19. Jag hatar inte durian

För sju år sedan satt jag en kväll i juni i en smakfullt sval lägenhet på Kungsholmen med utsikt över halva Stockholm och åt middag med fyra personer som i allt var mer sofistikerade än jag. (Fyra av oss reste senare till Toscana där jag förälskade mig i sangiovese. ) Jag kommer ihåg att V som var en av de som deltog i middagen hade med sig en tysk riesling men jag har glömt vilken det var. Det kan ha varit Künstler. Av de väl avvägda för- och varmrätter som den skicklige matlagaren D hade tillrett på plats eller tagit med sig, minns jag inte så mycket mer än att de var väldigt goda. Satt väl annars mest på helspänn där vid bordet som den kusin från landet jag kände mig och lyssnade på vad innerstadsborna hade att säga om olika saker varom jag inte visste just något. Minns att det pratades om folk som jag inte varken kände eller kände till, och dyrbara skor som jag aldrig hade hört talas om. Utan att jag på något sätt uppfattade det som uteslutande. Jag minns också efterrätten tydligt. Till hälften. Om det var en glass, sorbet eller parfait som var gjord på frukternas konung som den ibland kallas, durian, vet jag inte. Det var en frusen efterrätt. Jag kommer att tänka på det nu när jag läser de starka, ibland på gränsen till hetsiga, åsikterna om durian på taffel. Jag tyckte inte att frukten var illasmakande i sin efterrättsform men den gav mig heller inte mersmak. Ungefär som surströmming som jag inte heller hatar men inte heller riktigt förstår vitsen med. Men jag är beredd att prova den rena frukten någon gång om tillfälle ges. Och i världsdelen där jag nyss bodde finns den ofta inom armlängds avstånd i fruktstånden.
Nej för mig är papaya den minst goda frukten när man äter den som den är. Jag tycker att den smakar fuktig källare, att den har en faddhet som är frånstötande. Och jag har ätit den så många gånger att det inte kan röra sig om övermogna eller på annat sätt felaktiga frukter.
Däremot har jag ätit den i thailändska sallader där den har kommit till sin rätt. Så att säga.