26 september 2011

2011:55 Som hastigast

Lördagmiddag – hemma med gäster


Sancerre Domaine de la Villaudière (nr 5338)

Marockansk kycklinggryta - svårmatchad

Xavier Châteauneuf-du-Pape (nr 6267)

Söndagmiddag – segermiddag på Hjördis med HP

Codorníu (nr 7735)

Sancerre Les Baronnes (nr 32253)

Torskrygg med rödbetor, pepparrot, skirat smör, dill och potatis - bra med sancerren

Saint Clair Pinot Noir (nr 16015)

24 september 2011

2011:54 Regissörens version

I natt när jag kom hem tänkte jag skriva något rappt som hade sin utgångspunkt i något som jag sade under gårdagskvällen och som då framstod som ytterst kvickt men som idag inte känns lika träffande. Trots det tänker jag försöka.

Platsen är Stockholm, naturligtvis. Tiden är fredagen den 23:e september 2011 och det är en lönefredag för mig. Vi, dvs jag och ett par där jag känner mannen sedan länge, står i baren på 19 Glas och dricker ett glas biologiskt chenin blanc från Loire. Det luktar grappa, ser ut som äppelmust, smakar hyggligt och har ofrivilliga bubblor. Jag kan inte återfinna det i vinlistan idag men även om jag kunde så skulle jag inte beställa det igen.

Vi sätter oss på trottoarserveringen. Smårätter: älgfärs med trattkantareller, lammtunnbringa, sardeller och pumpasoppa. Boom boom syrah 2009 från Washington. Bra syra i den för övrigt. Advokaten anländer.
Paret i sällskapet berättar hur de träffades. Hon, som bara kände honom ytligt, skulle egentligen försöka få honom att träffa en av hennes närmaste väninnor. Så hon bestämmer att hon ska träffa honom för att se vem han är innan hon låter väninnan träffa honom. Det utvecklas till en lång dejt och de blir kära. Men hon försvinner senare samma kväll för att träffa sitt ex och reda ut något. Han får inte tag på henne, vet inte vad som händer. Diverse förvecklingar tilltar men de återser varandra och är nu ett par. Väninnan letar emellertid fortfarande efter någon.

"Visst är hon söt" säger M som visar kortet på väninnan för mig och advokaten. Blond, höga kindben och något slaviskt över sig. Jag säger att kärlekshistorien låter som något Nora Ephron skulle ha kunnat regissera. Möjligen med undantaget att väninnan (på kortet) i den filmen även skulle träffat någon innan sluttexterna rullar upp.

Advokaten, påstår, i likhet med en av mina bästa vänner för en kort tid sedan, att jag har valt min livsstil, läs civilstånd. Jag blir full i skratt. Valt? Han hänvisar till mitt utseende, mitt yrke, min allmänbildning, min humor, alla mina goda sidor och menar att det inte skulle vara något problem för mig att hitta någon. Och han kommer med välmenande tips om hur jag ska gå tillväga. Jag har hört dessa tips förut, tror inte att de fungerar för mig, men jag uppskattar ändå fortfarande omtanken. Den här diskussionen vi har, innehållet i den håller knappast för något manus, men intensiteten och frustrationen skulle kunna varit regisserad av Woody Allen.

Vi går till Gondolens bar. Jag får alltid en känsla av Finlandsbåt eller evenemangsbuss från Sundsvall när jag är där. Det är något med merparten av gästerna. En uppkläddhet och stil som ser lite utsocknes ut. Dessutom är det ovanligt trångt ikväll och servitörerna får knö sig mellan bargästerna när de ska till borden i änden. Jag beställer Erik Lallerstedts champagne. Vi sätter oss vid de där lutande fönstrena där man kan se Slussen 20 meter rakt nedanför. M får lite svindel. Jag börjar prata med en armtatuerad tjej som visar sig jobba i den fiskbutik som jag senast i augusti handlade röding i. Butiken där de är kunniga och gärna kommer med bra tips. Säger jag inställsamt. Hon, visar det sig, är i Gondolens bar för att vänta på att pojkvännen ska gå av sitt pass. Advokaten beställer en flaska Bollinger Special Cuvée Brut. Jag uppdaterar på det där bekräftelseknarkande sättet. Mannen i paret är hungrig och föreslår att vi ska gå ner till en restaurangen på Slussen där det serveras asiatisk mat. Advokaten blir kvar i baren.

De ska stänga om en halvtimme men vi får våra rödcurrykycklingrätter ändå. Jag frågar en av servitörerna om han är från Kina. Det är han. Kina, vilken plats? Frågar jag. Zhejiang, svarar han. Jag börjar även prata med en av servitriserna. Allt detta på kinesiska och jag blir upprymd och glad, inte bara för att det flyter så bra, utan också för att det verkar vara så överraskande och uppskattat med den här Sverigemänniskan som plötsligt börjar pratar kinesiska med dem. Ni servererar ju inte Kina-mat, det här är ju Thailand-mat, säger jag. Servitrisen tror inte att svenskarna tycker om Kina-mat. Det tror jag, säger jag. Prova med Gongbao Jiding, det skulle svenskarna gilla.

Eftersom Fisksätra ska spela skivor på Skånegatan 19 tar vi oss dit och pratar strunt lite strunt med honom, försöker höra vad vi säger över musiken och dricker ett hyggligt odrickbart glas vin innan jag beger mig hem till Gröndal. Klockan är nästan ett när jag kommit hem och jag konstaterar att jag är lycklig eftersom det inte känns som Todd Solondz regisserar.


2006 Simposio Vino Nobile di Montipulciano Tenimenti Angelini Toscana.

18 september 2011

2011:53 Hemligheterna


Lördag kl 17, Konstnärshuset på Smålandsgatan 7. Agnes och Per ska gifta sig. Många är där. Några i kategorin det-var-länge-sedan, andra i kategorin vem-känner-du, somliga i kategorin vi-som-var-med-på-svensexan, några kolumnister, någon tidskriftsgrundare, en känd liberal debattör och andra som jag varken kände igen eller känner. Vi väntar på ceremonin medan det bubblas crémant de bourgogne i foajén en trappa upp från gatuplan. Mörka kostymer (påbjudna), folkdräkter (önskade) och andra utstyrslar som strängt taget inte uppfyller klädselkravet (som nog egentligen är en mer allmänt hållen rekommendation) bärs av gästerna.

Nerför trappan som leder upp till festvåningen, kommer så brudnäbbarna en liten pojke och flicka, därefter brudparet och sist, något förvånande, en präst. Jag skriver förvånande eftersom Per är uttalad, nästan obstinat, ateist. Ceremonin äger rum i trappan, det är fint, i mångas ögon väller tårarna fram. Brudparet kommer ner och kramkalaset vidtar.

Middagen är libanesisk buffé där förrätterna ska intas med öl och snaps och varmrätterna med rödvin. Jag sitter bredvid en jurist, snett mittemot mig en tidskriftsgrundare, mitt emot mig A som är gift med J. Om man inte vet vem någon är kan man läsa det i programmet som utformats som den dagstidning där Per skriver ledare och krönikor . Om mig står till exempel "Daniel Olsson, På Uplands nation var denne biolog ännu inte känd som bloggaren Vinlusen". Om det någonsin var en hemlighet så är det inte det längre. Åtminstone inte bland gästerna.

Vinet är till en början också lite hemligt eftersom det är upphällt i flaskor utan etikett. Det står emellertid i programmet vad det är vi dricker och vi är flera som börjar med det redan till förrätterna och häller vatten i stället för O.P. Andersson i snapsglasen inför skålandet. Bland förrätterna utmärker sig en fantastisk mhammara dvs en dipp på krossade valnötter och paprika. Varmrätterna utgörs för övrigt av libanesiska lamm- och kycklingspett samt lax.

Under middagen, med brudgummens vän PS som toastmaster, hålls många tal. Av syskon, föräldrar, släktingar och vänner. Av olika längd, täthet och anknytning till dagens begivenhet. Ett av de första handlar om harmoni och avslutas med en visa. Någon pratar om ehec. Den kände liberale debattören och hyllaren av världskapitalismen håller ett minnesvärt där han berättar om hur han lärde känna brudgummen och påminner om att denne faktiskt valde att sluta på Svt bland annat så att han kunde fortsätta att blogga. Vilket för mig fortfarande framstår som unikt. Det har ju gått några år sedan dess.

Mot slutet av middagen uppmanar toastmastern oss, som var med om svensexan på ön Lilla Skratten en vecka tidigare, att under ed lova att inte yppa vad som försigick där. Och det gör vi givetvis. Det är något med oss män och hemligheter.

Det blir tårta, kladdkaka och kaffe. Ett angränsande rum öppnas upp. Kort spotifydisco för oss entusiaster. "Whip it", "Girls & Boys" och inte minst "Just Like Heaven". Folk hänger i baren, det glesnar bland gästerna och personalen förkunnar att lokalen stänger ett. Brudparet har sedan länge åkt.

Det pratas om att bege sig ut och festa vidare på lokal. Jag är trött och beger mig till tunnelbanan på Birger Jarlsgatan för vidare färd till Gröndal via Liljeholmen.


Geisweiler Monopole Crémant de Bourgogne Brut (nr 7685)



Oude Kaap Cinsault Cabernet Sauvignon (nr 22017)


PS. Jag har snott den fina bilden från ett facebook-flöde. Tror att det är Johan Norberg som har tagit den. DS.

16 september 2011

2011:52 Folkopera för folk som kan bete sig som folk

Kulturchefen bjöd mig på premiären till "Madame Butterfly" på Folkoperan igår. Innan föreställningen började stod vi i baren på övervåningen. Jag åt en räkmacka och drack en öl. En fantastiskt god räkmacka, ska jag tillägga. Med ett perfekt kokt ägg till. Kulturchefen åt chèvre chaud. En kvinna med välbekant utseende stod bara en meter från oss. Strax anslöt en man som utstrålade munter fryntlighet, även honom kände jag vagt igen. De verkade vara nära vänner och kvinnan introducerade den fryntlige för mannen som driver Folkoperans restaurang.

Klockan ringde och det var dags för föreställningen att börja. Jag hade inte läst på så jag visste inte vad den skulle handla om men jag förstod något sånär att det var en amerikansk soldat stationerad i Japan som fick ihop det med en ung japanska som han gifte sig med. Det var nämligen svårt att höra vad sångarna sjöng.

Under pausen, i foajén, berättade kulturchefen vad operan handlade om vilket var till nytta under resten av föreställningen. Runt om kring oss kände jag igen Carl-Henning Wikmark, Christina Jutterström, Gunnar Wetterberg, Meg Tivéus, Lena Lillieroth-Adelsson, och så där skulle jag kunnat fortsätta rada men det blir lätt enformigt. Kulturchefen bjöd hursomhelst på kartigt rödvin i plastglas för det var det enda som fanns att få.

Den andra akten började och övergick i den tredje utan paus emellan. Det var väldigt varmt inne på Folkoperan. Det hettade även till på scenen mot slutet och blev riktigt bra. Men eller och; det slutar olyckligt.

Några rader bakom mig satt den välbekanta kvinnan med den fryntlige vännen. Jag kom på att det var statsministerns hustru och hennes sällskap kände jag igen som han som några veckor tidigare, under en lunch på Hambergs i Uppsala, hade suttit vid bordet bredvid vårt och avrått mig från att stämma de som ägde min bostadsrätt innan jag flyttade in. Åtminstone tror jag att det var samma person. I så fall är världen förunderligt liten.

På trottoaren utanför Folkoperan stod Peo Enqvist och rökte. Jag och kulturchefen gick till Rival och tog ett par glas, i mitt fall en pinot blanc från Gustave Lorentz och Raimat Abadia. Jag provsmakade en svindyr italiensk gewurztraminer som jag inte beställde. Bartendern höll med mig om att den var snipig.