31 juli 2008

23. Jag försummar bloggen


Det har inte hänt på tre år. Att jag har försummat vinlusen.blogspot.com på det här sättet. Jag ska förklara varför. Från att ha haft ett arbete med väldefinierade arbetsuppgifter och mer eller mindre standardprocedurer för att få något gjort så har jag det sista året haft ett kreativt arbete där nästan allt är mitt ansvar. Dessutom har jag för första gången i mitt liv en typ av deadlines som ofta närmar sig nutiden med fasaväckande hastighet. Konsekvensen av det här är att allt som sker vid mitt tangentbord och inte har med arbetet att göra känns som flykt. Och jag kan inte fly just nu. Om en vecka ska jag förhoppningsvis lagt det här bakom mig. Då kan jag börja blogga med förnyad energi.

29 juli 2008

22. Passar till solsken och supé

Jag har varit i Europa under mer än en månad nu. Badat i Stora Färgen, Mälaren och Fjällnorasjön. Och en pool i Gordes, Provence, Frankrike. Tågluffat. Utat mig i taffelsammanhang. Druckit pastis, rosé och pinot noir. Lagat hoummos. Haft arbetet över, under, innanför och runt om mig. Läst fyra romaner om brott. Debuterat som teveproducent. Lyssnat på Dennis Wilson. Köpt dumt dyra designerjeans på rea i Marseilles. Mått förhållandevis bra. Återsett. Och varit alldeles för dålig på att höra av mig till dig.
Just nu bor jag i Uppsala. Står för delar av markservicen hos en familj som flyttar från lägenhet till hus. I kväll bibbade vi. Systembolaget i Gränby centrum hade tunt i hyllan för lådpåsar men Lurtons prisvärda Les Fumées Blanches stod att finna. Jag trodde att det var två bröder Lurton som gjorde viner ihop. Nu står bara ett namn på kartongen med den morgondisiga bergssiluetten. Har de blivit osams. Har någon gått ur tiden?
Les Fumées Blanches är hursomhelst alltid ett fynd! Värre var det bland rödingarna. Det enda acceptabla som jag såg var Chill Out Cabernet Sauvignon. Ekspån och salongsfähiga svartvinbärsdofter. Ett vinernas John Grisham, helt enkelt. Aj, aj, aj vad det känns som jag använt den formuleringen tidigare!

Chill Out Sunset Cabernet Sauvignon (nr 6873), 184 kr

22 juli 2008

21. Jag är på sommarstället, jobbar som hin och dricker vin.


Errazuriz Estate Pinot Noir är en gammal bekant. Jag träffade honom på Hantverkargatan i Malmö i maj 2003 för första gången. Det är jordgubb och vaniljglass i en somrigt, slumrande välkomnande blandning. Den tunnskaliga druvans trilskande är långt borta när landstungan på sydvästra halvklotet får för sig att göra en kvartersvältare av den. Jag gillade den inte då men i kväll tyckte jag om den. Alltså, Paul Giamattis rollfigur i Sideways som jag fått höra att av min svägerska att jag liknar, drog upp försäljningen av den röda bourgognevarietalen på bekostnad av den mullmesiga bordeauxbeståndsdelen för tre år sedan. Har jag läst. Har jag skrivit också, märker jag. Typ nu. Men numera verkar det vara lika dumt att tro att pinoten är en svår druva som att tro att merloten är ett miffo.
När jag för tre år sedan var nyinflyttad på Södermalm, och skuldsatt mer än sunt så åkte jag på en trevlig grillfest i Örby. Då hade jag med mig en felmarinerad fläskbit men en rätt vald flaska. Jag ska berätta för er kära läsare att jag egentligen inte längre kan något om vin. Så lite vet jag numera om de blå druvorna i Veneto att jag nästan inte kommer ihåg att de tre druvor som Håkan Larsson pratade om på vin och sprithysteriska muséet när jag och A lyssnade honom i december 2003 heter corvina, molinara och rondinella. Jag koketterar inte. Det var i kväll, på bolaget i Alingsås som jag fick syn på Corvina och för första gången på tre år kom ihåg namnet på den druvan. Det var för övrigt en flaska som jag hade med mig på den där festen där en av Sveriges numera mest inflytelserika ledarskribenter också fanns för tre år sedan. Corvina är ett bra vin och det gjorde succé ikväll också.
Det första vinet för ikväll var ett rosé. Uvanis från Navarra hette det. Det fungerade till bruschettaförrätten. De andra vinerna fungerade till det grillade. Det får räcka för i kväll.

(Det vill säga igår. Men uppkopplingen här är långsam så jag bestämde mig för att blogga idag istället. Samtidigt tog jag bort det personligt/privata fnaset som jag skrev igår kväll, som uppkommer när jag är oredig och som jag dessutom är så ytterligt trött på.)

Uvanis Cabernet Sauvignon Rosado 2007 (nr 96205), 70 kr
Errázuriz Estate Pinot Noir (nr 6294), 89 kr
Corvina Veronese (nr 23072), 86 kr





11 juli 2008

20. Jag debuterar på taffel.se!

Oerhört stolt att få vara med i denna krets. Läs här om vinerna och här om partajet.

9 juli 2008

19. Jag hatar inte durian

För sju år sedan satt jag en kväll i juni i en smakfullt sval lägenhet på Kungsholmen med utsikt över halva Stockholm och åt middag med fyra personer som i allt var mer sofistikerade än jag. (Fyra av oss reste senare till Toscana där jag förälskade mig i sangiovese. ) Jag kommer ihåg att V som var en av de som deltog i middagen hade med sig en tysk riesling men jag har glömt vilken det var. Det kan ha varit Künstler. Av de väl avvägda för- och varmrätter som den skicklige matlagaren D hade tillrett på plats eller tagit med sig, minns jag inte så mycket mer än att de var väldigt goda. Satt väl annars mest på helspänn där vid bordet som den kusin från landet jag kände mig och lyssnade på vad innerstadsborna hade att säga om olika saker varom jag inte visste just något. Minns att det pratades om folk som jag inte varken kände eller kände till, och dyrbara skor som jag aldrig hade hört talas om. Utan att jag på något sätt uppfattade det som uteslutande. Jag minns också efterrätten tydligt. Till hälften. Om det var en glass, sorbet eller parfait som var gjord på frukternas konung som den ibland kallas, durian, vet jag inte. Det var en frusen efterrätt. Jag kommer att tänka på det nu när jag läser de starka, ibland på gränsen till hetsiga, åsikterna om durian på taffel. Jag tyckte inte att frukten var illasmakande i sin efterrättsform men den gav mig heller inte mersmak. Ungefär som surströmming som jag inte heller hatar men inte heller riktigt förstår vitsen med. Men jag är beredd att prova den rena frukten någon gång om tillfälle ges. Och i världsdelen där jag nyss bodde finns den ofta inom armlängds avstånd i fruktstånden.
Nej för mig är papaya den minst goda frukten när man äter den som den är. Jag tycker att den smakar fuktig källare, att den har en faddhet som är frånstötande. Och jag har ätit den så många gånger att det inte kan röra sig om övermogna eller på annat sätt felaktiga frukter.
Däremot har jag ätit den i thailändska sallader där den har kommit till sin rätt. Så att säga.

18. Gubbar som toppar

Daggväta. När kände jag den senast? Jag cyklade från Eriksberg över fältet till Flogsta men vek av på den före detta järnvägen som numera är en cykelbana på grus. Numera är fel ord. Jag cyklade ju på den tillsammans med folkpartisten en septemberdag för 20 år sedan. Jag läste biokemi då, han hade kommit längre och konstruerade fagbibliotek på kursen som han gick. Varför jag nu kom att tänka på det. Jag sprang också på den före detta järnvägen för tio år sedan med min bror T. Det var förberedelser för maraton. Idag sprang jag en halvtimme under eftermiddagen. Blev trött och hade inget tempo att tala om. Var hade vårens kondition tagit vägen? Åter till cykelturen. Den gick in genom Uppsala som var ödsligt så när som på några nattvandrare och studenter. Just det, jag glömde skriva att det låg dimma på Flogstafältet också. Och att jag kände doften från de växter som kanske sprider ämnen som ska locka till sig pollinerare under natten. Det är dofter som jag inte har känt på två år.
Innan jag cyklade hade jag varit på middag hos professorns familj. De bjöd på avokado, lax och jordgubbar. Gubbarna som hade foderbladen kvar smakade som smultron. Från Finnerödja kom de, fick jag veta. Bästa gubbarna i år. Laxen och allt det andra var också gott. Jag hade med mig en riesling från Australien som var lite nya världen-anonym vid första sniffen men senare utvecklade petrokemiska nyanser som minde om Ürziger Würzgarten. Fast svagare. Jag har faktiskt druckit den tidigare. För tre och ett halvt år sedan på Viktoria i Malmö. Jag mindes inte de egenskaperna från den middagen. Vad jag mindes är att vi delade en rökig côte rotie och att servitören kunde rabbla alla 25 ostsorter han hade att erbjuda utantill. Och att jag dumt nog drack dessertvin till efterrätten. Och att det var sista helgen i januari och knappt några gäster på stället. Men det var då.

Fino Inocente (nr 8202), 51 kr


Pewsey Vale Riesling 2006 (nr 6851) , 115 kr

8 juli 2008

17. Det går som på räls

Fredag: Stockholm - Malmö. Malmö - Berlin. Lördag: Berlin - Mannheim. Mannheim - Paris. Paris - Avignon. Torsdag: Avignon - Paris. Paris - Köln. Köln - Köpenhamn. Framme i Köpenhamn på fredagen. Den här tågresan går på 4615 kr. Jag vill inte flyga längre (Längre som i anymore alltså). Dels av miljöskäl, dels för att jag har tröttnat på det sättet att resa. Att komma från Malmö till Avignon på ett dygn är inte illa, tycker jag. Att det blir förhållandevis dyrt beror på att Interrail-platserna på snabbtåget från Paris till Avignon var slut så jag var tvungen att köpa en ordinarie biljett. Jag vet att SJ har fått mycket smisk för den nya prismodellen för inrikesresor. Tjänstvilligheten hos hon som hjälpte mig att boka över telefon liksom hos hon som skrev ut biljetterna var över förväntan. Så något lyckas järnvägsbolaget i alla fall göra rätt. Varför jag reser till Provence? För att några som jag gillar råkar befinna sig där och det är enda chansen för mig att träffa dem i sommar. Sedan kan jag ju alltid passa på att dricka det som trakten producerar när jag ändå befinner mig på plats. Tack till Tomas Larsson som med sin artikel på www.taffel.se gjorde så att jag fick upp ögonen för det här sättet att resa.

6 juli 2008

16. Nu är det juli igen


"Nu är Stockholm i Sandhamn" tänkte jag. Gatorna klockan sju en lördagkväll i juli var tomma så när som på de få inhemska och utländska turisterna. Naturligtvis var inte alla stockholmare i Sandhamn. Men de var i vart fall inte ute. Om det var Allsång på Skansen eller något annat som höll dem borta från gatorna vet jag inte. Världsmästaren stod och väntade utanför NK. Brunbränd och smal, i kläder som jag vet är mycket dyrare än de ser ut att vara. Han hade kommit tidigare och tagit en draja på Sturehof medan han väntade på att mitt tåg skulle anlända. Vi promenerade längs Regeringsgatan och Skeppsbron tills vi bestämde oss för att Eriks vinbar vid gondolen skulle bli första stopp. Jag drack riesling, han champagne. En skiva med Monica Zetterlund spelades. Vi fick fina oliver. Sedan gick vi Götgatan upp till Och himlen därtill. Förra veckan var jag på 50:e våningen i en Pekingskrapa. På vägen upp kände jag av tryckförändringen. Väl uppe såg jag på grund av föroreningarna bara ett par hundra meter. Och himlen därtill ligger på 25:e och 26:e våningen i Skatteskrapan. Jag kände inte av någon tryckförändring på vägen upp men utsikten är milsvid. Jag har inte varit i Kaknästornet sen jag var barn. Det är möjligt att vyn därifrån är mer storslagen. Från Och himlen därtills bar ser man hur bland annat hur grönt Stockholm är. Och fint. Jag vet inte hur man skriver det. Själva barens inredning däremot var tråkigt flygplatsanonym. En skivvändare blandade och gav av 80-talet. Jag drack en draja, världsmästaren en vodka martini. Den senare baserad på någon premiumvodka som jag inte kände till innan. Restaurangen en trappa ner var stängd för sommaren enligt en skylt. Däremot satt folk och åt därinne. Folk som inte utgjorde arbetsstyrkan. Jag förstod inte riktigt hur det hängde ihop men eftersom barmenyn som satt uppe utanför den stängda restaurangen var så fantasilös så bestämde vi oss för att ta hissen ner och gå till Pet Sounds Bar. Menyn var också där fantasilös och maten, skulle det visa sig, översalt. Både för och varmrätten. Jag skäms för att jag åt inkorrekta rätter som pilgrimsmusslor och entrecote. Vinerna, en riesling och en bourgogne, var som de skulle. Världsmästaren förstår inte bourgogne. Det gör inte jag heller men jag försöker. För varje ny flaska blir pinot noiren bättre.
På fritidsgården Snotty stod Fisksätra och vände skivor tillsammans med någon annan. Jag kände inte igen någon av gästerna. Knappt någon i personalen heller. Men så var de i genomsnitt hälften så gamla som jag. Världsmästaren drack upp ställets sista pernod. Jag drack en J&B och tog mig sedan ner till stationen. Somnade på Uppsalapendeln.

Domdechant Hochheimer Riesling Classic
Kuentz Bas Riesling
Henri de Villamont Bourgogne 2006

5 juli 2008

15. Reklam: Fiskis på Snotty

Teveholisten, popprofeten, skäggbäraren och frihetsälskaren bakom bloggen Fisksätra aka Johan Murén spelar skivor på Snotty ikväll. Skånegatan, Stockholm, Sverige kanske jag ska tillägga. Gå dit!

14. Tänkvärt om FRA

Ola Wong är, om någon händelsevis har missat det, svensk journalist och författare verksam i Kina. I båda yrkesrollerna ytterst läsvärd. Här kan ni läsa om hur han ser på FRA-lagen.

13. La vie en rosé

Jag känner inte så många stockholmare med balkong. Och av de jag känner har ingen en balkong som kan mäta sig med värdparets. Eller i vart fall inte en balkongutsikt som kan. K och T hade bjudit K, L och mig på middag under torsdagkvällen. Vi satt på balkongen och såg grönfinkar, riddarfjärden och parmiddagar på andra balkonger. Alltmedan vi drack två olika roséer, en fino, en gewurz och en sauternes*. Till den godaste gazpacho jag ätit. Den var spetsad med färsk koriander som gick fint in i den syrligt friska tomat och paprikasoppan. Nu blir jag osäker. Är det verkligen paprika i gazpacho? Nu är timmen sen och jag orkar inte googla. Sedan en lax som varmröktes på balkongen. Till den en fantastisk potatissallad med en dressing innehållande bland annat hemvevad majonnäs och saltgurka. Till jordgubbarna åt vi grädde som smaksatts med lite kvarg som dämpade den annars väl inställsamma smaken. Förtydligande: gräddens annars väl inställsamma smak.

Fredagkvällen var jag hos O och A - som snart gifter sig - i Vasastan. Vasastan är en stadsdel i Stockholm som så här års är lite sömnig. Vi satt på den trevliga innergården på Vanadisvägen och bibbade René Barbiérs rosé. Sedan gick vi till Haga Deli och åt italienskt. Rosso Piceno - en syrlig rödis som balanserade gräddigheten i den klimatinkorrekta oxfilépastan på ett trevligt sätt, kompletterades senare med en Moscatellobaserad grappa som jag drack tillsammans med en dubbel espresso och en panna cotta som smakade protein i alltför hög grad. Jag somnade på Uppsalapendeln hem. I morgon ska jag uppdatera det här inlägget med namn på vinerna från i torsdags.

Tack till alla generösa!

Uppdatering: torsdag kväll

Agrest de Guitard 2007, 79 kr
Domaine Lafond, Roc-Epine, Tavel 2007
Fino Inocente, 51 kr
Gustave Lorenz Gewurztraminer Réserve, 81 kr

* kanske inte sauternes men likväl bra botrytiserat: Chateau Fayau, 75 kr

Uppdatering: fredag kväll
René Barbier Rosado, Box 193 kr


Alltså, Rosso Piceno är en italiensk DOC och min okunnighet därom är oroväckande. Jag antecknade inte vad tillverkaren hette och Haga Delis sajt är inte modifierad sic med avseende på vinlistan så den som letar där letar förgäves.

2 juli 2008

12. Europa förra århundradet

Rioja och bordeaux. Så kan det gå. Ett par kilometer väster om Knivsta. Vi åt tacos också. (Betonas på sista stavelsen så att det blir någon sorts rim).

Marques de Murrieta Ygay Reserva 1997
Les Plantes Du Mayne 1999 Saint-Émilion Grand Cru

1 juli 2008

11. I svenskt vatten

Jag kommer att vara tjatig den närmaste tiden. Lövruskorna, vinden som veckar vattnet, molntussarna och himmelsljuset. Allt det där och mer kommer jag att tjata om. Allt det där som är Sverige i en 43-årings nyförälskade fantasi.
Jag for med bror till Sommen. I en sommarstuga som är besjälad av den svenska sommarstugedrömmen bodde jag två nätter. Värdarna L och A, detta generösa och varma par, bjöd förutom på förläggning även på mat och dryck. Rabarber har jag inte ätit på två år! Här fanns den i en paj med svag bittermandelsmak. Som jag saknat det oxalsyrerika bladskaftet!
Efter lunchen gick jag, W och M ner till vattnet. Vinden låg på men vi skulle i. Jag hoppade i när brorsonen räknat till tre. Lika snabbt kom jag upp. 16 grader klarade jag för 25 år sedan men nu är det för kallt. På kvällen åt vi ostar och drack Chill Out Cabernet Sauvignon, Rawson's Retreat och Roodeberg. Tack till J som köpte dem!
Jag tog tåget från Tranås till Stockholm i morse. Byte i Norrköping. Jag häpnade över det svenska landskapet när jag inte läste Faller fritt som i en dröm av Leif GW Persson. Kohagar, dungar, gröna fält, barrträd. Inte ett kolkraftverk så långt ögat kunde nå. Och ögat kan nå långt i Sverige. För att jag inte ska börja citera Heidenstam så avslutar jag det här inlägget om en mening. Annars riskerar fosterlandskärleken att bli rakt ohälsosam.

PS. Tack till alla som välkomnar mig! DS.