28 september 2013

2013:16 Nu

Det påstås att det ska byggas en skola här nere vid sjön - två passiva former i en mening, det är aldrig bra. Sjön ifråga är Trekanten och den ligger i Stockholm mellan Liljeholmen, Nybohov och Gröndal. Jag brukar springa på den gångväg som går norr om sjön och sedan fortsätta upp på sluttningen på sydsidan. Runt sjön växer träd och det finns parker som gör att det känns som en grön lunga. Jag har sett häger flera gånger och skedand en gång. Annars är det den vanliga gräsanden man ser mest av.
Skolan kommer, om den byggs, att ligga på norra sidan.
Jag begriper sällan särskilt mycket. Bland annat inte varför det skulle behövas fler skollokaler i Stockholm. Hade fått intrycket att vissa skolor står tomma, men jag vet inte säkert. Om mina intryck stämmer kunde dessa tomma lokaler nyttjas istället.
När min granne, som är aktiv i bostadsrättsföreningens styrelse, för en tid sedan frågade om jag hade sett planen för bygget på Lövholmsvägen sade jag att jag inte vare sig hade gjort det eller att jag brydde mig särskilt mycket eftersom det inte skulle komma att påverka min utsikt. "Det där sista hörde jag inte" sade grannen. Då förstod jag inte var på Lövholmsvägen bygget skulle ligga men nu vet jag.
Jag kan inte förstå hur en skola ska kunna rymmas på ytan ifråga.
Idag när jag gick mot fruktlekparken i Liljeholmen för att träffa D och hans fyraåriga dotter H såg jag att någon hade satt upp laminerade lappar på träden vid Trekanten. En handlade om räven som brukar stryka längs sjön men som troligen skulle skrämmas bort av ett bygge. En annan handlade om den fina picnic-miljö som parken utgör, en möjlighet som skulle försvinna om det blev en byggarbetsplats. Det fanns flera lappar med samma budskap; bygg inte här!
Jag vill egentligen inte vara emot byggen eftersom jag tycker att det är en tråkig NIMBY-attityd. För dig som inte vet: NIMBY står för not in my backyard och handlar om hur man motsätter sig förändringar i närmiljön.
Jag vill vara en fin människa som inte ska bevara status quo till varje pris. Men när det gäller miljön runt Trekanten så vill ja ha så lite förändringar som möjligt.
En annan förändring som pågår är rivandet av ett hus i Liljeholmen som har inrymt NUTEK, bland annat. Trots att jag bor här i området hade jag helt missat demoleringen av den byggnaden. Jag kan ingenting om arkitektur men gissar att det var byggt under 1960-talet. Det hade stora fönster, jämn orangegul fasad och såg ut att vara i gott skick, ett ganska fint kontorshus faktiskt. Vad som ska ersätta det vet jag inte.

Igår var jag och min quizkamrat H på bio. Vi såg "Blue Jasmine" som i sina sämsta stunder var filmad teater, i sina bästa stunder det starkaste Woody Allen har gjort på många år. Sedan var jag hemma hos kulturchefen och åt middag.

Nedstämdheten över vår oförmåga att bekämpa och hantera de klimat- och övriga miljöförändringar, bland annat försurningen av världshaven, som följer av vår ohållbara livsstil, har följt mig hela dygnet.
Liksom ilskan över och föraktet för de mäktiga organisationer och individer som försöker påstå att problemen inte är så allvarliga.

Barbera d'Alba Fides Pio Cesare (nr 74726)

23 september 2013

2013:15 Förr

Jag kunde skriva om vad som hade hänt under dagen och avsluta med ett namn på ett vin. Ibland försökte jag vara rolig. Det fanns läsare som kommenterade.
Jag hade lojala och illojala läsare. De senare var sådana som hade haft min blogg på sina blogglistor och senare tagit bort den.
Jag tyckte att dagboksformen var meningsfull. Så meningsfull att jag knappt kunde hitta på något utan att senare skriva om det. Om jag så kom hem halv två på natten.
Nu är klockan snart halv tolv och jag tänker på vännen vars bror begravdes förra veckan. Jag tänker på en annan person som jag inte känner lika bra och som också har en bror, en bror han inte har haft kontakt med på 20 år. En bror i livet som inte finns i den personens liv.
Det går inte att generalisera om människor. Syskon är både lika och olika varann. Gemensamma gener och delvis gemensam uppväxt innebär inte att man har samma åsikter än mindre är vänner. Jag kanske påstår saker som är banala och uppenbara. De behövde skrivas.
Det här året har jag kommit till vissa insikter som inte är intressanta för alla och envar och därför utvecklar jag dem inte här heller. Men de har att göra med vad jag precis skrev.

På en återträffsfest i fredags blev jag påmind om att tiden går. Jag hängde inte riktigt med när den gick.

Idag då. Jag var på ett spinningpass, sedan tog jag mig på cykel hem via Liljeholmens galleria utanför vilken jag såg en hur taxichaufför som påpekat en felparkering fick höra "Sätt dig i din j-a bil och skaffa dig ett liv" av - förmodar jag - felparkeraren. Jag handlade. Hemma åt jag tortellinin med karljohansvampsfyllning som inte smakade karljohan ett jota varför jag fick pimpa dem med tryffelolja. Jag drack ett glas Mas Louise och åt två rader av en peruansk krav- och rättvisemärkt chokladkaka medan jag såg det sista avsnittet av "Top of the Lake". Fiktionen, denna räddare i nöden.