30 december 2006

2006

Jag satt i sextonde arrondissemanget och skrev detta. Sedan brakade uppkopplingen. Tänk er i fjol, igår. För er som inte vet, sextonde arrondissemanget är en stadsdel i Paris. En fin stadsdel som passar en finbloggare som undertecknad. Här bor min morbror A med hustru A. En av As söner, P, är också här på besök. T och O kommer ner från Bryssel ikväll. I sextonde arrondissemanget ser man Eiffeltornet på relativt nära håll. Om man tar M6 mot Montparnasse Bienvenüe åker man ovan jord mellan flera stationer. Det ger lite berg-och-dalbanekänsla. Eiffeltornet har lampor som blinkar en gång i timmen. Varje dag. Hela året. Just nu hänger en upp och nedvänd ljusinstallation som ska likna en julgran i grenen på tornet.
Det finns flera skillnader mellan Stockholm och Paris. I Stockholm köar folk för att komma in på krogar. Här köar man för att komma in på muséer! Igår hade jag tänkt att besöka ett museum med asiatisk inriktning här i kvarteret. En skylt meddelade "2 heures attente". Det betyder nog två timmars väntetid. Jag åkte och köpte en ny vinterjacka i stället. Sedan tog jag metron till Les Halles och gick till Centre Georges Pompidou. Där pågår en Tintin-utställning som har fri entré. Köerna sträckte sig ett kvarter. Jag promenerade upp mot Montparnasse igen. Stannade på Café l´Hôrizon åt anka, med stekt potatis och gräddsås. Drack en Leffe Noël till den. Eftersom man inte hade skrivit vilka producenter som låg bakom appellationerna i menyn. Tro det eller ej, fransmännen är inte så optimeringsbenägna som vi svenskar. Det verkar inte vara så viktigt på kaféer eller brasserier vem som har producerat vinet. Leffe Nöel är en julig öl. Mörk, jästig och mättande. En halv liter för 8.70 €. Som hittat. Tittade in på Nicolas som är en vinbutik. Utbudet var sparsamt. Mest franska appelationer. Inget av vinerna lockade särskilt. Senare på kvällen, före middagen, bjöds jag på ett matlagningsvin - en vit Côtes du Rhône: Cellier des Dauphins Prestige 2005. Den var frisk och lite oljig det sätt som vita rhôneviner ofta är. Druvorna: vit grenache, clairette, bourboulenc och viognier. Sedan åt vi en eldig fisksoppa med aioli och drack en Bourgogne Aligoté till den.

Nyårsafton. Trevligt.

2006
Årets rödviner: 6183 Penfolds Grange 1999 (nr 6183), 1539 kr. Jag fick en tesked av en hemlighetsfull vinskribent. Den räckte länge. Baigorri Reserva 2002 (nr 99612), 250 kr. Tre gånger har haft glädjen att dricka detta supervin! 99228 2001 Valsardo Reserva Superior, Bodega Valsardo, Rib del Duero 338 kr. Bäst bland de spanska superviner som Vinovativas Jörgen Lindström presenterade för Munskänkarna i april.

Årets vitviner: Hattenheimer Mannberg Riesling Spätlese 1990. Erzeugerabfüllung. Sedan fanns det ovanligt många bra billiga dvs < 150 kr/flaskan-viner. Terres fumées har jag tjatat om, det fanns ett grekiskt i somras (Domaine Biblia Chora White 2004 (nr 99723), 99 kr) som var bra också och ett spanskt (Cosme Palacio y Hermanos Blanco 2004 (nr 98645), 73 kr)

Årets rödvinsland: Spanien

Årets vitvinsland: Österrike

Årets bar: Snotty

Årets bak: surdegsbröd

Årets dryck: kvass

Årets kött: vinbergssnäcka

Årets grönsak: bittergurka

Årets mjölkprodukt: jakyoghurt

Årets fisk: gös

Årets filmer: De andras liv, Tristram Shandy, Walk the Line

Årets sund: Bosporen

Årets älv: Nordre älv

Nu har jag ätit nyårsdagsmiddag med bordeaux och port. I Paris skiner solen. Att komma hem kommer inte att vara en schlager.

29 december 2006

2007/5 Del I kanske

bfkem som hon tydligen förkortas - jag brukade kalla henne tbfkaem eftersom Minneapolisfunkens förgrundsfigur Prince Roger Nelson under en långtgående biff med ett skivbolag valde att kalla sig tafkap dvs the artist formerly known as prince, jag trodde liksom att det var mallen - har utmanat mig. Hon vill att jag ska lista fem saker jag som jag vill ska inträffa under 2007. Minns hur L en gång på 1990-talet av en tidning blev tillfrågad vad hon ville skulle hända. Hon svarade bland annat att Alison i Melrose Place - för övrigt en TV-serie som jag var så krokad i att jag slängde ut teven och sedan levde tevefritt i fem år - skulle få hjälp med alkoholproblemen. Vad önskar jag mig av 2007?

1. Mer gratisvin till mig. Särskilt tyska rieslingar, nya spanska distrikt, chianti classico och franken. Ja allt.
2. Att 2000-talets hittills fulaste ord, snackis, omedelbart tas ur bruk.
3. Mer fördjupning, mindre fördumning.
4. Mindre hat. Det gäller naturligtvis överallt. Men i bloggvärlden: alla ni "anonymous said" - jag tror att det oftast rör sig om män, - som ibland får bloggare att stänga sina kommentarsfunktioner, ja ibland till och med hela bloggen, sök hjälp. Hjälp finns att få.
5. Att jag blir roligare.

28 december 2006

Sista dagen på jullovet

Klockan är 0126. Jag har precis kommit hem från Snotty där jag ätit mitt livs godaste oliver. Jag diskvalificerar mig omedelbart som matnörd eftersom jag inte frågade vad de hette. De var grekiska, gröna och stora. Hade en vaniljton. Yummy! Till de en bulgarisk feta som smakade som en komplex skrattande ko. Vet inte heller vad den hette så det blir rött kort. Men den var bra. Förbålt bra. Har haft en innehållsrik onsdag. J som bor här bjöd mig på teater. Harold Pinters "Hemkomsten" såg vi. Matinéföreställning. Den gav mig mersmak på Pinter. Att Thommy Berggren, Ingvar Hirdwall, Peter Andersson och Johan Rabaéus var skickliga yrkesmänniskor visste jag. Nya för mig var Sofi Helleday och Tobias Hjelm. Jag förstår pressrosorna. Se den innan det är försent.
Senare på kvällen lagade J lammstek. K kom hit. Till lammsteken drack vi Delas' Crozes-Hermitage Les Launes från 2001. Lagringen har gjort den gott. Inga sträva tanniner längre. Och frukten finns fortfarande kvar. Snygg flaska dessutom. Efter middagen släntrade jag bort till Snotty. Drack ett glas av samma som sist och slog mig i slang med W och E från Uppsala. Plattvändarna spelade - med undantag för hopplöst överskattade Joy Division som det tydligen gjorts film om nu - bra musik. High Llamas, Richard Hawley och Thin Lizzy och annat. E hade en teori om musikskapande som borde platsa i Nick Hornbys High Fidelity. Den går ut på att inga artister kan göra mer än fyra goda skivor i rad. Och det beror på själviska gener. Jag försökte protestera med Johann Sebastian Bach som exempel. Äh, jag är för trött för att redogöra för diskussionen. Bach spelade inte in skivor. Han blev far till sju barn. Okej?
I morgon jobbar jag igen.

Crozes-Hermitage Les Launes (nr 2800), 139 kr


Hemkomsten

27 december 2006

T-tröja

Så här ser den alltså ut, årets vinlusen-tröja. Det finns fortfarande några få ex kvar. Jag kan inte sälja den eftersom jag lånat bilden utan att fråga upphovsmänniskan men om Du kan ge mig något gott skäl till att just Du ska bära hetaste plagget 2007 kan du kanske få en!

26 december 2006

På väg hem från Istanbul

Sitter på Wiens rökiga flygplats och väntar på flighten mot Sverige. Som vanligt har jag för många plagg på mig och för tungt handbagage. Dessutom är flygplatsen svåröverskådlig så jag visste inte hur långt det var till gaten. Detta sammantaget gjorde att jag inte kände mig tillräckligt bekväm att ta ett glas i den utmärkta vinbaren som finns i en del av byggnadskomplexet. Där fanns en massa grüner veltliner och blauzweigelt som liksom väntade på mig. Men det blev inget närmande den här gången. Jag kommer inte att köpa några viner med mig. Här - i en annan del - finns bara det gamla vanliga halvtråkiga travel value-utbudet. Noterar att Gobelsburgers goda Grüner Veltliner bara kostar 6 € här. Men, det är inte tillräckligt billigt för att jag ska orka bära den hem. Jag har som sagt varit i Istanbul. En stad som inte låter sig beskrivas mellan två flygningar. Låt mig bara sträcka mig så långt som att säga att jag tyckte mycket om den. Bullrig, hårt trafikerad, ja visst, men storslagen och i ständig rörelse. Inte minst av alla tankers som trafikerar Bosporen. Att träffa syskon med sambo och brorsonen var bra efter närmare tre månaders bortovaro. Jag har druckit turkiska bruksviner - Angora och Villa Doluca - som har varit som bruksviner ofta är; hyggliga till mat men inte något man dricker utan något till. Sedan hade jag släpat med mig en Pinot Noir från Saint Clair. Vi drack den på julaftonskvällen och jag var inte så imponerad. Börjar rent av tro att jag och pinoten inte riktigt kommer överens. Är det den höga syran kanske? Men tidigare samma kväll drack vi en välgjord Grand Cru Champagne från Ambonnay och den var fin. Nu kommer bussen till planet. Måste sluta. God Fortsättning på er!
PS. Det finns en vinlusen-tshirt nu. Begränsad upplaga. Bild följer. DS

22 december 2006

På väg mot Istanbul

Har knappt kunnat sova i natt. Resfeber? Nej, snarare min noja för att missa flyget. Klockan 0530 klev jag ur sängen, parkerade om bilen - jo man måste göra det för att undgå gatustädningsböter - och packade det sista. Väskan väger 25 kg och det känns när jag rullar den på Götgatstrottoaren. Flygbussen som avgår kl 0700 är sen i starten. En man i samma ålder som jag svär åt den kvinnliga chauffören. "För ihelvete, sätt lite fart!" grymtar han. Jag har inte civilkurage att säga åt idioten att skärpa sig. Kanske beror det på att han har en supporterkeps på sig. Bredvid mig i bussen sitter en sympatisk holländare på väg hem. När bussen har stannat vid S:t Eriksplan och tar upp fler passagerare än det finns sittplatser tar det lite tid. "Men låt dom åka gratis då, för helvete!" grymtar idrottsfånen igen. "Vi svenskar borde lära oss att allt inte kan fungera perfekt jämt!" hör jag mig säga. Holländaren instämmer. Jag tänker på Lou Reeds ord om Sverige i "Blue in the face" och inser hur rätt han hade. Jag hoppar av vid terminal 5 och checkar in. Sedan går jag till en lounge som ett helt onödigt kreditkort med exorbitant årsavgift ger mig tillträde till. Dricker surlatte som bubblas fram ur en maskin. Billig juice. Frallor utan tillstymmelse varken till fibrer eller surdeg. Läser DN som tydligen har jönsat till filmrecensionerna med en betygssiffra åtföljd av punkt. Jag har inte tidigare velat instämma i den nästan slentrianaktiga kritiken mot DN i allmänhet och kultursidorna i synnerhet men nu gör jag det. Betyg följd av punkt. Det är bara en morgontidning som lider av grav självöverskattning som kan skriva betyg på det sättet. Som om omdömet vore hugget i sten eller oumkullrunkeligt. Skärp er!
Har fått i uppdrag att köpa med mig vin och whisky till familjen. Det behöver inte vara någon fin singelmalt så det blir Famous Grouse. Sedan hittar jag ett "ekologiskt" vin från Californien. Bonterra Shiraz-Carignan--Sangiovese. I det incheckade bagaget ligger redan en flaska champagne, bröderna Lurtons vita hitvin och en Pinot Noir från Saint Clair, NZ. Snart dvs kl 0955 lyfter planet.

20 december 2006

Essentiell sajt

Tack vare Matälskaren får jag tips om en ny favoritsajt: faktoider.
Det slår mig att jag relativt ofta hör påståenden som måste räknas dit. Ibland försöker jag förklara varför påståendet är felaktigt. Med risk för att framstå som den besserwisser jag i själva verket är. Ibland håller jag käften. Varför har faktoiderna en sådan dragningskraft på så många? Varför ifrågasätts inte dessa påståenden där de valsar runt bland avslagna middagskonversationer? Lämlars självmord, humlor som inte kan flyga, det påstått höga sockerinnehållet i torra och utjästa viner. Med mera. Faktoiderna är intressanta som fenomen, typ som råttan-i-pizzan-historier. Men de fakta som de utger sig för att representera behövs inte. Tillvaron är tillräckligt intressant utan dem.

En av de drycker jag har svårast att fördra är Red Bull. Jag tycker att den smakar illa och den syntetiska doften som sprids när någon öppnar en burk kan nästan få mig ur fattningen. (Om man bortser från dryckens egenskaper kan man också tänka på reklamfilmerna och de evenemang av motorsportskaraktär som produkten sponsrar.) Gissa om faktoider sprids i marknadsföringen av denna föregivna energidryck!

17 december 2006

I. Glöggpartaj i New Jersey II. Tsarskij Sad

I. När man har tagit sig igenom Holland-tunneln svänger man av i Hoboken, födelseort för Frank Sinatra bland andra. Därefter passerar man Hackensack Centrum och tar till vänster i närheten av hembygdsgården. Sedan genom villaområdet där det bara bor Volvokörande, lattedrickande liberaler, uppför backen i skogen tills man ser det finaste arkitektritade huset med uppblåsbar tomte (bilden) på verandan. Värdinnan tar emot, iförd snyggt svart. På väg hem är vd:n för ett företag som väntar förändringar. Jag överlämnar presenten som är en champagne från René Henri Coutier, inköpt på plats i Ambonnay, Kristi Himmelfärdshelgen i år. Fint smyckad med ett rosa presentsnöre och bild på undertecknad drickandes champagne. Och hälsar även på herrn i huset. På bardisken in till köket står olika sorters glögg, pepparkakor och annat. Några barn har med sig ett spel som går ut på att man så länge som möjligt ska hålla i ett handtag genom vilket det går elektriska stötar. Barnen vinner alltid över de vuxna. Jag blir den som håller längst av oss vuxna men förlorar likväl. Har barnen sämre utvecklade smärtreflexer som gör att de orkar hålla längre? För det är reflexen och inte smärtan som får mig att tappa greppet. I bokstavlig mening.
Det blir en mugg vinglögg och en mugg starkvinsglögg.
Ja snackar med en man som hanterar olika artister, flera namnkunniga sådana. En bransch som jag inte har någon koll på, så det är intressant. En annan gäst har hittat en smart nisch som det - grovt förenklat i min framställning - där det inte finns någon konkurrens än. Glögg blir det tre gånger om året för mig. Sedan har man mättat glögglängtan. Det blir helt enkelt för sött. Så första gången var i lördags i Belgien, andra gången på jobbet i onsdags och nu sista gången idag. Tack för trevligt partaj, H och M! Och tack för skjutsen, ni som körde mig.

II. Eftersom K och T snart sätter sig på ett tåg som ska ta dem över världens största kontinent och sedan blir borta nästan en månad föreslog T att vi skulle proväta den ryska restauranten Tsarskij Sad som ligger på Stora Nygatan 20 i Gamla Stan. Förrätterna är marinerade smörsoppar, surkål , honungsskivlingar och andra godsaker som jag inte kan uttyda från kvittot som jag har bredvid mig i skrivande stund. Vi beställer in tre glas kvass till dessa men får bara ett. Det är en härlig dryck som har de brända sockertonerna hos julmust och liknar svagdricka. Möjligen lite för söt för mig men det kan bero på glöggintaget tidigare under kvällen. Förrätterna är fräscha och bra. Bättre än varmrätterna som kommer in senare. jag och K äter kaninrullader med salami, gorgonzola, potatiskaka och en annan liknande kaka. Återigen dålig faktakoll av undertecknad. Jag hade räknat med att rätterna skulle finnas på sajten. T tar Stroganoff. Problemet med kaninrulladerna är bland annat paneringen som är alldeles för mäktig. De kokta grönsakerna i den lilla byttan är inte så roliga heller. Men förrätterna är som sagt värda promenaden. Nästa gång ska vi bara ta in sådana. Och till varmrätterna dricker vi en australisk rhôneparafras. McPherson Basilisk Viognier Marsanne som ni kan läsa om här. Den doftar av honung och har relativt låg syra. Finns inte på Systembolaget. Vi skiljs åt vid Zinkensdamm där jag ska köpa rågmjöl till mina surdegar. Jag önskar dem с новым годом! и счастливого пути!

16 december 2006

John Mc Clane

Idag lyckades jag med nästan alla ärenden inför julen. Skrev ett brev till min bonusbrorson i hitre Asien. Handlade julklappar. Använde cykel eftersom det fortfarande är så varmt ute. Läste Karin Bojs' DN-artikel om den ökade koldioxidhalten i atmosfären. Och Matälskarens tips. Skänkte en tanke åt alla stackars mörkermänniskor som inte vill tro att den, dvs den ökade koldioxidhalten, kan vara orsakad av mänsklig aktivitet.
Pratade med brorsonen i telefon. Läste tack vare Ondskan det här. Fick besök av J. Han lagade en god sallad. Som jag trodde att jag drack de sista dropparna Torus till så jag började demontera biben. Men det var fel. Det finns fortfarande ett par munfulla halvslattar kvar i plastlägeln så den åkte in i kylen igen. Jag ser i bloggen att jag öppnade den redan den 22/10 och den har inte surnat. Sedan delade vi på Häagen-Dazs Cappuccino Caramel Truffle. Nu sitter vi och tittar på 1988 års kioskvältare på TV3 - kanalen där man inte bara förstör filmerna med reklamavbrott, man tror att tittarna inte klarar av att bilden inramas av svarta kanter så man fyller hela rutan i stället. Tiden går. Det som var hitech 1988 är inte så häftigt längre. Men Bruce Willis är fortfarande delvis underhållande.

Torus 2005 (nr 2261), 196 kr

Hundstjärnor

Fredagen blev inte riktigt som väntat, alla kom inte till fritis. Någon hade lämnat återbud, någon jobbade, några lagade mat. Jag hamnade senare på ett kombinerat pepparkaksbak och tårtkalas i en suterränglägenhet på Reimersholme. Där bjöds på lammfärsbiffar också. Vi delade en flaska Ross Shiraz. Maken till brännrostade fattoner har jag inte sniffat sedan jag för ett par år sedan drack Château Sirius Red. Gömde nästan frukten helt. Märkligt, en australier för 111 kronor borde vara bättre. Det enda överslätande var den mjukt vaniljaktiga längden mitt på tungan.
Istället för att åka hem begav jag mig som vanligt till Snotty där jag stötte ihop med J som firade julavslutningen med sina elever. Jo, de hade åldern inne, de hade Hyena kollat. J berättade för övrigt att Sirius gör en av sina sämre bandysäsonger nu. Många supportrar misströstar. Jag följer ju inte bandyn längre så det är oundgänglig information för mig. Liksom att Snoop Dog's "Drop it like it's hot" finns med "Close to Me" av the Cure som komp. Kom i säng 0047.

Ross Shiraz 2004 (nr 6793), 111 kr

Läs om hundstjärnan här

15 december 2006

Sista fredagen på J&B för i år

Lär det bli för mig. Jag kommer att vara så trött när jag kommer hem så jag skriver i förväg vad som händer.
Jag dricker ett stort glas Black Tie. K och T kommer dit. T dricker Chill Out. Pelle kommer att ha på sig mössa. A får sina 200 kr. Sen åker jag hem och tittar på teve. Somnar tidigt. Ja, det kanske blir en runda på Snotty också så att jag får snacka med min favoritThatcherist innan jag blir utslängd.

Black Tie Pinot Gris Riesling 2004 (nr 81637), 116 kr

14 december 2006

Snotty köper vin från V&S

Idag berättade Maud Olofsson att ett gäng helstatligt ägda bolag och några delvis statligt ägda ska säljas. Vin & Sprit är ett av de helstatliga bolagen som ska säljas. Jag tycker att det är bra. Staten ska inte kränga alkohol med ena handen och bedriva folkhälsopolitik med den andra, för det går inte. Jag hoppas att de pengar som kommer in används långsiktigt.
Förra torsdagen var jag på Snotty. Jag klagade då på vinutbudet. Ur två mediokra Gallo-flaskor kunde de erbjuda mig glasvin. Ikväll när jag var där drack jag Penfolds Koonunga Hill Semillon Sauvignon Blanc. J påpekade att jag hade slutat dricka viner från andra sidan jordklotet. Visst ja. Inkonsekvens är mitt mellannamn. Två glas blev det. Eftersom det var ett bra vin. Men jag har tidigare skrivit om att man inte går till Snotty för vinerna. Utan att det är musiken som är affärsidén. Men det hindrar mig inte från att ifrågasätta det tråkiga utbudet av drycker. Det verkar som Snotty har V&S som leverantör. Har jag fel?

Penfolds Koonunga Hill Semillon Sauvignon Blanc 2005 (nr 82028), 82 kr

Blogglistan växer

Listan till vänster omfattar bloggar som jag mer eller mindre regelbundet läser. De upplyser, roar eller förargar mig. Ibland allt på en gång. Eftersom jag har fått kommentarsrekord på inlägget om den etiska maten tack vare en outtröttlig Varbergsbo länkar jag till den bloggen också.

Uppdatering I: Lägger till Herr Alarik eftersom han vet vad man ska lägga på tallriken. Skivtallriken alltså. Utomordentlig plattvändare bland annat vid det här tillfället. Hans årsbästalista bör läsas.

Uppdatering II: Träffade Penny Lane i kväll. På Snotty. Den bloggen läggs härmed till. Ja, den heter Utsikt Från Nedre Botten om ni inte visste.

13 december 2006

Glöggen som gud glömde och annat

Idag firade vi lucia på arbetsplatsen. Eftersom vi inte är så många kunde vi inte få till ett riktigt tåg. Vi ställde in det. Jag som hade längtat så. Det är decennier sedan jag var stjärngosse sist!
I stället drack vi varsin mun glögg, åt några lussekatter och pepparkakor. Glöggen som låter som en familj i en Hjalmar Bergman-roman är spetsad med whisky och håller 20%. I munnen bränner den som gasol, sötman är moderat. Glöggkryddorna viskar försiktigt, spritigheten nästan gormar. Jag drack högst en halv deciliter men det var tillräckligt för att kinderna skulle hetta under ett par timmar efteråt. Det här är glögg för människor som i den mån de överhuvud taget läser fiktion, helst läser Robert Ludlum och Tom Clancy. Inget fel i det, kan man tycka.
Jag tycker bäst om de vinorienterade glöggsorterna.

Det har blivit en diskussion kring detta. Jag tänkte låna The Economist på biblioteket idag för att se hur väl jag hade kommit ihåg artikeln men numret var upptaget av en äldre, långsamläsande herre. Istället lånade jag hem en packe cd efter att ha betalat 110 kr för diverse försenade böcker.

P ringde och undrade vilka viner man kan lagra. -Det vet Niklas på Regeringsgatan, sa jag.

Upptäckte en ny blogg. Vet inte om jag orkar följa den men tycker bland annat att det här är intressant. Upphovsmannen verkar vettig också.

För övrigt råder relativt samförstånd mellan stans morgontidningar om vilka som är årets popskivor. Scritti Polittis* "White Bread Black Beer", The Knifes "Silent Shout" och Regina Spektors "Begin To Hope" rankas av fler än en recensent.

Så har jag lyckats skjuta upp det själsförtvinande taxipluggandet ytterligare en kväll!

Dufvenkrooks Special Spetsad med whisky (nr 97252), 79 kr

* Bilden: Green Gartside från Scritti Politti inklippt till höger om Pet Shop Boys' Chris Lowe (tv) och Neil Tennant (mitten).

12 december 2006

Bratpacket stöter på patrull!

Jag älskar förmynderi. Att snorungar varken kan hantera pengar eller champagne visste vi redan. Nu har även Båstad kommun insett det och tolkar utskänkningslagen så att det blir stopp för dumheterna. Det här uppfyller alla kriterier för bra journalistik. Sant, intressant och relevant som det onekligen är.

Grönt, rättvist och nära?

Jag har en gång druckit rättvisemärkt vin. Vinet som var rött och kom från Sydafrika var inte minnesvärt men det hade knappast med märkningen att göra. Gröna viner - och då menar jag inte portugisernas vino verde - dricker jag då och då. De kan vara riktigt bra. (Man kan ifrågasätta hur gröna de är. Vissa av dem kräver stora konstbevattningsanläggningar.) Närodlat har jag hittills inte druckit. Göran Amnegårds Blaxtaviner är helt enkelt lite för dyra för mig.
Jag läste förra veckans nummer av The Economist (7/12 2006)* i helgen. I numret ifrågasätts den "etiska" maten och föreställningen att vi kan få en bättre värld genom att "rösta" när vi köper livsmedel. Man argumenterar bland annat enligt följande:

Grönt?
Om ekologisk eller organisk odling genomfördes överallt så skulle den kräva avsevärt större arealer än det konventionella jordbruket för att få fram motsvarande mängd livsmedel. Regnskog och andra känsliga biotoper skulle bli lidande. Större odlade ytor skulle också innebära mer utsläpp av koldioxid eftersom traktorer och skördetröskor skulle få jobba mer. Uppdatering: Läs Lisas kommentar nedan.

Rättvist?
En av svagheterna med rättvisemärkning är att den håller hårt prispressade marknader vid liv i stället för att få producenterna att gå över till annan odling som kunde löna sig bättre. Och därigenom ge lantbruksarbetarna drägligare villkor.
Uppdatering: Läs Lisas kommentar nedan.

Närproducerat?
Det finns närproducerat som förbrukar mer energi än samma produkt som odlats eller fötts upp någon annanstans och sedan transporterats över halva jordklotet. Exemplet var de relativt energisnåla fåren i Nya Zeeland som det enligt artikeln skulle vara bättre att frakta till England än att hålla engelska får.
Uppdatering: Läs Lisas kommentar nedan.

Nu har jag tyvärr inte numret i min hand varför jag inte kan redogöra mer detaljerat för argumenten. En av svagheterna med artikeln var att den inte någonstans - vad jag kan erinra mig - diskuterade biologisk mångfald. Men jag tror att det är ett relativt okänt begrepp bland ekonomer. Dessutom kan den vara svår att argumentera för. Uppdatering: nej det är inte svårt, det är bara att kolla på olika miljöer där den har försvunnit. Utfiskade hav med mera.
Jag tror mig dessutom ana att det kanske finns olika platser på jorden som är mer eller mindre känsliga för utökning av odlingsarealer.

Ett annat argument mot rättvisemärkta produkter är att livsmedelskedjorna ser en möjlighet att tjäna mer pengar på dem eftersom kunderna inte är så priskänsliga. Man tar således ut ett pris som är betydligt högre än priset på motsvarande prispressade produkt. Odlaren av det rättvisemärkta gör däremot inte motsvarande förtjänst. Alltså förfelar märkningen delvis sitt syfte. Jag vill ju tro - i min naivitet kanske - att man kan försöka hålla koll på alla led i kedjan för att se till att så inte sker. Måhända kanske inte ett stringent argument men: är det inte bättre med en lite bättre förtjänst än ingen alls?Uppdatering: Läs Lisas kommentar nedan.

Närproducerat då? Ja, visst är det bättre att cykla ut i skogen för att plocka kantareller än att köpa dem i butiken dit de fraktats från Italien. Man får dessutom frisk luft och motion på köpet. Men varor som vi konsumerar i större utsträckning än kantareller? Är det bättre att på egen hand köra omkring bland små gulliga gårdar för att köpa grönsaker, frukt och rotsaker än att handla dem i närmaste snabbköp dit de enligt logistiskt optimerade rutter fraktats från konventionella odlingar? Är det vettigt med brasiliansk oxfilé? Vem vet? Jag vill läsa mer, se beräkningar. Som kanske redan finns.Uppdatering: Läs Lisas kommentar nedan.


Artikeln är i högsta grad intressant. Den har inte ett ensidigt "marknadskramande" perspektiv. Mig fick den att börja tänka i lite andra banor. Och det kan ju behövas. Dogmatisk som jag tenderar att vara. Slutsatsen i artikeln är att det är bra att de här frågorna diskuteras eftersom de är så viktiga. Men att det viktigaste arbetet för en grönare, rättvisare och närmare värld fortfarande sker medelst röstning. Och då inte med hjälp av plånboken utan med valsedeln.
Uppdatering: Rösta både med valsedel och plånbok.

(Jag hade gärna sett att fler vetenskapsmänniskor kom till tals vad gällde grön odling. Nu framhölls endast de som var kritiska till den. Förespråkarna tillhörde - vad jag minns - olika intresseorganisationer. För det finns väl forskare som har hittat fördelar med ekologisk odling. Eller? Uppdatering. Det är klart att det finns! Det finns överskott som inte används och resursslösande odling för köttproduktion. Tack, Lisa!)

* Cykla eller gå till närmaste bibliotek och läs den.

10 december 2006

En blond och blodig Bond

När jag såg 007 senast surfade han på ett isflak, jagad av en koncentrerad solstråle som med en laserknivs precision skar glaciärerna itu. I samma film hade han dessförinnan kört omkring på polarisen i en bil som kunde reflektera ljus så att den inte syntes. De tramsiga tekniska prylarna och schweitzerostmanuskriptet till "Die Another Day" från 2002 fick mig att nästan ge upp hoppet om Bond.
I lördags satt vi, dvs jag, min bror och hans hustru, på cinemaplexet Toison d'Or i centrala Bryssel och såg Daniel Craig (bilden) i rollen som den brittiske agenten. Filmen inleds med en brutal prolog som utspelar sig i Tjeckien. Därefter vidtar inledningsvinjetterna*. För en gångs skull är det inte halv- eller oklädda damer i något lavalampsliknande medium. Istället är det stramt och snyggt; spelkort, smokingar och fraktaler. Pistoler som skjuter hjärter och spader. Detta ackompanjerat av filmens ledmotiv, David Arnolds "You know my name" som sjungs av före detta Soundgardenvokalisten Chris Cornell. Sånt skapar förväntningar.
Jag blev mer än positivt överraskad den här gången. Craigs Bond är rå, blodig och hetlevrad. Här undviks de fåniga oneliners som föregångarna Connery, Lazenby, Moore, Dalton och Brosnan ibland levererat. Och teknikprylarna. Istället är det passionerad action som gäller. Det är ibland väl våldsamt men samtidigt så välgjort, snyggt och rappt att jag genast utnämner Casino Royale till den bästa Bondfilmen. Eva Greens Vesper Lynd - 2006 års Bondbrud - är betydligt mer intressant än sina föregångare. Judi Denchs M signifikant bättre än hon har varit i tidigare Bondfilmer eftersom de varken haft manus eller regissörer värdiga en skådespelare av den kalibern. Överhuvudtaget verkar 2006 års 007 röra sig bort från de pinsammaste klichéerna. (Om vi bortser från att skurkarnas kumpaner sällan är kaukasier och att skildringen av Afrika känns minst sagt stereotyp.)
Vad dricker dubbelnollan? Brax har redan skrivit om filmens bästa replik.
I Bahamas beställer han en årgångs-Bollinger. Som han aldrig hinner dricka. Och på tåget till Montenegro dricker han något rött. Om någon läsare vet vilken vinetikett som har en blomsterkrans med en kyrk-klocka i mitten, så upplys mig. Snälla!

Uppdatering: Tack till Arvid Rosengren som upplyser mig om att det är Château Angélus '82 som Bond dricker!

Vi gick på nyöppnade Bonifacie d'Asie efter filmen. Hyggligt vietnamesiskt och thailändskt kan man äta där. Vi fick vänta trekvart på förrätten och sedan ytterligare trekvart på varmrätten. Servitören tyckte att det var så skamligt så han drog 20 € på notan. Och bjöd på extra öl. Men innan dess hade vi delat på en flaska päronssplittsdoftande, något extraktfattig pinot gris från Dopff Irion. Och när vi kom hem blev det en flaska Vranken. Tête de Cuvée eller något sånt heter champagnen. Bryssel är bra.

Jag ligger efter med bloggandet. Nu skriver jag om lördagen utan att ha gjort fredagen. I morgon blir det fredag. Idag, den elfte december skålar jag för namnsdagsbarnet!

* Eller vad man ska kalla dem. Dessa för Bondfilmer så oumbärliga beståndsdelar.

8 december 2006

Torsdagkvällen

Försöker hinna med ett gästblogginlägg som jag lovat mellan jobbet och kvällens sammankomst. Det går sådär. Vill varken att det ska innehålla några faktafel eller vara tråkigt. Det är bokcirkelkväll. Jag och trebarnspappan J är de enda som sluter upp. Vi träffas i Folkoperans matsal. En vegetarisk rätt - portabello med tryffelblomkålspuré, bönsallad och jordärtskockssås - blir mitt val. Gott med den syrliga bönsalladen som dessvärre skär den lena såsen. Det ser lite slarvigt ut. Eftersom jag inte har läst bokcirkelboken pratar vi om annat. Alltmedan en greatest med G'n'R spelas på störande volym. (Deras version av "Knockin' on heavens door" är verkligen en musikalisk styggelse.) Ja, det andra vi pratar om är ett ovanligt inspirerande radioprogram som jag hörde under torsdagseftermiddagen: Kulturradion: Reporter. Den här gången rapporterade Karsten Thurfjell om en konferens som hette Urban Turntable. Programmet ligger fortfarande på SRs web. Lyssna! Jag tog vinrekommendationen som var en ren och relativt syrlig viognier från Chile. Sedan fortsatte jag med en opretentöst , lätt bensindoftande och relativt extraktfattig pfalzriesling.
Vi skiljs åt i hörnet av Götgatan och Hornsgatan. Regnets tjocka droppar som blåser oss i ansiktet hör snarare hemma i oktober än i julmånaden. Hemma lagar jag en av Mia Öhrns kladdkakor. Sedan går jag till Snotty där jag hänger till stängningsdags. Klagar på den gravt Gallodominerade vinlistan. Pratar med gamla Uppsalabor som spelar god musik, bland annat singeln på bilden. I säng 1.47.

Cono Sur Viognier 2005 (nr 81099), 73 kr


2004 kendermann.kalkstein.dry riesling.pf, 86 kr/glaset.

5 december 2006

Lakritspuck 2.0

Alice Brax skriver om den rådande glögg-hysterin. Hur individualistiska är vi egentligen? Varför måste alla plötsligt dricka Blossa -06? Hur går det till när glögg-makarna skapar en hajp kring den begränsade produktionen? Vilka morronsoffor eller tidningsspalter är det som får oss att samfällt köpa den senaste årgången av kryddbrygden?
Man kan titta på en annan bransch. Om ett stort företag som säljer billiga och snygga kläder ber en platinablond kr(a)utgubbe med stort namn i den finare modevärlden att rita några plagg som från ett visst datum endast i begränsad upplaga finns till försäljning i storföretagets butiker så skyndar alla dit och sliter i tygerna. När samma företag ett år senare anlitar två herrar med distinkta förnamn för ett liknande uppdrag så upprepas scenerna igen. I tidningar och tv - även den licensfinansierade - rapporteras det okritiskt om samarbetet veckorna strax innan plaggen saluförs. Hur går detta egentligen till? Eller rättare sagt, hur lyckas reklam-, marknadsförings-, PR-människorna eller vilka de nu är, hitta en så bördig medial jordplätt att plantera detta i? Och varför skrivs det så lite om det? Finns det sömniga och okritiska journalister? Kanske något för Olle att ta tag i.

(Är det förresten någon som vet om GB avsiktligt begränsade produktionen av 1982 års glasshajp, lakritspuck, eller om företaget överraskades av populariteten? Produktionen kunde ju inte möta efterfrågan och därför tillverkades parallellt en mer konventionellt formad lakritssmakande pinnglass. Som aldrig betraktades som the real thing.)

Trots att jag varken köar utanför klädvaruhusen eller säljer min njure för senaste glöggen så är jag inte stort bättre än de som gör det. När vinskribenterna för några år sedan var lyriska över Alain Brumonts Château Montus så sprang jag och andra vinlellar naturligtvis och köpte några flaskor samma måndag som de släpptes. Sprang och sprang förresten. Jag lade till och med kundbesök i landsortsstäder där det fanns buteljer som bara värmde hyllorna och körde dit. Nu ligger flaskorna i mitt vinfack och samlar damm. Jag har haft idéer om vertikalprovningar men jag vill ju egentligen helst äta något till.

En gång på Wermlandskällaren i Uppsala drack jag vinet. Det hade några års lagring bakom sig och de dovare mognadstonerna började framträda. Servitören påstod att det kom från Madeira. Madiran ligger i södra Frankrike. Jag var finkänslig nog att inte rätta honom. Och ja, det var ett stort vin som passade till det vilda vi åt. Men att gilla det är varken särskilt individualistiskt eller originellt i vinkretsar.

Från vinmakaren Alain Brumont finns på systembolaget för närvarande bara bra budgetviner att köpa. Slotten Montus och Bouscassé är slutsålda. Jag är inte så förtjust i den bleckiga tannat/blandningen från Gascogne men både den vita motsvarigheten och både muskliga och kärva Torus rekommenderas.

La Gascogne par Alain Brumont Tannat Merlot (nr 12894), 77 kr

La Gascogne par Alain Brumont Gros Manseng-Sauvignon (nr 2882), 73 kr


Torus 2005 (nr 2261), 196 kr 3000 ml.

Bilden: knappast Viktor och Rolf

3 december 2006

Foajéviner

Färgen går åt tranbärsjuicehållet, den är åtminstone lika genomsiktlig som tranbärsjuice. Doften är kort, kartig och rödabärsaktig. Komplexiteten finns inte där. I smaken dominerar oftast syran. Några bittra tanniner är med, aningen cyanid också. Finns det en eftersmak så är den främst sur. Foajéviner är inte viner att minnas. Man dricker dem i pausen på en show som i bästa fall ska sätta avtryck i medvetandet. Gör den det då?
Andra akten lider mot sitt slut. Två tredjedelar av publiken skrattar, och då menar jag verkligen tjuter, åt att ensemblen i Yngve Stoors "Sjömansjul på Hawaii" har blomsterhalsband och vad som ska föreställa bastkjolar på sig. Jag undrar som kommissarie Wallander vart världen är på väg? När slutade det roliga att vara kul? "Lustiga" hattar och "tokiga" kläder kan aldrig bära ett nummer än mindre förstärka det. Det är alltså inte roligt. Jag har mina förståndgåvor i behåll, två tredjedelar av publiken har antingen snortat eller är bara allmänt glöggfryntlig. Det har inträffat tidigare under föreställningen att killarnas maskeradnummer dragit ner skrattsalvor och det har varit lika obegripligt då. 2006 lånar de framträdande från Killinggängets idékoncept om odrickbara drinkar från 1994 års Bernsshow - de hade "White Christmans" som var tippex och vodka tror jag, de här killarna har en "Black Russian" som är Kahlua och polonium. Det är lite märkligt. En påbörjad Ernst Kirchsteiger-parodi utvecklas aldrig riktigt. Överlag är manuset svagt. Man borde kunna göra något roligare av julen. Jag tycker faktiskt inte att alla låtar sitter som en smäck men överlag är de bra genomförda. Liksom koreografin. Extranumren lyfter hela showen och visar vilken professionalism som finns hos gruppen. Till och med det bittra surkartet undertecknad rycktes med då. Och det är en alltid lika angenäm känsla. Jo, det fanns ett roligt improvisationsteaternummer på temat Josef och Maria i Betlehem och en skicklig Tomas di Leva-imitatör som jag missat namnet på också. Föreställningen får tvåadventsljus av fyra möjliga.

Marchesini Montepulciano d'Abruzzo 2005, 60 kr glaset.

VibaFemba, Julefrid
Scalateatern, Stockholm
Sön 3 dec
kl 16:00


PS. Jag kan inte erinra mig att jag har cyklat på första advent tidigare. DS

2 december 2006

Ute i världen skrattar man åt oss

I torsdags kom beskedet: förbudet mot svenska privatpersoners import av alkoholhaltiga drycker strider inte mot EU:s regler. Jag hörde nyheten på radion. Bryr jag mig? Knappast. Varför inte? Jo, jag tycker att Systembolagets utbud och prissättning inte ger mig någon anledning att privatimportera. (Observera att beslutet inte gäller så kallad resandeinförsel. Om man vill lasta bilar eller minibussar med upp till 90 flaskor vin så kan man naturligtvis fortsätta med det.)
Läs mer bland annat här, här och här.
Om man vill lyssna på den kakafoni av röster från "vanligt folk" som beslutet gett upphov till kan man läsa här.

Sedan kan man - om man är mer lagd åt det politisk-filosofiska hållet än jag - naturligtvis också diskutera om Systembolaget är OK som företeelse. Ska vi ha en inrättning som har monopol på butiksförsäljning av alkohol? Somliga hävdar motsatsen.

En tredje fråga att ta ställning till är om staten ska driva bedriva alkoholproduktion och dito import i vinstsyfte. Där är min uppfattning för en gång skull väldigt enkel. Svaret är nej. Man kan inte med ena handen jobba för att folk ska köpa så mycket sprit som möjligt och sedan med den andra försöka bedriva en hälsopolitik. Vin & Sprit bör säljas. Så här skrev dåvarande näringsministern Leif Pagrotsky för ett par år sedan: "Jag tycker att det är bra att Vin & Sprit har byggt upp ett av världens främsta varumärken. Det ger välbehövliga pengar till statskassan och dessutom tar bolaget ansvar för sin marknadsföring och försäljning på ett sätt som ingen privat aktör hade gjort." Just det senare med marknadsföringen kan det ibland vara lite si och så med. Inte minst med tanke på den nyligen indragna annonsen för bolagets kronjuvel. Apropå spriten med den fina flaskformen; har ni inte läst Carl Hamiltons "ABSOLUT. Historien om flaskan" redan så ska ni göra det.

För att staten ska få in mer skatteinkomster borde vi kanske införa något slags "fettskatt". Hur en sådan skatt skulle vara utformad kan man naturligtvis diskutera. Representanter för livsmedelsbranschen påstår att ett av skälen till den ökade övervikten bland barn är att de rör sig mindre nu än tidigare. Det argumentet verkar inte riktigt hålla, åtminstone inte om man får tro forskningsresultat som Michael Sjöströms grupp har presenterat. Läs mer här. En fettskatt skulle naturligtvis aldrig kunna göra hela folkhälsoarbetet. Bort med läskautomater från skolorna. Bättre undervisning och information i ämnet. Med mera.

För övrigt forskas det om hälsa och social position också, om ni inte visste det. Några av mig snabbt framgooglade länkar finns bland annat här, här och här. Jag gör absolut inga anspråk på att ha läst in mig varken på detta område eller det som Michael Sjöström är verksam i. Jag har heller inte tillgång till data som visar hur citerade dessa forskare är. Men jag tycker att ämnena är i högsta grad intressanta. Inte minst från arv- och miljö-synpunkt.

Vad tycker ni?

1. Är det fel att privatimporten förbjuds?

2. Ska systembolaget avskaffas?

3. Ska Vin & Sprit säljas?

4. Är idén om fettskatt helt befängd?

Rubriken: ett märkligt argument som regelbundet används i olika debatter.

*Väldigt svagt, som källhänvisning betraktat, jag vet.

Många hundra mil väster om den norra huvudstaden

40 längder i Forsgrénska badet. Det är aptråkigt att simma. Jag gör det enbart för att min kropp inte ska sagga ihop. I bassängfållan ska man simma motsols enligt en skylt vid kortsidan. Många simmar långsamt parvis och pratar. För att göra simmandet mindre tråkigt försöker jag göra det så fort som möjligt. Vilket innebär att det inte är möjligt att ta sig fram enligt det där motursmönstret. Det medför också att man nästan krockar med andra kroppar i klorvattnet eller spärrar vägen för dem. Måhända inte populärt bland medmänniskorna. Ett annat knep för att göra kilometern mindre tråkig är att tänka popår för varje längd. Låt säga att man börjar 1966. Då har man Taxman från Revolver i huvudet. Sju längder senare, 1973, kanske man nynnar Panic in Detroit och så vidare. Tro mig, det hjälper mot enformigheten.

Jag frågade om det fanns någon bra ost till riesling. L kunde inte svara på det. Inte heller Söderhallarnas systembolagspersonal. De anbefallde istället en palo cortado som påstods fungera med gruyère. Jag köpte två olika sorter av den osten hos Södercheesen. En grottlagrad och en reserva. Sedan träffade jag V, L, Olle och T på J&B. Ett stort och ett litet glas blev det.

Alla drog vid sjutiden så jag gick hem till L där jag fick en americano. A ringde och undrade om jag var kvar på J&B. Sedan hoppade jag in i en taxi för att hämta upp L i Gröndal för vidare färd mot villaförort. På förstutrappen i Herrängen stod värdinnan S och en av gästerna och "rökte jävel". Ja, det innebär inte rökheroin, gräs, hasch eller något annat olagligt utan bara vanligt dumt sunkigt nikotin. Ett tvivelaktigt nöje som jag inte kan dela längre. I köket satt de andra gästerna och drack välkomstdrink med staniolplymsförsedda sugrör. Sedan blev det knytkalas i det fina vardagsrummet. M hade med sig en flaska gott rött vaniljigt från Corbières. En dunk Agramont som jag inte fick skriva om gick också runt längs bordet. Men jag skriver vad jag vill. Agramont har dessutom varit uppe tidigare. Det smakar fortfarande träigt. Det var allt möjligt i knytväg som dukats upp. Bland annat en libanesisk röra från Marrakech(!), kycklingspett, hoummous med mera. Itunes slumpade fram Håkan Hellström, Cardigans och Dolly Parton. Jag kopplade bort datorn och började istället jocka bland kompaktskivorna. Värdinnan påstår att de bara har musik från 1900-talet. Det är väl inget problem egentligen. Höjden av civilkurage dessutom att ha debutskivan med dessa framme. Sherryn hälldes upp och ostarna togs fram. Reservan var godare än den grottlagrade. Båda var utmärkta. Och ja, den prisvärda palo cortadon passade med schweizerostarna. Det blev något slags frågesport också. Jag kunde inte svaret på någon av frågorna eftersom de handlade om högst levande och i många fall närvarande personers låtanden och göranden. Jag tror att vi dansade lite också.

Hur skriver man "det var en varm stämning vid bordet" utan att det blir platt? Eller "alla var så fina i sina svarta kläder", "det var ett kärt återseende" typ. Ja, det är inte helt lätt. Stort tack till S som bjöd mig!

Returtaxifärden gick över Hägerstensåsen, genom Gröndal och slutade i hörnet av Skånegatan och Renstiernas. Jag gick in på Snotty där Gudmundson, Hynek Pallas med flera hängde. Jag sa till Hyena att de borde öppna en filial i Beijing.

Black Tie Pinot Gris Riesling 2004 (nr 81637), 116 kr

Virtuoso Syrah 2002 (nr 87354), 134 kr

Agramont Crianza (nr 6050), 196 kr


Château Pech-Latt (nr 2233), 87 kr

Palo Cortado Península Solera Reserva (nr 8233), 119 kr

Växten på bilden är månviol Lunaria rediviva L. Läs mer här.