31 mars 2006

15-årsjubileum

För drygt femton år sedan anfölls Kuwait av Irak. Västerländska styrkor var inte sena att besvara anfallet. Kriget innebar att BBC av säkerhetspolitiska skäl bannlyste musiktitlar som kunde associeras till något krigiskt. Massive Attack var tvungna att döpa om sig till Massive, rätt och slätt. Det är i dagarna 15 år sedan 3D:s, Mushrooms och Grant Marshalls fullängdare "Blue Lines" släpptes. Det var en av de första kompaktskivorna jag köpte. Gränsen i konsumentbeteende mellan vinyliga 12-tummare och de mer behändiga digitala skivorna går någonstans där vid 1990/1991. Jag köpte den samma dag som den släpptes på Musikörat i Uppsala. Skivbutiken låg då på Sysslomansgatan. Germund Stenhag som proddar musik på P3 stod bakom disken. Eftersom jag hade läst att alla musikrecensenter tyckte att det var en bra skiva var jag tvungen att köpa den. På samma sätt som jag hade köpt Talking Heads' "Fear of Music" elva år tidigare. Patetiskt, osjälvständigt beteende. Jag tyckte att det var en svår skiva. Förutom "Unfinished Sympathy" och "Safe From Harm" var det få låtar som satt direkt. Men den har vunnit med tiden. Och när min Ipod slumpade fram låtar på väg hem från Judit & Bertil kom det ett spår från Blue Lines som tvingade mig att skriva om dem. Det är 2006 nu. Av den ursprungliga trion lär endast Robert del Naja (3D) vara kvar. Och det finns en greatest för alla er som inte orkar köpa originalen. Men spring och köp den då! Eller ladda ner den! Eller kolla in senaste videon!

Jag har som vanligt hängt i "horan" som Hornstull kallas av Jane Magnusson (och några till). Och druckit Gallo-associerade Rancho Zabachos Dancing Bull. Ett vin som smakar Red Bull och Juicy Fruit och blivit mer än lovligt, som det heter. Saknat hon som aldrig läser min blogg. Och kommit hem och läst engagerade texter av folk som har övertygelser. Jag har ju patetiskt nog bara två: jorden är äldre än 10 000 år och dödstraff är inte en bra idé. Och ett tjog till minst, om jag tänker efter...

PS. Fick sent omsider besök av min bror som bor i den europeiska gemenskapens hjärta. Det var skäl att öppna en flaska El Coto. Föredömligt franskrostad. Nada vanilj. DS.

29 mars 2006

Gondolen

På Gondolen betalar man varken för maten, vinet eller utsikten. Någon annan gör det.

Laxvariation; Kall inkokt, tartar med forellrom, egen rökt röding och citrondressing

Gobelsburger Grüner Veltliner 2004

Hjortmedaljonger mm potatismos pepparrot

Wallace Grenache Shiraz

Eriks chokladdessert

Dow´s 20 Years Old Tawny, Silva Cosens, Portugal

26 mars 2006

Broder Tuck

Det finns ett par skillnader mellan Dantes inferno och Broder Tuck på Götgatan 86. Medan helvetet har nio kretsar har Broder Tuck två. Ju längre ner man kommer i den gudomliga komedins plats för evigt själastraff desto värre blir plågorna. På Broder Tuck är det tvärtom. Ju lägre man stiger desto tryggare känner man sig. I gatuplan sitter de som brukade gå på Hornsgatans Corso eller Odengatans Brittania, Christer Pettersons polare, de som man inte utan risk för liv och lem ser i ögonen. I källarplan sitter några av mina vänner. De sitter där och äter järpe med brunsås och potatis i väntan på framträdandet. Det ska bli konsert. Mina 40-nånting kompisar i Bellwether ska agera förband åt ett annat band, Glasson. Bellwether spelar rock, en musikform som uppstod någon gång på 1950-talet och då ansågs rebellisk och omstörtande men som nu, 2006, är en strikt homonormativ företeelse för gubbar som vill minnas sin ungdom. Av 30 personer i publiken har endast fyra dubbla X-kromomsomer. Broder Tuck serverar ett sorts rött och ett sorts vitt på glas. Det vita som jag dricker smakar jäst, citronsyra, alkohol och oxidation.
Så är det då dags. Bellwether går på. Det är tajt men medhörningen fungerar inte och Seikos femsträngade gitarr stämmer ur sig efter två låtar. Som framförs på engelska. Av någon anledning börjar jag tänka på ABC:s andra, svåra, album "Beauty Stab". Sättningen i Bellwether är förutom Fredrik af Uhr på gitarr och sång, Patrik Fahlström gitarr, Jan Lilja bas och Dante Algstrand trummor. Sedan är det dags för Glasson som är en femton år yngre, epinefrinstinn trio med låtar som bygger på basgångar med hamrande åttondelsnoter. Tajt och monotont. De avslutar något oväntat med en cover på "I Feel Fine" av Beatles och gör det riktigt bra.
Men, nej, källarkonserter är inte min beajoulais längre. Det bästa man kan säga om dem är att de är rökfria. Och så var det roligt att träffa Gudmundson och de andra igen. Att några av oss drog vidare till Kvarnen som i ren ondska tog sommartidsomställningen till intäkt för att tända i taket och fösa gästerna till den trekvartslånga garderobskön en timme tidigare än vanligt tänker jag inte fördjupa mig i.

Falanghina, Benventano. Finns inte på bolaget.

24 mars 2006

Dagens låt

Isobel brukar skriva så ibland. "Dagens låt är" och så kommer det en titel och en artist. Dagens låt för mig? Kommer till det. Jag köpte mitt sista nummer av Uncut någonsin i fjol när jag stod på Kastrup. Numrets tema var inspelningen och den försenade utgivningen av "The Queen is Dead" av många ansedd som the Smiths' magnum opus. Skivan spelades in och var klar redan 1985 men det dröjde ända till sensommaren 1986 innan den släpptes. Kontraktsstrul. Efter att den väl hade släppts levde jag med den i flera år. Tyckte att den var bland det bästa i popväg som någonsin hade spelats in. Kunde alla texterna utantill. 20 år senare släpps en singel vars refräng låter som "Living in America" med the Sounds och ännu värre "Beds are Burning" med Midnight Oil. Pröva att lägga texten på "You have killed me" till någon av de andra låtarnas komp och märk att den funkar. Jag tycker att den suger. 2004 års "You Are the Quarry" var OK men 2006 känns Morrissey som gammal sallad. (Hör Roger Wilson och Sandra Engström snacka Morrissey här. Tack för tipset, Ärentuna-Olle!)
Storheten hos The Smiths var kombinationen Morrissey/Marr. Ingen av beståndsdelarna har kommit upp i samma nivå var och en för sig. Så åter till dagens låt. Den är "Sensitive" med The Field Mice - en grupp som jag inte vet någonting om. Men den har onekligen skostirrarsvänget jag efterfrågar 2006. Och den var med på John Peel-samlingen som medföljde Uncut-numret. Förutom nämnda låt och en med The House of Love innehöll den mest junk. Popfarfar som gick bort 2004 var instrumentell för många grupper men han gillade också en massa dynga. Glöm aldrig det!

Lönefredag. Jag är på baren på Bergsunds strand 38. Varken Andreas eller Pelle jobbar. Men Anna och Oskar och så någon ny tjej eller i alla fall någon som jag inte sett förut. Bra och uppmärksam. Ska det vara rött ska det vara Rhône. Ska det vara vitt ska det vara Alsace. Så det blev samma pinot gris som förra fredagen, se bilden. Vi var fem med Uppsala-anknytning men det blir varken namn eller initialer idag. Mitt hjärta känns som Hoover-fördämningen.

Stockholm Cru. Mitt liv i media. Del III.

Idag intervjuar Kristoffer Poppius Stockholm Cru i DN På Stan. Det gör han rätt i. Ända sedan jag fick en kommentar som bara bestod i http://stockholm-cru.blogspot.com har jag följt denna anarkistiskt hedonistiska blogg där Åskar, Anna och Madelaine med flera rapporterar från vernissager, lägenhetsfester och systembolagsbesök. Det är fest, fylla och sex, bland annat. Alltid med tydlig vinangivelse och skrivet utan medelklassig akademisk ängslan. Osovrat skulle en ogin säga. Tippar att de har minst hundra gånger så många unika besök som min blogg. Som för övrigt omnämns bland två andra i slutet av artikeln*. Andra veckan i rad i DN På Stan!

*Endast pappersbilagan

22 mars 2006

Tips på en provning

Har det hänt redan? Har nordpolens ismassor börjat smälta så till den grad att golfströmmen börjat hejdas av vattnet som möter den norrifrån? Är det därför dikena är snötäckta och inte släpper igenom den späda hästhoven? Förhoppningsvis inte. Oavsett orsak känns det trist att man ännu ska behöva kava omkring på isskorpig trottoarsten i den nötta vinterrocken.
För att hålla stå ut med vintern kan man ordna en provning. Av sauvignon blanc till exempel.

Förslag (minst fyra personer):

Les Fumées Blanches (nr 22139), 67 kr
Zonnebloem Sauvignon Blanc (nr 2020), 69 kr
Stoneleigh Sauvignon Blanc (nr 6311), 98 kr
Sancerre Les Pierris (nr 2259), 134 kr

Den som håller i provningen kan hälla upp vinerna utan att tala om vad som finns i vilket glas så att det blir blint. Titta, dofta och smaka. Diskutera intrycken. Vilket vin är godast och varför?

Redaktörn gästbloggar om Mondovino!

Alla bloggar av rang har gästbloggare. Jag har bett min gode vän Redaktörn att vara filmrecensent:

"Jag har ett högst genomsnittligt vinintresse och det är väl därför Vinlusen bett mig skriva om dokumentärfilmen Mondovino, som hade svensk biopremiär för ett år sedan och nu finns på dvd. Och det kan sägas direkt: för Lusen och andra vinfreaks är Mondovino säkert en höjdare, full av anekdoter, pliriga gubbar, multinationella vinpampar och inte minst en massa vin.

Som lådvinsdrickare har jag inte den euforiska förhandsinställning till Mondovino som jag skulle ha till en tvåtimmars dokumentär om till exempel Dolly Parton. Eller Citroën.
Jag ser kort sagt Mondovino utan nördbrillor.

Det är en ganska traditionell dokumentär. Kameran för oss med på en resa över världen och vi möter små och stora vinproducenter. Samt några tunga makthavare som konsulten och gurun Michel Rolland och Robert Parker, världens kanske viktigaste vinskribent.
Eftersom vin är som kaffe, skor, bilar eller vilken annan världsmarknadsprodukt som helst finns här de givna rollfigurerna. De globala jättarna, i det här fallet amerikanska Monsdavi, redo att köpa upp hela franska kommuner om de får chansen. Motståndsrörelsen, de små vingårdarna som slåss för tusenåriga traditioner och framtida överlevnad finns självklart också med. Ska de sköljas bort i en flodvåg av marknadsanpassade superviner som får högsta betyg i Wine Spectator?

Det är intressant. Och man blir onekligen både törstig och sugen på att besöka alla de vackra platserna. Men det är också ganska segt. Dryga två timmar, och jag vet inte riktigt om vi kommer någon vart.
Mondovino tar ingen tydlig ställning, berättar ingen rak historia. Det är både filmens styrka och svaghet.

Till sist önskar jag att man på dvd:n lagt in en lista på alla viner som förekommer i filmen. Med Systembolagets artikelnummer.
Men det kanske Vinlusen kan bistå med?

Redaktörn
(som just nu har en dunk 35 South Chardonnay, artikelnummer 6610, i kylen. Rätt smarrigt, tycker jag)"


Mondovino

Regi: Jonathan Nossiter
USA/Frankrike, 2004 (166 min)

Tack, Redaktörn! Jag återkommer till vinerna när jag åter har sett filmen./Vinlusen

21 mars 2006

Vardagmiddag

Oxsvans gick inte att få tag på igår. I alla fall inte här i trakten. På sätt och vis var det synd. Jag hade gärna provat lite olika sherrytyper till en oxsvanssoppa. Nu blev det vegetariskt istället:







Daniels linssoppa (4 portioner)

En relativt, het, kryddig och mättande soppa. Inspiration till det här receptet lär finnas i receptet på ”långa lammgrytan” som står att läsa här.

Ingredienser:
2 msk smör
2 gula lökar
En krallig palsternacka c:a 300 g
2 finhackade vitlöksklyftor
½ msk garam masala
¾ msk rostad och mortlad spiskummin
3 grillade och flådda paprikor
3 tsk sambal oelek
3 msk tomatpure
3 dl linser
1,5 l vatten
1 msk råsocker
3 msk grönsaksfond
1 dl matlagningsyoghurt

Smält smör i en tjockbottnad kastrull. Hacka löken och mjuka upp den i smöret så att den svettas. I med den hackade vitlöken. Tillsätt garam masala, sambal oelek, spiskumminet (som rostats lätt i teflonpanna och mortlats) och palsternacka som skurits i stavar 2 cm x 0,5 cm. Det får gärna bli varmt så att palsternackan blir brynt men se till att den inte bränns vid botten.
Grilla paprikor som är delade på längden på lätt oljad plåt högst upp i ugnen vid 200 grader i drygt 10 minuter eller tills skalen börjat svartna. Flå paprikorna och stavmixa dem mjuka.
Tillsätt tomatpurén till grytan och låt värmen fortfarande vara hög. Lägg i paprikamixen. Sänk värmen något. Slå på vatten, socker, linser och grönsaksfond. Låt koka upp och sedan puttra på svag värme tills linserna blivit mjuka. Låt soppan svalna och stavmixa den slät. Värm upp, tillsätt yoghurten och smaka av med salt.

Dekorera med färsk koriander

Servera med bröd.

Vinförslag: Dr Pauly-Bergweiler Ürziger Würzgarten Riesling Spätlese 1994 (nr 98417), 99 kr eller någon annan halvtorr riesling. Sötman fungerar bra tillsammans med hettan i soppan.

Vi drack också en Brauneberger Juffer-Sonnenuhr 2003 Riesling-Spätlese. Producenten heter Dr. H. Thanisch och håller till i Müller-Bürggraff, Bernkastel. Finns inte på bolaget.

Eller om ni inte vill dricka alkohol till vardags, drick något annat som ni gillar.

20 mars 2006

Drickbart

Jag hade delvis fel. Programmet var bättre än jag hade väntat. På mindre än en halvtimme hann de med lågkaloriviner, glasformer och drinkrecept enligt principen "man tager vad man haver". Grabbarna besökte ett bryggeri i Köpenhamn, Jacobsen, som av någon anledning gör brown ale, belgian sass, veteöl och nåt mer som jag har glömt. Sedan kom en tecknad film "Humlekottarna" med lite fakta i något slags south-park-möter-svensk-pedagogik-tappning. Sedan läskande recept på drink av saft och (lätt)öl. Test av de fyra danska ölen. Jag har svårt att hålla mig vaken. Finito. Okej, som sagt, bättre än jag hade förväntat mig men var alldeles för fragmentariskt för en gammal surgubbe som jag. Så det blir nog inga sena måndagkvällar i fortsättningen.

Läs Annina Rabes krönika här.

Ljuset skvallrar om att våren är på väg

Jag vaknar redan halv sex för att det är så ljust. Går sedan omkring i halvkoma hela dagen och längtar hem till sängen. Men eftersom jag ska gäster i morgon måste jag förbereda maten och kan inte ta någon efter-jobbet-lur. På nätet hittade jag ett recept igår. Den viktigaste råvaran kunde jag inte hitta. Fem livsmedelsbutiker betades av innan jag gav upp. Sex om man räknar Söderhallarna som stänger redan kl 18 på måndagar. Det blev en bra promenad. När jag kom hem svängde jag ihop något annat och lyckades till och med städa. Jag vet vad vi ska dricka till maten men det får jag återkomma till. Nu sitter jag uppe och väntar på att säsongens näst sista "Drickbart" ska börja. Det är min skyldighet som vinbloggare att bevaka det. Även om det känns ungefär som att beställa en McFeast-meny eller läsa något av Denise Rudberg. Hoppas att jag har fel.

19 mars 2006

Söndag i Nacka kommun

Vi drack en rosa cava från Freixenet som smakade barnalbyl, det vill säga syntethallon. Och tro det eller ej - det var faktiskt gott!

Jag tror att det var den här:
Freixenet Pinot Noir Sec 2001 (nr 88855), 79 kr

PS. I kommentaren till föregående inlägg kan ni se att Lisa vill att jag ska skriva om palo cortado. Sherry är jungfrulig mark för mig. Jag vet ingenting om palo cortado. Har kanske inte ens druckit det. Om hon skriver att det är värt ett eget inlägg måste jag dricka det snarast. DS.

Vinlusen med fakta igen! Gårdagkvällens middag. Och så lite om sherry.

Det här åt vi:

Risnudlar med ngo gai, mynta, avocado och öringrom.

Brynt och länge lagat kalvlägg med bland annat aprikoser och svart ris.

En ost som till utseendet liknade en parmesan men var fårbaserad och hade en lätt anstrykning av mesostsmak.

Ovomaltine med pistagemaräng.

Jag hoppas att menyn talar för sig själv. Den var enastående, som alltid i det hushållet. Tack!

Till vinerna: sherry är ett samlingsnamn för viner med vissa särdrag från trakten kring Cádiz i sydvästra Spanien. De tillverkas av druvan Palomino fino som odlas på en kalkrik kritjord, albariza. Andra druvor, pedro ximenez och moscatel, används ibland för att söta vinerna därifrån men de odlas, om man ska vara strikt, inte i distriktet. Tillverkning av torr sherry går till ungefär såhär:
Druvorna pressas och får jäsa i tankar av rostfritt stål eller små ekfat. När de jäst klart är 99% av sockret omvandlat till alkohol. Efter avslutad jäsning kan man välja att tillverka fino eller oloroso. Oloroso spritas upp till omkring 18% med hjälp av druvsprit medan finon får samma behandling men bara upp till drygt 15%. Manzanilla (och även den typ som kallas fino) läggs på fat som inte fylls helt. Jästsporer som finns naturligt i luften bildar ett mögelliknande täcke över vinet. Täcket som kallas flor skyddar vinet mot oxidation och ger upphov till en sälta i smaken. Har läst någonstans att det är acetaldehyd - ett ämne som bildas när alkohol oxiderar, i det här fallet påskyndat av floret, som bidrar till denna sälta. Under floret bildas också estrar. All eventuell restsötma förbrukas. Vid framställning av Oloroso fylls faten helt och det bildas därför inget florlager. Och nu kommer jag till det knepiga. Det går nämligen inte att skriva om sherry utan att knysta solera. Och solera är inget krångligt, det är bara svårt att skriva om det på ett enkelt och klart sätt. Men jag försöker. Eftersom floret i faten med tiden konsumerar restsockret skulle det svälta ihjäl om man inte tillförde nytt. Och då skulle vinet heller inte utveckla de eftersträvade komplexa aromerna. För att fylla på sockerförrådet tar man vin från ett yngre fat och häller i det äldre. För detta ändamål har man ett system med staplade fat, ju yngre vin desto högre upp i stapeln. De äldsta faten närmast golvet utgör själva soleran. (Namnet kommer för övrigt från latinets solum eller spanskans suelo.) Ovanför soleran ligger fat som är ett år yngre. De kallas för den första barnkammaren, prima criadera. Ovanpå dessa ligger i sin tur två år yngre vin, segunda criaderia. Och så vidare. Sju criaderor är vanligt, men upp till tjugo criaderor förekommer för höga kvaliteter. Det är tillåtet att tappa ur och buteljera en tredjedel av soleran per år. Kvarvarande solera fylls på med vin från den första criaderan som i sin tur fylls på med vin från den andra. Etcetera. Vinet i den högsta criaderan fylls med anada som är senaste årgångens vin. Förutom att ge sherryn dess komplexitet ger solerasystemet en jämn kvalitet. Oloroson - som inte har flor - lagras också i solerasystem. Vilket även görs för en del andra viner och livsmedelsprodukter. Olorosons mognadstoner uppkommer genom långsam oxidering.
De här torra sherrystilarna finns:
Fino - torr. Kan naturligt komma upp till mellan 15,5 och 17% eller spritas upp till dessa. Motsägelsefulla uppgifter i min litteratur.
Manzanilla - torr. En fino från trakten av Sanlúcar de Barrameda. Närheten till havet sägs ge vinerna en särskild sälta. Finns även som oloroso eller amontillado.
Amontillado - finovin som förlorat floret och börjat oxidera. 16-18%.
Oloroso - mörk och alkoholstark sherry som tillverkats utan flor. Kan vara halvtorr.
Palo cortado - mellanting mellan oloroso och amontillado.

Sedan finns det söt sherry men det orkar jag inte skriva om nu. Vinerna var:

Oloroso Pata de Gallina Almacenista Juan Garcia Jarana (nr 8284), 149 kr och

Mörkt bärnstensfärgad och nötig, 20% alkohol.


Burdon Manzanilla (nr 8239), 79 kr

Torr, ljus och kort, 15,5% alkohol.

Riesling Patergarten 2003 (nr 99071), 164 kr.

En märklig riesling! Den smakade gewurztraminer. Hade nästan ingen syra och knappt några mineraltoner. Ej heller petroleum. Kan det vara felbuteljering eller var det tokhettan den sommaren som spelat spratt med druvan? Kan inte rekommenderas. Det var jag som tog med den så jag har rätt att klaga.

Campillo Reserva Especial 1995 (nr 81176), 289 kr

Röd rioja när den är som bäst. Fin vanilj i doften. Mera cabernet än tempranillokaraktär. Fortfarande lite kärva tanniner, åldern till trots. Dyr? Ja, men jävligt bra. Perfekt presentvin.

Tokaji Aszú 6 Puttonyos Château Dereszla (nr 2884), 269 kr

Här körde värden blindprovning. När jag hade gissat fel på Österrike och Australien, Frankrike var uteslutet för mig, suckade jag "OK då, det är väl furmint eller hárslevelü". Rätt! Alltså tokajer med andra ord. Det här ädelsöta, ädelrötade, lätta och friska vinet visar att ungrarna slängde ut oxidationen tillsammans med kommunismen. Det här är väldigt långt från det bärnstensfärgade dessertvin jag köpte där för 20 år sedan när vintönten i mig ännu var ung. Och väldigt bra.

Källor:

Munskänkarnas Vinbok, Catarina Hiort af Ornäs - härifrån har inhämtat lejonparten av sherrymaterialet.

Druvan bakom vinet, Oz Clarke och Margaret Rand

Vin från hela världen, Oz Clarke

Bilden: ngo gai eller culantro som den också heter. Smakar som koriander men slokar inte lika lätt.

18 mars 2006

Redaktörn frågade om någon hade spajkat gårdagens vin

Ja, det kan man ju undra med tanke på den obegripliga text som jag skrev igår kväll. Den är borttagen nu.
Fredag den 17:e mars 2006 drack jag tre viner, rättare sagt tre glas. Först en emellanåt räligt oxiderad eller frisk pinot gris som de serverar på Judit & Bertil. Orkar inte fjanta med att ta reda på vad den heter, ska ju dit på fredag igen. Sedan en chianti från Gini på La Casa vid Hornstull. Eller Hornstull som folk säger. Eftersom den var så kartig, producenten borde egentligen hetat Ogini, bad jag att få byta mot Rosso Piceno som jag har druckit tidigare. Inget finlir men bra italienskt mellanklassvin som passar till rustika rätter. Ett glas av det så var kvällen räddad. Sedan drack jag sprit också. En liten grappa. Och det slår mig att den ondskefulla grappan, alla tegelpannors urfader, kan ha varit orsaken! Eller så är det shrinkarna i min bekantskapskrets som strör pulver i glaset när jag tittar bort.

Rosso Piceno 2004, nr 88412, 76 kr

17 mars 2006

Det är OK att blogga på lunchen

Bloggtröttheten breder ut sig. Mest i producentledet verkar det som. Jag är inte trött men jag måste fixa i hemmet under helgen. Hemmafixande var mitt sämsta skolämne efter motorsport och bruna bönor så det tar tid. Därför blir det inga inlägg förrän tidigast på söndag kväll. Mina helginlägg har ju ändå varit patetiskt förutsägbara de senaste månaderna, i alla fall fredagsinläggen: "Judit & Bertil hit, Judit & Bertil dit. Träffade hon och han. Drack ditten. Svaj. Min Ipod. Kom hem. Etcetera." Men även lördagarna: "Idag handlar vinspalten i Södermalmstidningen,Vinum Forum, om prestige-Pomerol. Björnstierne Antonsson har provat några årgångar Château Petrus som han köpte på Sothebys senaste vinauktion. Till 2002:an föreslår han en hängmörad lammfilé i lavendelinfusion på en granité av kronärtskockspollen, tryffelångad manitobalinguine och vahlrhônainbakad hummerpuck."
Mina fredagsvanor är också förutsägbara. Ikväll ska jag som vanligt till Judit & Bertil men tänker inte sitta mig hungrig i baren utan ge mig av kl19 för att äta något någonstans. Och så hoppas jag att någon bjuder mig på ett glas. I morgon kväll är jag bjuden till Östermalm och på söndag till Nacka kommun. De vaga ortsangivelserna för att skydda de inblandades identitet.
Allt annat än förutsägbar lär Dr Pauly-Bergweiler Ürziger Würzgarten Riesling Spätlese 1994 (nr 98417) från Mosel-Saar-Ruwer vara. Flaskvariationer är legio. När ska jag hinna dricka den?

Dr Pauly-Bergweiler Ürziger Würzgarten Riesling Spätlese 1994 (nr 98417)
Mosel-Saar-Ruwer (Dr Pauly-Bergweiler), 99 kr

Mitt liv i media II.

Det blev så fult med två bilder i samma inlägg så här kommer den från Allt om Mat (6, 2006) separat.
Nu måste jag skynda till jobbet!

Blog peak. Mitt liv i media I.

Det talas om oil peak och om jag har förstått termen rätt handlar det om när världens petroleumproduktion har nått sin topp. Jag håller på att råka ut för något liknande. Min källa med uppslag om vin börjar sina. Jag får borra allt djupare och pumpa allt hårdare för att producera något. Under en vecka då mina inlägg har varit lamare än någonsin drabbar media mig. På stan-Elin nämner mig den första meningen i hennes ledare - eller vad man kallar det- i dagens På Stan och innevarande nummer (6, 2006) av Allt Om Mat tipsar om min vinblogg. Det känns som jag behöver något lugnande. Men jag är naturligtvis väldigt glad över uppmärksamheten.
Nytillkomna läsare, gå bakåt i tiden så ser ni vad bloggen handlar om.

16 mars 2006

Fyra sorters champagne på en torsdag




Champagne dricker man inte tillräckligt ofta. Man firar helt enkelt inte tillräckligt ofta. Alice har fått ett nytt jobb och vill fira det med champagne. Det vill vi också. Och så vi vill fira att vi får behålla henne i Stockholm under minst sex månader. Så vi sitter i hennes lägenhet och dricker det ni kan se på bilderna.





Korta omdömen:
André Clouét - bitter
Lanson - jästig
Pommery - fin mousse, dvs små bubblor
Moët & Chandon Imperial Brut - hockeychampagnen smakar som vanligt

Och så åt vi en rotsaksgratäng, kronärtsskockor, garam masalakryddade vitkålschips, småkakor och en tredjedels bröllopstårta från "En liten smula". Nu ska jag sova.

Stoneleigh utsedd till årets vinmakare av Gourmet

Om ni har följt min blogg så vet ni att mitt vinintresse började sent. Det jag kan om olika druvors särdrag är således av sent datum. Bengt-Göran Kronstam gav Stoneleighs Sauvignon Blanc gott betyg i DN sommaren 2001 och jag har sedan dess regelbundet köpt vinet. Det är också det vin jag först tänker på när jag tänker sauvignon blanc. Perfekt som fördrink och säkert bra till olika sorters mat. Relativt alkoholstarkt. Druvan är en av de lättaste att känna igen. Svarta vinbärsblad, buxbom, kattkiss, fläder och krusbär är typiska doftassociationer. Om vinet inte har ekats eller blandats med andra druvor i för stor utsträckning framträder dofterna tydligt. Stoneleigh har i senaste numret av Gourmet utsetts till årets vinmakare. Av Jan Samuelssons och Oz Clarkes artikel om den gäckande producenten i Nya Zeeland framgår att det finns fler än de fyra viner som bolaget har. Av bolagsvinerna är det bara chardonnayen jag inte har druckit. Alla har varit bra. Jag har dock lärt av misstaget att spara en flaska Stoneleigh sauvignon blanc för länge. Med för länge menar jag ett år. Den vinner inte på det. De friska aromerna transformeras till något som liknar veckogammalt blomvatten.

16394 Stoneleigh Pinot Noir, 129 kr

6311 Stoneleigh Sauvignon Blanc, 98 kr

6427 Stoneleigh Chardonnay, 104 kr


6498 Stoneleigh Riesling, 99 kr

13 mars 2006

Lejontornets bar. En besvärlig gäst.

- Det får bli gösen. Vad föreslår du för vin? En fatlagrad chardonnay antar jag.
- Njae, vi har en fumé blanc från Mondavi, sauvignon blanc och semillon som har legat sur lie1) eller en chardonnay från Langhe i Italien.
- Jag testar gärna.
Två små glas tas in. Den italienska chardonnayen smakar sprit. Elefantvin, typ. Mondavi-vinet doftar passionsfrukt som drar åt durian och lite kylskåp. Alla gillar det utom jag.
- Bättre upp!
- Ja vi har en viognier från Australien.
- OK. Nej, det här vinet saknar syra och smakar mest honung.
- Det sista vi har på glas är Château du Coing de Saint Fiacre från 1996. Det är en muscadet Sèvre-et-Maine sur lie.
- Om det inte är defekt tar jag det.
Vinet är inte komplext men rent och mineraligt. Lite petroleum. Definitivt inte defekt. Bra men inte perfekt till gösen.
Och gösen serverades med en havskräftsky, persiljerot, morot och steklök. En potatispuré med syrad grädde och schallottenlök. Yummy. Och för att det inte skulle avslutas för abrupt beställde jag ett glas Dom. de L'Oratoire St-Martin "Ht-Coustias" 2003 Cotes du Rhône-Villages-Cairanne 2). Och servitören har god smak. Han är en sucker for Rhône som jag. Grenache, syrah och mouvèdre, kan det någonsin bli fel?

1) Har vilat på jästfällning.
2) Tyvärr har fransmännen inte lärt sig marknadsföring på nätet än. Därför kan jag inte länka.

White Guide 2006

Jag läser min rubrik och tänker; 2006, har vi kommit så långt? Åker vi på semester till Phobos och Deimos. Äter vi vitaminpiller och klär oss i unisexoveraller av kompositmaterial? Nej, vi messar och mejlar, kör på E85 och har jordvärme. Annars har tekniken egentligen inte gjort några sjumilasprång sedan 60-talet. Men vi är här nu Ester, i tjugohundrasex. Grytorna ska återigen granskas, borden ska betraktas och tallrikarna tillfrågas. Serveringen ska skärskådas, miljön ska mätas och vinlistorna vägas. Och vilka gör det bättre än spionerna i tjänst hos Gourmets och Vägarnas Bästas bastard "White Guide"? Omdömen och utlåtanden har sammanställts och ska nu presenteras. Per Sinding-Larsen håller i ceremonin lika professionellt som i fjol på Pontus by the Sea och det kan inte hjälpas, Berns är mer gala än sjökrogen trots att det inte finns några ostron. Tillställningen borde alltid äga rum här. Vin & Sprit står som vanligt i baren. I år serverar de Penfolds' Koonunga Hill och Chardonnay. Pris efter pris delas ut. Bästa råvaror, årets stjärnskott, årets värt en resa - i det här fallet Marmite i Åre som av någon outgrundlig anledning och till min oförställda förtjusning uttalas Marmité av SJs vd Jan Forsberg. (Han kunde ha uttalat det som jästextraktet. Jag hade skrattat lika mycket.) - och andra kategorier ska belönas. Årets årets blir för andra året i rad på odelad förstaplats Oaxen. Eftersom jag bor så dyrt kan jag inte äta ute i samma utsträckning som när jag bodde i Aspudden och hade en månadskostnad som motsvarade ett par herrskor från Bonshoe. Nu måste jag välja mina krogar. Och det är lika bra att säga det med en gång. Lyckas jag spara slantar i år blir det till Oaxen. Vi bestämde det ikväll. Första helgen i september blir det. Grattis Magnus Ek och Agneta Green (bilden) och Agnetas mor, trädgårdsmästaren! Jag köper guiden och får senaste numret av Gourmet, lite godis, en cd och ett reklamhäfte från Penfolds. Är som vanligt kvar alldeles för länge. Sänker ett glas Penfolds för mycket. Träffar tillförlitlige Tomas. Frågar representanterna från Vin & Sprit varför de inte säljer ekovinet från Penfolds längre. Ingen vet.
Grattis alla andra förresten. F12, Esperanto, Leif Mannerström med flera! Köp "White Guide 2006" så får ni hela listan.

Det är för övrigt höjden av god smak att spela "Appetite" av Prefab Sprout när det finaste priset ska tillkännages.

12 mars 2006

Hur jag motvilligt blev en vintönt. Korta versionen.

1986. Jag sjunger i kör. Bland basarna finns en fysikstudent som odlar ett seriöst vinintresse. På den här tiden är vin inte den folkdryck som det är i dag. På tv provar Carl-Jan Granqvist och Knut-Christian Gröntoft vin till mångas förskräckelse. Det är "löddriga hästar" hit och "nykysst sjuttonåring" dit, påstås det. Jag vet inte eftersom jag aldrig ser det. Vinintresse anses vara excentriskt, snobbigt eller fjolligt1). Jag dricker (nästan) allt som inte smakar bensen, klorin eller punschpralin. Mältat, jäst eller destillerat. Sak samma.
Vi åker på körresa till det dåvarande kommunistiska Ungern. Alla taxichaufförer i landet lyssnar på Modern Talking ur kassettspelare som hänger i lösa sladdar från kupétaket och man kan köpa västerländska produkter överallt. Vad man vill köpa med sig hem är något genuint ungerskt. Salami eller tokajer. Jag lär mig av fysikstudenten vad puttonyos innebär och vad det har för relevans för tokajer. Under samma år gör jag vapenfri tjänst och hamnar i krig med en kock från Kristianstad som påstår att Alsace uttalas "alsack".
1993. Jag arbetar på en av universitetets institutioner. En av doktoranderna berättar gärna om vilka storinköp han och flickvännen företagit under helgen, vilken typ av vilt de har i frysboxen och hur mycket han lyckas lägga undan av doktorandlönen varje månad. Eftersom jag alltid har haft svårt att hålla i slantarna - det blir nog kbt vad det lider - är jag måttligt road av hans lunchkonversation. Doktoranden är seriöst intresserad av vin och medlem i Munskänkarna. "Präktigt" kan alltså läggas till listan av nedsättande beteckningar på vinintresse. Jag vinner finingar på institutionens vinlotteri. Kan inte erinra mig vad de hette. Fint vin är bortkastat på mig. Jag och min dåvarande sambo delar på en halv flaska California Red till våra vego-röror.
1994. Dricker Brunello di Montalcino för första gången med min danske chef. Börjar dricka Rioja.
1995. Frankrike provspränger kärnladdningar och landets vinbönder får betala i form av vikande export. Jag fortsätter att dricka Rioja.
1996. Château Karras - ett grekiskt vin som inte smakar kåda på Mårten Trotzig. Wow! Bra på den tiden. Vi köpte den till påskalammet i skärgården. Försvann senare ur bolagets sortiment. Första gången: gewurztraminer på "De fyras krog" i G:a Stan. Köper Allt om Mats stora vinnummer för första gången. Ordnar vinprovning på temat "äckligt till gott". Bland vinerna finns Merlot Oltina - sämst det året i AoM, något från Agramont - troligen detta - och Fetzers Zinfandel Barrel Select. Amatörmässig blindprovning där jag har facit. Alla tycker att det amerikanska vinet är godast men de gissar att det är från Spanien eller Frankrike. Oltinan blir jumbo för samtliga.
1997. Är med på en provning av cabernet sauvignon i Örebro. Kommer inte ihåg vilka viner vi dricker. Jag har fortfarande inte ambitionen att lära mig något om vin.
1998. Köper Valréas för första gången. Slutar dricka Rioja.
1999-2000. Dricker Santagostino Firriato Cataratto Chardonnay första gången. Firar nyåret med Bollinger från 1990, någon Châteauneuf du Pape, Amarone och andra pinglor. Börjar bli lite intresserad.
2000. Får vara med på en provning av vin och ost. Provningen som leds av en av Sveriges framstående vinprofiler bygger på teorin att vin med låg syra skulle passa till ost. Får smaka dyrgripar bland annat från Condrieu. Evenemanget ger bestående intryck. Jag har trots det svårt att lära mig uttala viognier. Om teorin bekräftades av praktiken vet jag inte.
2001. Två veckor i Toscana. Jag har haft turen att få resa med ett sällskap där en av deltagarna lyckats boka besök på Fontodi, Isole e Olena, Brolio, Castello di Fonterutoli och Brancaia. Jag börjar inse att det är skillnad på ekfat och ekfat. Vad packad frukt, körsbär och balans innebär. Nu är jag fast. Från och med nu läser jag allt jag kan komma över om vin. Och så ger jag mig handgripligen på alla som säger att de inte gillar italienska viner.
2002. Dricker Ribera del Duero i Andalusien. Reser i katalonien och gör en tvåstjärning och en trestjärning för första gången. Dricker Bollinger Special Cuvée Brut på Tempo i Malmö. Blir medlem i Munskänkarna. Och alltmer svåruthärdlig för min omgivning.
2003. Ordnar två provningar i bekantskapskretsen. Den ena på temat merlot. Chile, Italien, USA och Frankrike. En av deltagarna spottar direkt vilken som kommer från Pomerol. Den andra är på temat Brasses lattjolajban-låda dvs en ska bort. Tre chardonnayer och en gewurz provas. Superenkelt men trevligt. Köper röda bordeauxer allt oftare. Får ett betyg av Munskänkarna.
2004. Dricker Lagrein för första gången. Dricker en massa annat. Besöker ett tråkigt vinmuseum i Paris. Fyller jämnt och fyllnar till på Ksara.
2005. Går Munskänkarnas druvkurs. Börjar dricka röda och vita från Rioja igen. Dessa fantastiska viner som tagit sig ur kvalitetssvackan!
Anmäler mig och går vidare i brännvinsprovningspanel hos V&S. En adressändringsfördröjning hindrar mig från att fortsätta. Får prova jos i ett professionellt sammanhang. Börjar blogga. Tre svensexor och dito många bröllopsfestligheter. Pol Roger i Finnhamn. Resor till Lanzarote - kartigt lokalt vin - och Teneriffa - kralligare. Musar-provning hos fröken Brax.
2006. Fortsätter att blogga. Nu är vinintresset, tack vare mig, så stort i landet att alla svenskar kan rapa upp de fem första cru från Bordeaux i sömnen. Jag har fortfarande ambitionen att ordna en minnesvärd provning med ett par, tre, fem högst åtta personer. Men först ska jag dricka, nej jag menar äta, lunch.

1) Som om det skulle vara fel.

Bilden föreställer en så kallad guyot. Ett sätt att binda upp vinrankor.

Le Guide Hachette Des Vins

Den här helgen slår Lydmar igen för gott. SEB Trygg Liv behöver centrala kontorslokaler och då får musiklivet stå tillbaka. Det har hänt förr. Gino fick ge plats för inredningsbutiken Norrgavel och Studion på S:t Eriksplan bommade igen för Hachette.1)
Hachette Filipacchi Médias som är ett av världens största mediebolag ger ut mer än 200 magasin i 35 länder och distribuerar 900 miljoner tidningar per år. Bland tidningarna finns Elle, Café, Paris Match och många fler. Dessutom kommer sedan 1985 den innehållsdigra ”Le Guide Hachette Des Vins” ut en gång om året. I den finns betyg på viner från Frankrike, Schweiz, Luxemburg och Kanada (endast isvin). Av 100 000 viner som provades 2005 valdes fler än 32 000 ut till 2005 års guide. 900 experter utför provningarna som enligt guidens utsago sker utan inblandning av representanter för tillverkning, marknadsföring eller försäljning. Detta för att garantera opartiskhet så långt det är möjligt. Målsättningen är att guiden ska vara en konsumentvägledning vid vininköp.
Vinerna som man har blindprovat betygsätts utifrån färg, doft och smak enligt en sexgradig skala. Betyget 0 får ett vin som är defekt. Ett ”litet” vin får betyget 1. Båda dessa betyg medför att man inte tar med vinet i guiden. Ett vin som är ”lyckat” eller ”förträffligt” (réussi på franska) får betyget 2 och omnämns i guiden. Betyg 3 till 5 ger en till tre stjärnor. Dessa viner är i stigande ordning ”väldigt lyckade”- en stjärna-, ”anmärkningsvärt” bra genom sin struktur – två stjärnor -,
och de bästa vinerna som får tre stjärnor anses vara ”exceptionella” och föregångsexempel för appellationen 2). Viner av samma appellation eller ursprungstyp jämförs med varandra. Detta för att man anser att det är omöjligt att bedöma alla viner efter samma betygsskala.
Resultatet är i 2005 års fall en knappt 1400-sidig trycksak fullspäckad med fakta. De första 80 sidorna ägnas bland annat åt vintillverkning, servering avsmakningsteknik med mera. Dessutom vad som är nytt för året i Alsace, Bordeaux och andra geografiskt avgränsade områden.
Sedan vidtar knappt 1200 sidor med omdömen och fakta om vinerna. Det finns tillräckligt med uppgifter för att tillfredställa den mest kräsne kalenderbitare. Exempel på fakta är hur stor areal som odlas, hur många flaskor som produceras, vilken årgång som bedömts, vilka årgångar som ska lagras med mera.
Den som kan franska och är på vinresa i Frankrike, Luxemburg, Schweiz eller Kanada har stor nytta av guiden. För den som inte talar franska är Mikael Mölstads ”Värld av Vin” ett gott alternativ. Med fördelen att den innehåller vin från hela världen.

Le Guide Hachette Des Vins 2006

Mölstad, Mikael: Värld Av Vin 2003

1) Mekanismerna bakom de tre nämnda omvandlingarna är naturligtvis inte de samma. I något fall rör det sig om bostadsrättsinnehavare som vill slippa buller. I andra om musikmänniskor som inte kan hålla i ekonomin. Konsekvenserna är likväl tråkiga.

2) Appellation - mitt slarviga uttryck för AOC eller Appellation d'Origine contrôlée. Den högsta kvalitetsklassen i Frankrike. Klassningen kräver att området som används för odling är geografiskt avgränsat. Det finns regler för vilka druvsorter som får användas, storleken på skördeuttaget, hur låg alkoholhalten tillåts vara med mera.

11 mars 2006

Tredje dygnet i sängen med Charles och Sebastian

Det kanske var ett tecken på att jag höll på att bli bättre. Jag började frammana ett tätt, balanserat, fruktigt men ändå stramt, rött spanskt vin för mitt inre. Hur det doftade och kändes på tungan. Tyngden , den fina strävheten, syrans bett och fruktfylligheten. Mas la Plana, Coleccion 125 eller något från Raimat hade varit perfekt. Men förgäves. Vinerna är för dyra, jag är fortfarande sjuk men långsamt på väg att bli bättre.
Jag ligger i sängen och ser på min lilla bärbara hur Lord Sebastian Flyte blir allt sjukare. Han har inte influensa, han är alkoholist. Och för er som inte vet, Sebastian Flyte är en av huvudpersonerna i TV-serien "Brideshead Revisited" ("En förlorad värld" på svenska) från 1981. Sebastian som spelas av Anthony Andrews sjunker djupare i missbruket medan bästa, och kanske enda, vännen - den alltmer vanmäktige Charles Ryder (Jeremy Irons) - slits i lojalitet mellan Lady Marchmain (Sebastians mamma spelad av Clarie Bloom) som försöker hindra Sebastian från att komma åt alkoholen och Sebastian som till varje pris vill ha en nightcap eller mer. Jag befinner mig mitt i serien och har en känsla av att det bara kan gå utför. Förhållandet mellan Charles och Sebastian är intressant. Är de kära eller "bara" vänner? Har den till synes osäkre och hämmade Charles några andra motiv att umgås med familjen Flyte/Marchmain än vänskapen med/kärleken till Sebastian? Är Charles i själva verket slug och beräknande? Fortsättningen får utvisa. Jag har tidigare skrivit om serien.

En förlorad värld (5-disc). Prisjämförelse.

PS. Desperat rubriksättning. Medges. DS.

10 mars 2006

Vin i litteraturen. Del V.

Hemma från jobbet. Något slags influensa. Sover och sover. Minst av allt sugen på vin. Så det blir ett citat igen.
Varifrån kommer det?
”Så lösgör vi vår stat från vårt kära kapital och hänger upp Gantrocken på galgen, skaver av oss vara chefriga galoscher med drag inunder och glider ut på vardagsrumsparketten medan fotlederna knakar som fiskben i friheten. Vi ställer ifrån oss portföljen, klirrar upp pavorna på teakdiskbänken och drar ned systemetkassens gröna förhud så att de röda, mörka flaskorna kommer fram i spiskfläktsdagen. För vi vet att Agneta följt oss med ett steg framåt och två tillbaka. Nu står vår hustru bakom oss och garvar på lätta ben för hustrun har bestämt sig. Sjattånöff dy papp? Sjattånöff dy papp! Muahahahaaa!”
På bilden finns ett centrum. I närheten av det utspelar sig romanen.

8 mars 2006

En nyans av Dan Brown

Håller jag på att bli sjuk? Ketoner i käften, lederna värker och hyn sticker. Det är onsdag och jag har inget att skriva om. En middag jag blivit bjuden på ställdes in. Med tanke på mitt hälsotillstånd gör det inget. Det får bli en annan gång. Det går fler tåg. Det kommer fler flaskor. Var på väg att göra en "Vin i litteraturen" men stycket jag hittade var för dåligt för att platsa. Det kom från en deckare som jag hade goda minnen av. Intrigen i den var nog bättre än språket för ryckt ur sitt sammanhang skulle passagen om Amarone bli löjlig. Löjligt var också att jag tidigare i ett inlägg avfärdade dolcetto för att Dan Brown omnämner druvan i "Änglar och demoner". Skulle jag dissa Paris för att större delen av miljardgeneratorn "Da Vinci-koden" utspelar sig där? Knappast.
Här kommer den omnämnda dolcetto-passagen från "Änglar och demoner":
"Måltiden var storslagen. De åt tillsammans i månskenet...ute på balkongen...frisésallad, tryffel och risotto. De smuttade på dolcettovin och pratade till långt in på natten. Langdon skulle inte behövt vara symbolforskare för att kunna tyda de signaler som Vittoria gav honom. Under desserten av boysenbärskräm med savoiardi och ångande romcaffé tryckte Vittoria sina bara ben mot hans under bordet och gav honom en liderlig blick." Ja...eh...vad ska man säga?
Jag har aldrig druckit dolcetto. Eftersom jag gillar piemontesiska viner borde jag gilla "den lille söte" som Oz Clarke och Margaret Rand upplyser mig att druvnamnet betyder. Ska köpa en flaska om två veckor när nästa lön kommer. Och jag ska bli frisk.

5 mars 2006

Hur uttalas egentligen grüner veltliner?

Jag fick mess av en bekant som stod i baren på en Silja-båt och smuttade, hon säger alltid att hon smuttade, på en 2003 Schloss Gobelsburg Grüner Veltliner. Jag satt på jobbet och jobbade vilket jag messade tillbaka. Fick då det uppmuntrande messet "olika falla ödets lotter!". Jag tyckte inte att det gick att svara på annat än sätt att tyst instämma. Efter ytterligare en stund kom så messet där hon undrade om det var snobbigt att störa sig på att sommelieren uttalade druvan "feltlajner". Det är det givetvis inte vilket jag svarade. Igår köpte jag 2004 års version av vinet här i Söderhallarna. Av en snipig expedit som uttalade druvan med betoning på första stavelsen det vill säga som en daktyl. Och vet ni inte vad en daktyl är så ska jag berätta att det är en versfot som inleds med en betonad stavelse följd av två obetonade. Ordet "böljande" är en daktyl. Jag har alltid trott att betoningen av veltliner skulle ligga i mitten. Versfoten skulle då heta amfibrachys det vill säga som i ordet "kinesisk". Men det är inte hela uttalsproblemet. Tyskspråkiga ord som börjar på enkel-v uttalas med f-ljud. Tänk på verein, vogel och volkswagen. Nästan alla säger veltliner som om det stavades med tyskt w (eller svenskt v). På en fett-middag tillsammans med matbesatta för fyra år sedan drack jag druvan första gången. Till en österrikisk rätt som hette specklinzen. Betydligt godare än det låter. Vinet var en så kallad Smaragd från Freie Weingärtner Wachau. Han som lagat linserna och tagit med vinet sade - har jag för mig - att druvan skulle uttalas som tyskt w. Druvnamnets etymologi skulle ha något att göra med den italienska orten Valtellina. Här hittar man något som både klargör och komplicerar bilden. Jag är säker på att druvan inte uttalas feltlajner. Om jag har någon läsare som är slängd i tyska så vill jag ha uttalet utrett av denne. I morgon släpps för övrigt en grüner veltliner från Domäne Wachau på bolaget.

PS. Jag tror att Wachau inte heller uttalas som man tror. Dvs det har inte versfoten troké - betoning på första stavelsen - som i Donau utan är en jamb som i ordet idé. Tacksam för klaräggande även här.DS

Läs mer om betoningar, versmått och annat i Alf Henrikssons oumbärliga "Verskonstens ABC" från 1982. Hittas på antikvariat.

happy in the haze of a drunken hour

Den uppmärksamme bartendern kan kanske förebygga den. Befinner man sig i tillståndet hjälper bara tid. Det handlar om baksmälla. En bekant berättade att han en lördagkväll varit på en ungdomsgård för 20+ här på Södermalm. Det var fortsättningen på en kväll som inletts med avsmakningsmeny och viner på en krog på Norrmalm. Till ungdomsgården brukar det vara kö. En av de få köer bekantingen befattar sig med. Vakterna som avgör vilka av de köande som ska få komma in är obönhörliga. Den som slirar för mycket i snömodden, gapar för starkt eller på annat sätt visar att frisättningen av olika signalsubstanser i hjärnan inte är normalt reglerad nekas inträde. Bekantingen har inte det problemet. I takt med att promillehalten stiger lägger sig ansiktsdragen tillrätta som ytan på en sjö i stiltje. Balanssinnet är det heller inget fel på. Stadig som ett fyrtorn står han. Öppnar han däremot munnen råder inga tvivel om otillräkneligheten. Han brukar komma in på ungdomsgården. Det berättas att bekantingens medfestare försökte beställa en Long Island Icetea. Bartendern undrade vem som skulle ha den. Kompisen pekade på bekantingen. Beställningen verkställdes inte*. Bekantingen hade dumt nog hunnit dricka en dopfuntsstor bägare av det korianderkryddade belgiska veteölet Hoegaarden när de kom in. Så det i kombination med vinerna tidigare under kvällen och maltwhiskyn på efterfesten gjorde att hans söndag blev glåmig trots den rättrådige bartendern. Ett kilometersim med efterföljande bastu lindrade temporärt. Har jag hört.

*Vilket för övrigt är helt enligt lagen. En lag som jag tror att många krögare dessvärre lever av att bryta mot.

BOHEMIA by Mancini

Det finns flera skäl att undvika svenska italienare. Det obligatoriska operapotpurriet som ljuder ur högtalarna. De halvmeterlånga pepparkvarnarna. Den ibland lite sirliga servicen.
BOHEMIA by Mancini är ett undantag. Maten är genomgående vällagad. Fint handlag med råvarorna och understundom intensiva smaker. Eftersom menyn varken känns experimentell eller vågad är det här en bra representationskrog.
Jag spolar tillbaka. Johan - som jag tidigare kallade världsmästaren - och hans sambo Carro skulle komma till stan. De ville gå på restaurang. Eftersom alla stockholmare med viss inkomst i innerstan ska konsumera samma saker samtidigt försökte jag boka bord på den hyllade Esperanto. Det gick naturligtvis inte. Så kom jag på att ett par kollegor hade besökt BOHEMIA och var lyriska.
Det är lite märkligt att den som svarar i telefonen på BOHEMIA påstår att det är fullbokat och först efter visst parlamenterande säger att jo, ett bord för fyra kan nog ordnas kl 21. Krogen ligger på den lilla blindtarmen Tunnelgatan som blir Olof Palmes gata på andra sidan Sveavägen. En avkrok mitt i city. När jag kommer dit är det inte ens halvfullt i matsalen. Jag beställer en draja i väntan på lantisarna. Den kommer i ett martiniglas med en tandpetarspetsad oliv och lite citronzest. Oljig, citrusdoftande och kanske lite söt. När sällskapet har anlänt och hunnit beställa ett glas prosecco respektive en draja bestämmer vi oss för att ta den särskrivna avsmakningsmenyn. Om länkarna funkar kan ni se vad den innehöll här.
Carro tycker inte om doften från den umbriska chardonnay - Castello della Sala - som vi dricker till pilgrimsmusslorna men medger att den fungerar bra tillsammans med skaldjuren. Kvällens röda och det roligaste av den färgen jag stött på det här året förutom Yalumba Shiraz Viognier är en Montepulciano d'Abruzzo som heter San-Calisto. Bingo! Den här jästa druvmusten måste ha legat på amerikanska ekfat. En liknande vanilj har jag aldrig upplevt i europeiska viner med härkomst öster om Mallorca. Addera kokostoner, marsipan och vad jag i brist på bättre skulle vilja kalla italiensk fruktighet så har ni en approximation. Fylligt. Och det gör sig med de olika rätterna, osten möjligen undantagen. Däremot förstår jag inte varför det ska dekanteras genom ett filter ner i en karaff även om det ser trevligt ut. Till desserten dricker vi ett vin vars doft drar från passionsfrukt till durian. Jag gillar inte durian och följaktligen inte det här vinet. Jag hittar det inte på sajten men av kvittot kan jag se att det hette I capitelli och kostade 95 kr glaset. Sedan drack vi en traminerbaserad grappa också. Avsmakningsmenyn var bra även om de missade den varma chokladen som skulle ingå till efterrätten. Servicen var korrekt vänlig. Operablandningen övergick i pianobarsmuzak. Och några halvmeterlånga pepparkvarnar såg vi inte till.

Åts (redigerat av mig):
Grillade pilgrimsmusslor med en kräm på rostad paprika,
rödkål marinerad med balsamicovinägrett och rosmarinbröd
Färsk pasta fylld med ricottaost och svart tryffel, vilande på en ostfondue gjort på taleggio, och grön sparris.
Mörad oxfilé, serveras med grillade grönsaker och salsa verde.
Taleggio med akaciehonung och rostade pinjenötter.
Vaniljparfait med björnbär och andra frukter.

Dracks:
Castello della Sala Chardonnay (nr 12882) Umbrien (Marchesi Antinori)

San Calisto 2002 (nr 80822) Montepulciano d'Abruzzo (Valle Reale)
Capitelli 2002 (nr 2336) Venetien (Anselmi)

4 mars 2006

Ice Ice Baby

Förra lördagen skrev jag att Södermalmstidningen för en gångs skull tipsade om viner under hundralappen. I dagens tidning, nr 9 2006, är det återigen kostsamma druvjäsningar som behandlas av Björnstierne Antonsson. Eiswein eller isviner, som jag hädanefter kallar dem, skriver han om.
Isviner är företrädesvis tyska viner framställda av druvor som skördats först när temperaturen har gått ner till minus åtta grader. Druvorna måste sedan pressas frusna vilket ger en sockerstinn och trögflytande must. Efter jäsning och eventuell annan behandling har man ett isvin.
Det tyska vinmakeriet är kringgärdat av stränga regler. Druvorna får exempelvis inte förvaras i frys utan måste pressas omedelbart. Bland de klassade tyska kvalitetsvinerna (Qualitätswein mit Prädikat eller QmP) har Eiswein sedan 1982 ett eget Prädikat.

På andra platser i världen "fuskar" man med frysar eller kolsyreis för att få till det. På Gondolens vinbar serverade de för ett par år sedan ett viognierbaserat isvin från Ojai, kalifornien, USA, som var framställt med hjälp av konstgjord kyla. Det kan ha varit det här. Förutom från Tyskland och USA hittar man isvin i Österrike, Kanada och Sverige och säkerligen andra länder.
Riktigt isvin har jag bara druckit två gånger och det har varit intensiva upplevelser av honung och aprikoser, sötma och täthet båda gångerna. Jag tycker generellt att sötare viner passar bättre med ostar snarare än till desserter. Isvin kan naturligtvis också drickas som det är det vill säga utan något till.
Att isvinspriser är höga inser man lätt med tanke på den risk vinmakaren tar när han eller hon väntar ut väderleken. Att sedan snabbt kalla in den arbetskraft som krävs för att nattetid skörda och pressa när temperaturen är den rätta kan inte heller vara billigt. Därför avstår jag idag från att slentrianmässigt dissa "Vinum Forum" som spalten i gratistidningen heter. Däremot länkar jag gärna till vinerna och deras eventuella tillgänglighet hos det statliga monopolet.

Welschriesling Eiswein 1999 (nr 87554), Österrike 299 kr

2001 Blaxta Ice Wine, 325 kr, Sverige, - finns inte på bolaget längre.

Schloss Vollrads Riesling Eiswein 2002 (nr 88500) Rheingau (Schloss Vollrads), Tyskland 890 kr


(Mannen på bilden har inget med isviner att göra. Han hade en hit 1990 med Ice Ice Baby. Kanske inte hiphopvärldens starkaste text, avgör själva. Vill ni trots det veta mer om Rob Van Winkle, alias Vanilla Ice, kan ni klicka här.)

3 mars 2006

What Is This Thing Called Blog

Som bloggare behöver man inte bekymra sig om att rubriken ska ha täckning i texten. Som alla besökare förstår så anspelar rubriken i det här fallet på en sång av Cole Porter. Alla vettiga människor gillar Cole Porter och alla vettiga människor gillar Kevin Kline. Eftersom Sverige är ett för litet land för att kvalitet, med några få undantag, ska kunna ha en chans i det populistiskt puckade underhållningsbruset så kan du inte förvänta dig att filmen om Porters liv där Kline spelar huvudrollen, De-lovely, ska komma till en biograf nära dig. Du får helt enkelt hyra den och sedan se den i hemmets hägn. Snarast.

(Och för andra fredagen i rad saknas den naturliga övergången till mitt liv med vinet.)

Det är sportlov i huvudstaden. Familjebildare med fasta medelinkomster har packat in sig och de sina i farkoster och begett sig. Bortåt. Över Finska viken eller upp till fjällvidderna. Jag mejlar till några adresser jag hittat i min inkorg att Judit & Bertil har öppet som vanligt trots att matälskarna är i Finland. Tar mig till baren på Bergsunds strand och ser till min stora glädje att Andreas är tillbaka! Solbränd och fit efter treveckorstrip till Mexico. Får mess av vassa eggen som meddelar att han bangar. Beställer ett glas av Penfolds ekologiska blandning: shiraz, cabernet sauvignon och merlot. Det är från 2001 och karaktärsfullt. Björnbär, packad frukt och efter en stund i glaset även gummi i doften. Påtagliga tanniner. Faktiskt det bästa rödvin jag druckit där. Men frågan kvarstår, ska jag sitta vid bardisken i två timmar och låtsasengagera mig i Svenskans näringslivsbilaga? Nej. Louise kommer efter en stund. Sedan ansluter Viveca. Vi pratar. Det blir bara två små glas vin i kväll. Sedan tar vi oss till Hanoi bar i änden av Birger Jarlsgatan. Vårrullar och dumplings. Öl. Vietnamesiskt kaffe med kondenserad mjölk. Maten var bättre i våras. Nu ska jag sova.

2 mars 2006

Vin i litteraturen. Del IV.

Jag höjer ribban. Förutom författare och boktitel måste ni även ange namnet på den sjukdom som har en viktig roll i berättelsen:
"Den typ av fiskgryta som han lagar kräver ett robust lantvin - rött, inte vitt. Grammaticus lät honom stifta bekantskap med en Tautavel, Côtes du Roussillon Villages och Henry har låtit det få bli husets vin - utsökt, och mindre än femtio pund lådan. Att korka upp flaskor flera timmar innan vinet ska drickas är en form av magiskt tänkande; ytan som exponeras för luften är så liten att det omöjligt kan göra någon märkbar skillnad. Däremot vill han att flaskorna ska bli varmare, och han bär in dem i köket och ställer bredvid spisen."
En av mina större läsupplevelser från i fjol, för övrigt.
Vet inte vilket pris jag törs utlova den här gången. I fredags brände jag en ansenlig del av lönen på bubbel vid prisutdelningen och det känns därför som jag har mer månad än deg kvar till nästa utbetalning.

1 mars 2006

Jan Myrdals syn på vinet del 2.

Jag lovade ju att recensera "Jan Myrdal: Om vin" för några veckor sedan. Och för att föregripa eventuella angrepp från Gudmundson: jag recenserar inte den politiska människan Jan Myrdal, jag recenserar Myrdal som vinförfattare.
Boken som kom ut 1999 är en sammanställning av Myrdals vinkrönikor från "Vår bostad". Krönike- eller kåserisamlingar har ju den fördelen att man hinner läsa något till slut innan man somnar. Nackdelen är att blir texterna blir korta, med liten möjlighet till fördjupning. Myrdal som har encyklopediska kunskaper om historia och konst skulle säkert kunna fördjupa sig mer om textutrymmet medgav. Nu får man en del kulturhistoria på köpet. Ett annat problem med den här sortens sammanställningar är att krönikorna är tidsbundna och därför snabbt blir inaktuella. Det gäller dock inte merparten av texterna i "Jan Myrdal: Om vin." Utgångspunkten i flera av krönikorna är de resor han och Gun Kessle företagit. Det handlar mest om resor i Europa och följdaktligen om europeiska viner. Frankrike, Tyskland, Schweiz och Österrike är länder de reser och dricker i. Myrdal blir aldrig aldrig varken överdrivet vördnadsfull eller Steffo Törnquistskt pompös inför undren i flaskorna. Han har en på en gång sakligt och innerligt förhållande till druvmusten. Han är inte dogmatisk men tonfallet kan vara lite, ska vi säga, förnumstigt ibland. Om det finns ett budskap tycks det vara att man ska dricka det man tycker om och äta det man tycker passar till. Och att vid festligare tillfällen kanske lägga lite mer slantar på flaskan. Helt riktigt. Myrdal verkar inte anse att det finns något rätt eller fel vad gäller vin, utom att man ska respektera lokala seder och inte dricka sig berusad alltför ofta. Man hittar inga färgbilder i boken men det finns vinjett-illustrationer av Gun Kessle föreställande nakna kvinnor. Boken som helhet är dock fjärran allt vad "vinpornografi" heter. Varken en vingård eller druvklase i bild. Jag tycker att den är läsvärd. Som Jan Myrdal skriver om vin skriver bara Jan Myrdal.

Och; han har fullkomligt rätt i att gewurztraminer inte är en vardagsdruva.