2009:138 Kräftans vänkrets (oavslutat)

Jag kanske skulle ha skrivit om kräftor. Om mitt förhållande till detta skaldjur som jag äter minst en gång om året. Jag gillar ju verkligen att sätta tänderna i djurets av kokspadet både salta och krondillsdova mjukdelar. Men det djupt orättvisa i ett kräftkalas gör att det riskerar att bli ännu ett sånt där vinlusnegativt inlägg. Och jag vet inte om ni orkar läsa ett sådant. Men det struntar jag nog i. 

Orättvisan har med hastigheten att göra. När jag har hunnit gå igenom skölden, klorna - även de mindre, mellankroppen och stjärten så har mina bordsgrannar gjort detsamma fast gånger tre. Under en kräftskiva får jag alltså i mig betydligt färre djur än vad de andra kring bordet får. Vanligtvis blir jag mätt på smör, bröd, ost, sill och snaps i stället. Men eftersom jag är måttligt begiven på den sistnämnda, destillerade rusdrycken så håller jag mig numera förhållandevis nykter på den här typen av tillställningar och ser därför med klarare blick hur skaltornen växer på tallrikarna omkring mig.

Igår drack jag en riesling från Künstler, en dito från Gustave Lorenz och en chardonnay från Drosty-Hof till sötvattensdjuren. Den förstnämnda var alldeles för söt. Chardonnayen var obehagligt ekad. Alsace-varianten vann. Och när jag skriver "en" så menar jag ett glas, inte en flaska. Jag gjorde det för övrigt i en av de bästa av vänkretsar. Vi träffas varje annandag jul, ibland på midsomrar, då och då på kräfttillställningar och när de andra gifter sig eller disputerar. Nu blev det bittert och jag är alldeles för trött för det här. Nu ska jag sova.