September 1995, vi var på Rolfs Kök, MÅ, Mästersnickaren och jag. Kanske åt jag fisk av något slag. Eftersom mitt vinintresse inte hade börjat drack jag förmodligen öl. MÅ rekommenderade oss att dricka det som då fortfarande kallades för päronkonjak, men som senare tvangs byta namn till Xanté, till kaffet. Jag tyckte märkligt nog om det då men övergav ett par år senare den här typen av estersmakande starksprit för gott.
Ett par år senare åt jag en ammoniakdoftande fisksoppa på samma krog. Tillsammans med några danskar under ett slags informell fortsättning på en anställningsintervju med en kvinna som senare inte anställdes med motivationen att hon förmodligen skulle skaffa barn och därmed bli för dyr för bolaget. Jag lämnade i det ögonblicket det bolaget mentalt men blev trots det kvar drygt ett år kroppsligen. Tror att nämnda måltid ägde rum under krogens sämsta period. Som dessutom sammanföll med en av mina sämsta. Eller så var det bara en dålig kväll.
Jag och Smörfrämjaren var där i januari 2003 efter att vi hade sett Lilja 4-ever. Då drack jag ett glas från Montsant och imponerades redan då av glasvinsutbudet. I oktober samma år var jag och Världsmästaren där. Förutom Silver Lake, som ju är en av den österikiske producenten Willi Opitz vita, drack vi en kompakt mouvèdre från Cline. Och säkert något mer som jag i skrivande stund inte minns. I fjol tog jag ett glas riesling med kusin E på uteserveringen.
Igår, som var den första dagen i gymnasiet för några och den andra dagen i arbetslivet för andra, var det en vanlig dag i min kringflackande tillvaro. Jag och svägerskan O anlände till Stockholm vid elva. Hon bjöd på lunch, platsen var Berns asiatiska(?). En indisk lammgryta, papadam och rajta, anrättningen föredömligt mager utan att vara smaklös. Utomhus och höst på himlen. Sedan macchiato på Sosta.
Jag ringde MÅ eftersom vi hade bestämt så. Han föreslog Deville men när han senare skulle boka bord visade det sig att krogen var måndagsstängd. Lite skamset föreslog han Rolfs Kök. Jag, som följt diverse rapporter om krogens förhandenvarande storhetstid, var desto mer entusiastisk. Halv åtta bestämde vi.
Med andan i halsen parkerade jag cykeln utanför och såg att en blond skådespelerska satt med make(?) vid ett av uteserveringsborden. Inne i den välbesatta matsalen såg jag MÅ. Sig lik men med längre lugg än i mars 2007.
Vi blev anvisade ett bord och började genast titta på glasvinerna. Bad att få prova en sydafrikansk mouvèdre från Spier. Den var sursnipig och allmänt småtrist. Litade därför på servitörens förslag i stället. Det var en Barbera d'Asti från Michele Chiarlo. Balanserat och mjukt, ett vin som räckte länge och dessutom passade väl till den confiterade fläsksida som senare blev mitt huvudrättsval. Till förrätt valde jag och MÅ samma sak: bakad oxmärg med kapris, persilja & vitlök. På en avlång tallrik låg en benpipa delad på längden och fylld med detta ljuvliga om än något salta innehåll. Tror att det var något slags lätt krutongfnas däri också. Till detta drack vi krogens förslag som också var en smärre sensation: Finca Allende Blanco. En vit rioja med viss fetma tillsammans gräddig fräschör och fruktighet. Om jag är rätt ute är detta vin baserat på viura och malvasia. Hittar inte exakta namnet på webbplatsen så jag litar på att informationen härifrån är riktig. De här druvorna skulle jag nog aldrig kunna sätta blint. Hade nog gissat på verdejo eller albarinho. Även det här vinet är gott som räcker längre.
Varmrätten, konfiterad fläsksida från Rocklunda gård med vitkål, ölkokt schalottenlök & rostad vitlök, har kanske snäppet lite för mycket sälta för min smak men den är ändå fantastisk. MÅ äter kalvfot och kalvnjure med aubergine & kronärtskocka. Dessvärre saknas njuren nästan helt. En pinot noir från Jura-trakten, Chateau d´Arlay, rekommenderas till den rätten. Doften, och detta är MÅ:s träffande anmärkning, liknar torkade citronskal. Det är ett moget vin på det där sättet som nästan bara franska kan vara. Vi smakar också på det gula vinet från samma producent. Det har en ekighet som jag inte tycker om och det stumma sherryartade avslutet, jag älskar sherry - tro inget annat, faller mig inte i smaken idag. Men det är det å andra sidan så mycket annat som gör på den här krogen.
Njurfadäsen justeras smidigt genom att en liten portion av samma rätt minus kalvfoten kommer in senare. Tillsammans med varsitt bonusglas av pinot noiren! Vilken tjänstenivå!
Vi bestämmer oss för efterrätt och väljer créme brûlée. Sockret är lite för bränt men det gör inget. MÅ som precis har tillbringat några dagar i Ungern väljer en Kiralyudvar Tokaji Cuvée (tokajer) och jag en Dom Singla Rivesaltes Ambrés (dessertvin från södra Frankrike). MÅ som precis har tillbringat några dagar i Ungern tycker att tokajer var ett idiotiskt val. Jag finner den franska dessertdrycken måttligt spännande och eftersom jag inte har druckit tokajer sen 2006 så bestämmer vi oss för att byta. En macchiato senare berättar MÅ att han bjuder! Jag har haft den bästa restaurangmiddagen i Sverige i år, jag har återsett en gammal god vän och jag vet att vi kommer att träffas igen! Vi skiljdes åt vid Birger Jarlsgatan och jag cyklade lycklig hem längs Riddarfjärden i en av världens vackraste huvudstäder. Tack MÅ!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar