Den här söndagen. Den här soliga och varma söndagen på Södermalm. Började stort med morgongymnastik och ett hälsosamt morgonmål. Sedan såsande, läs skummande av gamla mejl och nya feeds i Google reader alt. artiklar i Salon.
Kusin B hade kommit tillbaka från Västkusten. Kanske ska jag hyra hennes lägenhet här i västra snibben av södra malmen, kanske inte. Vi möttes på Vurma som är ett fik med kitschiga reproduktioner av kurviga kvinnor med något stereotypiskt romskt i utseendet. Och serveringspersonal med fördelaktigt utseende. Vilket är gemensamt för nästan hela den här öns kaféer som riktar sig till en publik född post eller omkring OS i Los Angeles. Ibland verkar det nästan eugeniskt.
Jag beställde kanelsnurra och sojalatte. Den förra för degig, den senare för söt. På väg hem till B, för att se lägenheten, fick jag syn på ett litet barn som gick på trottoaren alldeles ensam. Plötsligt var hon på väg ut mellan betongklossarna som avgränsade gångdelen från bildelen av gatan. Jag gick fram och frågade vart hon var på väg. Hon svarade inte utan tycktes villig att fortsätta rakt ut i asfalten. Jag stoppade henne, höll fast i henne och ropade "hallå" till paren som gick lite längre fram på gatan. En vältränad, näst intill anorektisk kvinna kom rusande. Hon skällde genast ut den tultande. Samt tackade mig för att jag hade påkallat hennes uppmärksamhet.
Efter några timmars sammanställning av mina för arbetsmarknaden så attraktiva egenskaper - som jag tycker att FRA- och Ipredsamhället kunde sammanställt och lagrat åt mig så jag slapp - så bestämde jag mig för att springa. Det blev den vanliga enmilsrundan från Högalidsgatan till Renstiernas gata och så Ringvägen och Årstavikens norra strand tillbaka. Det gick långsamt men jag fullföljde det.
H hade erbjudit mig biljetter till Bruno. Det är en film som jag osedd dissar eftersom jag sett trejlern och tycker att det mest verkar vara "Sascha Baron Cohen gör bort fördomsfulla amerikaner framför kameran". Det är en humor som är kanjonen mellan oss snippa sextiotalister och de mer flexibla sjuttiotalsbarnen som H tillhör. När jag kom till Medis föreslog han emellertid att vi skulle se Still Walking på Victoria istället, som titeln till trots är en japansk rulle. Vi såg den och njöt av att den aldrig blev övertydlig. Bland annat. Övertydlighet är ju annars något som svensk film lider av. Endast ett par regissörer kan undvika det. De andra borde beläggas med yrkesförbud.
Efter filmen gick vi till Pelikan som jag av misstag kallade för Kvarnen hela kvällen. (Afasi har varit den här sommarens ledmotiv. I Göteborg kallade jag spårvagnen för tunnelbana, jag kallade tumstocken på sommarstället för måttband, häromdagen en katamaran för karavan och så vidare.)
Framför oss i kön för att vänta på hovmästare på Pelikan stod G, redaktör på en stor nyhetskanal och bosatt i New York. Hon var där ensam så jag föreslog att hon satte sig med oss. Hon hängde sedan med hela kvällen, även när vi gick vidare till Snotty. H gick hem tidigare än mig men jag stannade på Snotty till stängningsdags och följde henne till Medborgarplatsen där jag visade vilka taxibilar hon kunde ta. Sade adjö och tog sedan omedelbart bort mitt födelseår från FB:s profil efter att jag i ljushastighet hade anlänt till lånelägenheten här i Hornstull.
Den här kvällen drack jag två vin. Ett blanddruvevin från Marcel Deiss som påstods passa till och med till inlagd sill. Det är struntprat från Pelikanpersonalen, inget vin passar till inlagd sill, men eftersom jag älskar Alsace och Pelikan kan jag bortse från det. Jag älskade nästan vinet också, denna extraktrika blandning av pinot blanc, pinot gris, riesling och gewurztraminer och tre andra i skrivande stund okända druvor. Men det var ett snäpp för halvtorrt för min sura gom. Och jag kan bortse från att surkålen till mitt fläsklägg inte var optimalt. Och att G:s köttbullar var stora som lejonhuvuden - den kinesiska varianten av köttbullar. Eftersom mitt fläsklägg var utsökt men alldeles för stort. (Rotmoset kommer tillbaka i höst, för er information.)
G hade så där bra smak som få svenskar har. Och så skrev hon pjäser under fritiden. Och berättade sanningen om litterära agenter i Hollywood ("de vill inte ta del av ditt skapande, de vill ta del av dig, åtminstone om du är kvinna"). Sedan att hon gillade David Mamet bland annat. Och bara en handfull av ni som läser det här vet ju vem det är. Men jag gillar ju er ändå. Särskilt dig. Men jag blir ändå förbannad när jag tänker på att de flesta inte vet vem det är. Och att den så kallade folkligheten - denna motbjudande samlingsterm för tramskultur* - är så omhuldad i det här i övrigt så förhållandevis välfungerande, konsensusbesatta demokratiska kungadömet vid polcirkeln.
Det andra vinet var en cab från Morgan Hill i Kalifornien som hette Escada Creek. Ett perfekt glasvin som dryckesspår till det som Linus i Kamera spelade under kvällen; Beck, Empire of the Sun, Cut Copy och Prince.
Klockan är tre på morgonen.
*Ni vet vad jag menar, jag behöver inte precisera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar