För drygt femton år sedan anfölls Kuwait av Irak. Västerländska styrkor var inte sena att besvara anfallet. Kriget innebar att BBC av säkerhetspolitiska skäl bannlyste musiktitlar som kunde associeras till något krigiskt. Massive Attack var tvungna att döpa om sig till Massive, rätt och slätt. Det är i dagarna 15 år sedan 3D:s, Mushrooms och Grant Marshalls fullängdare "Blue Lines" släpptes. Det var en av de första kompaktskivorna jag köpte. Gränsen i konsumentbeteende mellan vinyliga 12-tummare och de mer behändiga digitala skivorna går någonstans där vid 1990/1991. Jag köpte den samma dag som den släpptes på Musikörat i Uppsala. Skivbutiken låg då på Sysslomansgatan. Germund Stenhag som proddar musik på P3 stod bakom disken. Eftersom jag hade läst att alla musikrecensenter tyckte att det var en bra skiva var jag tvungen att köpa den. På samma sätt som jag hade köpt Talking Heads' "Fear of Music" elva år tidigare. Patetiskt, osjälvständigt beteende. Jag tyckte att det var en svår skiva. Förutom "Unfinished Sympathy" och "Safe From Harm" var det få låtar som satt direkt. Men den har vunnit med tiden. Och när min Ipod slumpade fram låtar på väg hem från Judit & Bertil kom det ett spår från Blue Lines som tvingade mig att skriva om dem. Det är 2006 nu. Av den ursprungliga trion lär endast Robert del Naja (3D) vara kvar. Och det finns en greatest för alla er som inte orkar köpa originalen. Men spring och köp den då! Eller ladda ner den! Eller kolla in senaste videon!
Jag har som vanligt hängt i "horan" som Hornstull kallas av Jane Magnusson (och några till). Och druckit Gallo-associerade Rancho Zabachos Dancing Bull. Ett vin som smakar Red Bull och Juicy Fruit och blivit mer än lovligt, som det heter. Saknat hon som aldrig läser min blogg. Och kommit hem och läst engagerade texter av folk som har övertygelser. Jag har ju patetiskt nog bara två: jorden är äldre än 10 000 år och dödstraff är inte en bra idé. Och ett tjog till minst, om jag tänker efter...
PS. Fick sent omsider besök av min bror som bor i den europeiska gemenskapens hjärta. Det var skäl att öppna en flaska El Coto. Föredömligt franskrostad. Nada vanilj. DS.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar