30 januari 2006

Det är i The New Yorker man läser det

Den bästa vinartikeln jag läste i förfjol var signerad Adam Gopnik och stod att läsa i The New Yorker. Den handlade bland annat om olika sätt att bedöma viner. Om att tillämpa ett universellt, kvantitativt Parkerskt sätt kontra ett perspektiv som tar historien och platsen i beaktande. Och hur man pratar om vin och vad det betyder för upplevelsen.
Det var Johan Swanljung - en av Matälskarna - som mejlade den. Tack! Nu har han mejlat en annan från The New Yorker som också verkar intressant. Jag har inte hunnit läsa den än.

Ni får länkarna här:

Gopnik

Trillin



Omslaget är från 29/3 1976 dvs nästan 30 år.

Crazy

Vem var det som började? Vem gjorde vad och vem kallade någon för något riktigt fult? Jag vet inte. Det kan istället medialt och politiskt insatta bloggare gärna reflektera över vilket görs bland annat här och här.
Mitt tips till politiker är att undvika ställen som heter något med "Crazy". Minns bara Kristianstad-gänget som för drygt elva år sedan hamnade på en väldigt "rökig" nattklubb i navet av Bryssel och skandalen som följde på det. Den klubben hette ju "Crazy Love".
Nej, fler politiker borde gå till vinbarer eller andra stillsamma näringsställen.
"Crazy" är för övrigt ett ondskefullt epitet. Tänk bara på "Crazy Frog" som nästan plågat livet ur radiolyssnare, F&S-besökare och folk som vistats i kommersiella lokaler det senaste året medan upphovsmannen dragit in tokdeg. Eller den dysfunktionella familjen i Lorry med sina fiskargubbetavlor, tacos och småpengar som kastades på golvet.
Nu kan jag ju inte skriva om något som inte har anknytning till vin så här kommer en länk till en bloggare som kallar sig "Mithrandir" och tydligen tog med sig sin syster på en vinresa i Oregon en dag i augusti i fjol. En resa som tydligen var lite tokig eftersom han kallar den "Crazy Wine Tour". Vad tokeriet består i är inte helt lätt att se. Att de bara kom till tre av fem planerade vingårdar kanske var lite tokigt. Eller att vinet doftade petroleum.
I Frankrike finns något som kallas vin fou och det betyder tokigt vin. Jag har aldrig druckit det men blir lite sugen när jag med min komvuxfranska stapplar mig igenom den här beskrivningen:

"LE VIN FOU :
Le VIN FOU est élaboré à partir de vins francs de goût issus des meilleurs cépages, choisis pour leur très bonne capacité à la prise de mousse. La durée de seconde fermentation est au minimum de 6 mois à 15 - 20 °C. Avec ou sans fermentation malolactique terminée en fonction de l'équilibre du vin. Comme tous les vins effervescents, le VIN FOU Champêtre est à apprécier jeune, dans toute sa fraîcheur. Vous pouvez toutefois le conserver quelques mois en cave, dans un endroit frais. Dans tous les cas, à servir bien frais, voir frappé. Le BLANC BRUT est l'apéritif par excellence, il peut aussi accompagner tout un repas, ou se marier aux desserts. Le BLANC 1/2 SEC est excellent avec les pâtisseries, mignardises, brioches ou salades de fruits. Le VIN FOU est une production exclusive des CAVES HENRI MAIRE, vigneron à Arbois. C'est une marque déposée. Pour plus de renseignements ou commandes conctater les Etablissements HENRI MAIRE - 39600 Arbois - France."

Britt Karlsson som bor i Frankrike har säkert druckit det. Skulle vara kul att höra vad hon tycker.

29 januari 2006

Ovanans makt

Att bryta ovanor är inte lätt. Jag har varit nikotinist. Efter att vid alldeles för hög ålder börjat röka växlade jag om till snus och höll sedan i 12 år på att börja och sluta omväxlande. Det var aldrig särskilt svårt att sluta. Däremot var det svårt att inte börja. Jag kan nog feströka, tänkte jag och så åkte jag dit. Eller så träffade jag under en tid någon som rökte och hakade på. När rökning blev för äckligt gick jag över till snus. Så - pang bom - slutade jag en dag för fem år sedan och har aldrig haft ett återfall. Det tog tre veckor för mig att bli av med den fysiska abstinensen. Under abstinensperioden var jag stingslig och dum i huvudet. Tillbringade en vecka med världsmästaren - innan han var det - på Island och kände för första gången sedan jag brukade slåss med min yngre bror hur impulsen att ge mitt ressällskap, som hade ovanan att säga retfulla saker, en smocka var allt svårare att stå emot. Men det kom aldrig till något handgemäng, tack och lov.
Min nuvarande ovana är mitt alltmer förutsägbara sätt att blogga. Ikväll hade jag tänkt skriva något om den McPherson Shiraz som jag drack till de marinerade kycklingbenen hemma hos Å och J men eftersom det bara skulle bli något svepande om charkuterier, körsbär och vanilj som seriöst vinintresserade människor skulle irritera sig på tänkte jag avstå från det. Och istället fundera på hur jag ska skriva i fortsättningen. Ska jag bli mer detaljerad typ: "Färgen är blåröd, i doften som är medelstor finns eukalyptus, gummi, svarta vinbär och en mintighet. Smaken är fyllig, inslag av röda bär och vanilj, alkohol och syra balanserade. Där finns försiktiga tanniner och en medellång avslutning. Kan drickas nu men vinner på ett par års lagring" Observera att det bara var ett hypotetiskt exempel. McPherson Shiraz smakar inte så. Men är det verkligen på det sättet jag ska skriva? Det finns ju så många andra som gör det bättre.
Så hur ska jag skriva och vad ska jag skriva om? Att Sverige fick stryk av Finland i dagens bandy-VM-match i Eskilstuna har ju inte direkt med vin att göra. Eller att vi åkte långfärdsskridskor i ett soligt och nästan vindstilla Fjällnora under eftermiddagen. Att jag fick mess av M som undrade om jag ville haka till Akkurat. Nej, det kanske inte heller skulle bli så bra. En möjlig inriktning vore att fortsätta på några teman som jag använt tidigare. Jag skulle kunna skriva mer om insekten vinlusen och dess plats i livets träd. "Första gången" är ett annat möjligt tema. Liksom vin i litteraturen. Och att följa upp bättre. Om jag skriver att det ska bli spännande att se hur ett vin matchar maten måste jag ju skriva om det sedan. Och, eftersom ni vill veta, gårdagens vin var gott. Grytan var god. Vi pratade om annat och fördjupade oss inte i någon diskussion om huruvida de passade ihop. Jag tror fortfarande att en halvtorr riesling hade varit bättre.
Men frågan kvarstår: hur ska jag skriva och vad ska jag skriva om i fortsättningen?
Jag måste tänka på saken.

28 januari 2006

Amerikanskt i betydelsen stort, generöst och bullrigt

Så beskrev Håkan Larsson den KRAV- och utmärkta chardonnay från Kalifornien som heter Bonterra, kostar 129 kr och har nummer 16632 när jag och A bevistade hans "Bli vinkännare på 40 minuter" på Vin & Sprithistoriska museet för tre år sedan. Tillverkare av vinet är Fetzer som även gör viognier, cabernet sauvignon och zinfandel.
Nu rekommenderade personalen på Systembolaget i Söderhallarna samma vin till min blivande lammgryta. Om ett par timmar kommer Erik och Josefin med två barn hit. Hur vinet matchar maten blir spännande att se.

Det blir initialer trots allt!

Okej, jag fortsätter med initialer. En tvärvändning så typisk för mig. Att rara H skulle argumentera för initialerna räckte tydligen för att jag skulle ändra mig. Nu får L tycka vad L vill!
Hastar snart iväg till Systembolaget för att inhandla vinet till kvällens kryddiga lammgryta med kardemumma, kokos och aprikosbemängt basmatiris. Jag tippar att de rekommenderar en halvtorr riesling. Någon däremot?

Ett vin som doftar Red Bull


Det var jag, Leia, Jed och Melchior. Vi hade suttit och stått vid bardisken på Judit & Bertil hela kvällen och började bli hungriga. Gick hem till Leias och Jeds lägenhet. Jed lagade med hjälp av Melchior snabbt till en flankstek, jordärtsskockor och en sallad med sesamfrön och en syrlig yoghurtbaserad dressing. I köket snurrade "Everything must go" med Steely Dan. I matsalen, "Diamond Dogs" med David Bowie. Mixen gjorde att det inte gick att vistas i serveringsgången med förståndet i behåll. Leia och jag tog några fumliga danssteg på matsalsgolvet medan matlagningen fortgick. Vid bordet korkade Melchior upp en flaska Vinus. Det blev alltså vitt vin till rött kött för det fanns inga röda flaskor hemma. Vinus är ett udda vin. Det doftar nämligen lite Red Bull-aktigt så jag borde inte gilla det. Snarare borde jag avsky det. Red Bull är nämligen en av de mest avskyvärda drycker som kan köpas. Jag har väldigt svårt att ens vistas i närheten av en öppen Red Bull-burk. Har smakat drycken en gång och gör det aldrig igen.
(Det har funnits misstankar om att Red Bull kan orsaka dödsfall när den blandas med alkohol till följd av njurskador. Men det är omtvistat. Drycken är förbjuden i Danmark och Norge)
Tillbaka till Vinus med den märkliga doften. Det är ett riktigt trevligt vin. Kanske är det jästigheten i kombination med juicyfuitigheten som ger den där Red Bull-aktigheten. Det blev bra tillsammans med maten som trots det röda köttet hade en väldigt "ljus" karaktär. Kanske skulle en pinot noir från Nya Zeeland fungerat snäppet bättre. Efter någon timme gick sedan jag och Melchior tillbaka till Judit & Bertil där vi satt en stund över ett par Ramlösaflaskor. Tog en vända förbi Street som liksom Sjöhästen hade stängt. Det var dags att ta sig hem.

PS. Hur bra blev det med pseudonymer i stället för bokstäver egentligen? DS.

27 januari 2006

Nu är det slut med initialerna!

Jag som egentligen heter Daniel har bestämt mig för att sluta med initialerna när jag skriver om bekanta i min blogg. Som vanligt har jag hängt på Judit och Bertil och druckit amerikanskt halvtaskigt vitt vin. Istället för A, L, J eller M kommer alla att heta Yoda, Bobba Fett och Galadriel eller nå't i mina blogg-inlägg framöver. Det är patetiskt att tro att folk ska kunna behålla sin anonymitet när alla vet ändå vem jag är och vilka jag träffar. Initialer är från och med nu lika fel som "H" i På Stan-krönikor eller uttrycken "ädla drycker" eller "rara droppar" i vinartiklar. Ibland är det ju trots allt så att det enda man vill bli är full.

26 januari 2006

Ska vi ha kvar Systembolaget eller inte?


Det finns en seriös blogg som diskuterar det här. Jag kom att tänka på det under ett besök hos en kund. Vid fikabordet kastades en ny idé fram: "Låt oss ha tre systembolag som konkurrerar med varandra". Eftersom jag är säljare har jag inga åsikter hos kunder annat än att de ska köpa av mig. Jag sitter där, ler och tänker tyst. En annan person sa: "Men då får man inte upp volymerna så att man kan pressa priserna som Systembolaget gör idag". Jag kan inte säga att diskussionen kom särskilt mycket längre. Det framgick inte om de här bolagen skulle vara statliga eller offentliga.
Men det kanske stämmer vad priserna anbelangar. Jag vet inte vad jag tycker i frågan. Ska vi ha statligt subventionerat findrickande? För det är konsekvensen av att flaskorna inte blir marknadsprissatta. Det har gjorts en del jämförelser av vad man får betala för exempelvis en finare Chianti Classico, Ribera del Duero eller Bordeaux på plats och på Systembolaget. Och det är oftast billigare här i Sverige.
Om man betalar mer än 79 kronor för en pava och ber bolagspersonalen om tips är det väldigt svårt att råka ut för skräpvin. Man måste gå ner till Castillo los Gredos eller vad det heter för att det ska vända sig redan i gommen. Eller gå till fulkrogen för att bli riktigt blåst. Ett ganska omoget argument för mer konkurrens är att det skulle säljas mer skräp vilket skulle få mig att klaga och gnälla mer. Och det gillar jag. Men vad tycker ni egentligen?


Bilden är "Anitras dans" av Edvard Munch från 1913. Anitra är en rollfigur i "Peer Gynt" av Henrik Ibsen, om ni nu inte visste det. Jag har för mig att VD:n för Systembolaget har fått sitt förnamn därifrån.


PS. Läs gärna Kåre Halldén gästbloggande hos Matälskaren om varför man ska dricka champagne. Kunde inte ha sagt det bättre själv. DS

25 januari 2006

Blå dörren

Vi skulle ha träffats på Gondolens vinbar men det är löneonsdag och fullt med folk därinne så jag föreslår en promenad någonstans. Det blir Blå dörren som ligger vid Södermalmstorg. Krogens affärsidé är att alla ska känna sig hemma. Det kan vara firman som avslutar kick-offen där, det kan vara teaterpaketsfestare som har några timmar kvar innan Flexibussitets-transporten ska köra dem hem till Härnösand. Det kan vara jag.
För att skriva om krogar borde man ha något slags kompetens i inredningsarkitektur. Det har jag inte. Jag gissar på att lamporna på bardisken är något slags 1920-tal. Det finns lite jugend eller art noveau-prägel på en del detaljer tror jag. Pelarna som bär upp valven är klädda med något säkerligen ekologiskt inkorrekt träslag. Valven är nikotingula. Men det är naturligtvis rökfritt. På väggen vid ingången sitter gamla tidningsklipp. Hyllor i bortre fonden bär gamla destillationsapparater eller brandsprutor i koppar. Vad vet jag? Vid barborden som vetter mot Södermalmstorg sitter två tjejer när de inte är ute och röker. Vilket de gör nästan hela tiden.
Vi sitter vid de blåvitrutiga dukarna. Jag har snabbätit ett äpple på vägen mot Slussen men är fortfarande rejält hungrig. M åt hemma. Vi skannar vinlistan och bestämmer att det ska bli vitt. Närmare bestämt McPhersons Murray Darling Chardonnay 2004. Till det väljer jag en kummelfilé på raggmunkar med något slags majonnäs-galore till. Och en obligatorisk dillkvist. Det finns också ett gäng källarsmakande champinjoner i ett hörn av tallriken. Innan varmrätten kommer in har en korg med knäcke och något vetemjölsbaserat, alltför kompakt bageribakat formbröd tillsammans med ett paprikasmakande smör serverats. Trist. Det tar en evinnerlig tid för mig att sätta i mig kummeln. Den är bara alltför torr. Raggmunkarna är OK men majonnäsen kunde de ha exporterat. Vinet då? Jo, det är pålitligt och har den enligt L så typiska chardonnay-karaktären. Det vill säga att om man försiktigt låter det gurgla runt så smakar det magsaft. Jag kan inte riktigt hålla med etikettmakarna om de persikor och tropiska frukter som ska anas i doften. En hel del citronsyra i smaken finns det. Inte överekat.
Blå dörren är nog sponsrad av svenska musikförläggare. Hur ska man annars förklara att de i tur och ordning spelar Ulf Lundells 80-talsorgie "Det goda livet", Marie Fredrikssons kvartersstörtare "Efter stormen" - även den från 1987 - och Anders Hillborgs och Eva Dahlgrens pretto-oeuvre "Jag vill se min älskade komma från det vilda"?

Som jag tidigare har skrivit så är det ju viktigare vem som sitter vid bordet än vad som står på det. Och M är inget tråkigt bordssällskap. Vi pratar bland annat om den aktuella Dramatenuppsättningen av Shakespeares "Lika för lika", alkoholmissbruk, Michel Houellebecq och Haruki Murakami. Den sistnämnda är enligt M en stor författare som Sverige inte har förstått än. Ska bli intressant att läsa. Sedan skyndar M till t-banan. Jag sitter kvar och dricker upp det som finns kvar i flaskan. Vandrar hem över Götgatspuckeln och passerar alla näringsställen som serverar avslagen stor stark. Snöflingorna är stora som Ipod-lurar. Jag har inga planer på att gå in på Kvarnen. Det är bara raka vägen hem som gäller.

Ni som har slantar över

Här kan ni läsa hur ni ska investera i viner. Nu när börsen är skakig kanske det kan vara ett alternativ. För mig är det inte att tänka på när boendekostnaden är som den är. Eftersom jag aldrig - undantag finns - har lyckats lagra viner en längre tid har jag inte kunnat bli rik, annat än på upplevelser, av dem.

23 januari 2006

Nu är Munskänkarnas vårprogram spikat

Om man vill lära sig grunderna i vinprovning, få tillfälle att bland annat dricka monstershirazer eller bara prova viner under ordnade former, ska man gå med i Munskänkarna. Jag har varit medlem i två år och genomfört ett-betygskursen och druvditon. Båda har ägt rum i Stockholms vinkällare på Döbelnsgatan som är en perfekt miljö för vinprovning eftersom det är under jord och tyst. Risken att man ska störas av buller eller synintryck är minimal. De kursledare jag har haft har varit noggranna och kunniga. Att vara enskild medlem kostar 330 kr per år medan par av någon för mig outgrundlig anledning betalar mindre per skalle. (Som om enpersonshushåll eller enastående föräldrar inte är tillräckligt diskriminerade. Läs gärna den här apropå det.)
Man får tidningen Munskänken där man kan läsa recensioner av bolagets månadssläpp och artiklar om exempelvis vindistrikt och vintillverkning. Därtill får man tidningen Aperitif som erbjöd intressant läsning när Magnus Waern testade månadsnyheterna. Sedan han bytte jobb saknar publikationen regelbundna vintester. Nu är det mer av en branschtidning med mingelbilder och nyheter från vin-, sprit- och chokladbranschen. Det finns alltid whiskyartiklar för den som är intresserad. Och cigarettannonser (!).

Medlemmar i Munskänkarnas Stockholmssektion kan i vår bland annat prova följande:
* Bourgogne
* Grenache
* Mosel
* Spanska Ultras

Om ni vill veta mer ska ni bli medlemmar.

Bilden föreställer en så kallad tastevin. En i vinprovningssammanhang ganska värdelös, om än dekorativ, pryl.

22 januari 2006

Helt onödig (des)information

Jag tipsar ju om lite andra bloggar där till vänster. Det finns flera läsvärda bloggar som jag inte tipsar om så urvalet är helt godtyckligt. Det finns ett inslag av bloggetikett i att jag tipsar om bloggar vilkas upphovsmän och -kvinnor jag träffat i det riktiga livet. Som ett slags artighet.

Nu är det söndag. En bättre söndag än förra. Det var snögnister på Årstaviken idag. Solen lyste och det blå himmelsljuset spreds vida kring. Alla Södermalmsbor var ute och promenerade där. Några längs, andra på vattnet.

Jag orkade inte laga mat så ikväll åt jag några tortellini från Rana som var fyllda med kött. De var ganska intetsägande. Smakade just inte mycket. Till efterätt hade jag finncrisp med Saint Agur och jag hade hoppats på lite kråkbärssylt. Men den hade möglat så det var bara att slänga. Jag drack lite Masi som hade blivit kvar från ett tidigare tillfälle. Så jag är lätt slattslirig nu när jag skriver.
När man blog-cruisar hittar man förvånansvärt många bloggare som skriver vilket stjärntecken de är födda i. Det är för sorgligt. Astrologi har ingen vetenskaplig bäring. Det har vid flera tillfällen visats - ofta med tester som astrologer i förväg har godkänt - att astrologi är humbug. Så alla bloggande systrar och bröder, ta bort den informationen från era "about me" är ni snälla. Det finns en massa mumbo jumbo i vinvärlden också. Vinmakare som bekänner sig till den ena irrläran värre än den andra. Så länge de gör bra viner och inte är evangeliska kan man ju kanske fördra det.

Om ett ord

När jag tittade i kristallkulan för att se vad som skulle hända i år såg jag att ett ord skulle försvinna ur det kollektiva ordförrådet. Ordet - som alltså inte längre kan skrivas - betydde faktiskt ursprungligen tönt, men kom i efterhand, åtminstone i vissa kretsar, att betyda någon som var ordentligt insnöad på ett ämnesområde. När det användes i den senare bemärkelsen kunde det röra sig om en socialt väloljad varelse med ett passionerat, av många säkert ansett som överdrivet, intresse för något. Jag såg fel i kristallkulan. Ordet används fortfarande och jag avskyr det. I veckan hörde jag Kjell Eriksson i radio Stockholms "Långlunch" använda det. Och nu har en journalist på den mest prenumererade dagstidningen skrivit en artikel som går ut på att personer som får den där oskrivbara etiketten börjar bli populära. Han ser flera tidstecken på att "de där" håller på att ta revansch. Det är bara det att artikeln kommer typ fem år försent. Vad han beskriver har ju pågått en tid. Det var ju ett tag sedan bilden på en tidig styrelse för det Seattle-baserade mjukvaruföretaget cirkulerade på nätet. Det fnissades åt styrelsemedlemmarnas glasögon, frisyrer och klädsel. Och man kunde tänka att, ja men nog tusan blev de framgångsrika och populära trots att de var "såna där".
(Att DN först nu har fått upp ett finger i luften och känner vinddraget från något som länge sedan mojnat är inget nytt. När ett av åttiotalets mer populära uttryck, "kult", började tappa lyskraft skrev Arne Ruth - tror jag att det var - en artikel i kulturbilagan om det. Även det ett par år försent.)
I opposition mot den först nämnda DN-artikeln har en bloggare som heter Staffan skrivit om sin syn på fenomenet. Enligt honom blir folk "utanförskapade" till det där oskrivbara av andra. Dessa varelser väljer inte sin kategori. Det kanske inte är en helt överraskande tanke. Vi definierar, kategoriserar och utdefinierar gärna olika grupper. Det tycks vara en mänsklig - om än inte särskilt önskvärd - egenskap. Om jag förstår Staffan rätt så likställer han dessa oskrivbara med losers eller "omegadjur" - i motsats till alfahannar - för att tala med den franska samtidslitteraturens tjatgubbe och one hit wonder Michel Houellebcq. Personer med sociala fobier, udda klädsel, lustiga glasögon eller frisyrer, ja sådana som löper risk att mobbas som barn är sådana.
Arvidsson har en mer optimistisk syn och tycker att anammandet av typiska töntattribut bland framgångsrika är ett tecken på de oskrivbaras statushöjning. För honom är "de där" överbegåvade brillos vilkas intressen numera är kommersiella succéer.
Nu har jag skrivit ganska långt utan att så mycket som andas vin . Jag har ju till exempel inte skrivit malolaktisk fermentation, ni vet den där processen vid vintillverkningen som omvandlar den hårda äppelsyran till den mjukare mjölksyran, och vet faktiskt inte vart jag vill komma egentligen med den här texten om ordet som jag skyr. Jo, möjligen att de bland män tävlas i många sammanhang. Det räcker inte med att vara intresserad av fåglar, man måste ha sett minst trehundra. Det är inte heller tillräckligt för vissa vinintresserade att i Bordeaux-sammanhang berätta att man har smakat en hygglig Côtes de Bourg, man måste har druckit en första cru från Pauillac och så vidare. Det är väldigt tröttsamt och har avskräckt mig från att umgås alltför mycket med män som har samma intressen som jag. Har det något med de oskrivbaras kategori att göra? För töntar tävlar väl inte heller? Jag vet inte och jag börjar bli för trött för att få någon stringens i det här resonemanget. Är en "sån där" främst en aficionado, ett socialt miffo, ett mobboffer eller en kombination?
Kan vi inte bara lägga ner diskussionen, låta folk få vara som de är och istället hålla toleransens flagga högt. Motarbeta mobbning och utanförskapande i alla sammanhang. Och om man nu nödvändigt ska vara tokintresserad av något så behöver man inte trampa på de som vet lite mindre. Vilket jag tyvärr ofta gör. Det är ju för övrigt trendigt att vara snäll i år. Nu har jag varit så till intet förpliktigande politiskt konvergent att jag nästan kräks.
För övrigt innehöll DN-artikeln även det just nu flitigt använda ordet "ikon". Som jag blir lite sömnig av.
Ikväll drack vi ett vin från Cotes du Rousillon Villages, Les Cabrettes 2004 till maten. Sedan såg vi King Kong på Rival. Och nu ska jag sova.

21 januari 2006

Det var faktiskt inte så tokigt

Jag vill moderera mitt förra inlägg lite. Man kan ju få för sig att jag hade tråkigt. Så var inte fallet. J & B är ett superställe. Bara vinet och maten smög sig lite. Men det fixar sig nog på sikt.
För övrigt skriver Björnstierne Antonsson om naturligt söta viner i dagens Södermalmsnytt. Och det är ju alltid trevligt att läsa om. Nu måste jag till bolaget och köpa vin att ha till och i kvällens gryta.

Samma tristess

På fredagar brukar jag gå till Judit & Bertil om ni inte har fattat det. Det brukar bli några glas från deras vinlista som jag börjar kunna rätt bra vid det här laget. Igår drack jag en oxiderad pinot gris, Dancing bull, Villa Cafaggio och Bainsway shiraz/mouvèdre. Den sista på rekommendation av den sydafrikafrälsta bartendern. Den dracks till en oxfilé med potatiskaka. Förutom att jag tycker att oxfilé är ganska trist kött, var potatiskakan torr och såsen hade fått för många stänk tryffelolja. Gårdagens meny såg överhuvudtaget tråkig ut. Det bästa i matväg var oliverna som L hade med sig hemifrån. Jag kommer att fortsätta gå till J & B men jag tycker att de ska ha lite mer rotation på vinerna. Sen tycker jag att de ska sätta upp lite fler speglar så att man kan se hur snygg man blir efter några glas.

20 januari 2006

Firandet del II

W fyller åtta och vi ska fira hos grekturken Aspentos i Uppsala. Det är lite oklart vilken nationalitet stället har eftersom det finns både grekiska och turkiska maträtter på menyn. Att googla "Aspentos" ger ingen lösning på problemet, men det spelar kanske inte någon roll. N, niomånaderspojken, som är på strålande humör bankar i bordet med handflatorna. Han äter vitt bröd och gurka.
W beställer alltid samma rätt: chicken bits och Sprite.
Vi andra beställer tsatsiki, kalamataoliver och bröd. Samt en flaska rött. Krogen erbjuder minst sex röda: ett turkiskt (jag vågar inte chansa), ett grekiskt (är orolig för defekter), ett spanskt som jag har druckit förr, ett franskt och ett bellmanskt, nej förlåt, två australiensiska. De sistnämnda är pålitliga trotjänare från Penfolds. Prisvärda och goda safter som dricks överallt och hela tiden. Det franska, Laurent Miquel Syrah Grenache 2004, har jag däremot inte stött på tidigare. Det är ett lantvin närmare bestämt ett vin de pays d'Oc. Och som sådant ett av dem som bidrar till tillväxten i det segmentet. Vad ska man säga om det då? En oborstad, lite kartig fruktighet, hög syra, lite fruktsötma och tanniner som sitter som en katts tunga mot gomen. Det är med andra ord toksträvt. Och kort. Jag noterade inte vilka varmrätter de andra beställde. Min heter ali nazik och är några kolgrillade lammfärsbiffar som serveras på en aubergineröra som innehåller yoghurt. Jag hade hellre sett att det hade varit mer "ren" aubergineröra. (När jag senare kollar upp just den rätten visar det sig att matälskaren har skrivit om den och att det ska vara yoghurt i den. Jag hade nog öd:at lite på tzatziki innan.) Därtill ett spett med lök, grön (huga!) paprika, en halv champinjon och rödlök. Tabboulen är bra. Och vinet passar till den här lite rustika maten från östra medelhavet. Vi firar nog också att J äntligen har fått sitt körkort. Han står för kalaset. Tack!

Firandet del I

Det var en gång ett litet företag som ingick i ett större företag. Det lilla företaget hade gjort bra i från sig. Överträffat budgeten. Det stora företaget berömde det lilla företaget. Den verkställande direktören i det lilla företaget stod vid ett litet bord i lunchrummet. På bordet två flaskor Pierre Peters Cuvée de Réserve (nr 7350), minst 20 långsmala glas och lika många semlor. Vid två avlånga bord satt personalen och väntade andäktigt. Verkställande direktören, dagen till ära iklädd blått kritstreck, röd slips och vit skjorta, höll ett litet tal. Därefter delades semlorna ut. En av köksknivarna togs fram för sabrering. Den var inte användbar så flaskan öppnades på det vanliga sättet. En doft av rostat bröd, gulgröna äpplen och fräsch jästighet spreds i rummet. Skummet steg i de små glasen. Det skålades. Syra och fruktighet - nästan likstora. En av säljarna docerade om att blanc de blancs minsann betydde att vinet var baserat på 100% chardonnay. Han tillade också att tillverkningsprocessen bidrar till att äkta vara - dvs champagne - är relativt dyr. Under bubblornas kittlande kunde ingen tråkas ut. Efter en stund återvände personalen till sina glasväggsförsedda kontorsrum med lite hetta i kinderna.

(Betänk att två flaskor räckte till minst 20 personer. Det ger i genomsnitt 7,5 cl per person. Tillräckligt för att fira men inte så mycket så att omdömet fördunklas. Det ska också påpekas att flaska nr 2 inte gick åt helt.)

16 januari 2006

Flaska, BiB, tetra och nu det här

Att snoogla är att snubbla över något när man googlar. Vilket jag nyss gjorde över bilden till vänster. Vet inte om jag gillar dem. Tycker ju att vin ska serveras ur flaskor. Möjligen ur BiB. Aldrig ur tetror. Hur ställer man sig då till aluminiumburkar? Läsk, strömlinjeformad lager och iste är ju vad man vanligtvis dricker ur förpackningarna. Skulle nog kunna tänka mig något billigt mousserande också. Men absolut aldrig alkoläsk. Stilla viner? Njae, det känns inte riktigt rätt. Men bloggen som jag snooglade över är kanske kul att kolla in.

Den här söndagen

Ibland blir man väldigt less på livsmedelsmedelsbutikerna i grannskapet. Dyra Ica på Folkungagatan som alltid har tomma hyllor, Galnegunnarifierade Coop Konsum på Östgötagatan med de inplastade paprikorna som ruttnar inifrån innan man hunnit klä av dem. Ikväll tvingades jag improvisera lite över några recept eftersom mycket av det som ingick inte fanns att införskaffa. Det blev lite trist ugnsstekt lax med tillbehör som inte var mycket att yvas över. Till det drack jag ett par glas Domaine Pré Baron (nr 2712) . Det var friskt som ett sauvignon blanc-baserat vin bör vara.
För övrigt var dagen ganska bra. Om inte bindningarna strulat hade jag åkt långfärdsskridskor ända till Vaxholm. Nu blev det en rundtur och retur Näsaängsbadet. Isarna på Värtan var perfekta.

Och så hann jag se lite mer av Brideshead Revisited innan jag gick till sängs. (Bilden är ett vapen från Touraine varifrån vinet kommer.)

14 januari 2006

Vin i litteraturen. Del II

"Hjelm åt en alldeles lysande genommustig boeuf Bourgignon med helstekt salviakryddad potatis, och Holm tog en lika mustig provençalsk oxgryta med oliver samt en vitlöksdränkt potatisgratäng. Ingen av dem brydde sig om att undra om Rikspolisstyrelsen skulle bekosta de två flaskorna fylligt och kryddigt Domaine du Vieux Lazaret."

Placera citatet. Ledtråd: jag har skrivit om författaren tidigare.

Fredag den trettonde januari 2006

Kom hem från jobbet, simmade en kilometer på Forsgrénska och tog mig sedan till Judit & Bertil. Där drack jag ett glas Villa Cafaggio, tror det var deras Chianti classico. Påtagliga och robusta tanniner skulle man kunna säga om det. Gödsel. Och en hel del annat om man inte var inbegripen i intressanta samtal vilket jag var. Sedan eftersläntrade jag och vassa eggen hem till J och L där vi bland annat provade ostar. Bäst bland ostar och tillbehör kan du läsa om här. Bästa vinet var en gewurztraminer, Louis Freyburger & Fils Gewurztraminer 2002, som tillförlitlige T hade med sig. (Köp! Det reas.)
"Kaprifol" hojtade L och hotade samtidigt att säga upp bekantskapen med mig om jag inte höll med. Skam till sägandes kunde jag just då inte erinra mig hur just den blomman doftar. "Sibirisk nunneört" kontrade jag med. Den sistnämnda är vanlig i min födelse- och studiestad Uppsala där den blommar i parker och vid trottoarerna under studentysterhetens årstid i april- maj. När jag nu läser om den kan jag inte hitta något om doften. Inte ens om jag googlar. Minns jag fel?
Hursomhelst, L sade inte upp bekantskapen. Någon gäst tyckte kanske att vi hade passerat freakighetens gräns. Man glömmer lätt att doftassociationer inte är det viktigaste i världen för alla. När man talar gewurz nämns även litchi och nivea. Ämnet linalool finns både i litchi och druvan. Vad de i övrigt har gemensamt kan man läsa i det här abstraktet, om man också är lite begiven på organisk kemi vill säga. T tyckte inte - i motsats till mig - att nivea var relevant i sammanhanget. Sedan drack vi en massa andra viner också men det skulle bara bli tjatigt att rapa upp dem här. Och nu.

PS. Strax innan jul sågade jag Madonna. Det var innan jag hade sett det här. DS

11 januari 2006

Vin i litteraturen. Del I.

Placera citatet. Ledtråd: Stockholmsvyn är från samma år som texten.

"Jag kom alltså till Djurgårdsbrunn och fick ett bord vid glasväggen i den låga paviljongen. Kyparen skyndade fram med matsedeln och bredde diskret en ren servett över de rester av kalvstekssås och Battys senap som ett tidigare middagssällskap lämnat kvar, och då han i nästa ögonblick räckte mig vinlistan, röjde han med korta, hastigt framkastade frågan: Chablis? att hans minne rymde kanske lika omätliga fonder som mången professors. Jag är ingen flitig källarkund, men det är sant att jag nästan aldrig dricker något annat vin än chablis, när jag då och då äter middag ute."

Rätt svar belönas. På något sätt.

Vår bostad

Jag förstår inte varför jag fortfarande får den. Ett tag bodde jag i en HSB-ansluten förening och då kom den som en konsekvens av det. Men jag har flyttat till en förening som köper sina förvaltningstjänster någon annanstans och jag har inga planer på att bli medlem varken i HSB - trots idogt uppvaktande från deras sida - eller Hyresgästföreningen. Så det kanske upphör vad det lider. Tidningen har en vinspalt där Erik Stille - som presenteras som vinexpert - tipsar. Infallsvinkeln är motsatt Södermalmsnytts vilket innebär att vinerna finns och håller överkomliga priser. Jag tycker det är bra. Det som är lite märkligt är vad de tipsas passa till. "Lagrad ost" kan ju betyda både pont l'évêque och västerbotten. "Fläsk" skulle kunna vara julskinka, serrano eller någon het chilikryddad fläskgryta. Det spelar ju faktiskt roll hur råvaror tillagas liksom om lagrade ostar främst är feta, salta eller syrliga. Han hade gärna fått dra ner på antalet viner och varit tydligare i kombinationstipsen. Läs själva.

9 januari 2006

Bra saker med 2006

Att sitta på Judit och Bertil och dricka Rancho Zabaco Dancing Bull Sauvignon Blanc en söndagkväll och diskutera Brazil och växthuseffekten.
Att bli länkad av en flitigt läst bloggare. Tack Isobel!
Att svägerskan har fått nytt jobb. Grattis Outi!
Nya bekantskaper. Välfyllt vinfack.

Och att vara så full av sig själv att man tror att ovannämnda företeelser är av oavvisligt allmänintresse.

8 januari 2006

Kronstam får kritik av butikschefer

Bengt-Göran Kronstam har varit en bidragande orsak till mitt intresse för vin. Jag har följt hans spalter i Dagens Nyheter under nästan tio år och fått många värdefulla tips. Han är både en bra konsumentupplysare och folkbildare. Under lång tid har han dessutom haft synpunkter bland annat på Systembolagets inköpspolicy. I gårdagens DN går elva systembutikschefer i ett brev till angrepp mot honom dels för att de menar att hans bild av förhållandet mellan butikspersonal och bolagsledning är felaktig, dels för att han kritiserar begränsningen hos det (ständigt minskande) fasta sortimentet och samtidigt upphöjer beställningssortimentet. De antyder till och med att han i sina genomgångar av viner ur beställningssortimentet skulle favoriserat två importörer särskilt, nämligen Hjo vinhandel och Premium Wine. I sitt svar säger Kronstam att siffrorna är "fullständigt felaktiga", vidare att de tre tester som butikscheferna hänvisar till har ett gemensamt tema vilket ger ett missvisande resultat och att en genomgång av samtliga vintester under 2005 skulle ge en helt annan bild. Det är förmodligen sant, jag har intrycket att han har hög integritet, men jag skulle gärna sett fler siffror i svaret. Nu är det lite för mycket av indignation och brösttoner. Han skulle låtit blodet svalna lite innan han svarade. Jag hade gärna länkat till sidan om det hade gått. Det dröjer kanske innan den, om alls, publiceras på nätet. Eller så får jag, i bästa Linda Skugge-stil, be er, kära läsare, att leta rätt på länken.

6 januari 2006

Tungt bagage

Intentioner, inte löften, är vad som gäller nu. Vi skrev våra intentioner på lappar som vi stoppade i kuvert. Sedan drog vi. Min nyårsintention - att dricka mer blancs des noirs - lottades bort mot det mer altruistiska att hjälpa varje person oavsett kön, etnicitet eller sexuell läggning med tungt bagage. Vilket förmodligen gör världen lite bättre.
Det finns säkert många som har viktintentioner för det kommande året. Enligt en bekant ger viktväktarna ett glas (15 cl) vin fler "points" än 33 cl läsk. Hur väl överensstämmer med systembolagets beräkningar? Och hur många kcal förbränns om man lyfter en 20 kilos Samsonite en meter rakt upp?

5 januari 2006

Trettondagsafton

Spontaninbjuden till middag i Aspudden. Serverad en generös, italienskinspirerad köttgryta med gremolata. Tack M för att du påminde mig om hur god denna blandning av vitlök, citron och persilja är! Drack Sfursat 2001. Håller inte riktigt med bolagets beskrivning av den eftersom jag tyckte marsipan var en viktig beståndsdel i doften. Drickvärd likväl.

4 januari 2006

Om vådan av att vara vinälskare

-Jag har kommit på att jag inte har köpt något vin. Och man vet ju inte vad man vågar bjuda dig på.

A ska bjuda mig middag för att jag hjälper till med diverse PC-göromål. Det utlovas pasta med sardeller.

-Det är lugnt. Jag tar med mig en flaska av vinet som vi fick på minglet hos L och J i lördags, Fleur du Cap Sauvignon Blanc 2005.

Vinet behandlades orättvist av mig i november. Det är riktigt bra men druvblandningen är bättre. Visade sig passa bra till maten också. Flera av mina vänner blir osäkra när de ska bjuda mig på vin nuförtiden. Har jag blivit en sådan snobb? Kommer jag att dissa flaskorna? Ni kan vara lugna. Som det så riktigt skrivs här är sällskapet viktigare än det som står på bordet. Men räkna med ett ärligt svar om ni frågar mig vad jag tycker om flaskinnehållet.

2 januari 2006

Korkat värre

Jag tycker att man ska hålla sig till enkla korkskruvar av tvåstegstypen om man inte är reumatisk eller svag i nyporna av andra skäl. Annars kan det gå såhär. Ska man investera i en mer avancerad elektronisk/pneumatisk korkskruv får man nog vara beredd att pynta mer än de 199 kronor som det danska företaget vill ha för den hopplöst ogoogliga vinöppnaren Aida.