BOHEMIA by Mancini

Det finns flera skäl att undvika svenska italienare. Det obligatoriska operapotpurriet som ljuder ur högtalarna. De halvmeterlånga pepparkvarnarna. Den ibland lite sirliga servicen.
BOHEMIA by Mancini är ett undantag. Maten är genomgående vällagad. Fint handlag med råvarorna och understundom intensiva smaker. Eftersom menyn varken känns experimentell eller vågad är det här en bra representationskrog.
Jag spolar tillbaka. Johan - som jag tidigare kallade världsmästaren - och hans sambo Carro skulle komma till stan. De ville gå på restaurang. Eftersom alla stockholmare med viss inkomst i innerstan ska konsumera samma saker samtidigt försökte jag boka bord på den hyllade Esperanto. Det gick naturligtvis inte. Så kom jag på att ett par kollegor hade besökt BOHEMIA och var lyriska.
Det är lite märkligt att den som svarar i telefonen på BOHEMIA påstår att det är fullbokat och först efter visst parlamenterande säger att jo, ett bord för fyra kan nog ordnas kl 21. Krogen ligger på den lilla blindtarmen Tunnelgatan som blir Olof Palmes gata på andra sidan Sveavägen. En avkrok mitt i city. När jag kommer dit är det inte ens halvfullt i matsalen. Jag beställer en draja i väntan på lantisarna. Den kommer i ett martiniglas med en tandpetarspetsad oliv och lite citronzest. Oljig, citrusdoftande och kanske lite söt. När sällskapet har anlänt och hunnit beställa ett glas prosecco respektive en draja bestämmer vi oss för att ta den särskrivna avsmakningsmenyn. Om länkarna funkar kan ni se vad den innehöll här.
Carro tycker inte om doften från den umbriska chardonnay - Castello della Sala - som vi dricker till pilgrimsmusslorna men medger att den fungerar bra tillsammans med skaldjuren. Kvällens röda och det roligaste av den färgen jag stött på det här året förutom Yalumba Shiraz Viognier är en Montepulciano d'Abruzzo som heter San-Calisto. Bingo! Den här jästa druvmusten måste ha legat på amerikanska ekfat. En liknande vanilj har jag aldrig upplevt i europeiska viner med härkomst öster om Mallorca. Addera kokostoner, marsipan och vad jag i brist på bättre skulle vilja kalla italiensk fruktighet så har ni en approximation. Fylligt. Och det gör sig med de olika rätterna, osten möjligen undantagen. Däremot förstår jag inte varför det ska dekanteras genom ett filter ner i en karaff även om det ser trevligt ut. Till desserten dricker vi ett vin vars doft drar från passionsfrukt till durian. Jag gillar inte durian och följaktligen inte det här vinet. Jag hittar det inte på sajten men av kvittot kan jag se att det hette I capitelli och kostade 95 kr glaset. Sedan drack vi en traminerbaserad grappa också. Avsmakningsmenyn var bra även om de missade den varma chokladen som skulle ingå till efterrätten. Servicen var korrekt vänlig. Operablandningen övergick i pianobarsmuzak. Och några halvmeterlånga pepparkvarnar såg vi inte till.

Åts (redigerat av mig):
Grillade pilgrimsmusslor med en kräm på rostad paprika,
rödkål marinerad med balsamicovinägrett och rosmarinbröd
Färsk pasta fylld med ricottaost och svart tryffel, vilande på en ostfondue gjort på taleggio, och grön sparris.
Mörad oxfilé, serveras med grillade grönsaker och salsa verde.
Taleggio med akaciehonung och rostade pinjenötter.
Vaniljparfait med björnbär och andra frukter.

Dracks:
Castello della Sala Chardonnay (nr 12882) Umbrien (Marchesi Antinori)
San Calisto 2002 (nr 80822) Montepulciano d'Abruzzo (Valle Reale)
Capitelli 2002 (nr 2336) Venetien (Anselmi)