (nr 2197), 119 kr

* Bilden. Rotselleri, hare och sky. Le 29, Marseilles, förra lördagen.

2011:21 Ahr

2011-04-06T21:53:00.000+02:00

Ahr är en flod som rinner ut i Rhen och omges av några riktigt branta sluttningar där pinot noir, pinot gris och några andra varietaler som egentligen heter något annat på tyska, odlas. Jag provade sex sådana pinot no-ahrer som man så ordvitsigt rubriksatt sammankomsten hos Munskänkarna ikväll. Pinot noir är svårt. Det är hög syra, röda bär och sedan finlir som sandelträ, viskositet, struktur, olika längder och sådant som jag inte begriper. Jag kände en reduktiv doft i en, lite kola i en annan och en i eldigaste laget hög alkoholhalt i en tredje. De var nog alla fina i sin genre. Utom den sista då.
Men vi fick också veta att de helst ska drickas 2013, det är först då "drickfönstret" för godsakerna öppnas. Torsten Rundqvist ledde provningen kunnigt och utmärkt. Jag doftade, smakade och spottade ut nästan allt.

Här kan ni se vad de kostar:

2008 Deutzerhof Altenahrer Eck GG €48

2008 Jean Stodden Recher Herrenberg GG €55

2008 Meyer-Näkel Dernauer Pfarrwingert GG €48

2008 Adeneuer Ahrweiler Rosenthal GG€34

2008 Kreuzberg Neuenahrer SonnenbergGG €38 (favvo - gröna toner i doften)

2008 Nelles Heimersheimer LandskroneGG €27

Och så ska ni veta att tokfenolisk mognad bara känns såååå a couple of years ago.

2011:20 Massalia

2011-04-04T22:55:00.003+02:00

Jag fick med mig fyra flaskor från Frankrike. En St Émillion, en vin jaune, ett naturligt vin och ett från Cassis. De tre förstnämnda provade jag på en matmässa för vanliga konsumenter som vi råkade slinka in på i Marseilles vid tolvtiden på söndagen. Det sistnämnda gav min generöse bror mig. Han har bett mig att berätta vad jag tycker om det skulle visa sig att jag gillar det. Om jag inte gör det kan jag ligga lite lågt med mina synpunkter. Bror med hustru gillar nämligen vinet. Mycket.

Kvällen före matmässan åt vi på en restaurant som heter Le 29. I fönstret till krogen stod tomglas som tidigare hade härbärgerat dyrbart innehåll. Det gjordes också reklam för provningar av olika slag. Menyn på Le 29 var förtryckt och laminerad. Det kanske fanns högst ett 20-tal viner inalles, vita inkluderade. Av de exklusiva producenterna syntes nada. Vi började med ett rött och ett vitt från trakten, båda rekommenderade av kyparen. Det vita var en charmlös chardonnay, det röda ett kartigt med hög syra. Ingetdera defekt men båda lite småtrista. Jag hittade en crôzes-hermitage från Alain Graillot i menyn. Den smått arrogante kyparen förklarade att vinet ifråga var slut. Då beställde jag en bra gigondas i stället. Chardonnay från trakterna kring Rhônes mynning kanske inte kan bli bra, det kanske är för varmt där.

På matmässan provade jag även en räcka bourgogner som var dyra och intetsägande. Sully hette producenten. Desto roligare då att de flaskor jag bestämde mig för, nämligen det gula från Jura, det naturliga från Rhône och st-émillionen, samtliga är så bra. De ska professorn få smaka.

Rapport kanske följer, kanske inte.

2011:19 Det är ni värda

2011-03-27T18:20:00.000+02:00

För omväxlings skull, ett vintips. Det här vinet går nästan åt det ljusrödbruna i kanterna, det finns svaga toner av torkade frukter, dvs fikon och dadlar i den kryddiga och inte överdrivet fruktiga doften och det har en bra, vänlig strävhet. Balansen mellan syra och sötma är också fin.

När jag drack det hemma hos M igår, medan den burgundiska grytan puttrade i gjutgjärnsgrytan på induktionshällen, så mindes jag varför jag började intressera mig för vin i det där rummet hos Fontodi i Chianti juli 2001. Ett intresse som jag på senare tid har börjat ifrågasätta. Men som det nu kändes helt självklart att fortsätta med efter en mun av vinet ifråga.

Riserva Ducale (nr 2235), 120 kr

2011:18 Jag har förhinder

2011-03-23T20:36:00.000+01:00

"LINN OCH PENFOLDS.
VÄLKOMMEN PÅ EN LJUD- OCH VINPROVNING I VÄRLDSKLASS.

ONSDAGEN DEN 30 OCH TORSDAGEN DEN 31 MARS FÅR VI
CELEBERT BESÖK I BUTIKEN. NICLAS TUOMELA, SOMMELIER
HOS TREASURY WINE ESTATES, VISAR HUR MAN KOMBINERAR
OLIKA VINER MED OLIKA SORTERS MUSIK.

UPPLEVELSEN KOMMER ATT SPETSAS MED NÅGRA VÅRNYHETER FRÅN LINN.
FÖRSTA FLASKAN ÖPPNAS KLOCKAN 19 .
TAR DU MED EN VÄN SOM ÄNNU INTE ÄR KUND HOS OSS, BJUDER VI PÅ PROVNINGEN.
ANNARS TAR VI UT ETT PRIS PÅ 150 KR. BILJETT FINNS ATT
KÖPA I BUTIKEN FRÅN OCH MED NU.

P.S. EFTERSOM VI VET ATT MÅNGA TÖRSTAT EFTER EN SÅDAN
HÄR KVÄLL, VILL VI ATT DU SENAST DEN 25 MARS MEDDELAR
ATT DU/NI KOMMER PÅ BUTIKEN@HIGHFIDELITY.SE"

2011:17 Kött är hö och blomstren dö och tiden allt fördriver

2011-03-20T09:06:00.001+01:00

Lite orediga reflektioner i största allmänhet. Det är mycket kött nu. I torsdags hade Kristofer Franzén släppfest för sin fina korvbok i Menigos lokaler i Årstas partihallsområde. Förutom weisswurst och salsiccia serverades också en landjäger som jag hade varit med om att stoppa. Kändes kul att få stoppa den i munnen! Dessutom bjöds korvlagande, trevligt sällskap och några glas vin. "Beajoulais är bra om man är beredd på den" hörde jag mig själv säga efter att ha greppat ett glas med något rött i tron att det var samma pinot noir som hade serverats tidigare under kvällen men i stället konfronterades med skumbananer och ljusröda bär i en ohelig allians.
Ett bra vin tillsammans med de fyllda fjälstren var annars Jules Mullers riesling som också bjöds.

Kött, ja. Jag lunchade med M på Grill i tisdags. Lammchilli. Gott, bra tillbehör, priset skvallrade förhoppningsvis om redig bokföring och inredningen - det var första gången jag var där - fick mig att tänka på Disneyland och Kina. Logistiken var däremot urusel. Det går inte att ha en brick-kö med självuppslevning i ett så smalt utrymme. Hoppas på bättring.

Efter White Guide häromveckan släntrade jag och några Allt Om Vin-människor in på AG som ÄR ett kött-tempel. Vi började med tapas i baren och sedan fortsatte jag och J med gulasch respektive hamburgare. Det var en sån där kväll då det kritiska tänkandet och, som en konsekvens därav, omdömet om den egna plånboken inte var det bästa. Därför har jag svårt att avge ett nyanserat omdöme om restaurangen. Smaksinnena var i alla fall med hela vägen och jag var framförallt imponerad av några oskalade potatisar i köttgrytan. Att djurmusklerna skulle vara bra hade jag räknat med, men potatisen! Jag blir aldrig för gammal för överaskningar.

I måndags hade vi vincirkel igen. Vi drack, efter att jag pratat Oechsle i en timme, fyra torra tyska rieslingar:
Keller Riesling Trocken (nr 94590) 157 kr
Geheimrat J Riesling Spätlese Trocken (nr 92071) 229 kr
Forstmeister Geltz Zilliken Saarburger Rausch Groses Gewächs (nr
94933), 295 kr
Schäfer-Fröhlich Felseneck Riesling Trocken (nr 90209) 235 kr
Den förstnämnda var väl prisvärd. Den sistnämnda fantastisk. Alla var bra.

Slutligen, jag har sent omsider upptäckt "Från tryne till knorr". Vilken energi! Lajkar, som vi ängsliga 46-åringar säger.

Det har varit extremt mycket kött under lång tid. Nu kommer nog grönsakerna. För egen del blir det mest sådana, fisk och ojästa drycker till slutet av månaden.

2011:16 Det jag inte vill skriva vill ingen läsa

2011-03-13T21:51:00.000+01:00

Så kan jag sammanfatta det. Genom att stjäla en formulering som jag läste i en exilkolumnists spalt för några månader sedan. Varför skulle mina erfarenheter vara intressanta? Jag kan inte svara på den frågan. Och då kan jag inte heller motivera något skrivande. På sätt och vis är det synd. Eftersom jag så gärna skulle vilja skriva om hur de långsamma bubblorna i en vackert bronsfärgad Krug från 1990 smeker gommen på ett sätt som jag aldrig känt från något mousserande tidigare. Eller, i en bordeaux av årgång 2000, försöka närma mig föreningen av rostat bröd, kaffe och mogen frukt, katrinplommon och strängheten hos cabernet franc, om det nu är den druvan som dominerar här - jag vet inte, som får mig att förstå att det är fransmän som så länge vetat var skåpet ska stå. Men det vill sig liksom inte. Och då får det anstå.

2011:15 Utför

2011-02-27T23:27:00.000+01:00

Det gick utför med mig, min bror och hans son i helgen. I Säfsens skidanläggning där jag märkte att jag har blivit gammal, stel och feg. Brorsonen, däremot, stod på sina skidor som hade han aldrig gjort annat trots att det var första gången. Jag ska inte klaga över min lekamliga utförslöpa eftersom det var frisk luft och avstressning. Det var också boende på ett vandrarhem som var befriande fritt från tankar om inredning och det var fredagstevetittande på På spåret med tävlande äkta par som inte kunde räkna ut arean på en cirkel, vilket jag tycker är skandal.

Där, i vandrarhemmets, lysrörsupplysta kök, innan tevetittandet, delade min bror och jag till köttbullar och snabbmakaroner en flaska av den här sorten:

Den var fruktig och balanserad och skulle ha passat än bättre med en gräddsås, men det är en randanmärkning.

I morse for vi hem via Uppsala. Jag tog tåget till Stockholm för att hinna till Hjördis' musikquiz som vi senare vann. När man vinner får man mousserande:

Jag gör det enkelt för mig och säger att den smakar som kolsyrad äppelmust. Det finns säkert fler nyanser att hitta men det spelar ingen roll. Den smakade bra som segernektar.

Château du Grand Mouëys (nr 90091)

Codorníu (nr 7735)

2011:14 Priset för lågpris

2011-02-21T22:23:00.000+01:00

Via Taffel får jag tips om Tor Billgrens text i Sydsvenskan. Läs den ni också och gärna diskussionen på Taffel för den delen.

2011:13 Årets druva 2011

2011-02-19T08:57:00.000+01:00

Jag kan inte skriva längre. Åtminstone inte om vin. Mikael Mölstad har kunnigt skrivigt om vin länge. Där tipsar han om vita pinoter. Och här bestämmer jag att pinot blanc är årets gröna druva 2011. När året är till ända har ni redan glömt det.

2011:12 Ruby baby

2011-02-14T00:32:00.000+01:00

Den här söndagen blev oväntat trevlig eftersom K och T spontant bjöd in mig att dela några goda lammkorvar från Änglamark och deras fina, hemgjorda surkål och stekta ägg med dem. Till det en alsace-riesling från Jules Muller. Spontant eftersom jag hade tänkt att gå dit och deponera vin och glas inför morgondagens provning efter träningen.

Att jag känner K och T beror till stor del på det här vinluseriet som jag - med skiftande kvalitet - har hållit på med i snart sex år. Det finns flera andra bekantskaper som jag också har skrivklådan att tacka för.

I går läste jag ut Torgny Lindgrens "Minnen". Inte ett onödigt ord i den.

Just det, vi åt Skärvångens getbrie, efter varmrätten. Tyckte att den hade en svag ammoniakdoft. Börjar undra om "Brie-möglet" hos mogen, på gränsen till övermogen brie, på något sätt startar reaktioner som frigör ammoniak. Det kanske jag skulle ta reda på någon gång. Eller inte.

Den där rieslingen är mer än prisvärd, måste nog köpa ett par flaskor av den.

Efter middagen tog jag mig hem. Det hade blivit bitigare kallt. Jag försökte sammanställa något om Portugal som vi ska ta upp på vincirkelträffen i morgon. Att det fanns så många - elva - sorters portvin var mer än jag visste. Tawny, ruby och vintage hade jag hört talas om.

Druvnamnen blir allt svårare att ha koll på. Att tempranillo som jag förknippar med Rioja ska heta tinto fino eller tinto del país i Ribera del Duero kan jag möjligen komma ihåg. Men att den både kan heta tinta roriz och aragonez i grannlandet Portugal är på gränsen av vad jag förmår lagra. Och loureiro som ingår i det vinho verde vi ska dricka i morgon har jag redan glömt.

Jules Muller Riesling Réserve 2008 (nr 6622)

Donald Fagen – Ruby Baby

2010:11 Favoriten

2011-02-12T09:37:00.001+01:00

Om jag hittar ett vin som jag verkligen gillar så blir jag lätt enkelspårig. Det här prisvärda underverket kostar 119 kr och har nummer 2197 på bolaget. Eftersom det nästan är för bra för att vara sant förutspår jag att det kanske inte kommer att fortsätta att finnas i det ordinarie sortimentet. Så passa på att köpa och njuta av det medan det finns. Gör sig bra som aperitif eller vin medan matlagningen pågår.

2011:10 Foliehattens fyra förnekelsestadier

2011-02-11T23:34:00.000+01:00

1. Det pågår ingen förändring av klimatet
2. Klimatförändringar sker men de är naturliga.
3. Förutom de naturligt förekommande klimatförändringarna finns också de som orsakas koldioxidutsläpp till följd av förbränning av fossila bränslen men de är ofarliga.
4. Förutom de naturligt förekommande klimatförändringarna finns också de som orsakas koldioxidutsläpp till följd av förbränning av fossila bränslen och de har sannolikt allvarliga konsekvenser men vi kan inte göra något åt dem.

2011:9 Goodiebag

2011-02-08T22:35:00.000+01:00

Jag fick med mig något hem:

Vad ryms egentligen i påsen?

En dryck med vitaminer! Vad mer?

En påse med proteiner i form av nötter! Ryms där ytterligare något?

Ja, en efterrätt - godis!

Ett vanligt frilansarvode alltså.

Stockholm City hade fest på Södra Teatern med prisutdelning och genom den gode H hade jag fått biljett till den. Därinne stötte jag ihop med P och hans hustru Å - alltid lika trevligt. Det blev ett glas Marzemino och ett glas Rotari Prosecco för drinkbiljetterna. Det förra var ett tjockskaligt och bittert rödvin som det tar tid att dricka ur. Den senare en bra sorts mousserande.

Jag missade prisutdelningen för att det var fullt med folk i den lokalen. Den här posten skulle kunna utmynna i ett sövande namedroppande men jag håller mig för god för det. Och önskar er alla en riktigt god natt!

2011:8 Utanför ämnet: Stadslollan är borta

2011-02-04T23:42:00.002+01:00

Lena Nyman är död.

Jag var femton och såg en pjäs på Dramaten för första gången. Jag tror att det var första gången, minnet är inte att lita på. Det var jag och min mor som hade åkt från Uppsala till Stockholm genom en organisation som hette Skådebanan. Biljett och busstransport till opera och teaterföreställningar beställdes genom ett ombud för organisationen på arbetsplatsen, i det här fallet ett bibliotek i Uppsala. Om Skådebanan fortfarande finns vet jag inte.

Pjäsen som vi såg då, 1980, var Hustruskolan av Molière. I rollen som gubben Arnolphe, Allan Edwall, som den unge mannen, Stellan Skarsgård och Lena Nyman som flickan. Att se skådepelare som jag tidigare endast sett i teve och på bio livs levande på scen var den huvudsakliga behållningen. Pjäsen om en gammal man som har hållit en flicka instängd för att kunna gifta sig med henne när tiden är mogen men får en ung man som rival gjorde inget intryck på mig, jag var fortfarande i mycket ett barn. Möjligen minns jag den som komisk. Alf Sjöberg hade regisserat och långt senare skulle jag förstå att det var en uppsättning som det skrevs mycket om, legendarisk kanske man skulle kallat den idag. Skulle gärna se om den för att se om jag har mognat och förstår storheten.

Närmare ett kvarts sekel senare - i mars 2004 - såg jag, A och hennes väninna E Helvetet är minnet utan makt att förändra av Jonas Gardell på den där lilla scenen som ligger bakom Dramatens huvudbyggnad. Ett kammarspel om två systrar med Marie Göranzon och Lena Nyman i huvudrollerna. Dessvärre en ganska övertydlig och Norénoid pjäs, full av platta repliker, rent ut sagt ganska dålig. Nyman såg bräcklig ut, i skådespeleriet fanns det däremot kraft.

Lena Nyman fanns på något sätt alltid med under min uppväxt på 1970-talet, inte minst i revyer och filmer producerade av Svenska Ord. Hemma gick exempelvis dubbelalbumet från Svea Hund på Göta Lejon på högvarv. Jag kunde replikerna i sketchen med Gösta Ekman om mamman som ska köpa spelkulor åt sin son utantill:

När jag ser den där sketchen idag inser jag dels att den inte är lika rolig som jag minns den, dels att filmade scenföreställningar sällan fungerar. Men den obändiga styrkan i hennes släpigt, rökiga röst med den där stockholmsdialekten har överlevt tiden. Liksom satiren över prylgalenskapen.

Alla har sett Jag är nyfiken-filmerna utom jag.

Hon spelade Lovis, Ronja Rövardotters mamma i filmen från 1984. Den minns jag knappt någonting av. Sedan blev det tyst, eller minns jag fel? Det känns åtminstone som hon var borta från offentligheten under stora delar av 90- och 00-talen. Det förekom mer eller mindre bekräftade rykten om missbruk och rattonykterhet. Premiärer fick flyttas fram på grund av sjukdom. Den där Gardellpjäsen var kanske något slags återkomst.

Men nu kommer jag plötsligt ihåg att det gick en pjäs av Stig Larsson på teve någon gång under mitten av nittiotalet. Där spelade hon en kvinna som jobbar på en parfymavdelning och äter nervlugnande. Hon är gift med en man som - antyds det - har förgripit sig på deras dotter. Jag var tvungen att googla. Svinet heter filmen från 1995. Manus skrevs tillsammans med Bengt Johansen som också hade regisserat. Tycker att det finns komisk tajmning i flera av hennes repliker:

Lena Nyman är död.

Det första som jag kom att tänka på när jag nåddes av den nyheten är hennes version av Edith Piafs "Je ne regrette rien", också från revyn Svea Hund på Göta Lejon. Den har en tramsigt, studentikos titel som jag hade glömt, det finns några plakatiga rader men på det hela taget tycker jag att den håller och den låter såhär:

Lena Nyman – Jeppa på berget

Det här är enbart vad jag kom att tänka på. Jag har missat mycket och det finns säkert en hel del i det här som är felaktigt. Det är helt okej att påpeka det. Att klaga på mitt minne är däremot inte okej.

2011:7 Om författaren: har följt druvan i många år

2011-02-02T22:37:00.004+01:00

På den tiden då det fanns fler än tre återkommande läsare till den här bloggen kunde det hända att det uppstod diskussioner kring det jag svamlade om. Sedan facebook och twitter gjorde sina inträden i tillvaron lajkar man och kommenterar vad jag får ur mig där i stället, om någon överhuvud taget uttrycker något. Disslajkandet och det surgubbiga är för övrigt inte riktigt socialt mediekorrekt i den där cheerfullhetens fritidsgård där folk hela tiden blir vänner. Därför länkar jag normalt inte hit om jag inte som nu, omdömeslös efter lite franskt får för mig att göra det. (Det är för övrigt över drygt ett år sen detta hände senast.)

Om jag på den tiden det vill säga efter blog bang, tänk 2005 - 2006, hade skrivit ett sånt här inlägg så hade jag kanske blivit uppmuntrad av några vänliga själar men framförallt uppläxad av någon mer erfaren och påläst vinnörd som minsann hade förklarat att så som jag generaliserade kunde man minsann inte generalisera och hade jag inte provat den eller den vinmakarens sensationella vinifiering av just den druva som hade genomgått min diss så hade jag ingen som helst rättighet att uttrycka mig som jag gjorde.

Ikväll drack vi ett vin till maten, ett vin som jag inte kommer att köpa igen. Det var inte lättflyktigt surt, det var inte illaluktande, det var inte korkdefekt, det var inte brettigt men det var kladdigt i munnen, tänk sylten från Lidl. Det var också prisbelönt. Men jag lajkar det inte. Och kladd förknippar jag normalt med några andra druvor. Jag hade gissat carignan om inte mitt alltmer perforerade minne påpekat att Cahors ju använder malbec, cot eller auxerrois, som sorten också kallas - även okärt barn har ju många namn - i de röda.

Det finns några druvor som jag inte tänker öda mer tid på om ingen kan bevisa att de har något att komma med. Till den skaran sällade sig i afton malbecen. Så hej då, eller åtminstone hej så länge, primitivo, malbec, carménère och carignan! Mister jag fyra så står mig några hundra åter.

Och för övrigt hoppas jag att Stockholm Cru återuppstår.

Château la Reyne Prestige (nr 2266)

2011:6 Finare viner i mindre upplagor

2011-02-01T20:44:00.000+01:00

Idag hade Munskänkarna månadsprovning i Näringslivets hus. För 250 kronor fick man prova 10 viner. Det är inte alla viner som släpps under februari utan ett litet urval. Man hade dessutom möjlighet att lägga en hundring för att prova ytterligare två. Men jag bedömde dem som sådana där italienska supermuskelviner så jag tyckte inte att det var värt pengarna.

Av de tio vinerna var två vita, ett från Portugal och ett från Tyskland. Sedan följde fyra par röda av vilka ett par var från Spanien, ett från Sydafrika, ett från Frankrike och slutligen ett från Italien. De flesta i mindre upplagor. Jag tyckte flera av de röda vinerna hade en oren, lite gödslig doft som minde om brettanomyces.

Cndp:en var en besvikelse, för det priset kan man få mycket bättre. Det gröna vinet från Portugal var surt som ett omoget äpple. Langhe var mörk och lite knuten men öppnade sig mer och mer efter en tid i glaset. Det dyrare sydafrikanska var - för att citera Redaktörn - ett "kanonköp". Rieslingen parerade sötman med syra och var härligt petroleumaktig utan att bli "smutsig". Orkar inte gå in i detalj på vinerna nedan som är betygsatta av undertecknad enligt en grov skala.

Quinta do Ameal Branco Seco 2009 (nr 90076), 144 kr - ogillade

Rüdesheimer Berg Schlossberg Riesling Spätlese 1989 (nr 90197), 139 kr - gillade skarpt

  Pétalos 2008 (nr 90121), 139 kr - halvgillade

  Triton 2008 (nr 90123), 169 kr - gillade skarpt

  Max 2006 (nr 90111), 189 kr - halvgillade

  Kanonkop Paul Sauer 2007 (nr 90131), 279 kr - gillade skarpt

  Château de la Negly La Falaise 2008 (nr 90150), 209 kr - gillade

  Domaine de la Janasse Châteauneuf-du-Pape 2008 (nr 90138), 319 kr - ogillade

  Bricco Manzoni Langhe 2001 (nr 90174), 269 kr - gillade skarpt

  Asinone 2007 (nr 90095), 299 kr - gillade

2011:5 Fett, surt och sött

2011-01-31T22:20:00.005+01:00

Sopexa anordnade en Alsace-dag på Operaterrassen. Kulturchefen gav mig och Garbochockbasisten en biljett vardera till den dagen. Som, om vi ska vara petiga, inte var en dag utan en kväll. En kväll på två timmar. Kulturchefen gav oss denna biljett som julklapp. Bättre julklapp kunde jag knappast fått.
Alsace är ett av mina favoritområden. Med druvor som riesling, pinot gris och gewurztraminer kan ju ingenting gå fel, kan man lätt tro. Men det är fel. Trots alla druvuppriktiga gula etiketter, alla typsnitt som minner om Prins Valiant, alla svåruttalade fransktyska efternamn och slott fulla med z och q, trots allt detta kan det ibland bli fel. Fel som en tysk indian eller en befjädrad german. Och vad jag vill säga är att man inte ska prova Leon Beyers surkålsdoftande kartvarianter efter att ha provat Klur's och Katz' biodynamiska, yppiga och rikt komplexa druvbehandlingar från området. Eller varför inte efter Marcel Deiss' smått anarkistiska, geografiskt avgränsade underverk av druvblandningar. De senare naturligtvis importerade av Sveriges bästa vinimportör; Johan Lidby. (Om jag bortser från Mont Garbi med de där vulgära ripassovinerna som går hem i stugorna finns det bara bra hus hos den firman. Fonterutoli, Calera och Brocard, ni fattar vad jag tjatar om.)
Jag antecknade inte - pinsamt nog - namnet på vinet med den fräscha passionsfruktsorbetsdoften från en av slottsvarianterna. Denna enigmatiska, terroir-baserade, druvblandade nektar. Namnet var enstavigt och lika svårt att minnas som ett efternamn typ "Olsson". Vinet som är bland det bästa jag känt under det här årtusendet. Ett vin som trots priset på 600 kr skulle räckt till en dessert för tjugotalet gäster. Så rikt var det!*
Kul också att stöta på mångbegåvade multientreprenören Antoine Stephan som numera kränger Louis Sipp vars sélection grain nobles var väl så god. Plus för övrigt till Sigva vars representant Anna Röjerman så generöst lät oss prova igenom paletten av pinot gris, riesling, gewurz, gentil och crémant för en ynka vinbiljett! Sigva, glöm aldrig det.
Och rubriken då? Jo, många viner är viskösa och trögflytande. Jag tror att en professionell skulle talat om glycerolfetma. Bra syra har de också och ibland en rest av det söta. Malolaktisk fermentation verkar de däremot aldrig genomgå. Och mycket är så gott att man ser stjärnor.

*Kan ha varit detta.

Bilden: Klur som importeras av Sigva

2011:4 God kväll!

2011-01-30T10:15:00.001+01:00

Det låg ett postkontor där tidigare. Jag minns det knappt, det känns som det var tio år sedan jag var på Nytorget. Det är det ju inte egentligen. Jag åt på Sardin för ett par år sedan och den krogen ligger ju också vid torget men på en annan sida av det. I den lokal som var postkontor huserar nu en kombinerad livsmedelsaffär och krog som heter Urban Deli. Vännen, halvnorrmannen och tidningsformgivaren J hade föreslagit att vi skulle äta där halv åtta. Jag var som vanligt sen, det var J också, men vi stötte ihop vid Slussen, tog tvåans buss lite för långt och promenerade sedan ner mot Nytorget.

Krogdelen av delin var fullsatt, det skulle dröja minst en timme innan vi kunde sitta. Det var trångt bland ståplatserna också, jag hade hela tiden en känsla av att vi stod i vägen för serveringspersonalen. J:s vänner arkeologen J och hans sambo K var också där och skulle gjort oss sällskap vid bordet om det inte hade dröjt så länge. Nu hann vi bara ta ett glas med dem, stående. Och det glaset var för min och J:s del inte vilket glas som helst, det var nämligen en pinot blanc från Josmeyer! Lite päron, lite bivax, lite jäst, rent och balanserat. Förhållandevis extraktrik. Ser bland mina tidigare inlägg att jag faktiskt drack det i maj i fjol. Det är en strålande pinot blanc som jag hoppas att flera kan upptäcka.
(Arkeolog-J och K begav sig för övrigt till Göta Lejon för att se och höra Chesty Morgan.)

Vi beställde ostron att äta i baren medan vi väntade på att få sitta. Fyra stycken normandie. Jag föreslog en petit chablis till dem. Strax fick vi en ända på ett bord där det satt fyra tjejer. "Är ni också på den här singelgrejen?" frågade J. De var artigt och måttligt roade.
Vi åt våra ostron. Jag hade lätt kunnat sätta i mig tio till. För J berättade jag om de olika chablis-klasserna. Han håller på att lära sig om vin så han tycker att det är intressant. Lite besviken blev jag på just petit chablisen. Det är inget dåligt vin men kändes ändå som ett snäpp ner från den sensationella pinot blancen.

Till varmrätt åt vi en bräserad oxkind med schalottenlök, rotsellericrème, sherryvinägersky, och morot som var bra men gärna kunde varit mörare. Det var inte teskedsklass på den, om ni förstår. Det är nog en okunnig anmärkning, man kanske inte kan få den mjukheten på något som bräseras. Vad vet jag? Servitrisen föreslog en cab från Sydafrika till de bovina ansiktsdelarna. Jag var osugen på cab så det blev istället en - som det skulle visa sig - habil men lite korrekt och anonym rioja till. Nästa gång ska jag lyssna på servitrisen. Vi hade för övrigt två servitriser under kvällen. Hon som föreslog caben trivdes med sitt jobb. Den andra gjorde det inte.

Efterrätt var vi inte sugna på så vi beställde en bit ost istället. En grönmögelvariant. Genant nog frågade jag inte vad det var för sort. Den var salt, aggressiv och var upplagd tillsammans med ett tunnt hårt bröd som innehöll aprikos och hasselnötter och en dutta kvittenmarmelad. Vi drack PX till den. Jag kan konstatera att jag inte gillar arga ostar längre och att jag inte längre slår volter över söta viner. Det kan ha varit roquefort, för övrigt. För stor, för salt, för mycket av allt. Vi fick in lite mer marmelad och bröd för att kunna hantera odjuret och tog också in varsitt glas av en bra barbera d'asti.

Sedan gick vi till Snotty där DJ Ondska stod för hälften av musiken. Den andra hälften stod DJ Per Automatik för. Man kunde få intryck av att det var kill-kväll. Det blev ett glas Estrada Creek. Filmkritiker-H och hans kamrat, den ständigt glade nyhetsbyrå-journalisten S ramlade in strax före stängningsdags. J gick hem, han skulle "jobba hela söndagen". De hade sett "Ljust och fräscht" och hade varit hyggligt roade. Vi promenerade till korvkiosken vid Björns Trädgård där vi åt korv. Sedan skildes vi åt vid Slussens t-banestation.

Josmeyer pinot blanc

Petit Chablis Domaine Sainte Claire (nr 5588)

Ibéricos Crianza Tempranillo 2007 (nr 75945)

PX (?)

Piagé Barbera d'Asti 2009 (nr 72204)

Estrada Creek Cabernet Sauvignon 2005 (nr 74308)

2011:3 Där lever livet som allt var som förut

2011-01-13T22:18:00.001+01:00

På Stockholm. Jag hade inte använt den prepositionen om det inte hade varit för att Stockholm i det här sammanhanget är finkrogen som sedan en tid ersatt den folkliga sylta i anslutning till Centralstationen som fordom låg här. Och man går på krogen, inte i den.
Blanc des blancs, gewurz och riesling blev det. Chardonnay är bra i bubbel, det vet alla redan. Gewurzen var gyllengul men tonade mot höstlövsaktigt rosa och doftade lichi. Godaste varianten på länge! Rieslingen som ni inte kan läsa etiketten på var knastertorr och doftade petroleum. Hirsch, Zöbing, Kamptal, Österrike. Ni förstår säkert.

2011:2 Vitt vin

2011-01-08T10:43:00.024+01:00

Det var paus i bandymatchen mellan Sirius och Boltic. En match som delats upp i tre perioder på grund av det virvlande snövädret. Isen behövde helt enkelt plogas. Jag stötte ihop med grannpojken - han får det namnet eftersom vi bodde i samma hus när vi var små - och vi gick in i Bandyalliansens tält för att värma oss. "Det finns många bra Madiran i det tillfälliga sortimentet nu" sa grannpojken. "Är de inte för hårda fortfarande?" undrade jag. Grannpojken hävdade att han "tränade" på tannat nu och räknade upp producenter från den där regionen i sydvästra Framkrike. "Jag har bunkrat upp på goda röda nu".
"Dricker du aldrig vitt?".
"Nej, jag dricker till 90% rött".
Matchen vanns för övrigt av Sirius med 6-2.

Stora delar av den vindrickande mänskligheten dissar fortfarande viner där skalen - oftast inte - har fått vara med när druvmusten jäser. Jag tror att okunskap spelar en större roll än smak som skäl för denna omständighet. Det vill säga att så många i övrigt omdömesgilla ogillar de vita vinerna.
Lite förenklat: det är dyrare att tillverka vita viner, därför får man oftast mer för pengarna när man köper ett rödvin för samma pris som ett vitt. Om man inte känner till det är risken att man släpar hem vassa, gälla, magsyreliknande druvjäsningar överhängande.

Så mitt råd till er som köper rödviner i 80-kronorsklassen är att lägga på 30, 40 kronor och fråga den kunniga personalen på Systembolaget vad de rekommenderar när ni ska välja ett vitt av motsvarande kvalitet.

Min senaste favorit bland de prisvärda, vita är ett vin från Anjou med gröna äpplen, frisk jästighet och lite bivax i doften. Bra syra, hygglig längd - en idealisk aperitif. Dessbättre i det ordinarie sortimentet:

Domaine FL Le Chenin 2009 (nr 2197), 119 kr

2011:1 Nyårsambitioner

2011-01-02T12:07:00.000+01:00

Tillbringa mer tid utomhus, mindre tid här. Skrinna, cykla och paddla mer. Laga mer mat, träffa mer folk. Bli bättre på praktisk sensorik. Baka mer. Välja ekologiskt odlade viner i högre grad. Göra mig av med saker. Läsa mer. Bli sakligare.

Tio ambitioner för året. Löften är för högtidliga.

2010:97 Jag och rymdpinglan delar en flaska loiremousse i Herrängen

2010-12-31T21:50:00.001+01:00

Eftersom mitt förra inlägg var så monumentalt oinspirerat, grått och ömkligt vill jag kompensera genom att skänka er alla lite nyårsaftonsfestivitas. Det är ungefär som utsläppsrätter, bikt eller varför inte Kanye Wests senaste. Man har gjort något dumt och så tror man att en inbetalning, ett förtroligt samtal med en präst eller ett barockt rap-album om den egna svinigheten ska ställa allt tillrätta. Så är det ju inte.

Jag sitter i en pigkammare söder om Stockholm. Pigkammaren ligger ganska nära matsalen i vilken gästerna diskuterar allt, och då menar jag allt, mellan himmel och jord. Jag blev för en mikrosekund obekväm i ett av samtalsämnena så jag drog mig tillbaka till pigkammaren som också är känd som garderoben.

Idag har jag varit bud, hushållsnära tjänst och sommelier - inte det sämsta. Nyss var här byst med folk, nu är det glesare.

Och just det, rymdpinglan hade med sig bubblor från Frankrikes längsta flod. De smakade som kolsyrade lovikavantar. Jag har alltid gillat lovikavantar.

De gäster som är kvar inklusive undertecknad har förutom den fantastiska buffén som alla gäster undfägnades även fått matig soppa, gott bröd från Riddarbageriet och en norsk ost. Det är trevligt och det har det varit sedan klockan 15. Bra viner, bra människor och bra mat. Jag önskar er alla ett Gott Nytt År!

Picos do Couto Reserva 2007 (nr 6700)

Oak Valley Chardonnay 2009 (nr 2047)

Langlois Crémant de Loire Brut (nr 7404)

Bellingham Chenin Blanc (nr 2085)

2010:96 Eftermiddag

2010-12-30T23:30:00.001+01:00

Orkar inte göra några listor. Ni vet ju redan vad jag tycker om vinåret; vitt är lika med Loire i allmänhet och chenin blanc i synnerhet och rött är bordeaux, Pomerol.

Om 2010 ska sammanfattas på något sätt så är det i stället med en tid på dygnet: eftermiddag. Och eftermiddagen började faktiskt redan i slutet av 2009 med ett eftermiddagsmingel i Hornstull på nyårsafton. Lite senare, i januari var jag och kulturchefen och hans vän från det malmöitiska punkpionjärbandet på Grand Hôtel för att prova italienska viner. Det var också under en eftermiddag. Min kusin och hans sambo lät döpa sin son en lördag i februari. Efteråt var det crémant och buffé i lägenheten i Vasastan under eftermiddagen. När E firade sin 50-årsdag började det sent en eftermiddag under en vardag. Och när J fyllde 40 inleddes firandet vid fyratiden. På julafton åt vi lunch ungefär vid samma klockslag.

Också, om jag ser på mig, befinner jag mig i eftermiddagsfasen. Det var länge sedan jag var purung, om jag någonsin har befunnit mig vid livets middagshöjd - vad det nu betyder - är osäkert men klart är i alla fall att gryning och morgon känns i högsta grad förflutet.

Tiden går bara åt ett håll och redan om knappt ett dygn är det ett nytt år. Som minglas in här i sydvästra Stockholm med start i morgon eftermiddag. Det blir, som jag önskar er det nya året, gott!

Här har jag för övrigt befunnit mig då de nya åren har inträtt:

2010. Lundagatan, med utsikt över Riddarfjärden.
2009. Haga, Umeå.
2008. Genval, Belgien.
2007. Sextonde arrondissementet, Paris.
2006. Högalidsgatan, Stockholm.
2005. Mariatorget, Stockholm.
2004. Hantverkargatan, Malmö.
2003. Edlunda, Stockholms Skärgård.
2002. Fågeltorget, Aspudden, Stockholm.
2001. Kirseberg, Malmö.
2000. Stadsgårdskajen, Stockholm.
1999. Ellicot City, Maryland, USA.
1998. Hammarbyhamnen, Södermalm, Stockholm.
1997. Olskroken, Göteborg.
1996. Stora Essingen, Stockholm.
1995. Götgatan, Uppsala (sjuk).
1994. Vita Huset, Uppsala.
1993. Minneapolis, Minnesota, USA.
1992. Tvärnö, Uppland.
1991. Upplands Nation, Uppsala.
1990. Odengatan, Uppsala.
1989. Stjärnsund, Dalarna.
1988. Österbybruks Herrgård, Uppland.
1987. Österbybruks Herrgård, Uppland.
1986. Peter Pols-fästningen, S:t Petersburg (Leningrad), Ryssland (Sovjetunionen).
1985. Upplands Nation, Uppsala.
1984. Sunnersta, Uppsala.
1983. Valsätra, Uppsala.

En liknande lista men med betyg och detaljer kommer att publiceras någon gång i framtiden.

2010:95 Vinfusk

2010-12-27T22:52:00.003+01:00

Som vanligt när något kontroversiellt rapporteras från Folkrepubliken så är informationen sparsmakad. Men essensen är densamma som från så många andra nyheter av det här slaget därifrån; livsmedelsprodukter har pimpats med otillåtna, ibland giftiga, tillsatser. Den här gången gäller det vin. Lokala myndigheter har stängt 3o vinerier och tillgångar motsvarande nästan en halv miljon dollar har frysts. Källan, där det egentligen inte står så mycket mer, finns här.

Uppdatering: "This Week's Alarming Statistic

5,114

The number of boxes of wine that have been seized after wine made in Changli county, Hebei Province, was found to have been both chemically altered and falsely labeled."

Från nyhetsbrevet the Beijinger 7 Days in Beijing

2010:94 Så mycket bättre

2010-12-27T22:18:00.004+01:00

Bra viner, tycker jag. Och helt olika varandra. Det övre är ju, typ, en bordeaux och stramt som en sådan. Alltså, man känner caben, det är ganska hårt. Borde kanske luftas och åtminstone hålla en 16 grader när man dricker det. Det undre är från Portugal och har kryddor, blåbär och ljung i doften. Vet inte alls vad det är för druvor i det. Och om ursprungsbeteckningen vet jag zilch. Mer prisvärt än bordeauxen är det tvivelsutan. Och funkar förhållandevis svalt. Vinerna går egentligen inte att jämföra med varandra.

Château Belgrave (nr 3925)

Picos do Couto Reserva 2007 (nr 6700)

2010:93 Fortsätt skälla på dumheterna, VoF!

2010-12-21T21:42:00.004+01:00

Bra syra i det här vinet. Tanniner som sätter sig i munhålan. Lite alkohol som brinner. Och gamla världen-frukt. En gräddig sås hade varit bra. Nu blev det ugnslagad fläskkotlett och chilikryddad rödkål. Jag köper alltför sällan grädde.

Läste senaste numret av "Folkvett" medan jag åt fläskkotletten. Jag var medlem i VoF - föreningen för Vetenskap och Folkbildning vars organ är nämnda tidskrift - innan jag for till Kina. Sedan gick jag ur alla föreningar, orkade inte eftersända medlemstidningar alternativt belasta närstående personer med dem. När jag hörde kineser tala om hetta och kyla och hur olika frukter, grönsaker och kryddor påverkade dem kände jag ofta att en sådan förening skulle varit på plats i föreningsförbudens enpartistat. För att inte tala om den kinesiska astrologin.

Jag kom hem till Sverige och återupptog medlemskapen, ett efter ett, dock inte det i VoF av outgrundlig anledning. Så läste jag någonstans om en massagefåtölj som "stärkte immunförsvaret" och "höjde lymfcirkulationen". Gah! Nog av, det var dags att gå med i VoF igen. Stödja föreningen som bedriver en oförtruten kamp mot mumbo-jumbo, pseudovetenskap och allsköns andra dumheter med sanningsanspråk. Det känns bra. Mot dumheten kämpar gudarna förgäves, sägs det. VoF bekämpar dock dumheten med viss framgång vilket inte minst senaste numret av "Folkvett" med tillbakablicken på 27 års verksamhet visar. Länge leve VoF!

Uppdatering: att skälla på något som är dumt leder knappast framåt. Vad VoF bland annat gör är att bidra med verktyg och fakta för att man informerat ska kunna ta ställning till olika påståenden. Jag tyckte bara att rubriken var lite slagfärdig, kunde inte låta bli formuleringen.

Viña Pedrosa 2007 (nr 94858)

2010:92 Pensionatet

2010-12-20T20:26:00.005+01:00

Advokaten har kört fel och vill ha väganvisningar hit till Gröndal. Vi ska åka till Pensionatet för att hugga gran, glögga och grilla korv. Äta middag och sova över. Umgås med K och T.
Advokaten ska hämta mig vid halv tolv här i Gröndal. Klockan är halv tolv när han ringer. Det är inte han som har kört fel, det är jag som har inbillat mig avfarter från Essingeleden. Avfarter som visar sig inte finnas annat än i min fantasi. Jag dirigerar honom därför mot Liljeholmen. Sedan är det tyst i tjugo minuter. När han ringer är det från Lundbergs konditori. Han frågar om jag kan promenera ner dit. Det gör jag.

En hämtlatte senare och vi sitter i hans röda 9-3:a i snöyrseln på E4:an. Min bror ringer och ber mig förklara rationella tal. Det gör jag. Utan att ta betalt. I Södertälje byter vi till E20. Lite senare svänger vi in i Mariefred och går på bolaget. Utbudet är magert, jag grabbar en Bonterra Chardonnay, betalar den och vi fortsätter färden. Jag har känt advokaten i 32 år. Vi konfirmerades samtidigt, vi har sjungit i samma körer och vi har bott i samma studentkorridor. Nu leder han dubbelkvartetten som jag är med i och den här lördagen är han chauffören.

När vi kommer fram till Pensionatet bjuds vi på kaffe eller glögg och K:s fantastiska pepparkakor. Sedan är det tipspromenad. Tillsammans med fru Brax gör vi de tio frågorna på ganska kort tid. Frågorna handlar om gran. Trots att jag är biolog svarar jag fel på några av dem. Bland Pensionatets dagsbesökare finns även Lotten med familj, en namnkunnig journalist och några andra bloggare. Vi grillar korv. Jag pratar med Lottens man som jag träffade senast för nästan 7 år sedan. Advokaten hugger en gran. Jag ska ju byta bostad så julträd är inte på tapeten.

Eftersom det är vinter är det kallt. Snart blir det mörkt också. Dagsbesökarna har farit hem och det är dags att välja sovrum. Jag får övervåningen, C får master bedroom och advokaten väljer golvet i konsertsalen. Övervåningen är åtta grader när jag bäddar men kakelugnen går för full förbränning och ett element sprider värme från ett annat håll i rummet. Jag hjälper K med efterrätten som är en mjölkchokladbavaroise. Hjälper och hjälper, förresten. Snarare; under K:s utmärkta arbetsledning och instruktioner gör jag av min bästa förmåga det som jag blir anvisad. Trots att vissa moment är kritiska, trots att jag vispar grädd-äggule-mjölk-apelsin-gelatinblandningen med den smälta mjölkchokladen aningen för hårt så blir det inte fjasko.

Jag frågar K vad som skiljer en bavaroise från en vanlig mousse. "Det har jag berättat för dig på nyårsafton" svarar hon först. Just bavaroisens särdrag är kanske inte det jag minns bäst från nyårsaftonskvällen. Nåväl, hon berättar än en gång och den här gången kommer jag att minnas det.

Strax är det glögg framför brasan i värdparets sovrum. Den första rätten är kallrökt lax med pepparotscrèmefraiche. Till den häller T gewurztraminer i våra glas. Sedan blir det ungtupp med chilliförstärkt rödkål och hemmalagade pommes frites. Gigondas. Bavaroisen blir efterrätt, sedan dricker vi nunnekvarn värdinnan och en av de andra gästerna går och lägger sig. Jag, advokaten och T sitter uppe och pratar Brahms, Schubert, Wagner och Verdi.

Innan, under middagen har jag berättat alldeles för mycket om den jag var för 17 år sedan. Hur jag tänkte då och vad jag gjorde. Det slår mig att jag saknar vissa spärrar och det skriver jag inte för att verka intressant. Ärlighet kanske inte är mitt främsta karaktärsdrag men öppenhet på gränsen till skyddslöshet är nog det. Förstår jag av reaktionerna från de andra vid bordet. Det är för övrigt en ganska värdelös egenskap, om än tillfälligt roande, tänker jag nu.
Den får jag leva med. Vid min ålder kan man inte justera sådant längre.

När jag lägger mig har temperaturen i sovrummet blivit tolv grader, jag somnar direkt.

På söndagen tar jag på mig snöskor och plockar ned tipspromenaden. Det bjuds våffellunch och sedan åker jag, C och advokaten i hans röda 9-3 genom vintern till Stockholm. Bra helg helt enkelt.

Gustave Lorentz Gewurztraminer Réserve (nr 5244)

Domaine du Pesquier Gigondas 2009 (nr 2836)

Château Moulin des Nonnes (nr 2152)

Bilden: Pensionatet i juli, 2010

2010:91 Rymdpinglan, jag har styckesindelat nu

2010-12-19T20:43:00.005+01:00

Vinet på bilden är ofiltrerat, biodynamiskt framställt och troligen inte svavlat. Det liknar inget annat jag druckit inte minst till utseendet, grumligt eller snarare mjölkigt som det är. Tänk en mindre trögflytande Proviva. I munnen är det lite druvjuice, lite spontanjäst svartvinbärssaft och syra med stort s. Om jag gillar det? Vet inte. Men stället som serverar det, Deville, är definitivt min favoritkrog.

Nu senast var det onsdag. Jag hade varit på lokal med jobbet och var på väg hem. När jag hade satt mig i tunnelbanevagnen kom ett mess från M. "Deville rules ok" stod det. Jag frågade om han var där och om jag skulle komma förbi. Han skulle stanna minst en halvtimme, längre om jag kom. Förutom M och hans kollegor så var matsalen i det närmaste tom. Beställde något bra från Piemonte och slog mig ner vid bordet. M visade bilder på sonen, knappt en vecka gammal. Vi pratade och märkte hur personalen började röja så smått utan att jaga ut oss. Piemonte tog slut, jag hällde upp ett glas av vinet på bilden. "Jag har druckit det vita förut" sa jag till ägaren (tror jag). "Tyckte att det var oljigt och doftade grapefrukt". Han höll inte riktigt med. Det är stor flaskvariation för den här typen av viner sa han. "Ibland är vinerna yppiga, ibland knutna." Vidare berättade han att importören som f.ö. också har Château d'Arlay bara har viner som Deville gillar.

Klockan blev halv ett när gick därifrån. Vid Tekniska Högskolan fick jag vänta en kvart på tunnelbanan. Rulltrappegnisslet där, natten mot torsdag skulle platsat som ljudspår till en Roy Andersson-rulle. Deville däremot, känns ganska långt från Roy Andersson-rullar. Liksom jag. Det är ju egentligen bara "En kärlekshistoria" som jag gillar. Och alla reklamsnuttarna då. Men varför grumla bloggen med denna negativa energi? Det var ju Deville jag ville hylla. Den strålande stjärnan på Roslagsgatan.

2010:90 Östermalt 2

2010-12-11T12:06:00.007+01:00

Det har gått mer än ett år sedan vi sågs. Deras dotter har blivit två år. När D kontaktade mig via chatten på fejan häromdagen blev jag därför väldigt glad. Mat och dryck utlovades och portkoden kunde knytas till särskilt goda årgångar av vissa vintyper vilket gjorde den lätt att komma ihåg. Även D:s bror C, som jag aldrig hade träffat men hört desto mer om, var ditbjuden. Medan värden ömsom lagade mat, ömsom öppnade flaskor åt oss och ömsom läste för dottern satt jag och C i köket och pratade. Om 80-talets serier, branscher där vi beröringspunkter och bekanta som var gemensamma. D bad mig lägga upp den första rätten som var en blandning av finstrimlad vitkål och surkål med tunna skivor latinamerikansk, chillihet sylta på. Till den drack vi en nästan mandarindoftande Lager från Dugge. Vi hade hunnit dricka en IPA från S:t Eriks också. Det känns nästan överflödigt att skriva att det vi åt var gott - det är det alltid hemma hos D, E och H - men eftersom det är så synbart minimalistiskt så är det överaskande hur gott det faktiskt blir. Tre ingredienser - surkål, vitkål och den där syltan. Trumvirvel! Ölen därtill var bra också.
Rätt nummer två var en latinamerikansk korv med leverinslag tillsammans med karamelliserade morötter. Väldigt bra det också. Blev dessutom spännande med lite garam masala på.

D hällde upp en mörk öl och han frågade vad vi tyckte. Min första reaktion var spritig, söt och oljig. Fikon, russin och sirap i smaken. Inget jag gärna skulle dricka fler gånger. Den är österrikisk och heter Samichlaus. Den håller tolv procent och den får dina kinder att hetta till.

Sedan var det dags för en tysk rökt öl som hade lite tjärtoner. Desto trevligare.
Rätt nummer tre var leberkäse med potatis och gurka som var smaksatt bland annat med stjärnanis. Leberkäsen smakar som en lite bättre falukorv men har inte korvens form. Till den drack vi gewurz, antecknade faktiskt inte vilken sort det var. Efterrätten var en familjetradition, ett slags brödpudding med oxmärg. Båda dessa ingredienser var dock utelämnade. Istället fanns där en massa nötter, zeresjk och annat ljuvligt. När den låg på tallriken flamberades den med single malt. Mm. Vi pratade och klockan hann faktiskt bli ett innan jag satte mig på buss 4 för hemfärd genom decembernatten.

S:t Eriks IPA (nr 1463) - tror att IPA generellt är en ölsort som jag gillar lite mer.
Lager No 1 (nr 1413) - också god.
Aecht Schlenkerla Eiche Doppelbock (nr 11100) - märklig men god.
Samichlaus Bier 2010 (nr 11771) - en gång.
Stone Old Guardian Barley Wine 2010 (nr 11770) bättre integrerad alkohol än Samichlaus och inte lika sötjolmig. Irrelevant jämförelse av mig för övrigt.

2010:89 Mitt Kungsholmen

2010-12-02T22:49:00.008+01:00

Det ligger en libanes på Norra Agnegatan. Jag drack ett glas husets där igår. Åt lite labneh och några falaflar. Inget att blogga om egentligen men det är ju så ombonat och varmt därinne att man ändå vill skriva lite. Och så finns det en terrakottafärgad källare som verkar fasligt trevlig för det större sällskapet. I det mindre sällskapet sitter man med fördel däruppe. Kungsholmen är för övrigt en väldigt trevlig stadsdel. Lite tyst och snygg sådär. Här finns stadshus, rådhus och Trygg-Hansahus. Ett par parker, några tunnelbanenedgångar och en handfull italienska restauranger med solblekta tidningsurklipp på gästande Hollywoodstjärnor och kreditkortsmärken som gått ur tiden på dörren. Biljardhallar där man bär jeansväst och Jukka Tolonen-mustasch. Biltvättar och taxifik. Chicken Tikka. Kyrkor och sjukhus. Förutom DN-skrapan finns det egentligen inga byggnadsverk som förhäver sig, nej allt är bara fint, representativt och horisontanpassat.
På Kungsholmen bor inte mediemänniskor som på Södermalm, här finns bara poliser, bagare, fönsterputsare, sjuksköterskor, körsnärer, optiker, tandläkare, veterinärer och så Plura och Mauro förstås. Jag glömde juristerna och försäkringsaktuarierna som liksom nästan alla andra invånare på den här ön påfallande ofta bär oljerock, har kastanjefärgad lugg och gärna leder en whippet på trottoarerna längs gator som mest går rakt fram och inte som på Djurgårn där de är kringelikrokiga, grusiga, omgivna av kuslig natur och nedskräpade av fjolårets entrébiljetter och åkhäften. Ibland flyttar Kungsholmsborna till Bromma. Då blir de Brommabor.
Många vill promenera längs den bildmässiga Norr Mälarstrand och äta Caesarsallad vid kanten av Riddarfjärden. Min favoritplats är hörnet av S:t Eriksgatan och Drottningholmsvägen. Där är det vindfriskt och fullt av bussar, korvkiosker och blåfrusna bankomatköer. Om man tycker att det är för blåsigt kan man antingen styra kosan söderut mot rekreationsområdet Rålis eller gå norrut på S:t Eriksgatan. Just det, det finns en bokhandel på S:t Eriksgatan där bara tre av hyllväggarna upptas av Mia Törnbloms självhjälpsböcker och där källaren bågnar av restlager på Floyds gamla köksfolianter som ligger staplade upp till taket. Till vänster om bokhandeln ligger Daglivs som säljer sju sorters örtkryddade kabanossinläggningar, erbjuder ekologiskt hemkörda fredagsmys-kit och har ett särskilt kylrum bara för Risifrutti-sortimentet. Till höger en butik som har boxar med fler säsonger av HBO-serier än du kunnat drömma om och alla remastrade Ralph McTell-album du någonsin letat efter. Snett mittemot ligger däremot den anrika Västermalmsgallerian med sina silltunnor, fjäderfän och bagarbodar - en handelsplats från Bellmans tid - och Fleminggatans Systembolag där man förutom Kopparbergs Cider även kränger de libanesiska vinerna Ksara, Kefraya och Musar. Alla goda ting är ju tre, har någon sagt. Kungsholmen däremot, är bara Kungsholmen. Mitt Kungsholmen.

2010:88 Den här veckan är inställd

2010-11-27T13:16:00.003+01:00

Om knappt två timmar hade jag varit i en sal på Grand Hôtel och provat italienska viner tillsammans med Kulturchefen och Garbochockaren. Jag hade alldeles säkert sniffat på någon Brancaia, gurglat en Le Busche och en anisdoftande soave. Däremot naturligtvis avstått från flertalet amarone och ripasso. Kanske blivit bubblig av en prosecco och klartänkt av en chianti. Diskuterat vissa överekade viner från huset Brolio med importören. Köpt en kryddig korv eller en potent parmesan på vägen ut genom dörren. Det blir emellertid inte så. Jag är så virusdäckad att fördriver tiden här hemma med teve, dvd och böcker. Dricker rooibos och probiotika. Att jag har slösat 160 kr på en biljett som jag inte kan använda, kan jag leva med. Men det känns trist, det är veckans tredje inställda evenemang.

2010:87 En inställd provning är också en provning

2010-11-23T18:45:00.002+01:00

Det här utspelar sig för fem år sedan. I DN fanns en annons, dåvarande Vin & Sprit sökte kandidater till provning av kryddad sprit. Det är inte en form av alkohol som jag har ett passionerat förhållande till varför jag tänkte att provandet skulle bli mer sakligt för att inte säga professionellt. Jag anmälde mig och blev strax kallad till en föredragning i lokalerna på Liljeholmsstranden. Det var ett hundratal personer i auditoriet. En skåning som inte var mer än en tvärhand hög berättade kunnigt, effektivt och humoristiskt om sensorik. Det skickades runt doftprover, bland annat något som luktade kanel. Efter föredragningen blev vi indelade i grupper. Åtminstone mindes jag det så. Vi fick sätta oss i små vita bås där några helsvarta glas av vinprovarmodell var uppställda. Förhållningsreglerna var klara; absolut inget sväljande och absolut tystnad. Vi skulle avgöra vilka av proverna som var sötast, beskast eller kryddigast. Efter provningen fick jag blåsa i ballong, det här var på den tiden då jag fortfarande hade tjänstebil. Jag gick vidare och blev kallad till ännu en provning. Denna gång var det svårare. Skillnaden mellan proverna betydligt mindre. Skulle jag gå vidare? Sent omsider kom ett brev i min låda. Jag hade precis flyttat varför det levererats med viss fördröjning. Jag hade tagits ut som en av de som fick fortsätta att vara med bland de som skulle kvalificeras ytterligare men eftersom posten var försenad hade sista anmälningsdag redan passerat. Hur jag skulle lyckats som provare av kryddad sprit får jag aldrig veta.
Häromdagen hade jag fått en kommentar här. (Det händer alltför sällan, för övrigt.) Ett företag som kallar sig för Spot and Tell ville bjuda in mig till ett event med snapsprovning och julmatsätande i Cedergrenska Tornet tisdagen den 23/11. Syftet med inbjudan var att vi som deltog sedan skulle sprida vad vi hade varit med om i bloggar och sociala medier. Jag anmälde mig, tyckte att det lät roligt.
Så kom tisdagen och jag hade drabbats av en influensaliknande infektion som har hållit mig sängliggande hela dagen. Jag mejlade Spot and Tell och avanmälde mig. Är faktiskt lite avundsjuk på dem som sitter i det vindomsusade tegeltornet och provar Snälleröds eko-snapsar och den traditionella, hemlagade julmaten. Hade säkert varit hur trevligt som helst.

2010:86 Min bästa tid är nu

2010-11-22T21:40:00.008+01:00

Förra lördagen. L hade ordnat överraskningsfest för J som fyllde 40. En av J:s vänner hade föreslagit att att han och J skulle se "The Social Network" på bio under lördageftermiddagen. När de kom hem till J:s lägenhet efter filmen stod gästerna i mörkret beredda att sjunga när J tände belysningen. Det gjorde vi. Sedan tog festen fart, därmed sorlet. Jag pratade med flera gäster, inte minst den skrattande språkpolisen.

Förra tisdagen. Jag blev överraskad när jag förstod att E:s fest som blygsamt omnämndes som "En liten drink på S:t Eriksgatan..." i själva verket var hans 50-årsmottagning. Sprang hastigt och köpte en flaska tokajer innan jag begav mig till mottagningen. Jag känner E för att han var med på samma resa som jag till västra Sichuan 2006. Dessutom kom han till Kina några gånger förra våren, 2009.
I festlokalen på S:t Eriksgatan såg jag först flera ansikten som jag kände igen men vars bärare jag egentligen inte känner. Där var också återseenden, bland annat svenskar som bodde i Kina samtidigt som jag var där; H och C, den förre hade smalnat. "Det klär dig också!" hörde jag mig säga till honom. P och M, den senare i fin ny frisyr, kortare. Min dåvarande granne i Beijing, B och flera andra. Hon kom med glada nyheter som jag får anledning att återkomma till.
En dixielandensemble där jag återsåg den gode P, retorikern från Uppsala bakom ett bleckblåsinstrument. Flera män på festen var över två meter långa. Några tal. Utsökt mat, pulled pork bland annat. Gruyère. Om vinerna sa E: "Du klagar inte på dem, de är valda av Sveriges enda Master of Wine, Ulf Sjödin!"
Jag undrade om statsrådet skulle dyka upp, om han skulle ha tid. Hans hustru var ju där. Han dök upp och han bar dessutom en fin, färgglad stickad Paul Smith-slips. Vi pratade en hel del. Det blev vickning med korv och surkål. Klockan var då halv åtta och kanske borde jag gått för länge sedan. Men tiden går fort när man pratar och mitt omdöme var inte bättre än att jag stannade nästan till stängningsdags. Då hade jag också hunnit förklara för en sent insläntrande före detta chefredaktör att magasinet som hon en gång var det för, var som bäst under hennes tid.

Helgen nu senast. Jag var i Göteborg och hälsade på T och I. Det är sju år sedan, om man bortser från att vi stötte ihop på Akvarellmuséet i Skärhamn i somras.
Då 2003 kom jag från en kick-off i Lundsbrunn. T var på väg till en konferens i Tjeckien, I väntade andra sonen och jag hade råkat köpa en illsint korkad Tahbilk Marsanne. Nu är de fem i familjen, jag hade med mig en flaska Vino Nobile di Montepulciano och det var som om ingen tid hade gått. Om man bortser från att dåvarande treåringen H hade hunnit bli tio och fått två småbröder. Vinet från Chianti drack vi, det vill säga jag och föräldrarna, till några ovanligt saftiga lammkotletter. Vi såg Simpsonsfilmen. Besökte ett badhus. Var i Nordstan. Annars pratade vi, hela helgen oavbrutet. Däremot saknar jag ord för hur glad jag är över att vi har återupptagit kontakten.

Campo Viejo Crianza (nr 2786)

Stoneleigh Riesling (nr 6498)

Torricella (nr 7179)

Château Dereszla Tokaji Aszù 5 Puttonyos (nr 2901)

Louis Chèze Syrah 2009 (nr 94411)

La Gascogne par Alain Brumont Gros Manseng-Sauvignon (nr 2882)

Vino Nobile di Montepulciano Terra Antica 2007 (nr 94848)

2010:85 Château Petrus och Château Marmont

2010-11-07T23:54:00.004+01:00

Jag såg Sofia Coppolas Somewhere. Tror att den har fått pris. På imdb har den sju av tio stjärnor. Huvudrollen Johnny Marco (Stephen Dorff) är den framgångsrike skådespelaren och stuntmannen som har bosatt sig i en svit på hotellet Château Marmont i Los Angeles där han lever han ett slags non-stop partyliv - kvinnor, alkohol och piller - i ett dimliknande rus som bara avbryts av sömn, en presskonferens eller en resa till Italien för lanseringen av den senaste filmen. Ibland är han ute och kör i sin svarta Ferrari. Ibland kommer hans elvaåriga dotter Cleo (Elle Fanning) på besök. Marco tycks aldrig vara riktigt förberedd på det. Första gången i filmen, morgonen efter en kväll på hotellrummet med två stångdansande tvillingar i minimal tennismundering, vaknar han av att hon ritar ett hjärta på hans gipsade underarm. Senare åker de till ishallen där hon övar konståkning. Marco är åskådare till piruetterna. "Vad duktig du är, när började du med konståkning?" frågar pappan. "Jag har hållit på med det i tre år" svarar Cleo.
En gång dyker hon upp utanför hans svit en morgon när han har varit inne hos blondinen i rummet mittemot. Han blir överraskad, har helt glömt bort att dottern var på väg dit och ljuger något om att duschen i den egna sviten var trasig eftersom han endast är iklädd ett badlakan.
På Marcos nattduksbord står en flaska Château Petrus. Den öppnas aldrig. Sprit och öl dricks desto mer. Piller poppas. På hotellrummet i Milano står en flaska Moët i en hink. Den öppnas inte heller. Scenerna i Italien, särskilt den intervjuande teve-journalisten och den märkliga prisutdelningsshowen får mig att tänka på Lost in Translation där en annan kultur också framstår som så främmande för amerikanen och vi som ser filmen. Men inte på ett övertydligt sätt. Det tycks för övrigt som Coppola är intresserad av berättelser om framgångsrika och livströtta män som bor på hotell, kulturmöten och personer som inte upplever att de blir "sedda".
Det lågmälda och okonstlade, det fina spelet mellan Dorff och Fanning liksom det outsagda är det som gör filmen sevärd. Eftersom jag har svårt att engagera mig i framgångsrika människors "tomma" liv och skruvar på mig när det som under filmens gång varit tydligt men aldrig övertydligt, basuneras ut i filmens slutminuter kan betyget för den här filmen ändå inte bli mer än tre hotellnätter av fem.

2010:84 Trio

2010-11-06T10:50:00.003+01:00

Nej, jag har inte varit i Malmö och ätit på krogen med det namnet. Trio var annars ett av alternativen när jag och M skulle ut och äta i den skånska huvudstaden i somras. Det var Trio, Bloom in the Park och Bastard som vi valde mellan. Minnesgod läsare vet att det blev den sistnämnda. Att jag valde namnet Trio på den här posten beror på att vi igår var tre män som skulle hänga. M har ni läst om tidigare, det är på hans kontor vi brukar spela pingis. Jag vet inte om jag har nämnt P, han är också en mer än 20-årig bekantskap. En tid spelade vi tillsammans. Om jag hade varit kvinna och det här en statusuppdatering hade jag kanske skrivit: "ska ner på stan för att hänga med raraste och finaste M och P". Det är ingen ironi, den där tänkta statusraden är ungefär vad jag skulle vilja säga men det är inte jag som skriver så. Ni får på något sätt ändå förstå att jag är glad över vänner som funnits med - från och till - i över 20 år.

Vi turades om i matcherna. Jag slog M två gånger och P en. Det har inte hänt tidigare, M vinner alltid när det bara är han och jag kring bordet. Jag fick till några märkliga servar som han aldrig förstod sig på. Jag, å andra sidan, lurades hela tiden av P:s pennskaftsfattade, hårt skruvade varianter.

Det stod en flaska med en österrikisk riesling i kontorets kök som jag smakade på. Jag antecknade inte vad den hette.

Efter sju matcher satte hungern in och vi gick till Deville. Vi fick sitta på dynorna igen och dagens rätt var tupplever i gräddig grönpepparsås. Jag föreslog att vi skulle dricka pinot noir, servitrisen pekade på en italiensk sådan. Den var god i sig - hög syra, rena ljusa bär, smörkola i eftersmaken - men skulle visa sig inte lira helt rent med fågelns inälva. Skulle P påpeka med ett annat mindre krystat ordval senare. Medan vi väntade på dagens tallrik hördes plötsligt ett "Nämen hej!". En mörkhårig tjej i svart gav P en kram över bordet. M påpekade att han också hade träffat henne, en gång på nittiotalet då hon intervjuade honom. Hon berättade att hon fortfarande gick i gymnasiet då. Jag förstod direkt vem hon var när jag hade hälsat på henne och fått höra hennes namn. På något sätt har jag alltid vetat vem hon är. På något sätt alltid haft respekt för henne. Lade tidigt märke till de stilsäkra krönikorna i olika magasin och dagstidningar under 90-talet. Sedan försvann hon. Tror att hon under en tid bodde på andra sidan Atlanten, sedan kom tillbaka och att hon för några år sedan släppte musik som inte på något sätt var oäven. Och fortfarande gör, visar det sig när jag kollar hennes namn på Spotify. Även om det här inte är riktigt min musik. Gillar texterna för det tryckta bättre.

När jag var yngre hände det ofta att starka känslor uppstod kring meningsskiljaktigheter över en film, en låt, en skiva eller en bok. Det händer aldrig numera. Jag börjar dessutom att bli orolig att jag inte har några starka känslor för eller emot något konstnärligt längre. Det är nog inte sant. En låt av Steely Dan spelades exempelvis i bakgrunden på krogen. Så jag frågade P: visst hatar du Steely Dan, va? "Ja, men jag älskar dig för att du kan komma ihåg det!". Själv älskar jag Steely Dan men jag blir inte särskilt upprörd över P:s aversion. Det kanske är mognad. Å andra sidan kan jag på ett omoget sätt uppröras eller reta mig på nästan vad som helst som kanske inte har direkt med smak att göra. Men jag träffar aldrig de som är beredda att försvara det som jag upprörs över. De verbala gemängen uteblir.

Jag åt apfelstrudel till efterrätt. Tog sedan ett glas Mâcon-Villages efter det, samma som förra fredagen faktiskt. P är en bättre vinprovare än jag som bara snackar och bloggar lite ofokuserat om det. Mina intryck stannar ju ofta vid ett. Kan sällan leta vidare. Förutom anis- eller fänkålsdoften som jag tjatade om förra gången jag bloggade så hittade han även rabarber i den här fantastiska chardonnay-vinifieringen.

Det här håller inte. Finkrog två fredagar i rad. För att jag är värd det. Nu blir det snålliv ett tag framöver.

2007 Nino Pinot Nero, Iuli, Piemonte

2007 Mâcon-Villages, Domaine Corsin, Bourgogne

2010:83 Att återvända

2010-10-31T09:04:00.006+01:00

Fredag. Det fanns ett recept på långkokt lammnacke i DN för några veckor sedan. Det skulle jag laga. Styckdetaljen förekommer inte ymnigt i köttdiskarna här i Gröndal. Istället skulle jag fråga efter den i en av Hötorgshallens köttaffärer. Det gjorde jag efter att ha tagit nummerlapp till den Systembolagsfilial som också finns där. Väntetiden var nämligen 67 nummer. Lammnacke fanns inte, det blev istället lammbog dvs lite ben, bindväv och kött. Lammnacken eller bogen skulle enligt receptet marineras övernatt i vin, mörkt öl, vitlök och rosmarin. Sedan skulle allt sjudas i sex timmar. På systembolaget föreslog de en halv flaska Rawson's Retreat till marinaden. Till rätten en bandol och en priorat. Jag var nu, så när som på en flaska mörkt öl och en kokpåse, färdighandlad.

M och jag skulle spela pingis på hans kontor. När jag kom dit var jag så hungrig att vi hoppade bordtennisen och istället stegade direkt till Deville som jag inte varit på sedan gengasfordonen togs ur bruk. Sofforna var upptagna så vi tog ett annat bord i loungedelen. Utan soffor men med ett slags pälsklädda, rygglösa dynor istället. De kunde man också sitta på och det fanns ju ett bord framför dem vilket var huvudsaken. Dagens rätt var kåldolmar. Det heter inte dagens rätt på Deville. Det heter dagens tallrik, fast på franska. Jag är övertygad om att de kåldolmar som serveras på Deville är världens godaste. Jag var inte sugen på världens godaste kåldolmar så jag beställde steak frites med bea istället. M beställde boeuf bourgignon. M dricker alltid Château d'Arlay och gjorde inget undantag. Inget fel i det, själv drack jag Volver. Volver är spanska och betyder kratta. Skojade. Volver är ett tempranillovin som är stramt, rent och generöst, vad det nu betyder. Gott betyder gud på tyska. Att kalla vinet för gud är överdrivet, gott är det tvivelsutan. Griskindspatrik bjöd på det den första gången jag träffade honom.

Personalen på Deville kylde vinet åt mig innan de hällde upp det. Jag tyckte nämligen att det var några grader för varmt när jag provsmakade det. Steken som jag åt kom från flanken, det vill säga samma del som Lady Gagas vid det här laget uttjatade köttklänning utgjordes av. Den hade en trevlig grillsmak men var lite för lite medium för mig, snarare rare. Jag kunde ha påpekat det men orkade inte. Rätten var också i största laget. Efterrätt fanns på menyn men inte i min föreställningsvärld. M åt någon sorbet eller om det var glass. Med en väldoftande tokajer till. Jag tog ett glas mâcon-villages till efterrätt. Det hade en lätt aniston, som vissa soave, men var annars så där chardonnayfriskt som oekade varianter av vinet är. Tänk chablis minus berggrund. Vinet ifråga är bra bortom ord. Eller kanske i klassisk, ursprungstypisk stil. Hehe...

På Ica Baronen köpte jag stekpåsar och en flaska porter. Väl hemma blandade jag vinet, portern, vitlöken och rosmarinkvistarna, lade i en påse och stoppade in i kylen.

Lördag. A och E med lille T skulle komma hit på middag. Vid halvtiden lade jag stekpåsen i kastrullen och sjöd den sedan medan jag plockade här. I receptet fanns det också en jordärtskockscrème och krämig dinkel. Den senare bestämde jag mig tidigt för att strunta i. När jag hade handlat lagade jag den förra men den blev soppa snarare än kräm. Jag lyfte upp stekpåsen ur sjudbadet stack hål på den och lät strålen passera en sil på väg till en annan kastrull. Jag satte kastrullen på spisen för att reducera skyn medan jag separerade kött från ben. Köttet var nästan lika mjukt som kokta kronärtskocksbottnar. Det fanns en del fett också, jag ville inte att gästerna skulle behöva äta det så det tog jag vara på och ställde åt sidan. Skyn minskade så sakteliga i volym, jag pepprade och saltade lite i den. Sedan stekte jag några trattkantareller och fräste lite fänkål som jag tillsammans med den reducerade lammskyn blandade med köttbitarna.
Bandolen - La Bastide Blanche - luftade och kylde jag. Den är sträv och vuxen i smaken. Prioraten - Tendral - smakar som något i Aladdinasken jag helst slipper. Det är carignan, på spanska mazuelo, som - tror jag - ger romrussintonerna. Jag börjar bli alltmer avogt inställd till carignan.
Jag serverade jordärtskockssoppa - där jag ersatte vitvinet med kycklingbuljong och skrapade lite muskot i - till förrätt. Lammgrytan var varmrätt. Sedan blev det en panna cotta med citron och rosmarin-smak till efterrätt.
Om lammgrytan kan jag bara säga att rosmarinmarineringen hade gett den en svag växtbeska som gör att jag hoppar örten nästa gång. Lammsmaken var däremot oförställd. Därmed god.

2005 Volver, Bodegas Volver, La Mancha

2007 Mâcon-Villages, Domaine Corsin, Bourgogne

La Bastide Blanche (nr 2262)

Tendral 2007 (nr 2721)

2010:82 Gloire

2010-10-13T06:35:00.002+02:00

Jag gick ju med i Munskänkarna igen. Igår var jag på Loireprovning under den minst sagt kunnige och erfarne Jan Rosborn. I Näringslivets Hus på Storgatan satt 80 pers och provade:

7404 Langlois–Chateau Crémant Brut 119:-

87268 Vouvray Hélène Dorléans Brut 2007, Bourillon d'Orleans 129:-

73977 Muscadet Cuvée Boss' Art 2009. Domaine de l'Écu 119:-

94089 Clos de la Coulée de Serrant 2007, Savennières 449:-

88981 Vouvray Vieilles Vignes la Coulée d'Argent Sec 2008, Bourillon d'Orleans, 129:-

94458 Sancerre Côte de Champtin Blanc 2004, Champault 188:-

94068 Clos de l'Olive 2005, Couly-Dutheil 209:-

82173 Moulin Touchais 1971, Coteaux du Layon 599:-

Provningen var halvblind på det sättet att det inte var att ta miste på vilka viner som var mousserande. Av dessa var vouvrayen bäst. Mest komplex med toner av smör, gröngula äpplen och jäst. Det andra mousserande hade 60% chenin blanc, 20% cabernet franc och 20% chardonnay. Sedan var det fyra stilla vita. Två var chenin blanc, en var muscadet och en var sauvignon blanc som ekats. Muscadeten var lättgissad eftersom den hade lite jästbubblighet kvar. Den var också mest endimensionell med en dominerande syra, nästan lite för hård för mig. Med några pilgrimsmusslor är intrycket kanske ett annat.
I vilket glas som sauvignon blancen gömde sig missade jag. Det var så mycket ek att endast eftersmaken skvallrade om fläder kände jag när facit kom. Jag hade gissat på en av de två chenin blancerna. Av dem var den billigaste, vouvrayen, mest trevlig. Nicolas Jolys gyllengula Savennières var motspänstig, lite stängd och hård. Om man luftar den ett dygn kanske den skulle bli bättre, menade Rosborn. Vouvrayen för bara 129 kr var desto trevligare.
I släp följde sedan en cabernet franc och så det berättelseomspunna söta vinet Moulin Touchais. Om det jag inte begriper vill jag inte slösa ord men låt mig gissa att caberneten gör sig bra till en gräddig svampsås. Ensam var den inte stark. Moulin Touchais då? Där är less verkligen more och i rätt fåtölj, med rätt bok eller rätt ost tvivlar jag inte på att några centiliter av den söta chenin blancen kan utgöra en helkväll.

2010:80 Sista inlägget?

2010-09-19T19:32:00.008+02:00

Bilden: Swamp Thing från Uppsala. Pix som är längst till höger i bild har inte en konstig hatt, det är en högtalare bakom huvudet på honom.

"Eller så skriver jag en kommentar på din blogg!" Jag blev alldeles kall. Platsen var en matsal där jag satt med en potentiell kund för att äta lunch. Skulle det komma följdfrågor från kunden? "Vadå blogg, har du en blogg?" "Vad handlar den om?". Frågorna uteblev, tack och lov. Kunden frågade bara hur jag kände R och jag berättade att han hade varit en kund tidigare samt att jag kände hans fru sedan länge. "Det är en liten värld" viftade jag bort det hela. Jag har stött ihop med R några gånger sedan jag kom hem från Kina. Senast dagen före lunchincidenten, jag var då mer än lovligt stressad då jag hade glömt en jacka på en plats som det krävs särskilda arrangemang för att komma in på. Jag hann därför bara hälsa på honom som hastigast. Nu dök han som sagt upp i lunchmatsalen. R var ju tidigare på samma arbetsplats som J, och för J blev min blogg känd när jag var i Kina. (J är en gammal bekant.) Hur bloggen blev känd för J spelar mindre roll. Det kan ha varit jag som berättade om den eller någon annan som gjorde det. Det är därför inte konstigt att även R känner till den. Och det är helt okej att han gör det. Men jag vill helst inte att min identitet ska nå större kretsar än så. Därför kanske jag måste lägga av nu. Och ta bort gamla dumma inlägg. Eller bara skärpa till de kommande.

För övrigt var jag hemma hos M och N i Flogsta i fredags. De bjöd på petit chablis och côtes-du-rhône. Det var förfärligt trevligt. Vi läste kemi tillsammans för 26 år sedan och har sedan träffats på jämna födelsedagar, bröllop och disputationer. Men aldrig hunnit prata. Det gjorde vi nu.
Igår var jag hemma hos min bror och hans familj. Vi firade hans 43-årsdag med lasagne. Där blev det ett italienskt vin och sedan gick vi till Kafé 19 där det var konsert med New Orleans-funkstuk. Basisten, som gick i min gymnasieklass, träffade jag senast för sex år sedan.

Rösta, det gjorde jag för två veckor sedan. Om Sverigedemokraterna inte kommer in i riksdagen tänker jag fira det. Med champagne.

Petit Chablis Domaine Sainte Claire (nr 5588)

Côtes-du-Rhône (nr 2011)

Velletri Riserva (nr 22314)

2010:79 Tresmak

2010-09-14T21:55:00.003+02:00

Det måste vara ägarens trygga jämtländska i kombination med den mångfaldiga vinlistan och läget som gör att jag älskar stället.
1. Det blev en chilensk, inte överekad, snarare lite i samma stil som Bonterra, chardonnay.
2. Och så en grand cru-riesling från Paul Blanck, elsassaren ni vet. Jag har druckit den en gång för längesedan. Märklig, syrafattig och drag som liknar pinot gris och gewurz. Det är ett bra vin som både har och inte har ett dugg med riesling att göra.
3. Sedan, till den 1000 dagar gamla goudan, blev det en osöt fransos med mycket carignan. Vinbloggare som från och med nu använder uttrycket "tidigare en skräpdruva" när de skriver om druvan får yrkesförbud. Men om vi använder ord som "gåtfull" och "otämjd" kan blir det kanske villkorligt. För vad är carignan egentligen? Det är en fullpackad druva som har ett budskap. Och budskapet är: "jag kväver er andra druvor med mitt tunga draperi av överdriven frukt". Undrar om den är släkt med den georgiska saperavi. Det är liksom samma andas barn. Den lirade så där med den holländska osten. Men, jag vet fortfarande inte vad jag ska tycka om den.

19 glas, Stora Nygatan 19

2010:78 Munskänkarna

2010-09-13T19:59:00.002+02:00

Min gode vän Redaktörn har varit med ett tag. Jag var med för några år sedan. När jag åkte till Kina gjorde jag ett uppehåll i medlemskapet, ett uppehåll som jag bröt igår. Det kom sig av att jag och Redaktörn hade ett ovanligt långt telefonsamtal. Bland annat om Munskänkarna. Han berättade om provningar han hade varit på eller var på väg till. Gradvis började jag längta till de där källarvalven på Döbelnsgatan, källarvalv där man ostört kan ägna sig åt att prova viner under sakkunnig ledning. Jag bestämde mig för att gå med.
En annan god vän skrev, med anledning av en vincirkel som vi hade i våras, att det som var gemensamt för oss i cirkeln var att vi inte gillade Munskänkarna. Det är inte sant, åtminstone inte för mig. För några år sedan sålde jag en lägenhet till en man som är vinkunnig. Han var avogt inställd mot Munskänkarna för att han mött vinmakare i olika delar av världen som hade fått besök av ett svenskt vinsällskap vars medlemmar inte drog sig för att ha synpunkter på värdarnas vinframställning. Synpunkter som kanske inte alltid var grundade i någon större förståelse för slitet i vingården.
Det kan vara hur det vill med Munskänkarna, det som är bra är att föreningen möjliggör provning av viner som man inte annars skulle kommit få tillgång till och det under, som jag skrev tidigare, sakkunnig ledning.
Om allt går som jag vill så ska jag prova Loire den tolfte oktober. Bland vinerna finns representanter både från Vouvray och Savennières. Kan det bli bättre?

2010:77 Mistral

2010-09-12T09:26:00.013+02:00

Igår, på morgonen lördagen den elfte september fick jag syn på en artikel om Savennières av Jancis Robinson. Chenin blanc är ju årets druva och min hittills största upplevelse av den är ett underverk av appellationen, signerat Nicolas Joly; Les Vieux Clos 2007 (nr 94085). Vinet ifråga drack jag på en herrmiddag ute i Stockholms New Jersey tillsammans med redaktör M och två av hans kollegor. Av samme vinmakare provar Jancis Robinson Clos de la Coulée de Serrant Sec 2008 Savennières och håller inte igen på entusiasmen.

När jag därför, strax efter klockan sex i går kväll kommer in i den gamla barnvagnsfabrikens lokaler på Sockenvägen 529, lokaler som numera hyser omtalade och omskrivna finkrogen Mistral, och får syn på just en sådan flaska i vinkylen tänker jag att det måste bli ett glas av den innan kvällen har kommit till ända.

Formgivare M sitter i soffan med ett glas Entre ciel et terre Brut. Det, får jag veta, är en champagne av en vinmakare som heter F. Bedel. Pinot meunier spelar i den här bubbliga drycken en mer framträdande roll än pinot noir och chardonnay varför syran inte är lika intensiv som den brukar vara. Gula äpplen och jäst är vad som slår mig i den här förhållandevis obubbliga champagnen.

Y och hennes väninna H anländer, efter att ha promenerat fel i kvarteret, en kort stund därefter. Vi sätter oss till bords. Vår hovmästare, sommelier och huvudservitör förklarar upplägget. Det finns menyer uppbyggda av en, tre eller fem rätter. Det finns vinpaket bestående av fyra viner som följer de fem rätterna. Alla väljer femrättersmenyn, jag och M tar vinpaketet, Y och H ett par glas var.

En aptitretare. Tre tomatsorter, smörbrynta lingon, kronblad från nyponros och ugnsbakad rödbeta.

Det första vinet, som visar sig vara kvällens bästa, är ett vitt vin gjort på en blå druva, dvs en blanc des noirs. Den heter också det: Pierre Frick 2006 Blanc de Noir. Varför är då detta vin så bra? Jo för att det smakar som en extraktrik pinot gris, har toner som går åt botrytishållet och är hyggligt extraktrikt utan att vara "fett". Och så är det svalt på det sätt som bara fina viner är.

Första rätten. Under de här bladen göms en massa godsaker.

En av fjolårets oväntat positiva upplevelser i vinväg var Montirius Vacqueyras Les Garrigues. Vinhuset har en viting baserad på rousanne, marsanne och grenache blanc, Montirius 2006 Vacqueyras-Blanc, som doftar på det där lite stekta, nästan orena sättet som vissa vita cndp:er kan göra. Lacknafta, säger M. Svettig hund, säger jag. I smaken är det lite glest, inget att överblogga.

Rätt nummer två: några bönsorter, puré av bondbönor, karljohan på rabarber som smagsatts med granskottsjuice, mandel, stolt fjällskivling och grädde som innehåller vin jaune.

Alla viner serveras ur karaff på Mistral. När kvällens första rödvin kommer ut säger jag "det här är inte pinot noir!". En föga djärv gissning med tanke på tätheten hos Leon Barrat 2007 Jadis som ska passa både till svamp- och grönsakstallriken som inspirerats av Michel Gras och till lammserveringen. Vinet är från Languedoc-Rousillon och baserat på carignan, cinsault och syrah. Doften är lite vilt animalisk, smaken är större än doften och klockren till lammupplägget som innefattar hjärtmuskel.

Den första efterrätten, en yoghurtglass med fina längshyvlade gurkbitar i rullar som rymmer annat ackompanjerar ett grönt japanskt te som serveras kallt.

Efter yoghurtglassen blir det treårig prästost och en comtésläkting från Pyrenéerna. Den dricker vi ett annat vin från Pierre Frick till: 2005 Grand Cru Gewurztraminer.

Rätt nummer fem: osötad getmjölksglass. De vita, pastaliknande, tandaliknande rundlarna är tunna skivor av zucchini.

När middagen närmade sig slutet blev jag sugen på ett glas vitt av något slag. Endast ett vin, nämligen Tissot Arbois 2005 Special erbjöds. Lite oxidativa sherrytoner trots att det varken är ett vin jaune eller tillverkas som ett sådant. Clos de la Coulée de Serrant Sec Savennières skulle jag däremot varit tvungen att beställa en flaska av för att kunna smaka.

Jag skulle kunna skriva mycket mer om Mistral, om valet av säsongsanknutna, lokala råvaror. Om finliret med smaker. Detaljer som gösroms- eller strömmingspulvret. Preferensen för biodynamiska producenter och vinmakare. (Vill en passant bara påpeka att jag tycker att biodynamik är mumbo jumbo. Det hindrar inte att många biodynamiker framställer fantastiska produkter.) Högtidligheten när kockarna kommer ut i matsalen och presenterar rätterna. Den ödmjuka, okaxiga och sympatiska framtoningen. Den skenbara minimalismen. Med mera.
Men jag antecknade inte medan jag åt och det fanns ingen skriftlig meny. Därför - bland annat - saknas flera detaljer. Läs vad andra skriver.

Mitt intryck av Mistral är gott men jag är inte knockad. Min hitintills största upplevelse i restaurang-Sverige, Oaxen 2005, står fortfarande obesegrad.

2010:76 Varma händer och kalla

2010-09-07T23:32:00.006+02:00

Såg Polanskis film The Ghost Writer. Den var snygg, spännande och ändå lite platt. Jag har sett långt ifrån alla filmer av regissören, men av de jag sett är Chinatown (1974) den jag helst återvänder till.
Senast jag såg en Polanski-film, nästan tio år sedan, var det The Ninth Gate. Det var ett eländigt skräckpekoral som varken räddades av en avklädd Emanuelle Seigner i en biroll eller Johnny Depp i huvudrollen. Huvudrollen i The Ghost Writer som spelas av Ewan McGregor är en spökskrivare i färd med att författa memoarerna åt en brittisk för detta premiärminister. Ministern som spelas av Pierce Brosnan har haft en annan spökskrivare som omkommit under mystiska omständigheter. Ewan McGregors rollfigur gillar inte vitt vin, trots att det är biodynamiskt, utan föredrar destillerat, typ whisky och calvados. Mot slutet av filmen finns en snygg scen där kameran passerar en massa händer som håller i vinglas. Just hur man håller i vinglas i filmer har jag tänkt på. I de flesta filmer, Sideways möjligen undantagen, omsluter rollfigurerna kupan med händerna, så som man i vinprovarsammanhang har blivit avrådd från att göra eftersom det påstås värma vinet för snabbt, så även i denna. De flesta människor håller nog i vinglasen på det sättet för övrigt. Om jag var bättre på fysik skulle jag räkna på hur snabbt en 37-gradig hand kan överföra värme genom glaset till vätska, i det här fallet en blandning av alkohol, vatten och diverse syror. Jag misstänker att risken är överdriven, åtminstone om man har mer än provningsmängder i glaset. Nu är för övrigt inte alla händer lika varma, de med svalare fingrar och handflator kanske törs hålla kupan längre än de med varma. Bokstavligt kalla händer kan man inte lasta någon för men bildligt kalla händer hade jag gärna varit utan. Särskilt som jag drabbats av dem två gånger på knappt två veckor.

2010:75 Blomman, frukten och kärnan

2010-09-06T22:18:00.001+02:00

2010:73 Fotbollskväll

2010-09-04T21:54:00.008+02:00

Var hemma hos J på Tjustgatan. Han hade riggat en skärmduk ovanför köksbänken och en digitalprojektor på hyllan ovanför soffan. Ljudet kom ur högtalare från olika platser i rummet. Sverige skulle möta Ungern i fotboll. Producent-J var där liksom gitarristen i ett av Sveriges få politiska band. J som alltid är en generös värd hällde raskt upp ett glas Ysios åt mig.

Matchen gick på kanal 6 som är en Viasat-kanal. På sådana är det ofta reklam. Vi stängde av ljudet när det var reklam. Jag har blivit mer avogt inställd till reklam de senaste åren. Det kan ha flera orsaker. Antingen kan reklamen ha blivit sämre eller så har jag blivit mer gnällig. Eller så är det en kombination, som man så ofta säger. Igår var det särskilt en snutt som fick mig illamående. En bank ville visa varför det var viktigt hur man lånade pengar genom att illustrera hur det påverkade var man kunde semestra och vilken bil man kunde köra. Det var söderhavssemester och suv om man lånade på rätt sätt. Regn och skrotbil om man lånade fel. Konsumismen, vår samtids starkaste ideologi, gör mig nedstämd. Både för att den känns torftig, och för att den driver på resursslöseriet.

Fotbollen då? Efter en seg första halvlek blev det fart i den andra. Pontus Wernbloom (sic) gjorde två mål. Jag kan egentligen inget om fotboll förutom att jag förstår offside och när det blir mål. Det här med de olika spelarnas roller har jag också greppat något sånär men när mina medtittare sitter och skriker om hur de borde röra sig på planen så håller jag tyst. Det känns skönt att vara riktigt off på något. Ännu skönare var det att Sverige vann.

Efter matchen hade vi musikgissningslek. Jo, ni läste rätt, fyra män kring och i 40-årsåldern hade musikgissningslek. Det är sådant som män kan göra tillsammans ibland. Vi turades om att välja låtar på Spotify. Eftersom jag ofta satte låtarna redan efter ett par taktslag fick jag höra att jag var "helt sjuk". Det ser värre ut när det skrivs än när det sägs. Värmen försvinner i skriften.

För övrigt tycker jag att det är en trist valrörelse. Det är mest skatter, RUT och ROT. Politikerna borde lägga mer krut på de viktigaste frågorna, det vill säga de som rör miljön.

Apropå miljön är det glädjande att Björn Lomborg delvis har bytt ståndpunkt i klimatfrågan. Jag skriver "delvis" för att han påstår att han alltid har varit medveten om problemet men tidigare tyckt att det fanns viktigare problem för mänskligheten att lösa. Nu räknar han klimatfrågorna till dessa. Det är aldrig fel att ändra sig om man gör det till det bättre.

Och eftersom ni vill veta så är jag i betydligt bättre stämning nu än tidigare i veckan.

Det blev sammanlagt fem olika viner under gårdagkvällen:en rioja, en barolo, en zinfandel, en crôzes-hermitage och en årgångs-beaujolais Morgon de Puy, 2006, se bilderna. Riojan var bäst, den var som en bra bordeaux.

2010:69 Fänkål

2010-08-29T22:27:00.013+02:00

Börjar tvivla på att jag någonsin har kunnat skriva. Mina inlägg blir allt glesare, humorn saknas helt och vad vinerna smakar får ingen någonsin veta. Dessutom är jag en mes vad gäller ställningstaganden.

Jag har bestämt mig för att minska statusuppdaterandet på Facebook, jag är trött på det.
En statusrad som exempelvis inte kom upp i kväll var "har fräst fänkål i baconfett. Mmm, jättegott!" Trots att det var sant. Allt som är sant är ju inte nödvändigtvis intressant. Allraminst relevant.

Facebook är ändå användbart. Man kan ju samla vänner och folk som på annat sätt är bra att ha där. Men man behöver inte upplysa alla om att man knyter skorna. Eller att man gillar Vitamin Well. (Vilket jag för övrigt inte gör, det är ju en idiotprodukt.)

Jag har under helgen seglat, ätit och druckit, lyssnat på en amerikansk organisationskonsult samt träffat släktingar och släktingars respektive. Det var solsken och bra vind på sjön. Båten var 47 fot och modellen var passande nog Bavaria 47. Själva båten hette Sanuk som är thailändska och betyder "roligt". Berättade vår skeppare. Det var under fredagen och lördagen som vi seglade. Bullandö Saltsjöbaden tur och retur. Jag tog ett dopp i Saltsjöbadens hamn på lördagmorgonen.

På lördagen tog jag mig till Norrköping. Där hade släkten samlats. Eller rättare sagt den delen av min släkt på morfars sida som hade tagit sig dit. Förra gången jag var med var 1993. Då var vi vid sjön Sommen. Åt svenska kräftor som har fått alla andra, både importerade och svenska som jag ätit senare, att blekna.

En cava som hette Bocchoris, en pinot gris från Engel, en cotes-du-rhone från Xavier, en cremant de bourgogne med blå etikett, en chardonnay från Jacob's Creek, en cabsav från Lindeman och så Amforas Muscat d'Alexandrie, var det jag drack under de här två kvällarna.

Läggdags.

2010:68 I trakten av Örsundsbro

2010-08-22T23:48:00.005+02:00

En trevlig, avslappnad och generös stämning var det hemma hos K och L. De har nyligen köpt en gård i Uppland hade bjudit in att fira detta och sitt bröllop i dagarna tre. Jag anlände efter diverse felcykling från Bålsta - telenors 3g-nät hade ingen täckning i obygden så kartfunktionen i min smarta telefon var ur funktion - strax innan klockan sex på lördagkvällen. Inne i boningshuset pågick då korvtillverkning, folk satt och pratade i olika hörn eller låg och vilade i tält på gräsmattan. Korvarna - merguez och salsiccia - grillades och serverades med bland annat med surkål och fantastiskt omsorgsfullt tillagad couscous. Korvarna var väldigt goda. Jag hade med mig en ekologisk rioja som inte var särskilt dyr men desto mer prisvärd. Den var inte överdrivet vaniljig, hade en tydlig syra och öppnade sig vartefter kvällen fortskred. Bland gästerna fanns både halvnya och nya bekantskaper. Längesedan jag hade så trevligt i ett så stort sällskap. Lämnade gården och cyklade till Uppsala strax före lunch. Tack L och K!

Beronia Viticultura Ecológica 2007 (nr 12126)

2010:67 Kring midnatt

2010-08-15T22:25:00.004+02:00

Mindre än en timme tog det för mig att springa de tio kilometer som utgör Midnattsloppets sträckning. Ingen tid att vara stolt över. Det var första gången jag deltog. Har tidigare tyckt att loppet har haft något alltför folkligt och jippoaktigt över sig. Nu betalade arbetsgivaren så jag behövde åtminstone inte bekymra mig om anmälningsavgiften. Det var varmt, 24 grader när starten gick på Ringvägen. Jag var inte ensam om att springa. 21 000 deltagare uppger media. Två dödsfall i samband med loppet läser jag vidare. Många drabbades av vätskebrist.

Jag kände inte igen en enda deltagare och inte heller någon åskådare längs vägen. Den gode kulturchefen J som ställt sig i Götgatsbacken för att heja på mig såg jag inte. Han fick heller aldrig syn på mig.

Banan var bra med ett par sega uppförslut, särskilt det kring Sofia kyrka var ansträngande. Det fanns ljudanläggningar och liveband på några ställen. Ett band spelade Kents "Kräm" följd av Buggles "Video killed the radio star". Två vätskekontroller, det kunde varit en till. Jag var aldrig peppad, det var bara på den avslutande Hornsgatsrakan som jag tog i.

Efter målgång cyklade jag hem och duschade. Innan loppet började hade jag kommit överens med M - en förhållandevis ny bekantskap - att vi skulle hitta på något efteråt. Typ, gå på lokal och knäcka en flaska bubbel.
Jag messade M som svarade att han hade champagne på kylning hemma som vi kunde dricka i stället för att gå på lokal. Ett klokt förslag tyckte jag och meddelade honom att jag kunde vara på plats strax efter klockan ett.

Efter ett lopp av den här typen är man uppe i varv, det fanns inte tillstymmelse till sömntrötthet i kroppen. När jag satte mig i tunnelbanevagnen - M bor en bit härifrån så cykel var inte aktuellt - var de flesta resenärer på väg hem medan det kändes som kvällen precis börjat för mig. Det var det vanliga klientelet i vagnen; berusade tonåringar och unga vuxna, turister och andra. Många lätt påverkade och trötta, andra som inte skulle släppas in på lokal.

När jag kom fram till den sovande stadsdelen där M bor var gatorna öde. Bara avlägsen trafik och en enstaka taxibil hördes. Luften var fuktig och varm. När jag efter visst irrande med hjälp av kart-appen i Iphone kom hem till honom frågade han om vi skulle dricka Palmer eller Pol Roger. Jag valde den förra. Vi satte oss vid ett bord på gräsmattan nedanför huset där hans lägenhet ligger. Han tände en flerarmad ljusstake och satte på musik från sin laptop. Värmen hängde i och gatorna var alltjämt tysta. Jag korkade och hällde upp i glasen. Vi lyssnade på Billie Holiday, Stan Getz, Dave Brubeck, Louis Armstrong och Miles Davis. Pratade om vem som kände vem på vilket sätt, sociala medier och vilka vi var och vad vi gillade medan vi smuttade på champagnen. Jag gjorde den banala observationen att jag förmodligen kan känna när det är pinot noir i bubblet. Vilket det är i champagnen som vi drack.
Det ljusnade och fåglalåten satte igång. Flaskan tog slut samtidigt som tröttheten till sist tagit våra kroppar i besittning. Kl 0431 gick tunnelbanan tillbaka mot Liljeholmen.

Palmer & Co Brut (nr 7372), 219 kr (godare än Moët & Chandon som är dyrare!)

2010:66 Inte 19 glas men fyra män

2010-08-12T01:22:00.004+02:00

Semesterstämningen dröjer kvar i stan. Det är 17 grader och det övergående hänger i luften. Utlänningarna går på cykelbanorna som vore de trottoarer. Stockholmarna cyklar som fanns det inga korsningar. Biltrafiken har ännu inte kommit in i den av Motormännen önskade omfattningen. Det är kväll på Stora Nygatan. Uteserveringen på 19 glas har stolar i form av korkar. Och en vinlista som aldrig tycks ta slut. Kvällens sommelier - som berättar att det är hans första kväll - är en av de mer ambitiösa jag träffat. Jag formgivar-M och basisten M som en gång var med i Sveriges bästa band samt J bosatt i Älvsjö är där. Vi ska se Efterklang med Radiosymfonikerna lite senare. Vilket vi gör. Och sen går vi till Rouge. Det blev semillon (Kaesler, Barossa Valley), côtes-du-rhône (Perrin), alsace och cabernet franc från Tours (ej antecknat producenter). Ingendera någon besvikelse.

Jag omkullvält strut 19 glas.

2010:65 Vinlosern

2010-08-07T00:26:00.002+02:00

Jag och två herrar vilkas namn börjar på J - vi kan kalla dem för formgivaren respektive filmproducenten - satt på Strands uteservering i kväll. Allt var bättre förr. Strand hette Street då, och vinlistan var vassare. Drack en abnorm riesling från Australien - gles, sur och petroleumdoftande, ikväll och en hygglig fransk sb. Men trevligt var det och bra musik spelades därinne.

2010:64 Bastard

2010-08-05T18:23:00.009+02:00

Jag var där förra tisdagen. Det var jag inte ensam om, bland gästerna syntes en rappare och en fotograf. Namnkunniga eller kända om ni så vill men jag känner dem inte. Möjligen igen dem.
Alltså maten var väldigt bra, likaså vinerna. Jag orkar inte skriva så jag lägger upp mina suddiga bilder av menyn och vinlistan samt charkuteriplankan.

Från kallskänken åt vi allt utom burratan, från vedugnen tog vi makrillen och från spisen grisfoten och oxhjärtat. Jag avslutade med en spansk ost. Cabrales hette den. M åt jordgubbssorbeten med fläderlikör.

Till detta drack vi Mâcon, Grüner veltliner, Château d'Arlay, Bedeau du Sud (100% grenache i en bondsk och kärv tappning som vi båda gillade), och en tokajer respektive en söting från Coteaux de Layon.

Och eftersom jag har fått hundratals mejl om det så berättar jag för er att det var en Côtes-du-Rhône från Perrin som jag drack lördagen före den här tisdagen då jag också åt på Bastard.

2010:63 Kornboden

2010-07-25T11:28:00.001+02:00

Lördag 24/7

Jag är i Malmö som är Sveriges bästa stad. Igår köpte jag biljett för att tillsammans med film-J se Sveriges bästa fotbollslag spela mot en bokstavskombination från huvudstadsområdet. Malmölaget - som har Sveriges bästa tifo - vann. Naturligtvis.

På kvällen gick jag och teater-J, som jag bor hos, till Möllan där vi åt kött med kryddsmör och klyftad potatis. Jag drack en öl - Sleepy Bulldog Pale Ale - eftersom jag numera inte bara är rädd för dåligt vin, jag har också panisk skräck för medemåttigt plånk. Restaurangen specificerar nämligen inte närmare vilka viner som serveras. Ölen är utmärkt för övrigt.

Efter middagen promenerade vi på de gator där Möllevångsfestivalen pågick. "Vilket flum!" upprepade J med en druckens envishet. (J var inte drucken.)
Jag tänkte på det reduktionistiska sätt som bara jag är förmögen att tänka: eko, etno, rättvisa, rastafrisyrer, piratkopiering, begagnat, bangra och konstgjorda gräsmattor. Men varken banners för vidriga energidrycker eller reklamradiokanaler. Och det gör festivalen till Sveriges bästa just nu.

J jobbar i dagarna intensivt och ville ta det lugnt resten av kvällen. M messade att hon och M skulle gå ner på Bastard. Jag svarade att jag skulle komma. (På tisdag ska jag och formgivar-M äta där. Det finns två platser vid vårt bord så är ni intresserade kan ni anmäla er här.)
Jag cyklade dit i det höstligt blåsiga Malmö som dessutom kändes lite semesterutrymt. Gator och torg var i det närmaste tomma.

Nästan tomt var det inne på Bastard också. På uteserveringen lär det ha varit folk, jag såg inte efter. M&M stod vid den kortsida av baren som vetter mot gatan. Mellan dem en strut knapriga svålar. Jag beställde ett glas av en grüner veltliner som M berättade att hon alltid dricker när hon är på Bastard. Den hade lagrats på jästfällning förmodade jag, det stod nämligen "Hefeabzug" eller något liknande på flaskan. Vinet doftade också jäst på det där friska sättet. Det var fantastiskt och glaset tog mig över en timme att tömma. Servitören var osäker på om jag var rätt ute med jästfällningen men kunde, efter att ha kollat, konfirmera min gissning. Han tackade mig också för att ha lärt honom något nytt. Kanske var det därför han senare, när jag ville dricka ett glas rött, lät mig prova fem olika innan jag bestämde mig.

Det blev ett ekologiskt côtes-du-rhône med bra syra och en knivsudd stallighet. Möjligen något monotont. När jag hade bestämt mig för att bryta upp och skulle betala visade det sig att fantastiska M&M bjudit mig.
Malmö har också Sveriges bästa vänner.

PS. Namn på vinerna får ni på tisdag. DS

- Posted using BlogPress from my iPhone

2010:62 Vara vänner

2010-07-18T19:41:00.001+02:00

I sommarstugan finns det alltid råvaror, de flesta har inte passerat bästföredatum. Igår gjorde jag en pastasås med svartögda bönor. Till den al dente-kokt spagetti. Fick häromdagen höra att pastan får lägre GI om den kokas på det sättet dvs med tuggmotstånd. Till maten drack jag ett glas av La Gascogne par Alain Brumont VdP Gros Manseng Sauvignon Blanc. Två observationer. 1. Flaskan har naturkork, brukade den inte förslutas med plast? 2. Jag hade mer passionerade känslor för den här blandningen för fem år sedan. Jag tycker att den smakar tutti frutti nu. Det är ett hyggligt vin men vi får fortsätta umgås som vänner. Det blir bäst så.

http://www.systembolaget.se/SokDrycker/Produkt?VaruNr=2882&Butik=0&SokStrangar=

- Posted using BlogPress from my iPhone

2010:61 Sommarviner så långt

2010-07-15T09:07:00.002+02:00

Puycheric Syrah, Meinklang gruner veltliner (kan inte skriva tyskt y på iphone) och Mezzacorona Lagrein. Har en ny blogg som hittas på veloman.wordpress.com
Den handlar om min cykeltur. Tweetarna till höger emellanåt likaså.