31 december 2009

2009:210 Den riktiga sammanfattningen av 2009


Äh, kort då. Gamla Världen gäller, Spanien är årets vinland. Mourvèdre naturligtvis årets blå druva, oavsett om den kallas monastrell eller murviedro. Pinot Noir är årets kameleont, tänk Chateau d'Arlay från Jura så fattar du vad jag snackar om. Champagne är totalt ute, jag älskar det ändå till skillnad från herrar Schyffert och Haag i dagens Meny i P1. Chardonnay är, eller kanske borde varit, äh vem bryr sig, årets druva. Många trodde länge att garganega skulle knipa första platsen men det gör den bara i avseendet italiensk gröndruva. Fruktstinna shirazer från grill- och sportkontinenten i närheten av Oceanien är helt fel. Detsamma gäller varietalen var helst den uppträder utanför Europa. Årets vinman är Karl-Jan Granqvist - motivering behövs inte. Karl-Jan är alltid Karl-Jan, det räcker! Årets vinkvinna är Judy Leissner vd för Grace Vineyards i Kina (till höger på bilden, vem den lycklige mannen är vet jag inte). För hennes entusiasm, envishet i kampen mot det kassa klimatet och den obändiga viljan att producera bra viner. Årets Tegnérgatekrog är naturligtvis Rolfs Kök.
Årets misshushållning står Systembolaget för. Det alltmer likriktade sortimentet räcker som motivering.
Motiveringar förresten, jag gör det här helt gratis, jag kan ingenting, men jag kommer att fortsätta älska vin under 2010. Gott Nytt År på dig, min(a) läsare!

2009:209 Molnstaden är inte säker


Jag gick till arbetsplatsen i morse. Det tog 45 minuter. Fastän temperaturen bara låg sju grader under noll var det plågsamt. Luftfuktigheten kondenserade på kinderna och köldverkan piskades på av vinden. Diset gjorde vyerna från Västerbrokrönet obefintliga.

Under lunchen passade jag på att köpa viner till nyårsafton. Det var hål i kassen så 75 cl gewurztraminer rann ut i samma stund som den gracilt formade flaskan Hennü krossades på asfalten i ett parkeringsgarage.

Efter jobbet åkte jag till Gamla Stan för att hämta min cykel och pirra. Båda hade lufttomma däck. J hjälpte mig att transportera hjulfordonen till den närmaste pumpen i grottmacken på Katarinavägen.

Sedan cyklade jag hit. Det tog också 45 minuter. Lika kallt som i morse. När jag stod i porten till huset kom grannen C plötsligt in genom dörren. Hon visade mig var cykelgaragen finns. En stund senare kom J med pirran.

Vi tänkte äta något här i Gröndal. Vi letade näringsställen på hitta.se och fann att det inte finns några restauranger här i Gröndal. Vi tog oss till Östgötagatan i stället. M har sagt att fläskläggen där är Stockholms bästa. Vi blev varse att de är bland Stockholms största. Om man bortser från knödeln så var de bättre än bra. De är inte rimmade till skillnad från Pelikans och Humlehofs. Så sältan är alltså inte Dödahavsliknande. Om ni går till Östgötakällaren så beställ ett lägg och dela på det så slipper ni lämna. J:s kompis T som vanligen tjänstgör i ett asiatiskt land kom förbi. Det blev diskussioner och till skillnad från på klimatmötet i Köpenhamn så lyckades vi faktiskt rädda världen. Från hyckleri, Sverigedemokrater och andra dumheter.

På Snotty spelade Johan Murén. Vi blev där en stund. Min taxivägran gjorde att det tog 40 minuter att komma hem.

Nu summeras årtusendets första decennium på olika bloggar. Mitt årtionde är enkelt. Jag upptäckte vin, jag bloggade och jag lärde mig några ord på kinesiska. I övrigt var jag samma gamla jag fast äldre. Det vill säga fulare, mer reaktionär och mer gubbe. Allt tycktes vara min förtjänst eller mitt fel beroende på hur man ser det. Förutom på telomerasaktiviteten kunde jag inte längre skylla på något. Det skedde en massa också utanför min kontroll. Gott och ont.

I morgon är det nyårsafton. Det förändrar egentligen ingenting.

26 december 2009

2009:208 Bye Bye Blogbird


Jag slutar inte att blogga. Jag slutar bara att vara så intresserad av mig själv. Det är ett sundhetstecken. Och för bloggen ett illavarslande tecken. Det finns liksom ingen relevans i en 45-årings reflektioner kring grenache och Johan Kling. Och Boba Fett. Ständigt denne Boba Fett. Bloggen kanske byter namn snart. Till något som ni kanske inte kan föreställa er. Men inte till bobafett punkt bloggspot punkt com. Men kanske till well whatever punkt wordpress punkt com. Under tiden, medan jag funderar, drömmer jag tillfälligt om en stad i en annan kontinent och vägrar nästan samtidigt lista glöggen, chateauneufdupapen riojan och tawnyporten som vi begick i kväll. Det är något visst med enbär...Och Boba Fett!

Baron de Ley Reserva (nr 2525)
Domaine du Vieux Lazaret (nr 2211)
Smith Woodhouse 10 Year Tawny (nr 8055)

23 december 2009

2009:207 En ytlig typ den där Olsson

Tänk bort kloret och försök att föreställa er hur den stekta stenen kring simbassängen doftar när solen står i zenit i mitten av juli. Då kommer ni i närheten av mineraliteten hos en chardonnay som jag har gillat ända sedan Håkan Larsson presenterade den en afton på Vin och Sprithistoriska muséet för sex år sedan. Jag vill egentligen inte dricka viner från Nya Världen längre eftersom jag tycker att det är idiotiskt att konsumera livsmedel som transporterats över halva jordklotet. Men när min nuvarande kvarterskrog här i Gamla Stan har en amerikansk inriktning på sitt kök så följer det nästan av naturnödvändighet att vinerna har det också. Så jag kapitulerar inför det här hantverket som dessutom passar så bra till krogens fläskkotlett, bönorna med lime/koriander-marinaden och tomatsalladen med senap och rödlök.

Bonterra Chardonnay (nr 16632)

Äh, God Jul då!

20 december 2009

2009:206 Korkmagneten

Förra söndan och så idag. Kork. Då var det Mas La Plana 2005. Idag var det Bonterra Cabernet Sauvignon, oklart årtal. Två flaskor på raken var korkade. Så jag drack en medioker pinotage som doftade betamerkaptoetanol. Följd av ett omoget Masi-vin från Argentina. En trevlig kväll på Rival med kulturchefen var det i vilket fall.

Château Bonnet (röd) 2005
Bonterra Chardonnay
Okänd Pinotage
Masi Tupungato 2005

19 december 2009

2009:205 Europa

Ibland köper jag vin för att jag tycker att flaskan ser spännande ut. Jag gör det alltid lite osäkert för jag har egentligen ingen känsla för form. Ett av gårdagkvällens viner valde jag för att jag tyckte att etiketten var snygg. I själva verket var den gräslig. Tur att innehållet, som Lisa så skickligt blindspikade två av tre druvor i, var så bra. Lite gamla-världen-sneglar-på-den-nya-men-tappar-inte-omdömet, om ni vill ha lite bättre beskrivning. Grenache (50%) och monastrell el. mouvèdre (25%) gissades rätt. Att det även ingår tempranillo (25%) spelar mindre roll. Någon gång ska jag lära mig att bedöma viner på riktigt, för övrigt. Skriva om explosioner av skuggmoreller mot en mullrande fond av björnbär. Eller inte.

Bandol är en appelation från Provence. Provence är en del av Frankrike. Frankrike är en republik i Europa. Republiken har en kort president med en lång hustru. La Bastide Blanche är ett exempel på appelationen. Senast jag drack något liknande var . Mouvèdre (70%), grenache (25%), cinsault (3%) och carignan (2%) samsas i den här, jämfört med Vedré lite kärvare kreationen. Den öppnar sig efter en tid i glasen. Någon skrev att vinet ifråga vinner på att lagras. Kan nog stämma. Jag gav Redaktörn och hans hustru en flaska av det här häromdagen. Hoppas att de gillar det också.

Lisa bjöd på fantastiska lammspjäll, recept här.

Vedré (nr 2126)

La Bastide Blanche (nr 2262)

16 december 2009

2009:204 Allt annat än dumt

För 105 kr får man inte så mycket idag menar många. Jag menar att man får en överdjävligt bra modern inte övervitekad stramt fruktig rioja i den nya skolan för det. Och ni så kallade många som inte håller med bryr jag mig mindre om. Ni lägger ju säkert pengar på dumheter.

Baron de Ley Reserva (nr 2525)


14 december 2009

2009:203 Gobelet är ledtråden

Idag åt jag lunch i en relativt nybyggd galleria som får helsidesannonser i dagspressen. Där finns en glasvägg som vätter åt väster. Med de färskt singlande snöflingorna blev det ganska fint till lammfärslasagnen som kostade tio gånger så mycket som en lunch i Beijing, men det hör inte hit. Bredvid serveringen finns ett systembolag. Jag gick in där för att få mina fördomar om ett förutsägbart standardsortiment bekräftade. Men, se, det fick jag inte. Vinet som vi ska dricka på annandagen till lammet fanns där. Jag slog till och köpte två flaskor. Får nog köpa en till vad det lider. Och eftersom det ska vara en överraskning kan jag inte skriva vad det heter.

I går kväll när jag hade kommit hem efter en väldigt trevlig middag på Grill Ruby - särskilt den limekryddade svarta bön-röran var ett överraskande gott tillbehör - läste jag diverse blogginlägg som fick mig lite ur humör. Om den där golfspelaren som i rask takt förlorar sponsorkontrakt nu. Och kanske sin fru. Och diverse växlar på det. Av minst sagt svajig karaktär. (Missförstå mig inte, jag tycker inte synd om mannen, men det som jag läste var med några undantag dumt.)
Därav den negativa tonen. Jag valde som vanligt att vara svepande och oprecis i min kritik eftersom jag egentligen aldrig har behärskat polemik. Hoppas att ni har överseende. Det har åtminstone jag.

2009:202 Riket


Lider av svår Kinalängtan nu. Så lite skönhet, som en motvikt till allt dumt. Se alla tre, de är fantastiskt bra.

13 december 2009

2009:201 Jag kommer ändå inte att förstå vad jag menade

En helg såhär långt: Hugel riesling, Stoneleigh sauvignon blanc, glögg i New Jersey, Sancerre Les Baronnes, Mas la Plana 2005 och Zuccardi Zeta Malbec Tempranillo 2005 till medium rare lammrack på Österlånggatan, dvs Grill Rubys.
Allt annat blir liksom...sådär kvällstidningsmässigt idiotiskt. Vad jag menar är att initaler och antydningar blir obegripliga ett halvår senare. Så om jag skulle skriva om våra bordsgrannars BMI och nationella härkomst (Holland) nu ikväll utan att gå in på den smakfulla klädseln (lilasvartrandig lammull respektive röd skjorta, svart cardigan) och tonusen liksom kromosomerna, så skulle det bli ganska meningslöst. Liksom så mycket annat jag har plitat ner här i snart fem år. Läste häromdagen något jag begrep lika lite som börsdrivande dumheter. Och som jag själv författat. Det är ett argument mot vagheten.
Ja, hos våra grannar fanns det åtminstone vare sig botox eller facelift. Ungdomens privilegium. Ungdomens evangelium. Framgångens evangelium.
Det finns så många blåögda dumheter där ute nu så jag vet knappt vad jag heter. Och 2011 när jag läser detta kommer jag inte att minnas vad jag syftade på.

9 december 2009

2009:200 Varmluft


Det var på holmen i den finska skärgården i slutet av juli som jag började läsa It av Stephen King. Jag har inte orkat läsa ut den än. Knappt hundra sidor kvar av dryga tusen. Borde fixa det.
Parallellt med den har jag inte läst ut en bok av Murakami, en av Malte Persson och inte heller The Story of the Stone. Julen kommer att tillbringas borta från tangentbordet på min kloke brors förslag. Jag ska försöka avsluta de sinsemellan ganska olika verken då.

Gemensamt för de böcker jag trots allt har tagit mig igenom de senaste månaderna är formatet. De är förhållandevis korta. Bara några timmar tar det att läsa Hans Koppels Vi i villa, Clarice Lispectors Stjärnans ögonblick eller Johan Klings Människor helt utan betydelse. Jag kan rekommendera samtliga. Den sistnämnda avslutade jag precis. (Jo, jag har också läst Hjärtdjur av Hertha Müller - årets nobelpristagare i litteratur. Den tar längre tid.

De här fyra böcker finns alla i pocket, de går också att låna på bibliotek.

En helt annan sak; det finns krogar som använder infravärme eller sådana där gasdrivna kaminlampor så att gästerna ska kunna sitta ute i december. Det är idiotiskt, gå inte på sådana ställen eller låt åtminstone krögarna få veta vad ni tycker. Eftersom ni tycker som jag.

(Domaine du Vieux Lazaret (nr 2211) är bra nu säger de som har druckit den.)


6 december 2009

2009:199 Sådan är rekapitulationen

Vi var några stycken som brukade träffas för att äta ost och dricka vin mellan sex och åtta på torsdagkvällar. Så kom någon på den idén att vi skulle starta en jaktcirkel. Gemensamt för oss som träffades är ju ett intresse för mat. Och ett par hade köpt ägor kring och på vilka jakt emellanåt bedrivs. Så de ville gärna vet vad som gäller när ett skadeskjutet vildsvin kommer in på tomten. Under onsdagens träff så berättade T om lagen och O om hundraser och olika jaktformer; vakjakt, vaktjakt, klappjakt med mera. Naturligtvis avslutade vi med ost och vin. Jag blev rekommenderad en sydafrikansk rhôneblandning i Hötorgshallen. Det bestående intrycket är gummi och franska ekfat. Tro för den skull inte att det var dåligt på något sätt. T hade med sig en ekologisk sangiovese som kom bäst till sin rätt med ostarna.

Boira' Sangiovese (nr 32431)

Babylon's Peak Shiraz Mourvédre Grenache 2007 (nr 2067)

5 december 2009

2009:198 Jag har slutat att skämmas

Jag gick i Götgatsbacken för att uträtta tre saker; köpa en ny vinterkeps - den förra glömde jag på Stora Fisken i Beijing, klippa mig och köpa nästa bok till cirkeln. Bredvid hattaffären hängde en högtalare som blastade julmusik rakt ut i gatan. Längre upp stod en dam och rökte, hon hade en kakadua på axeln. Jag såg en av politikerna eller kanske en av de före detta Stadshus-politikerna och tänkte: har jag något emot honom? Kom fram till att jag inte hade det. Eftersom jag varken hört något nämnas vare sig om Alice Cooper-förbud eller svart anlitade hushållsnära tjänster i samband med hans namn.

Jag köpte min keps, jag blev - skulle det senare visa sig - klippt på ett lite märkligt sätt och boken fanns i butiken med den violetta loggan.

På Stora Nygatan nr 19 ligger restaurangen 19 glas Bar & Matsal. Jag hade aldrig varit där, däremot hade jag förstått att den hålls högt av flera. Dagens lunch var en laxtartar till förrätt och rostbiff med mandelpotatismos till varmrätt. Jag föreslog öl till laxtartaren som bland annat innehöll ingefära. Det är lätt att inte tro våra grannar i väster om något annat än olja, friluftsliv och populära programledare. Men det är naturligtvis bara dumt och kategoriskt. Att det tillverkas bra ostar i Norge är känt sedan länge. Nu fick jag dessutom veta att de vet hur ett veteöl ska bryggas. Wit heter det och är gjort som ett belgiskt veteöl med koriander och apelsinskal, läser jag senare på bryggeriets sajt. Wit passar bra till laxtartaren.

Det här årets svenska restaurangupplevelser är Rolfs Kök och Deville. Gemensamt för dem är bland annat ett vin från Jura i Frankrike: Château d'Arlay. Det är så långt från fruktbomb som ett vin kan komma och diskret, rent och stramt. Det passar bra till konfiterad fläsksida, det visste jag redan. Idag upptäckte vi att det fungerade fint med den hängmörade rostbiffen. 
Det är årets vin för mig! Trots att jag druckit både Insignia och en hel flight Opus One.
Vi drack ett glas Côtes du Roussillon Villages också. Producent är Domaine Pouderoux, det heter Terre Brune och är gjort på vad som en gång i tiden ansågs som en skräpdruva; carignan. Men det är så längesedan nu att det känns överflödigt att skriva. Dessutom har jag ju gjort det så många gånger tidigare. Alltså skrivit att carignan en gång var en skräpdruva. Det finns grenache och syrah i det också, ni kan läsa mer här. Det var okej, men inte något att gå till Gamla Stan för. Det är däremot 19 glas Bar & Matsal med sin fina vinlista, vänliga personal och åtminstone i adventstider märkliga bekvämlighetsinrättning.

19 glas Bar & Matsal 

2009:197 Seaweed del 2

Jag hade lämnat efter jobbet-glöggen och begav mig mot Birger Jarlsgatan för att träffa M. På kontoret där han arbetar hade det varit vinprovning. Det fanns en karaff med Barolo i köket, enligt M. Vi gick dit för att hälla upp varsitt glas men upptäckte att karaffen var borta. Städpersonalen hade tömt och diskat den. Två bibar av en enklare sort stod och väntade på att tappas på sitt sista vin. Hällde upp och smakade. Kartigt, eländigt var det. Ju äldre jag blir, desto mindre tolerant blir jag mot dåligt vin. I torsdags, i ett jobbsammanhang, drack jag ett vitt som var så oljigt, parfymerat tunt och sliskigt att jag ställde ifrån mig glaset efter en läppjing. (Heter det så?)
Nåväl M och jag spelade två matcher pingis där uppe på kontoret. När vi gjorde det förra gången använde vi en papprulle som nät vilket gav ordet nätrullare en ny innebörd. Racketarna var små och svårspelade då. Nu satt där ett riktigt nät: Stiga Private och racketarna var fullstora. Alltså, om ni inte har fattat det: pingis is the shit. Susan Sarandon har tydligen fattat det. För övrigt är jag och M är nästan jämbördiga i sporten, han är bara lite bättre.
Det där eländiga boxvinet förblev odrucket.
Vi promenerade ner till mitt logi här i Gamla Stan, jag var tvungen att göra mig av med lite saker. Sedan gick vi till en liten bar i samma stadsdel där jag drack en ginbaserad drink som hette aviation, M något ryebaserat. Jag kan inte med rye längre. En gång i tiden brukade jag och min dåvarande sambo dricka Wild Turkey framför teven på fredagkvällarna. Jag tyckte dessutom att det var gott. Nu, aldrig. Den bruna spriten kanske inte har en plats i mitt liv längre. 
Aviation var emellertid fantastisk, trots att det fanns en ppm viollikör i den. (gin, maraschino, socker, citron och så viollikör).
Bordet på Sjögräs var beställt till 21. Vi anlände redan kvart i. Nej, alla bord var upptagna, de föreslog att vi skulle gå till baren bredvid. Därinne var det glest med folk, en DJ spelade något västindiskt, vi var inte sugna på drinkar så vi tog en promenad runt kvarteret. Vi kom tillbaka till Sjögräs. En halvtimme efter nio fick vi sätta oss vid bordet.
Eftersom vi fick menyn redan medan vi väntade så hade jag bestämt mig för att kvällen skulle gå i ankans tecken. Beställde därför anklever sous-vide med lomo, rödbetspuré, syrligt äpple och nötkross. (För er som inte vet det är sous-vide en vakuumbaserad tillagningsmetod och lomo en lufttorkad skinka, rätta mig om jag har fel.) 
Det var klockrent, de rostade hasselnötterna fick mig dessutom att med vemod minnas de turkiska som en gång såldes i en butik vid Möllevångstorget för att sen försvinna för gott. Snyggt upplagt var det också. Syra, sötma och fetma i bra fördelning. 
M åt mjukbakad purjolök med grodlårsragu, forellrom, smörsås och körvel. Det smakade vår.
Vinerna då? Ja det första, en halvtorr riesling som servitrisen rekommenderade, var tunt hade ingen petroleum eller något annat att erbjuda. Jag avböjde. 
I stället blev det en sydafrikansk semillon. Den doftade sur fil och rök och hade låg syra. En kuriositet som jag är glad att jag provade. För fem år sedan hade jag emellertid varit entusiastisk. Nu är jag bara reaktionär. M drack en passabel riesling från Rheingau.
Vår servitris hade rekommenderat en generisk bordeaux till min anka. Jag tyckte att den som jag fick smaka, Pont Rouge, var snipig. Min fråga "bordeaux var då?" möttes av en frågande om än positiv och glad min. Nej jag ville hellre ha pinot noir. Fick smaka en sådan som jag omedelbart förälskade mig i. M drack en märklig crôzes-hermitage. Märklig för att den var så snäll och obalanserad. 
Min ankkorv serverades med förutom bacon, belugalinser, cidervinägersenap, vinteräpple som ni kan läsa på sajten även ett spett med friterade potatiskuber och kalvbräss. Kryddblandningen i korven, jag kunde skönja stjärnanis och kryddpeppar, lirade inte helt med mig. Belugalinserna var snäppet för hårda och på tok för salta. Det som var sensationellt stavades kalvbräss. Smälte i munnen, svagt vitlökssmakande. Vi pratade om varför det inte man aldrig ser kobräss. Är det någon läsare som vet? 
M åt Gris Iberico som var en härligt fet konfiterad fläsksida - tror jag - med inslag av fläsk i fettet. Den samsades med svart trumpetsvamp, rostade pärllökar, korv, tryffel och en poänglös pumpapuré, poänglös för att den var så syrafattig. Men annars var det en lyckad rätt.

Till efterrätt blev det profiteroller med mascarponeglass av bourbonvaniljtypen, lemon curd och färska - läs upptinade alternativt långflygna hallon. Den ende producent som jag kände igen i vinlistan - Kracher - hade producerat beerenauslesen som vi drack till. Den är bra, jag minns den från en kick-off i Rånäs 2005. 

Det finns tre saker jag inte förstår med Sjögräs. Menyerna som är skrivna på vanligt A4-papper ser billiga ut, svajar både språkligt och typsnittsmässigt. Dessutom används citationstecken på ett tveksamt sätt. 
Vinglasen som används är av den tjockare typen, inte av den värsta med en tjock kant längst upp. Och det spelar faktiskt roll. Åtminstone för mig. 
Och det tredje är att det inte finns tillräckligt många bra vin på glas. Förutom bourgognen och beerenauslesen var vinerna som vi drack medelmåttiga*. Maten var bättre än bra men inte i samma klass som Rolfs Kök eller Deville. 



Stony Brook Semillon Reserve





Sedan gick vi till Grill Ruby och drack ett glas bourgogne. Det första vi smakade  fick vi skicka ut, det var oxiderat. Det andra var bättre men inte så bra som senast



*Uppdatering: vinerna var nog genomgående bra men de kom inte till sin rätt igår kväll.

2009:196 Seaweed

Maten är bra men vinrekommendationerna haltar. Så kan jag sammanfatta Sjögräs där jag och M åt i kväll. Likaså är vinglasen för grova. Det är synd. Fortsättning följer.

1 december 2009

2009:195 Reklam

Alltså, ni som är intresserade av vin, varför inte bli purple pages-medlemmar:

http://www.jancisrobinson.com/articles/a200911303.html

Nej, jag får inte betalt för det här heller.

2009:194 Trevlig helg!

Fredag. En julfest. Bekanta ansikten och obekanta. Glögg. Dunkvin. Prat: "Äter du skinka?! "Vadå, trodde du att jag var en slacker?" "Man är alltid hårdast att döma sig själv." "Jag är i en framtidsbransch: pensionsfonder." Dans.

Untouched by Chakana Bonarda Syrah 2008 (nr 6596) 

Lördag. En 40-årsfest. Bekanta ansikten och obekanta. Flaskvin. Sång. Prat: "Jag kände först inte igen dig." "Nej jag har ju blitt blondin." "Jag vet vilka kunder ni ska rikta er till." "Du inser på ett par minuter vad som tagit oss ett halvår att komma fram till." Dans.

Señorío de los Llanos Reserva (nr 2685)

+ 2 sorter som jag i skrivande stund inte kommer ihåg.

PMC Beerenauslese Cuvée (nr 2917)

Söndag. Julie och Julia. Glass. Och så en massa obetalt men obetalbart stimulerande arbete.

25 november 2009

2009:193 Burgundy

Rosenkransen sammanträdde i kväll. Efter vapenavsnittet under ledning av den på en gång så ordkarge, indirekt entusiasmerande och professionelle JB fick vi testa våra kunskaper om unga älgar, gäss och skadskjutet klövvilt. Sedan åt vi ostar och drack beaujolais nouveau, manzanilla och grüner veltliner. 
På väg hit stötte jag ihop med hemliga morsan utanför Hornstulls östra tunnelbaneingång. 
Jag gick in på Grill Ruby innan jag kom hem. Där drack jag ett glas Château de Chamirey från 2005. Det visade vilket bra vin man kan få för 120 kr glaset åtminstone under en kort period. En fantastisk bourgogne. Importör är Philipson & Söderberg, de som hade Chivite till för fyra år sedan innan norrmännen tog över den skandinaviska importen. Alla vet att Coléccion 125 är ett kraftpaket som Chivite tillverkar. Men inte många vet att det fortfarande finns fyra magnumflaskor av vinet ifråga på Grill Ruby. Och definitivt ingen vet hur länge. Så passa på!

Beaujolais Nouveau 2008 (nr 96748)

La Guita Manzanilla (nr 8201)

Hiedler Grüner Veltliner Classic 2008 (nr 6278)



Bild från matochpolitik.blogspot.com

24 november 2009

2009:192 Die gemütlichkeit

Det var två och ett halvt år sedan jag drack den äppelfriska grüner veltlinern som produceras av Weingut Bründlmayer. Tänkte att det var dags igen. Så tillsammans med några kollegor efter en middag på Papa Italiano som ligger på Riddargatan gick vi till Grand. Det var där, när jag såg vinlistan som jag bestämde mig. Som jag har skrivit kan man ju lätt tro att det var något jag hade kommit på innan vi kom dit. Och det hade jag ju inte.

Jag har tappat så mycket vinkunskap att jag har hunnit glömma att det var en Alte Reben som vi drack i Moskva. Den var kanske inte alls lika äppelfrisk, det kanske inte var den sorten som jag tog i kväll.

Som ni ser av länken finns druvan i ett flertal tappningar från producenten. 

Uppdatering: det finns viner från Bründlmayer på bolaget:

Bründlmayer Grüner Veltliner Kamptaler Terrassen 2008 (nr 75977)

Bründlmayer Ried Käferberg Grüner Veltliner 2006 (nr 75400)


22 november 2009

2009:191 His name was always Buddy

Det här tillståndet. Ett av de bästa. Vett att sluta i tid. Att gå hem när det är som roligast. Händer inte ofta. Men idag. 
Jag var till och med på Bröderna Olsson där jag aldrig satt min fot tidigare. Där spelades bland annat Breaking the law. Det var inte mitt hak, någon drog med mig, skulle jag trogen min vana att frånta mig det egna ansvaret kunna uttrycka det. 
Innan jag gick dit var jag tillsammans med J på Snotty under några timmar. DJ Ondska och Braxarn spelade skivor. Pratade med inspirerande och begåvade människor i vilkas sällskap jag aldrig riktigt förstår att jag slipper höra "kan jag få notan" redan efter ett par minuter.

Lagade mat här för första gången i kväll. Lagade och lagade förresten, jag kokade halvfabrikatspasta i min nya kastrull från Iittala. Den heter Neo och har handtag både på sidorna och i locket som inte leder värme. Snygg, dyr och bra. Eftersom det inte finns ett riktigt kök här så köpte jag en induktionsplatta på stan att ställa kastrullen på. Den var också dyr men inte lika snygg. Och så låter den, visade det sig. Riktigt mycket. 

Vinet ifråga var ett så kallat sällskapsvin. Det betyder att det kräver att man är i sällskap för att kunna dricka det. 

Vignebelle Rouge Fruité 2008 Merlot 40%, Syrah 30%, Grenache Noir

20 november 2009

2009:190 Ingen föredetting

Läs Jens Dolks artikel om André Lurton på Tasteline.

19 november 2009

2009:189 Före detta modeller


Det finns en Änglamarkost som kort och gott heter "lagrad ost". Det är lite lantvinsvarning över den beteckningen, så ospecifik, menar jag. Jag köpte en sådan på den lokala Coop-butiken här nere på Järntorget häromveckan och den hänger fortfarande med. Det är naturligtvis en hårdost men den är förhållandevis mjuk. I kväll var jag på en middag någonstans på Kungsholmen. Där blev det ett glas av Graham Becks Railroad Red och så ett vitt chardonnay-baserat från samma producent. Och en entrécôte med lite grillade grönsaker och stekta potatisar. Köttbiten serverades förhållandevis sval.Och det vita var bättre än det röda eftersom ni frågar.

Jag blev lite sugen på ost när jag kom hem så jag skar en bit av den ekologiska. Så hällde jag upp ett glas Irony, se förra posten. Det vinet blir bara bättre ju längre tid i kylen det får ligga tycks det. Tillsammans med den lagrade osten och Grace Jones blev det en bra kombination. En bättre kombination. 

Bilden: Hon är modell i botten och har medverkat i flera framgångsrika låtar. Han är civilingenjör i botten och har medverkat i flera framgångsrika filmer. Nästa år är han aktuell som värd för den svenska melodifestivalen.


18 november 2009

2009:188 70% syrah och 30% mourvèdre

Jag har fördomar mot ekologiska viner. Att de skulle vara allmänt kartiga, grå och för dyra. Ibland har de bekräftats men ikväll gjorde de lyckligtvis inte det. Rosenkransen, vår jaktcirkel, hade träff i Vasastan hemma hos O, A med dotter och hund. T hade med sig ett ekologiskt vin från Minervois. Det var bra, bra på det där franska sättet och tydligen inte för dyrt. O öppnade senare en flaska chilensk pinot noir. Inte ekologiskt, inte heller särskilt dyrt men jordgubbsfruktigt och aningen för alkoholstarkt för mig. Ingen nyhet är det heller. Har skrivit om det förr.
 
Hade glömt att den sista flaskan som öppnades i lördags hemma hos M i Årsta inte tömdes. Han gav mig den eftersom han skulle resa bort dagen efter. Så nu sitter jag med ett glas av den här som är av samma druvsort som det chilenska, pinot noir. Inte lika sötfruktigt. Alkoholen är bättre integrerad i den här skapelsen från Russian River Valley i  USA. Det är aningen njuggt behandlat i Allt om Mats stora vintest från förra månaden. Jag tycker att det är riktigt hyggligt. Liksom musiken som strömmade ur O:s lilla PowerBook innan vi sammanträdde: Cass McCombs skiva Catacombs.

Le Moulin des Nonnes  (nr 2152)

Errázuriz Estate Pinot Noir (nr 6294)

Irony Pinot Noir (nr 6694)

15 november 2009

2009:187 Gårdagens vinlista

Jean Becker (France) Tokay-Pinot Gris Grand Cru Froehn 2001 - sensationell!

Georges Duboeuf Moulin A Vent - överraskande bra

Kloster Eberbach Riesling Spätlese (nr 6257) - bra, gott till laxtartaren

Domaine Santa Duc Cuvée Tradition (nr 2732) (Gigondas) köp! perfekt till Pluras lammgryta

Tommasi Amarone della Valpolicella Classico (nr 22350) - som förväntat

Jaffelin Mercurey 2006 (nr 6268) - bra

Irony Pinot Noir (nr 6694) - ingen uppfattning

Stort tack till M som bjöd så generöst!

2009:186 Message from a bottle

Jag är väldigt glad över att bloggen inte fanns för tio år sedan. Eller twittrandet för den delen. Då hade nämligen mitt patologiska meddelandebehov fått sitt utlopp i offentligheten. Ni hade exempelvis kunnat läsa om den där invigningsfesten i landsorts-Sverige där Enya spelades i en nedsläckt lokal och ett gäng ballonger singlade ner från taket samtidigt som ljuset tändes. Där traktens lokala blåsorkester spelade "We will rock you" och festen på stadens hotell innehöll underhållningshöjdpunkter i form av skokrämssminkade skandinaver iförda turbaner och saronger som dansade till Guantanamera
Det slapp ni. Men inte min gode vän J, den disputerade entomologen numera tvåbarnsfar, som jag messade till under pågående aktivitet. Han fick sin beskärda del. Vilket han nog har glömt.

Denna inledning eftersom en god vän ställde frågan: "om du nu hade så vansinnigt trevligt med fantastiska människor, live vid din sida - varför var du tvungen att söka kontakt med andra samtidigt?!?"
Och det är en fråga som jag inte har något svar på. För det är sant att jag hade fantastiskt trevligt i kväll, ingen ironi i det, och samtidigt ville meddela det. 
Längesedan jag drack så många bra viner också. 
Jag är inte längre så intresserad av det negativa, av dissandet, det är så enkelt. Att skriva bejakande om det som är bra är så mycket svårare. Det är vad jag försöker understundom. Om det sker som kvitter eller bloggande spelar mindre roll. Tror jag.

Vinlista följer inte idag.

8 november 2009

2009:185 Danny the Freeloader

Jag läste i DN om Dali courtyard - en restaurang i Beijing som jag besökte i våras. Och längtade lite till den smutsiga, livliga och bullriga storstaden igen. Här är gatorna så tomma. Jag går ner till Hornstull vid sjutiden för att handla och ser bara en handfull människor.
Innan jag handlar så återlämnar jag DVDn som jag hyrde tidigare under eftermiddagen. Den hette De ofrivilliga (Regi: Ruben Östlund) och jag visste ingenting om den eftersom jag inte har bott i Sverige på länge och inte heller läser recensioner. Det visade sig vara fem berättelser som utspelar sig i svensk samtid. Filmens styrka ligger i dialogen och tonfallen. Ingenting av det som sägs skorrar falskt, det är skönt att flera svenska regissörer och manusförfattare alltmer lyckas i det avseendet. Tidigare var Lukas Moodyson nästan ensam om det. Jesper Ganslandt Apan behärskar det uppenbarligen också.
Skådespelarna, med undantag för Maria Lundqvist som spelade sig själv, var nya ansikten för mig, outslitna. Det är en fördel när man slipper tänka på skådespelaren snarare än rollen han/hon gör.
Berättelserna handlar om en man som skadar sig på en nyårsraket och vägrar åka till sjukhuset, ett par tonårstjejer som dricker häxbrygd och beger sig ut i sommarnatten, en busschaufför som utsätter sina resenärer för kollektiv bestraffning, en lärare som följer sitt samvete och ett gäng unga män med minst sagt egendomliga umgängesformer (och då avser jag inte innebandy). Av berättelserna är det väl egentligen bara rakethistorien som inte engagerar mig. De knyts för övrigt inte ihop, de är helt självständiga. Om man är känslig för så kallade pinsamheter ska man kanske inte se filmen. Den får tre och en halv skruvkapsyl av fem.

När jag för en nomadtillvaro så blir det lätt halvfabrikat när jag inte äter ute. Två dagar i rad har jag ätit ravioli, senast den vegetariska pestovarianten från Coop, som var bättre förr. Idag snyltade jag också på värdfolkets bib. Om ni läser det här så var inte oroliga, jag kommer att ersätta den.

Chakana Malbec Shiraz (nr 6554)

7 november 2009

2009:184 "Are you an idiot or are you a fake idiot?"

Jag gav P en flaska Hermit Crab i augusti. Jag hoppas att den smakade bättre än det här liljekonvaljiga som jag upplevde i glasform på Imperiet i kväll. Imperiet är en krog som inte fanns på Götgatan för två år sedan. Kulturchefen och jag hade precis sett In the Loop på Victoria. Också en ond film. Men till skillnad från Apan av det infernaliskt roliga slaget. Hade behövt andningspauser, annars inget att anmärka på. Det dracks Sancerre, annars svors det mest. Steve Coogan och James Gandolfini medverkade.
Jag tog också ett glas av Xaviers Cotes du Rhône på Imperiet. Inte heller det ett vin att skriva om. 
Det är alltid lika trevligt att träffa kulturchefen. Vi är ungefär lika gamla, vi har ungefär samma civilstånd och vi har vissa gemensamma geografiska nämnare. Dessutom hälsade han på mig i Beijing. Ska läsas "hälsade PÅ mig i Beijing". (Så att ingen tror att vi gick omkring där på gatorna och hälsade när vi möttes. Och att jag skulle vara särskilt glad över att vederfaras ynnesten att bli HÄLSAD på av kulturchefen.)
Nu spelar grannen piano. Om morgonen jobbar takläggarna oavsett veckodag. De börjar vid sju. Men vad gör det när jag tillfälligt bor på kanske bästa gatan i Sverige?

The Hermit Crab  (nr 6340)

2009:183 Bokstavsmänniskorna

Jag slutade kolla statcounter för länge sedan. För er som inte vet vad statcounter är kan jag berätta att det är ett sätt att se hur många som har varit inne på ens blogg. Jag vet alltså inte om jag har tio eller fler läsare längre. Kommentarerna här blir alltmer sällsynta. Det behöver inte betyda att läsarna är det. Jag har ju själv mer eller mindre slutat att kommentera vad andra skriver. Jag läser också allt färre bloggar. Både Facebook och Twitter har bidragit till det. Så nu säger jag delvis emot mig själv. För om det är så att allt fler beter sig som jag, dvs läser allt färre bloggar men twittrar och fejar desto mer, så borde ju resultatet bli att även min blogg riskerar att få minskat antal läsare. Eller?

Jag tror mig veta vilka mina läsare är, åtminstone de flesta. De är sådana som jag känner och umgås med. Ibland förekommer de här men då endast i bokstavsform. Eventuellt finns det ett visst underhållningsvärde att läsa om sig själv här. Men bokstavsformen är av hänsyn, jag vill inte att någon ska hängas ut. (Har hört hårresande historier om sådana som i realtid twittrat från middagar med privatpersoner som inte varit införstådda med detta. Om vad som sagts och gjorts. Där namn förekommit helt oproblematiserat.) Jag har förståelse för att framställningen blir lidande av alla dessa bokstäver men jag har försökt att använda pseudonymer och det fungerar inte. Ni får helt enkelt leva med bokstavsmänniskorna. Eller sluta läsa. Eller ännu hellre, vara med när det händer.

Jag har för övrigt köpt en flaska som heter Tatachilla. Det är en shiraz från McLaren Vale. En tätpackad sådan.

Tatachilla Shiraz (nr 6584)

2009:181 Min röst ska nu komma från västra delen av Södermalm.

Egentligen skulle jag ha bott någon annanstans nu men så hörde A av sig via ansiktsboken och erbjöd mig fem nätter i hennes och maken D:s lägenhet om tre rum och kök. Paret skulle söderut, till A:s lantställe närmare bestämt. Så nu sitter jag i det här fina köket och skriver.
Rosenkransen, jaktcirkeln som jag är med i, hade möte i det här köket i onsdags. Jag pratade småvilt: bäver, rådjur, bisam och annat. KB pratade simänder. Alla, möjligen inte KB, pratade dessutom en massa strunt, inte minst undertecknad. Till pratet och struntet åt vi morbier, manchego, comté och surdegsbröd. Och drack vin, se listan nedan.

Efter mötet följde jag med K till apoteket på Krukmakargatan. Det var stängt. Vi fortsatte upp Timmermansgatan, S:t Paulsgatan och skiljdes åt vid Medborgarplatsens tunnelbanestation. Och pratade. Jag kan inte nog tacka bloggandet för bekantskaperna som det gett mig. Eller L som fick igång mitt bloggande, för den delen!

Jag fortsatte till Snotty eftersom det stått på fb att Jenny skulle spela där. Tillsammans med Hyena. Jenny var sjuk så Sten spelade i stället. 
Stötte ihop med P och hans sambo(?) där. P och jag hade ätit lunch tidigare under dagen i Teaterbaren. Av någon anledning blev jag kvar till stängningsdags. Upptäckte att tunnelbanan slutar att gå efter ett på vardagkvällar. Det var regnigt och kallt, jag tog taxin hit. Skäms när jag tänker på det, alltså på att jag tog taxi.  Från och med nu vet jag att jag inte ska vara ute så länge på vardagar. Däremot skäms jag inte över att jag fortfarande reagerar när taxichaufförer frågar om vägen eller när de vägrar använda bilbälte.

I torsdags var jag hemma hos A på Reimersholme. E var också hemma. Vi har inte setts sen jag bodde där i augusti. Då vi började dagarna med morgondopp i kanalen mellan ön och Gröndal. Det mesta är sig likt men det är inte badväder längre.

I torsdags bestämde jag mig också för vilket jobb jag skulle ta. Så det var en viktig dag i det avseendet.

Igår skrev jag på. Hade stämt träffe med J på Snotty vid fem. Jag ville fira jobbet med champagne men jag litade inte på sorten som Snotty säljer så det blev cava i stället. Antecknade inte vad den hette. Den bubblade festligt, att den hade den där barnalbylanstrykningen som jag inte gör vågen för är mindre viktigt. Vi åt oliver och feta till också om ni vill veta. Det är gott att J är tillbaka från Norge!

M och H skulle se Nisse Hellberg i Uppsala på Kafé Katalin. De hämtade upp mig på Stadsgårdskajen. Inne på kaféet var det fullt i bardelen. Konsertdelen var glesare. I väntan på konserten åt vi ställets hamburgare, M åt soppa. Jag drack en argentinsk shiraz som jag inte heller skrev upp. Publiken var idel okända människor. Vi ville gärna tro att vi var tio år yngre.

Nisse Hellberg spelar en medryckande svensk rockabilly. Med ett tajt kompband vars sologitarrist imponerade på mig. Om ni gillar sådant ska ni se honom. Ståbasisten i bandet jobbar för övrigt på Söderhallarnas Systembolag! Hellberg frontade Wilmer X i nästan tre decennier. Jag förstod gruppens popularitet men aldrig dess storhet. Tycker att det saknas svärta i musiken även om den kanske finns i texterna. Och det kanske solorepertoaren lider av också. Det är en smaksak, jag är ett pretto. Nåja, en riktigt trevlig kväll blev det. Och jag såg senare att delar av folk från numera nedlagda Musikörat och P3 fanns bland åhörarna.

Artesiá 2007 (nr 94056)

Allegrini Valpolicella Superiore 2006 (nr 6010)

Lachèze Brut 2007 (nr 7420)

Chakana Malbec Shiraz (nr 6554)

3 november 2009

2009:182 Allegretto

M bor med man och son i Mali. Det är ett land som jag inte visste just något om innan vi sågs i kväll. Jag visste att det saknar kust men inte att det är så stort, nästan Sverige gånger tre. Jag visste inte heller att det är ett av de fattigaste länderna på jorden. Den förväntade livslängden - möjligen använder jag fel term här - är kring 50. 
Jag hade stämt träff med M i foajén till det centralt belägna hotell som hon bor på nu när hon som hastigast är i hemlandet. Vi gick till Kungsholmen och hamnade på den där italienaren mittemot rådhuset. Den heter Ciao någonting och har en systerkrog på Östermalm där jag var för en vecka sedan. 
Varsitt glas nästan i sötaste laget Wyndham chardonnay. Restaurangen har tulpanglas som inte ger något vin rättvisa. På min tallrik låg för övrigt en salsicciapizza, på hennes en Vesuvio. På min pizza låg hopräfsad ruccola med inslag av slokande timjan. Det var helt okej ändå.  Sedan skulle vi gå till enoteket längre ner på samma gata. Det var stängt. 
Vi återvände till hotellet. Baren var full, det fanns inga sittplatser. Ett av glasvinerna var Stellenzichts shiraz. Vi tog det morelldoftande men lite övermogna vinet stående. Luften var fylld av nysprutad parfym och publiken verkade hitrest. Ingen överaskning egentligen, stockholmarna tar ju sällan in på hotell i den egna staden. Men det var inte vad jag ville uttrycka. Människorna i baren verkade vara här på semester, kanske ett paketarrangemang med teater och buffé inkluderad. Vad jag nu vill säga med det.

Wyndham Estate Bin 222 

Stellenzicht Golden Triangle Shiraz

28 oktober 2009

2009:180 Rosenkransen i Enskededalen

Vi hade sammankomst idag. Fälthöns och duvor pratade vi om. Och så högvilt, naturligtvis. Jag blev en halvtimmer försenad eftersom jag hade överskattat mitt lokalsinne. Efter snacket bjöd K på hemlagad schmaltz och dito pastej. Den senare innehöll bland annat pistagenötter och kalvlever. Mkt goda var båda rätterna. Och så drack vi lite vin. Och skrattade åt ett gammalt svenskt salamirecept. P är skeptisk till namnet på jaktcirkeln: Rosenkransen. Han tycker att det påminner om Rosencreutzare. Tycker inte jag.

Chablis Domaine de la Boissonneuse (nr 5624)

Wild Orchid 
2008 (nr 2249) (mkt prisvärd, bara 59 kr!)
 Rubrato Aglianico 2005 (nr 74286)

25 oktober 2009

2009:179 Oförglömlig

Juli 2001. Hustrun till ägaren. Hon som var från Uruguay och försynt undrade vad som var så roligt när hon berättade om vildsvinen som ställde till med oreda bland vinrankorna. Vi log väl egentligen bara. Skratt är ett för starkt ord i sammanhanget. 

Solen hade stått högt när vi svängde in på vingården i Toscana. Jag kommer aldrig att glömma namnet på den: Isole e Olena. Eftersom jag tänkte att hon var både isolerad och allena den dagen. Vilket naturligtvis inte var fallet. Men det kändes så där hon stod framför några nordeuropéer, en kanadensiska och en nordamerikanska och berättade om vinerna. 
Gården är bland annat känd för en syrah men ikväll drack vi Chianti Classico från 2003 som jag köpte 2006 i Reims, Frankrike. Sötfruktig, väckte sensation här hos familjen. Som bjöd på älgfärsbiffar dagen före min födelsedag.

Den andra flaskan var en Amarone från en helt annan del av Italien. Ett vin som drar åt bordeaux-hållet om det inte vore för styrkan och mandelmassigheten i doften. Jag har druckit bättre årgångar av den. Och i morgon som är en avgörande dag vill jag inte ha slokande huvud. Så vi lät mer än halva flaskan bli.

Jag tror ofta att jag aldrig glömmer ett ansikte. Det stämmer allt sämre ju äldre jag blir. Det är namnen jag minns. Men inte på hustrun till Paolo de Marchi.

 Isole e Olena Chianti Classico 2006 (nr 73190)

Amarone Classico  (nr 12363)

2009:177 Det måste vara tre år sen


jag senast drack Bollinger Special Cuvée Brut. Kommer att tänka på det i slutminuterna av filmatiseringen av Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor". Mikael Blomkvist (Mikael Nykvist) skålar, tror jag, i den champagnen tillsammans med kollegorna redaktionen på magasinet Millenium. Annars ser jag inte mycket till identifierbara drycker. En single malt som tillbringat årtionden i flaskan och avslutar en middag i filmen får man varken veta namet eller se etiketten på. 

Champagnen i fråga har blivit mer än 100 kr dyrare på tio år, vilket är beklagligt. Det kan bero på en ökad efterfrågan men också på den svenska kronans försvagade ställning. Jag har druckit 30-talet olika champagner. Den finaste var en Bollinger Grand Année från 1990. Bland de "enklare" är Bollinger Special Cuvée Brut fortfarande min favorit. 

"Män som hatar kvinnor" är inte lika fartfylld som uppföljaren "Flickan som lekte med elden". Men den är lika befriande fri från självdistans. I den här genren måste ämnet ju tas på allvar. Om regissören Niels Arden Oplev vet jag just inget mer än att han har lyckats med det. Alla rollinsatser, möjligen med undantag för Lena Endres och Björn Granaths, är goda. Märk väl att jag gillar den senare på scenen. Peter Haber som för mig tycktes ha hamnat i ett grått Beck-fack för gott gör här en roll som tillfälligt rycker upp honom ur det. Jag vill också gärna se Sven-Bertil Taube i fler roller i andra filmer. Om jag inte vore så klysch-känslig skulle jag skriva att gammal är äldst. 

I filmen förekommer en årstidsgoof. I ena scenen är trädgrenarna vårnakna, i den andra är det sommar med full lövgrönska, utan att det gått mer än några timmar emellan. Sånt är synd. 

Ju äldre jag blir, desto obehagligare tycker jag att våld på film är. Det finns scener som är plågsamt påtagliga här.

Det är tre år sedan jag läste romanen. Jag hade glömt det mesta men hade tydliga uppfattningar om hur platser och personer skulle vara. Och då kan jag naturligtvis ha synpunkter på hur väl filmen har lyckats med dem. Men jag tycker inte att det är intressant. För mig är det ingen svårighet att behålla bilderna från min läsning trots att jag har sett filmen. Och jag tycker att den här berättelsen kändes som skriven för film redan när jag läste den. Den gör sig faktiskt bättre på bio än i bokform.

Jag söker jobb nu. Intervjuer och hittills en test. Vad är jag bra på, varför söker jag det här, hur tänker jag i den situationen och så vidare. En både spännande och energikrävande process vilket får mig att tänka att det finns en grundläggande uppmaning värd att hörsamma, vad än i livet man företar sig. Den påstås ha stått inskriven ovanför porten till Apollo-templet i Delfi i Grekland och översatt till svenska lyder den: känn dig själv

(Och när jag får jobb så kommer jag att fira med Bollinger. Alla som upplåtit sina hem är välkomna att göra det tillsammans med mig.)

Bollinger Special Cuvée Brut (nr 7418), 385 kr

24 oktober 2009

2009:176 Stockholm, berättelsen så långt

Jag bor på Östermalm nu. Tillfälligt, ska jag tillägga. Har alltid gillat Östermalm och hade jag skött mina kort på ett annat, måhända inte bättre, sätt hade jag kunnat bo den här stadsdelen, permanent. Nåja, en god vän, J, har lånat ut sin etta med kök här någonstans i närheten av Fältöversten. J är i Europa under tio dagar. Det finns kanske ett problem med lägenheten. Nyckeln till porten är inte tillgänglig. Det innebär att jag måste vara inne före klockan tio på kvällen. Då slutar nämligen portkoden att fungera.
 
Nu är M&M från Malmö i stan. Senast jag träffade M var . M&M skulle äta på Djuret klockan åtta. Efter måltiden skulle de till Levelius, eller rättare sagt Berlin som stället heter sedan länge. Där var det tänkt att vi skulle träffas. Nu fanns risk att nämnda träff skulle frysa inne. På grund av portnycklarna. Jag ringde till J för att höra om han hade något förslag på lösning av problemet och han kom med den, som det skulle visa sig, briljanta idén att jag skulle fråga grannarna. 

Grannarna lånade ut nyckeln till mig. Nu kunde jag träffa M&M! Något skulle jag väl få i mig också. Gärna på ett stillsamt ställe där man kan ensamäta i lugn och ro. Det skulle med andra ord inte vara för mycket folk. Jag cyklade in i Gamla Stan. Grill Ruby var det givna stället. Något bussigt från Nya Världen och så en saftig lyxburgare till det. Lite lagoma ljuddekorationer sådär. Tänkte jag. Utanför Grill Ruby stod både sådana som ville komma in, sådana som hade gett upp och några som var på väg därifrån. Behöver jag skriva att stället närmade sig eller kanske till och med översteg brandsäkerhetsföreskrifternas angivna maximala antal gäster. Jag cyklade upp på Södermalm. Den där italienaren i Timmermansgatans backe då? Fanns inte längre. Marie Laveau? För öppet. Jag skulle få torgskräck av att sitta där och äta. 

Cyklade i riktning mot Nytorget. Utanför Süd stod en man och hanterade skaldjur i höstkylan. Har Süd skärpt sig? Jag har inte varit där på flera år, vet inte. Fortsatte Katarina Bangata och Skånegatan. Snotty såg fullt ut, Sardin var som fisken i burken. Gick förbi lite osäkra näringsställen där gästerna förmodligen betalar för mycket för något högst medelmåttigt. Det som en gång hette Folkhemmet kanske bytte namn för flera år sedan. Det var inte heller aktuellt nu. Passerade också flera restauranger där gästerna var snygga unga vilkas släta hy fick något varmt över sig i stearinljusskenet. Till sist kom jag på att Humlehof skulle ha bra fläsklägg. Har aldrig varit inne på stället.

Menyn skriven på svarta tavlor både utanför dörren och inne i lokalen. Fläsklägg fanns. Jag frågade om köket var stängt, om man fick sitta i baren medan man åt och om de tog kort. På det svarade den yngre servitrisen i tur och ordning "nej", "ja" och "alla utom Diners och HM". På vänstra väggen ovanför baren visades Eurosport. Det var hugg och sågfärdigheter som män tävlade i. Stockar och stubbar skulle sågas eller yxas på tid. Stihl hade sponsrat. Jag har verkligen inte sett allt! 

Humlehof har tre sorters röda på glas, bland annat Koonunga Hill. Jag beställde fläsklägg och en flaska Erdinger Hefe. Som alltså är ett öl. Fläsklägget var av en storlek som motsvarade tre portioner. Det kom med pepparrot, senap och rotmos. Ett tips är att man beställer en och delar med någon eller ett par. Jag kunde inte slutföra. Medelåldern på den ölhallsliknande krogen var som min nuvarande. Det fanns inget ängsligt eller trendkänsligt vare sig över stället eller dess gäster. 

Sedan gick jag till Berlin. Där satt M men inte M. Han hade tagit "time out" efter måltiden på Djuret. Men hans syster och svåger var där. Samt ett par journalister och någon fru. (Det känns trist att skriva "någon fru". Jag vet inte vad hon jobbar med och hann aldrig fråga.) Några drack vin, jag drack pastis. Berlin är väl trevligt men varför så kassa vinglas? Alltså sådana med tjock kant. Förmodligen för att de är lättare att hantera. Bra musik var det på stället. Bra ålder också. Vi blev utkörda vid halv två. Jag cyklade hem via Strandvägen och hade "Late For The Sky" i lurarna. Som bortsett från några jobbiga upptempo-låtar är i det närmaste felfri.

Penfolds Koonunga Hill Shiraz 2005 (nr 88460)

Och för er som inte följer mina förehavanden på fejan, jag har bostäder till årsskiftet. 

21 oktober 2009

2009:175 Rosenkrans

Vi har en jaktcirkel nu, den heter Rosenkransen. Vi träffas en gång i veckan och pratar jakt. Idag var vi hemma hos P. Jag pratade om hjortdjurens tänder. O om deras horn, och K om ekologi och hönsfåglar. Efter kursen öppnade P en flaska sydfranskt producerat av Alain Brumont och bjöd på sin egenhändigt lagade, delikata kanin- och grisrillett.

När jag kom hem, eller vad jag ska kalla den trevliga lägenhet som L och J låter mig bo i tillsammans med dem just nu, så blev jag bjuden på mat och ett glas Vacqueyras. Sedan pratade vi. 

Jag bodde i Kina i två år. Under den tiden hände inte så mycket här. Förutom att postkontoret på Folkungagatan förvandlades till Lidl-butik och att hissarna började tala. 

Château Bouscassé, 2000 (det finns inget artikelnummer, årgången ifråga säljs inte längre!)

Collection du Rhône 2006 (nr 2286)

För övrigt är Systembolaget urdåligt på information om flaskornas producenter etc. Skärpning!

17 oktober 2009

2009:174 Ett ögonblick


I den här lägenheten sitter just nu tre människor vid sina bärbara. Så här kan konversationen låta:
Han: "Vi är bjudna på ett evenemang." Jag: "Jag tror att din hustru är utom hörhåll." Han: "Nej jag pratar bara ut i luften". Hustrun: "Det är bra, det är ju bara den som lyssnar."

Vi har ätit en lammfärslimpa med cocktail-tomater av tvenne slag; gröna picklade och röda kokta. Samt några kravlande ostar. Så har vi, förutom den utmärkta Picàie, även druckigt en örtig Lirac från Frankrike och en ananaskaramelldoftande chardonnay från Sicilien. Om den sistnämnda sade maken: "Man får vara glad att det inte är äckligt i den här prisklassen." Vinet är ekologiskt och inte det minsta äckligt. Men heller inget att bege sig över Messina-sundet för att uppleva. Eftersom det faktiskt buteljeras i Simrishamn och säljs här i Sverige på Systembolaget. Manifesto heter vinet. Ett namn som det delar med en skiva med Roxy Music som firar 30 år i år. Bästa spåren är Angel Eyes och Dance Away.

Lirac Les Chesnaies 2007 

Manifesto Inzolia Chardonnay 2008

2009:173 Verona

Dricker just nu ett glas Picàie.  Det är en sötfruktig, men inte översöt, blandning av bordeauxdruvorna cabernet sauvignon, merlot och den lokala corvina veronese. Jag tänkte omedelbart björnbär, det nämndes också mörka körsbär i köket där vi öppnade flaskan. Det är en ripasso, dvs, en del av druvorna har torkat innan de pressats. Man skulle kunna säga att de har genomgått samma process som en amarone. Det är ett bra vin, jag fick det rekommenderat av personalen i Forum Nacka-butiken när jag var på jakt efter ett vin som inte var alltför fatat. Eftersom Montirius Garrigue naturligtvis var slut. Nu väntar vi för övrigt bara på att lammfärsanrättningen ska bli klar.

Mer fakta om vinet hittar ni här.

Picàie  (nr 5331)

2009:172 Vad betyder non-boisé?

Min vana trogen att vara sen med det mesta sitter jag och läser förra numret av Gourmet 2009:9. Det är som vanligt, av olika skäl, en blandad upplevelse. Bland tidningens vintester förekommer Vacqueyras Montirius Garrigues 2007, ett vin som jag drack förra veckan. Det står att "vinet har en liten ton av rostad ek". Jag som tyckte att det inte fanns tillstymmelse till trä i doften. Det står vidare "lätt rostad smak". Inte heller där håller jag med. Får kanske köpa en flaska till kvällen för att se vem som har rätt. Om någon nu kan ha det, vill säga.

Uppdatering: Jancis Robinson skriver att vinmakarna på Domaine Montirius "undviker ek" och att vinerna därför hålls i cement och ibland rostfritt stål. Det är ett mysterium för mig hur eken och den rostade smaken skulle kunna finnas där. Att jag inte fick tag på någon flaska idag är däremot inget mysterium. Den är slut hos leverantören, slut i Forum Nacka och på upphällningen i de få butiker som fortfarande har den.

16 oktober 2009

2009:171 Säg det igen

Garganega. Säg det igen: garganega. När sa du garganega till din hustru senast? Eller till din man? Man kan inte gå på en tillställning längre utan att någon börjar prata surdeg, drar upp en konfiterad fläsksida eller lovordar ett tie guan yin. Ständigt detta tie guan yin och varför inte? Men garganega hör man så gott som aldrig.
Det är dags att stå upp för garganega. Utan att för den skull sänka någon annan grön druva. Att hylla det ena och sänka det andra är så, ja så... Nåväl, den är grön och fin och gör stundom vinnande vin. 
Garganega. Säg det igen: garganega.

Ca'Rugate Monte Fiorentine (nr 6950)

2009:170 När jag åt bovina stamceller på Folkungagatan


Jag var på ett par trevliga tillställningar igår. Den ena vid Hornstull, den andra närmare Londonviadukten. Det var (fantastiska) snittar och bibbar, mer om de senare senare, vid Liljeholmsbron, det var flaskor och hemlevererat italienskt i närheten av Ersta sjukhus. Det var många människor i lokalen en halv trappa ner, vi var bara sju - borträknat döttrarna - i den andra. De sistnämnda sov eller såg på teve. Det var lika trevligt på båda platserna, men på olika sätt. 

I ett av de inre rummen på första stället samlades några invigda och knaprade torkade bär. Sedan såg de älvor, elefanter, shamaner, tibetanska dödsmasker och... nej jag skojar. Det var ingen olaglig hallucinogen som inmundigades. Det var bär från västra Afrika. Mirakulinet, den aktiva substansen i bären, påverkar smakuppfattningen, inget annat. 
Jag googlade fram min drygt ett år gamla artikel om glykoproteinet ifråga och såg att den faktiskt fortfarande är läsvärd. Ni kan avgöra själva.

"Dolce Vita" spotifierades på det första stället. Två gånger. Den blev inte bättre av det.
På det andra stället fick jag ett löfte om att låna husvagn, skulle det krisa till sig.

Jag börjar bli lite omöjlig i mitt förhållande till vin. Drosty Hof's Cape Red - har jag kunnat dricka den här sursylten? Santa Ana Viognier Chardonnay - vem vill ha syntetiska fruktdofter över gammal surnad fil? (Jag tror att systembolaget kallar den surnade filen för liljekonvalj.)
Bättre då med den sydafrikanska Simonsigs Chenin Blanc och de italienska Volte - och Allegrinis Valpolicella.

Stötte på J vid Slussen. Stod vid sin Crescentcykel och var redo att trampa mot Östermalm. Han var iförd Fjällrävens Grönlandsjacka och en sinnesstämning som bara Söders Hjärta är mäktigt nog att ge den Hammarbyälskande hemvändaren från Norge.

Drostdy-Hof Cape Red (nr 12038)

Santa Ana Chardonnay Viognier (nr 6604)

Simonsig Chenin Blanc 2008 (nr 75656)

Le Volte  (nr 32472)


Allegrini Valpolicella Superiore 2006 (nr 6010)

13 oktober 2009

2009:169 Utanför ämnet: Nu är det drag under galoscherna igen minsann!

När jag såg rubriken trodde jag att det var den Högljudde som hade ropat. Han, superentreprenören med det adligt klingande efternamnet. Ni vet han som ofta tar till jantelagen när han ska beskriva tillståndet i niomiljonersstaten. Det var liksom på samma nivå. Men det är inte den Högljudde. Istället var det en Adlig.

Den Adlige är intressant. Han, en riktig underdog får man tänka, drar sig nämligen inte för att skriva om "etablissemanget". Det sistnämnda måste vara ett kotteri till vilket den Adlige inte räknar sig. Man får tänka sig att den Adlige, sitt efternamn till trots, befinner sig i ett ständigt utanförskap. Att han får vända på slantarna för att få det att gå ihop. Och att han på något märkligt sätt ändå lyckats med konststycket att både ge ut en bok om "rebeller" och skriva om samma bok på Nyhetskvarnen. 

Jag, en typisk reaktionär, tillhör sedan länge etablissemanget, eller om det är rödvinsvänstern, Pol Pot-kramarna, de politiskt korrekta, overklighetens folk, sätt in valfritt politiskt invektiv. Tillhörigheten gör att jag skrattar lite överlägset när jag ser den Adlige skriva "FORCA SILVIO!" (sic).

Det kan också vara en bluff som jag går på, det kan vara satir. Nyhetskvarnen har ju haft flera exempel på den litterära formen bland debattartiklarna de senaste veckorna. (Och alltid i kommentatorsfälten.) Det kan vara ironi på en nivå som övergår mitt förstånd.

Det kan också vara så att den Adlige kanske har tagit en klunk hembränt och låtit tankarna löpa fritt. Jag, om någon, vet ju hur det kan gå. Åtminstone om man i stället för hembränt skriver Château Labadie (eftersom vi i etablissemanget inte dricker hembränt). 

För hur annars ska man förklara att den Adlige utan hämningar lyckas med konststycket att reducera kritiken mot ett statsöverhuvuds stora inflytande över ett lands medier, till en fråga om solbränneskämt och älskarinnor? Läs själva vad den Adlige skriver.

Château Labadie  (nr 3550)

12 oktober 2009

2009:168 Tjenare italienare

Kvällens spontana skål går till Jan-Åke Johansson som jobbar med Luigi Righetti. Producentens ripasso är ett fylligt och välbalanserat vin som dessutom är prisvärt. 
Annars kan jag berätta att rummet som jag tänkte hyra gick till en annan hyresgäst. Och att den oseriösa telekomfirman idag mot all förmodan hittade ljudfilen som jag har väntat på i tio dagar. Ett muntligt avtal är bindande och en enskild firma har inte ångerrätt. Vilken idiot jag kan vara!

Campolieti Ripasso (nr 6792)

2009:168 Ms Judy Leissner

Wall Street Journal intervjuar chefen för Grace Vineyards, Judy Leissner. Grace Vineyards, ligger i kolgruveprovinsen Shanxi i Kina och tillverkar, i mitt tycke, Kinas bästa viner. Men de är fortfarande för dyra. Läs intervjun här.

11 oktober 2009

2009:167 Bob Hund på Strand

Äh, kort ba, Bob Hund spelade på Strand igår kväll. Strand hette Street innan jag åkte till Kina men eftersom Street konkade, drivs nu stället i annan regi och heter Strand. Biljetterna till konserten hade varit utsålda sedan länge men jag kom över ett par som hade tillhört ett par med förhinder. Tack för det MÅ! Jag gick dit med P som är en före detta Pekingbo och före före detta Malmöit.

Konserten beskrev en u-liknande kurva. Alltså det började på topp, dalade mot mitten och nådde toppen igen. Om det var problem med ljudet, aningen otajt eller något annat vet jag faktiskt inte men det kändes inte helt på hela tiden. Thomas Öberg angrep Stockholmspubliken mellan låtarna, pratade om "skånsk gåshud" och berättade att klaviaturspelaren hade tilldömts jättemustach och tropikhjälm på grund av för mycket syntspelande. Öbergs energi var intakt.

Bästa låtarna då? "I stället för musik förvirring", "Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem men det gör jag tror jag" och "Nu är det revolution på gång".
Eftersom man alltid måste välja tre.

Innan konserten började tillbringade jag en stund på La Casa som ligger i hörnet av Högalidsgatan och Västerbrofästet, snett mitt emot Lasse i Parken. Jag åt pizza och drack ett glas av ett av de två viner som finns på glas och inte heter "husets", förmodligen, om listan som jag hittade på nätet nyss stämmer, det här: LA POCCIO, Primitivo del Salento. Det var inget att skriva hem om men heller inte, för att vara primitivo, helt odrickbart. Syltigheten matchade den smälta osten fint, eller nåt.