10 december 2006

En blond och blodig Bond

När jag såg 007 senast surfade han på ett isflak, jagad av en koncentrerad solstråle som med en laserknivs precision skar glaciärerna itu. I samma film hade han dessförinnan kört omkring på polarisen i en bil som kunde reflektera ljus så att den inte syntes. De tramsiga tekniska prylarna och schweitzerostmanuskriptet till "Die Another Day" från 2002 fick mig att nästan ge upp hoppet om Bond.
I lördags satt vi, dvs jag, min bror och hans hustru, på cinemaplexet Toison d'Or i centrala Bryssel och såg Daniel Craig (bilden) i rollen som den brittiske agenten. Filmen inleds med en brutal prolog som utspelar sig i Tjeckien. Därefter vidtar inledningsvinjetterna*. För en gångs skull är det inte halv- eller oklädda damer i något lavalampsliknande medium. Istället är det stramt och snyggt; spelkort, smokingar och fraktaler. Pistoler som skjuter hjärter och spader. Detta ackompanjerat av filmens ledmotiv, David Arnolds "You know my name" som sjungs av före detta Soundgardenvokalisten Chris Cornell. Sånt skapar förväntningar.
Jag blev mer än positivt överraskad den här gången. Craigs Bond är rå, blodig och hetlevrad. Här undviks de fåniga oneliners som föregångarna Connery, Lazenby, Moore, Dalton och Brosnan ibland levererat. Och teknikprylarna. Istället är det passionerad action som gäller. Det är ibland väl våldsamt men samtidigt så välgjort, snyggt och rappt att jag genast utnämner Casino Royale till den bästa Bondfilmen. Eva Greens Vesper Lynd - 2006 års Bondbrud - är betydligt mer intressant än sina föregångare. Judi Denchs M signifikant bättre än hon har varit i tidigare Bondfilmer eftersom de varken haft manus eller regissörer värdiga en skådespelare av den kalibern. Överhuvudtaget verkar 2006 års 007 röra sig bort från de pinsammaste klichéerna. (Om vi bortser från att skurkarnas kumpaner sällan är kaukasier och att skildringen av Afrika känns minst sagt stereotyp.)
Vad dricker dubbelnollan? Brax har redan skrivit om filmens bästa replik.
I Bahamas beställer han en årgångs-Bollinger. Som han aldrig hinner dricka. Och på tåget till Montenegro dricker han något rött. Om någon läsare vet vilken vinetikett som har en blomsterkrans med en kyrk-klocka i mitten, så upplys mig. Snälla!

Uppdatering: Tack till Arvid Rosengren som upplyser mig om att det är Château Angélus '82 som Bond dricker!

Vi gick på nyöppnade Bonifacie d'Asie efter filmen. Hyggligt vietnamesiskt och thailändskt kan man äta där. Vi fick vänta trekvart på förrätten och sedan ytterligare trekvart på varmrätten. Servitören tyckte att det var så skamligt så han drog 20 € på notan. Och bjöd på extra öl. Men innan dess hade vi delat på en flaska päronssplittsdoftande, något extraktfattig pinot gris från Dopff Irion. Och när vi kom hem blev det en flaska Vranken. Tête de Cuvée eller något sånt heter champagnen. Bryssel är bra.

Jag ligger efter med bloggandet. Nu skriver jag om lördagen utan att ha gjort fredagen. I morgon blir det fredag. Idag, den elfte december skålar jag för namnsdagsbarnet!

* Eller vad man ska kalla dem. Dessa för Bondfilmer så oumbärliga beståndsdelar.

3 kommentarer:

Arvid Rosengren sa...

Château Angélus '82 är det han dricker.

Man kan undra hur det skulle fungera att servera den på ett tåg egentligen, lite mycket "shaken, not stirred" sediment som flyter runt i glaset kanske.

Arvid Rosengren sa...

http://www.angelus.com/images/etiquette.jpg

Gudmundson sa...

Instämmer helt i berömmet av Casino Royal. Naturligtvis kunde filmen varit kortare, som all ny film, men det är en randanmärkning. Det var länge sedan det kändes som om man faktiskt bar med sig en tanke, eller åtminstone en fundering, efter en Bondfilm. Den här gången höll den faktiskt att konversera om efteråt.

Det bästa som hänt Bond sedan Lazenby!