31 maj 2007

Eftermiddagsspret

Idag gick jag för första gången hem direkt efter undervisningen. Vanligtvis sitter jag i skolans uppehållsrum och pratar med inhemska. Men idag har min förbannade förkylning blivit värre så jag orkade inte vara kvar. Ja, gick och gick förresten, det ösregnade så jag tog taxi. Och miljöskäms naturligtvis. Inte minst eftersom jag i morse promenerade till skolan, vars namn jag hemlighåller ytterligare ett tag, med amerikanska E som går på ett "miljömärkt" universitet i USA. För henne framställde jag mig som den präktiga miljövän jag sedan en tid både försöker och vill vara. Jag tänker fortsätta att försöka. Nåväl, till lunch beställde jag soppa på den knökade Xī'ān-krogen här i kvarteret. När jag hade druckit upp den, här säger man faktiskt att man dricker soppa, så åt jag en kall nudelrätt och gick hem. De använder för övrigt relativt fräscha disktrasor när de torkar borden där, om nu någon undrade. Väl hemma lade mig på sängen och såg "V som i Vendetta". (Min respekt för upphovsrätt hindrar mig från att klistra in en bild på den hårdsnaggade fröken Portman. ) Bortsett från diverse bombasmer - ingen ordlek avsedd -, dåligt spel, alternativt dålig regi av den kvinnliga huvudrollsinnehavaren, och längden var den helt OK. Jag köpte serieboken för 12 år sedan och förstod aldrig vitsen med den. Återigen bevisas att filmen kan vara bättre än förlagan .
Nu borde jag egentligen plugga verb. Jag tror att jag gör det.

30 maj 2007

Luften kommer också att skada dig

Idag har det varit så där gråsmogigt som jag fantiserade om att det kunde vara men aldrig hittills har upplevt. Parat med en stillastående värme och ett högtryck kändes luften mer hälsovådlig än någonsin tidigare. Tillsammans med mina klasskamrater M, C och M åkte vi till Sanlitun för att äta på Thai-stället "Serve the people". Även Y kom dit. Jag är näsrinnig efter att ha somnat med AC:n på full macka. Den goda maten fick mig tillfälligt att må bättre. Inte tillräckligt bra för att festa av den gode C som lämnar i morgon. Brittiske C som jag för övrigt slog i pool idag. Hurra! En vind började rensa i dammatmosfären när vi satt ute och åt. Lite lättnad alltså. "Serve the people" är en bra restaurang. Gå dit om ni vill äta thai i Peking. Kvällens citat: "Ich bin müde, not tài müde." Och så kan ni fundera på varför det är kul. Skinnet svider av den dåliga luften. Läggdags.

Prov

Igår hade vi vårt andra prov. Det inleddes med att läraren läste enstaka ord högt. Vi skulle skriva ut ordens ljudstavning och ange tonerna. Ett exempel så att ni ska förstå: 以后 (som ungefär betyder efteråt). När det lästes upp skulle vi alltså skriva yǐhòu. "Dalen" ovanför i:et anger den tredje tonen som börjar fallande och därefter fortsätter lite stigande, accenten - osäker på om det heter så på svenska - ovanför o:et anger den fjärde tonen, ett kort fallande, läs mer här. Hon läste varje ord tre gånger, långsamt och tydligt. Sedan läste hon meningar där vi skulle göra samma sak. Hörförståelsen var frågor till en berättelse som handlade om ett par som efter frukost åkte till en stormarknad1). Jag hade alla rätt på dessa tre provavsnitt.
Sedan var det ett avsnitt som handlade om siffran ett, för ovanlighetens skull skrivs den helt enkelt: 一。Nu är det dessvärre så att yī som den skrivs i pīnyīn ändrar ton beroende på vilken ton som kommer efter. Det finns tre möjligheter: när siffran anges i räkne- och datumsammanhang eller separat uttalas den helt enkelt med första tonen. Om den står före en stavelse med någon av tonerna ¯,´eller ˇuttalas den`. Kommer den däremot före en stavelse med fjärde tonen uttalas den´. Vi skulle ange den riktiga tonen. Jag hade ett fel. Före 号 hào som anger dag i ett datum, ska den också uttalas i den ursprungliga formen dvs ¯. Det hade jag missat. Ordet för "inte" mm, 不,bù är enklare att hålla reda på. Före ¯,´och ˇuttalas det `. Före ` förändras den däremot till tonen ´. Alla rätt i det stycket. I de övriga avsnitten gick det OK till största del beroende på att jag skriver så långsamt för hand. Dessutom gjorde jag några klantfel. Att bjuda, exempelvis sällskapet på en restaurang, heter "qǐng kè" och skrivs 请客。Det andra tecknet,客,betecknar gäst. Jag hade skrivit "lektion" i stället. Det uttalas likadant men skrivs såhär: 课. Jag slutade på 84 av 100, se bild. Varken sämst eller bäst alltså.
Utan att trötta er med alltför mycket språkfakta måste jag ändå ta upp de för kinesiskan så essentiella måttsorden som utgjorde ett provavsnitt. I Sverige köper vi ett knippe dill, en bukett blommor eller dricker ett glas mjölk. Inget konstigt i det. Men i mandarinet finns det måttsord till nästan allt. Det heter inte ett bord, det heter yì zhāng zhuōzi (一张桌子), det heter inte en stol, det heter yì yǐsi (一把椅子). Beroende på om ett moln,云 yún,är långsmalt eller bulligt används olika måttsord. 片 piàn respektive 朵 duǒ。Det sistnämnda exemplet lärde lärare Li mig för övrigt idag, under timmen för individuell undervisning. Ytterligare en av dessa ytterst stringenta, välutbildade och humoristiska lärare som livar upp tillvaron på skolan. Har förhoppningsvis en lektion med henne på fredag igen.

PS. Om någon som är mer bevandrad i det kinesiska språket hittar fel i texten, rätta mig gärna! DS.

1) Klockan var nio när de anlände. Byxorna som en av Jack tänkte köpa var lite dyra, de kostade 300 RMB. Han hade bara 200 RMB. Annie köpte en vacker kjol och några frukter. Personalen var serviceinriktad.

28 maj 2007

Helgen

Mina poster är som sämst när jag inte håller mig till ett ämne så var beredda, här kommer en av de sämre på länge. Eftersom jag inte har bloggat något under helgen tänkte jag snabbt sammanfatta vad som timat.

Efter fredagmiddagen drack jag öl tillsammans några engelsmän, amerikaner och danskar på takvåningen i mitt grannhus. Man såg inte slutet på stan i något väderstreck. Sedan åkte vi till en bar, därefter en klubb. Musiken var bättre än på förra klubben jag besökte. Jag var också i en betydligt bättre sinnesstämning.

Ägnade sedan nästan hela helgen åt pluggandet vilket ju inte är något att skriva om. Såg dessutom "Gudfadern 2" under lördagkvällen. Jag har inte sett den tidigare. Både Robert de Niro och Al Pacino innan de fastnade i sina "roller". Fenomenal.

Igår träffade jag J för första gången sedan jag kom hit. Efter att ha tillbringat en timme i hans bil medan han resultatlöst letade efter en verkstad som reparerar ljudprylar åkte vi till ett hotellgym och tränade i 40 minuter. Jag cyklade på en sån där elektrisk hoj som man kan programmera för olika mot- och utförslut. Sprang därefter på löpande band. Och gjorde lite håglösa situps och hantelvevar. Ganska trist egentligen. Det var emellertid min första motion sedan jag kom hit så det kändes bra. Några vänner till J ringde och bjöd oss att äta med dem på en Hunanesisk restaurang. Riset smakade rökt och de grillade paprikorna var goda. När vi hade ätit åkte vi och köpte mango.

Hemma hos J såg vi sedan "Pans labyrint" som hade fått fler än de tre och en halv - av fem - dumplingar vi gav den om den hade varit en halvtimme kortare. Märklig, genreöverskridande fantasyskräckhybridfilm vars story utspelar sig i efterdyningarna av spanska inbördeskriget; lite Mio min Mio blandat med Alice i Underlandet. Inget för barn.

Något jag åt igår kom inte överens med mig så idag har jag stannat hemma från skolan. Mina klasskamrater har SMS:at rara tillfrisknandemeddelanden och min SUP* har till och med erbjudit sig att komma hit och hjälpa mig. Så illa är det inte.

Läste förresten det här om landet jag befinner mig i. Så kan man också se det.

*Språkutbytespartner

25 maj 2007

Sisådär

Den här kvällen känns delvis som en repris av den här. Man blir bussad till en restaurang - ett par kilometer tar en timme - där man äter utvalda rätter vid cirkelrunda glasbord med snurrplatta i mitten. Engelske D tar till orden om maten: "非常马马虎虎 fēicháng mǎmǎhǔhǔ." Uttrycket är naturligtvis roligast för oss som tar våra första stapplande steg på den kinesiska språkjorden. Varför? frågar ni kanske. Jo, dels för att马马虎虎 mǎmǎhǔhǔ som ordagrant betyder "häst häst tiger tiger" men överfört "sådär" inte längre används i någon större utsträckning (enligt de Pekingbor som jag känner). Dels för att det knappast kan förstärkas av uttrycket 非常 fēicháng som ju betyder "ovanligt, exceptionellt, extremt, sällsynt mm". Jag är trots detta beredd att instämma. Med undantag för ett par rätter så var de flesta alldeles för sockrade. Den poänglösa rätten sötpotatis, som jag vägrar smaka på eftersom stärkelseknölarna är glaserade med smält socker ,var naturligtvis representerad. Man blev mätt på det där kolhydrataktiga sättet. Ölen var inte obegränsad. De två flaskor jag beställde utöver de som ingick kostade 30 kronor tillsammans. Jag är ruinerad. Märklig dag. En klasskamrat som verkar ha utförsgåvorna i behåll visar sig äta homeopatiska preparat mot huvudvärk. Jag bestämde mig för att inte säga "jag tror inte tillräckligt på det där för att förvänta mig smärtlindring av eventuell placebo".
Engelske C berättade i bussen hem från kvällskrogen att han varit på Lakshi Mittals bröllop och att engelsmännen verkligen hatar förre landslagskapten i fotboll, dvs Svennis. Det påstås att det kommer att bli 37 grader här i morgon. Vi får se. Det påstods att det skulle vara sandstorm i natt. Det hände inte. Jag kommer att sitta inne och plugga inför tisdagens prov under helgen. AC finns. Maggie åkte till hamnstaden Dalian i morse så jag har lägenheten för mig själv under helgen.

Bilden: vår vikarie. En av de bästa lärare jag någonsin haft. Alla kategorier

23 maj 2007

Hellre präktig än praktisk

För er information; det blir ingen resa till 西安 Xīān i helgen. Skälet är att personen jag skulle åka med ångrade sig i sista stund. Tyckte att elva timmars nattåg var för lång resa, ville hellre flyga. För mig är det, från och med i år, färdigfluget med två undantag: familjeskäl och arbetsresor. Har kommit på att jag tycker att det är relativt tråkigt att vara turist, så det känns inte som något större problem att avstå. "Är du rädd för att flyga?" frågade den potentiella medresenären. "Nej" svarade jag. "Jag tycker helt enkelt att det är onödigt". "Varför då?". Med tanke på hur mycket koldioxid flygen släpper ut, menar jag." Kanske gick budskapet in. Staden med lersoldaterna ligger kvar. Jag får åka dit någon annan gång. Ska ju vara här åtminstone till september.


Bilden: 晚上, 国贸,北京。Wǎnshàng, guómào, Běijīng, . Sent på kvällen, centrum för internationell handel, Peking.

22 maj 2007

Grå himlen blues

Klockan är kvart över sju. Ha ha vilken klyschig inledning! Av den blå himmmelsfärgen som beskrivs med en fysikalisk term som jag inte kan erinra mig, syns intet. Snart ska jag promenera i 15 minuter. Passera korsningen vid sjuelva där bilarna står parkerade åt alla håll och man lika lite som någon annan stans här i stan kan räkna med att de lämnar gångtrafikanter företräde. Gå förbi byggarbetsplatsen som skyddas av ett plank med reklamtexten: "Hopson International Garden featuring Manhattan solid aesthetics is the forwardlooking image of central regiogHopson International..." osv.
Se reklamaffischen för FairyLand med golfspelaren i djonken och flygande tranor i bakgrunden, passera den fantastiska matmarknaden där jag ibland köper frukost. Känna stanken från kanalen norr om järnvägsbron för att slutligen komma in det skinande vita höghusområdet där jag har min undervisning.

21 maj 2007

Mysteriet löst!

Ja, det här är kanske inget mysterium som de flesta har grubblat på. Men för mig som flera gånger äter på en restaurang från provinsen var det viktigt att få det utrett. Det finns två provinser i det här landet med namn som liknar varandra: Sha'anxi och Shanxi. Jag ska resa till Xi'an i helgen, staden som är känd för terrakottaarmen. I vilken provins ligger Xi'an? När jag pratar med mina kinesiska vänner så säger de att den ligger i vad jag uppfattar som "Shanxi". Men när jag tittar på en västerländsk karta står det Sha'anxi. Omedelbart öster om Sha'anxi ligger en provins som skrivs Shanxi. Förklaringen ligger i min dåliga uppmärksamhet. Om jag hade lyssnat noga hade jag hört att första stavelsen i provinsnamnet hade den tredje tonen dvs Shǎnxī eller 陕西. Grannprovinsen heter Shānxī eller 山西. Apostrofen i Sha'anxi används för att markera att det är den tredje tonen som används i första stavelsen. Troligen för att det är krångligt att skriva ut den tredje tonen enligt pīnyīn-systemet och för att de flesta ändå inte skulle förstå hur det skulle uttalas.
Som ni redan vet finns det fyra toner i mandarinet. Den första är hög och jämn och skrivs med ett streck ovanför vokalen ex: ā som i mamma mā 妈. Den andra tonen skrivs ´, den tredje ˇ och den fjärde `. Vår lärare har beskrivit tonerna så här: Den första som när man sjunger "la". Den andra som det engelska ordet "far" i frågan "is it far?". Den tredje som ett irriterat "so?". Och den fjärde som ett "no!" med eftertryck. Det finns tonlösa stavelser också. "Tonerna kan man inte bortse från om man vill lära sig språket" säger japanske Hide som nyligen reste tillbaka till Tokyo.
Han vet vad han talar om eftersom han gör sig väl förstådd trots att han uttalar de märkliga ljud som i pīnyīn efter r, ch, sh och zh skrivs som olika varianter av i just som vanliga svenska i:n. Jag kanske får anledning att återkomma till i:na. Nu är det sent och jag ska strax gå till sängs. Låt mig bara först berätta att Stockholm i mandarinversion har fem stavelser och att tre toner används:Sīdégēěrmó 撕德哥尔摩.

Bostadsfel - varken om Kina eller vin

Hänsyn är ett ord som började falla i status under början av 80-talet för tas ur bruk någon i början av detta årtusende. När det fortfarande användes betecknade det ett förhållningssätt som utgick från att det fanns andra människor och att det kunde finnas en vits med att tänka på det. Begreppet har faktiskt inte försvunnit helt, det används fortfarande bland annat i skolan och av vissa föräldrar. Barn torde emellertid ha svårt att veta hur de ska förhålla sig eftersom de via media – onyanserat, jag vet – får budskapet att det inte är något att bry sig om.
Via Isobel* hittar jag en krönika om bostadsrätter. Jag gissar - och eftersom jag är bloggare som inte tar betalt för vad jag skriver behöver jag heller inte ta reda på det - att författaren, Karin Olsson, är född i slutet av 70-talet möjligen början på 80-talet. Den är skriven på det sätt som många spalter skrivs på idag, dvs slagfärdighet på bekostnad av nyanser. Och den andas ett förakt för begreppet ”gemensamt”. Budskapet är att bostadrätten är ”medelklassens svar på kolchosen”. Slagfärdigt, inte sant? Hon berättar bland annat att styrelsen i hennes bostadsrättsförening anmärker på att folk inte rengör den gemensamma grillen tillräckligt noggrant och att den inte gillar att folk har hemmabiopaket. Det senare låter märkligt i mina öron men jag gissar att fastigheten är lyhörd. Och då kan en hemmabioanläggning vara nog så störande för grannarna. Jag är född på 1960-talet, jag tycker att hänsynstagande är en bra idé. Bostadsrättsföreningar liknar andra föreningar i så måtto att man kan välja att aktivera sig om man vill förändra. Dessutom kan man läsa stadgar och verksamhetsberättelser innan man slår till och köper. Då kan man slippa en del besvär. Men, jag tycker inte heller om bostadsrättsformen. Inte av de skäl som Karin Olsson räknar upp utan för att man tar en alltrör stor privatekonomisk risk. Att köpa en bostadsrätt innebär ju att man investerar en massa pengar i en andel av en förening vars styrelse i värsta fall utgörs av kompletta amatörer. Eller att styrelsen anlitar en organisation som inte heller kan göra jobbet. Det kan resultera i misslyckade stambyten och andra typer renoveringar vilket i sin tur kan innebära kraschade privatekonomier. Om man nu ska äga ett boende (som inte är ett hus) kanske det skulle vara bättre med någon form av ägd lägenhet. Där man köpte lägenheten och sedan bara betalade för el, vatten, skötsel av gemensamma utrymmen med mera. Jag tycker för övrigt att det borde finnas fler hyreslägenheter. Som före detta ordförande i en iofs välskött förening vet jag vad jag talar om.

* Jag har inte orkat läsa kommentarerna till Isobels post. Mina åsikter finns säkert representerade där.

20 maj 2007

Nu är det säsong för litchi också

Köpte dryga kilot igår morgon utanför Century Mart och det var faktiskt första och enda gången hittils i det här landet som jag blev lite blåst. 12 RMB halvkilot sluddrade tanten. Jag hörde faktiskt inte riktigt vad hon sade. Två halvkilo sade jag. Vågen pekade på 1,2 kg och hon fick det till 40 RMB. Hemma i lägenheten satte vi snabbt i oss ett halvt kilo. När Maggie följde med mig till Century Mart senare under dagen pekade jag på damen som sålt frukten. Hon ropade "12 RMB per halvkilo!" Maggie stegade fram och frågade varför jag hade betalat 40 RMB för ett drygt kilo. "I morse kostade de 20 RMB per halvkilo, nu har de gått ner till 12" sa damen. Av henne kanske jag inte handlar i fortsättningen. Å andra sidan är det inte så farligt att bli blåst på några ynka kuài.
Jag håller nog mango för den godaste frukten men mogen litchi med den fina gewurztraminerdoften ligger inte långt efter.
J som går i min klass och sambon W som kom hit för tio dagar sedan bor i en tvåa i ett område som heter 崇文门 chóngwénmén och ligger 20 minuter med buss rakt västerut från mitt bostadsområde. Det var gemensam matlagning där men det mesta hade J och W gjort. Maggie bidrog med en sallad på gurka, vitlök, vinäger och sesamolja. Jag hade med en flaska "Långa muren". Ett vin som går an till det priset. Efter middagen spelade vi Nintendo så att vi blev svettiga. Boxning, bowling och tennis. Hade aldrig trott att jag skulle tycka sånt var roligt.

19 maj 2007

Lyckan

Klockan är tio. Från mitt fönster på elfte våningen såg jag just vaktstyrkan som patrullerar mitt område marschera på gångarna mellan grönskan. Jag, Maggie och Daisys förra chef, Wang Zhi Qiang, åt nyss på min stamkrog. Grillade lammben med het auberginesallad blev det. Maggie följde Wang Zhi Qiang till busshållplatsen. Kanske är hon lite intresserad av honom. Hon sade till mig igår att hon föredrog män som var lite pojkaktigt äppelkindade framför "allvarliga", typ Jude Law. Daisy gillar för övrigt inte heller Jude Law-looken. Hon och engelsmannen Ben skulle gå på bio så de följde inte med oss till min sylta.
Jag läste nyss ett mejl från en god vän. Hon ville att jag skulle skriva om det kinesiska samhället. Jag har, sedan jag började skolan, mest uppehållit mig i ett område på en dryg kvadratkilometer i min omedelbara närhet. Det är därför svårt för mig att säga något om samhället. Innan vi åt träffade vi Daisy och Wang Zhi Qiang på den amerikanska kaffekedjans filial i shoppinggallerian till World Trade Center. Utanför: soppaslukande monsterfordon. Därinne: marmorgolv, kostymklädda vakter och köpstarka människor. En oöverskådlig flerplanslabyrint av märkesbutiker. I bottenvåningen bland annat en skridskorink. Jag frågade Maggie på väg in: "Tror du att man blir lyckligare, ju fler saker man har?" Det är för övrigt en oförskämd fråga från någon som under uppväxten levde i ett samhälle som inte led brist på något. Jag är osäker på om hon uppfattade frågan riktigt. Hon svarade "ja". Daisys svar var delvis ett annat. "Man blir lycklig om man kan köpa sakerna man vill ha".

Bilden: Mitt kvarter, tidigare under dagen.

I restaurangen

Min senaste uppsats med reservation för felaktigheter. Personerna har verkliga motsvarigheter. Uttryck, åsikter och förhållningssätt är dock helt uppdiktade.

Jùnjié: Vilka drycker har ni?
Servitrisen: Vi har vatten, apelsinjuice, Coca Cola, Sprite etc.
Lilla blixten: Ursäkta, ni sa spraj… någonting?
Servitrisen: Sprite är en väldigt känd läsk!
Lilla blixten: Har ni inte vin?
Servitrisen: Det har vi. Både rödvin och vitvin.
Lilla blixten: Har ni franskt vin?
Servitrisen: Vi har kinesiskt vin. Det heter ”Långa muren”.
Lilla blixten: Jag tycker inte om kinesiskt vin. Har ni inte öl?
Servitrisen: Vi har Qingdao*-öl.
Lilla blixten: Har ni inte Yanjing-öl?
Servitrisen: Det har vi inte.
Jùnjié: Då beställer vi två flaskor Qingdao-öl, kalla.
Lilla blixten: Vi dricker bara två flaskor, sedan drar vi och tar oss till ett annat ställe för att äta!
Jùnjié: Vi måste först betala.
Lilla blixten: Eftersom du har valt ett så ruttet ställe så får du betala.
Jùnjié: Okej.

*I verkligheten står det ”Tsing Tao” på flaskorna.

Och för er som vill läsa originalet:
欧峻杰:你们有什么饮料?
服务员:我们有水,澄汁,可口可乐,雪碧,等等。
小电:对不起,你说什么碧来着?
服务员: 雪碧是很有名的饮料啊!
小电 :你没有葡萄酒吗?
服务员 : 有。红葡萄酒, 白葡萄酒, 我们都有。
小电:你们有法国葡萄酒吗?
服务员 :你们有中国葡萄酒,它叫“长成”。
小电:我不喜欢中国葡萄酒。有没有啤酒?
服务员:我们有青岛啤酒。
小电:你没有燕京啤酒吗?
服务员:没有。
欧峻杰:那来两瓶青岛啤酒,冰镇的。
小电:我们只喝两瓶啤酒, 然后就走,我们去别的地方吃!
欧峻杰:我们得先结帐。
小电:因为是你找的这么烂的饭官儿,所以你肤钱。
欧峻杰:好的.

Med pīnyīn:

Jùnjié: Nǐmen yǒu shénme yǐnliào?
Fúwùyuán: Wǒmen yǒu shuǐ,chéngzhī, Kěkǒu kělè, Xuěbi, děng děng.
Xiǎo diàn: Duìbuqǐ, nǐ shuō shénme bi láizhe?
Fúwùyuán: Xuěbi shì hěn yǒumíng de yǐnliào a.
Xiǎo diàn: Nǐ méi yǒu pútáojiǔ ma?
Fúwùyuán: Yǒu. Hóng pútáojiǔ, bái pútáojiǔ, wǒmen dōu yǒu.
Xiǎo diàn: Nǐmen yǒu fáguó pútáojiǔ ma?
Fúwùyuán: Wǒmen yǒu zhōngguó pútáojiǔ. Tā jiào ”Cháng Chéng”
Xiǎo diàn: Wǒ bù xǐhuan zhōngguó pútáojiǔ.Yǒu méi yǒu píjiǔ?
Fúwùyuán: Wǒmen yǒu Qīngdǎo Píjiǔ.
Xiǎo diàn: Nǐ méi yǒu Yānjīng Píjiǔ?
Fúwùyuán: Méi yǒu.
Jùnjié: Nà, lái liǎng píng Qīngdǎo Píjiǔ, bīngzhèn de.
Xiǎo diàn: Wǒmen zhǐ hē píng píjiǔ, ránhòu jiǔ zòu, wǒmen qù bié de dìfang chī!
Jùnjié: Wǒmen děi xiān jiézhàng.
Xiǎo diàn: Yīnwèi shì nǐ zhǎo de zhéme làn de fànguǎnr, suǒyǐ nǐ fù qián.
Jùnjié: Hǎo de.

18 maj 2007

Banan heter xiāngjiāo 香蕉

Soho 15.23. Vi har druckit kaffe och jag väntar på att Maggie och Daisy ska komma. Det tar tid. Orkar inte vänta. Säger till J att jag går. Han får hälsa att de kan ringa mig när de kommer. På väg nerför spiraltrappan hör jag Daisys röst som ropar mitt namn. Den stora amerikanska kaffekedjan har något slags happening. De delar ut en söt kaffedryck med banansmak och gräddtäcke. Maggie och Daisy sitter vid ett bord med varsitt glas. De som dricker blir fotograferade både av stillbildskameror och videodito. Samt får några blixtlåsförsedda tygbananer i naturlig storlek. De vinkar åt mig att jag ska komma dit. Jag skakar på huvudet, har ingen lust att ställa upp gratis i ett reklamsammanhang. Även om jag får både tygbananer och kaffedessert.

18.45. Senare på kvällen hade vi i klassen middag med vår lärare. Maten var möjligen snäppet för söt. De femkryddesmakande möra fläskbitarna godast. Efter middagen gick vi ett par kvarter till en amerikansk glassbutik. Jag åt belgisk choklad och makadamianöt. Glassen är dyrare här än i födelselandet. Bakom diskarna satt plattskärmar som oavbrutet visade filmloopar med rinnande chokladsås, chokladtäcken som spricker mellan perfekta tandrader och nötflisor som sprids över skinande frusen vanilj. Norah Jones gick på repeat. När vi hade betalat skulle vi fylla i formulär, det var i och för sig frivilligt, där personalens servicekänsla betygsattes. Jag gav dem högsta betyget. Klassen skingrades på den SUV-belamrade parkeringen utanför glassbutiken.

Svammel

Jasmine slutar inte. Vår lärare kommer tillbaka efter två veckors semester vilket vi firar med att äta ute med henne i kväll. Jag skrev om en ny kursare från Kalifornien. Hon tyckte att vår klass var för svår så hon bytte grupp. Istället kom en tjej från Schweiz till oss. Fick veta att hon var journalist. Försökte fråga henne om journalister i Schweiz hade en tuff arbetsmarknad. Jag är ju inte journalist men av någon anledning tycks de flesta av mina vänner arbeta med media i någon form. Mitt intryck är att den svenska arbetsmarknaden för journalister är tuff. Korta vikariat och dåligt frilanspröjs, har jag fått för mig. Om man nu inte vill skriva om Kikki Danielssons köksgardiner, vill säga. Kvalitet - vad det nu är - premieras oftast inte. Om det beror på att en kass svensk arbetsmarknadspolitik lett till inrättandet av media- och andra utbildningar vid femtioelva perifert belägna högskolor vet jag inte. Utbudet av människor med något slags journalistrelaterad examen tycks i vilket fall som helst vara större än efterfrågan. Schweiziskan förklarade leende att det inte var så i hennes hemland. Hon lät mig också förstå att hon kunde sitt jobb så pass bra, dels för att hon gått en prestigefylld journalistutbildning som bara tar in tio personer om året, dels för att hon jobbat med journalistik sedan hon var 17. Bra för henne. Jag borde inte prata om något jag inte kan något om. Än mindre skriva.

17 maj 2007

Kombon som vänder på dygnet

Maggie har en kompis vars engelska namn är Edison. Efter att ha avslutat en kurs i engelska på skolan och i väntan på att återuppta sina universitetsstudier är han ledig. Han är ofta ute sent och festar med andra med samma ambitioner, tror jag. Tunnelbanorna slutar gå vid halvelvatiden på vardagar. Eftersom hans lägenhet ligger lite avsides brukar han sova hos kompisar. Igår ringde han vid elvatiden och frågade om han kunde bo här när han kom tillbaka efter festandet. Jag sade till Maggie att jag ville ha min säng för mig själv. De fick dela på soffan om de ville. Vid tolvtiden gick Maggie ner och öppnade porten. När de hade kommit upp hjälpte de mig med min uppsats.* Jag somnade vid ett. Vid fyratiden vaknade jag. Måste ha ätit något som inte var riktigt bra. Inget hände men jag mådde inte som jag borde. Kunde inte somna om. Hörde ljud. Gick till vardagsrummet. Där satt Maggie och Edison klarvakna, småpratade och lyssnade på skivor. Jag bad dem sänka volymen. Gick tillbaka till mitt sovrum, somnade om. Vaknade ett par timmar senare. Hörde ljud från badrummet. Eftersom jag ville dit men samtidigt inte ville genera någon så slamrade jag lite i köket. Maggie kom ut: "Vad tycker du?" Hon pekade mot ögonen där hon hade satt mascara. "Det är första gången jag har smink, Edison kan jättemycket om smink!" Jag sade i mitt sömniga tillstånd att det var väl fint. "Tycker du att jag ska ha det i skolan idag?" "Varför inte?" svarade jag. När jag fått tillträde till badrummet gick jag åter till sängs. Vid halvåttatiden låg de på soffan. De sov varken skavfötters eller parallellt, istället hade de varsin halva på längden. Eftersom det inte såg särskilt bekvämt ut sa jag att de kunde lägga sig på min säng när jag gick till skolan. De sov till tre samma dag.

*Här följer uppsatsen:
服务员:欢迎光临,你们一共几位?
峻杰:我们一共四个人。
服务员:请坐,给你们菜单。
小电:这儿没有深井烧鸭。
峻杰:有另一道菜。
服务员:你们想喝点儿什么?
张湃:一杯开水。
谢清:可口可乐。
小电:有没有建怡可乐?
服务员:没有。
小点:那来一个可口可乐,冰的。
峻杰:一瓶啤酒,冰的。
服务员:燕京啤酒还是青岛啤酒?
峻杰:青岛啤酒。
小电:饺子很辣吗?
服务员:不太辣。
小电:来一碗饺子。再来一盘麻婆豆腐 。我饿死了!
谢清:来一碗西红柿鸡蛋汤和一碗米饭。
峻杰:我想要宫暴鸡丁。
服务员:你想吃米饭吗?
峻杰:不想。
张湃:我要喝鸡汤。
服务员:还要别的吗?
峻杰:不用了。

Åtkomligt igen

Hej på er! Nu kan jag åter läsa min och andras nätdagböcker. Har haft mycket att göra. Skriver snart om kompisboende, det första rödvinet sedan Helsingfors och annat. Nu måste jag plugga.

15 maj 2007

Jasmine slutar

"-När börjar seminariet?
-Klockan 2.
-Hur mycket är klockan?
- Den är tio i 2.
- Går din klocka rätt?
- Ja den går rätt, den är varken drar sig eller är för snabb."
Vår kursbok, "经理人汉语" eller "Chinese for managers", är full av tillkämpade dialoger. Visst inser jag att författare av läroböcker i språk har ambitionen att fylla texterna i varje nytt kapitel med så många nya ord som möjligt. Men, det kan inte hjälpas, det blir ofta ofrivlligt komiskt. En annan lustighet är att det förekommer engelska ord som de engelskspråkiga studenterna aldrig har hört/använt. Rubriken till ett textavsnitt om ett besök i en klädbutik som på kinesiska heter något som jag inte har kunnat hitta i min ordbok översätts till engelska : "In the toggery". "Toggery"! De som har kommit längre än vår klass säger att de nästföljande kursböckerna är bättre. Eftersom vi har hunnit till slutet av den nuvarande kommer vi att få en sådan nästa vecka. Med anledning av det frågade jag vår lärare Jasmine: “你下星期给我们新书吗?*” eller "Ger du oss en ny bok nästa vecka?" Hon svarade att hon ska ha två veckors semester. Efter det kommer hon att jobba på en annan skola. Vi får alltså en annan lärare. Trist, tycker jag. Men det kan också vara bra.

*Med reservation för ev. felaktigheter.

12 maj 2007

天 - tiān - himlen bland annat

Idag är den blå. Sydliga vindar över torget mellan skraporna i SOHO där jag dricker latte efter en lunch med Maggie och några bakfulla 英国人 yīngguórén. K skrev och undrade om jag märker att folk som spottar riskerar böter. Det gör jag inte. Harklandet och spottandet pågår överallt närsomhelst åtminstone i mina trakter. Ordningsmakten verkar inte särskilt intresserad av att beivra - heter det så? - överträdelsen. Igår var luften grå. Jag har inte lidit av den men jag känner att den är dålig. Bilar har för övrigt alltid företräde. Endast om det är rött ljus rakt fram och för vänstersväng stannar de. Förekommer det någon miljödebatt? Jag vet inte, studietempot är högt, vi har inte tid att prata om vad som händer i landet. Jag tror att många av eleverna på skolan främst är intresserade av att lära sig 汉语 hànyǔ* för att de vill bli rika och i framtiden leva i ett grindförsett villasamhälle komplett med vakter, tjänstefolk och grillkvällar med andra expatrioter. Om man har det intresset kanske man inte är intresserad av miljöproblem. Inte heller alltid av kultur. Jag skriver "tror" för jag vet inte. Jag får bara intrycket av att det är så när jag tyst dricker mitt kaffe i ett sällskap som aldrig tycks närma sig något intressant samtalsämne. Eller vara intresserat av att inkludera någon annan, exempelvis mig, eller Maggie i det. Det mumlas på brittisk och amerikansk engelska. Maggie lär sig engelska av att umgås med mig, J, samt engelsmän och amerikaner på skolan. Bortsett från ett par av de senare, bland annat B , så är de inte särskilt trevliga mot henne. De intresserar sig inte för att förklara ord, uttryck och begrepp. De rättar henne inte heller när hon säger något tokigt upprepade gånger. Jag får göra det eller fråga dem: "Do you say very delicious?". Hon är väldigt positiv, märker inte att de är nonchalanta. Jag har ingen lust att säga det till henne. Än. Grabbiga är de också. Därav mumlandet. Idag blev jag så less på att sitta med dem så jag ljög för Maggie att jag var tvungen att gå hem för att plugga. Halvljög rättare sagt, eftersom jag tänker göra det så snart jag skrivit färdigt.
Jag vet att många elever tycker om att shoppa. Och att prata om det. Mina medförda kläder börjar bli medfarna. Snart måste även jag ta mig till någon marknad för att pröva och pruta. Det känns som ett måste, inte som något att se fram emot.

* Majoritetsspråket.

Åtkomst

Igår upptäckte jag att jag inte kan läsa något som slutar b l o g s p o t . c o m längre. Första gången jag skrev härifrån, på the Bookworm, var det likadant. Men jag tror att det var tillfälligt för sedan jag flyttade in i min lägenhet har jag kunnat läsa allt som jag brukade läsa i Sverige. Men jag kan fortfarande skriva. Vi får se hur det fortsätter.
PS. En ursäkt till kloka K är på sin plats. Du har verkligen inte "tjatat" om det här landets invånares ovana att spotta. Det är andra gången du tar upp ämnet. Jag var ur balans och uttryckte mig illa. 对不起。DS.

11 maj 2007

Om du kan avvara fem sekunder så kan jag berätta mitt livs historia.

Det är inte sant. Ens livs historia kan man inte berätta förrän det är försent. Det är 20 år sedan omslagsformgivaren tiltade Elvis' huvud på singelomslaget till the Smiths "Shoplifters of the world" så att han skulle se mer deprimerad ut. Jag ägde singeln men skänkte nog bort den för tio år sedan, typ. Baksidan "Half a person" är faktiskt bättre än titelsingeln. Tycker inte du det, Jens?
Idag har jag blivit både glad och arg. Glad för att min bonusmoster A skrev ett så långt och trevligt mejl om vad som försigår i Paris och Högalids församling. Arg för att kloka och nyanserade K provocerar mig genom att referera till kinesernas spottande. Det är sant att det spottas på gatorna här. Men det är också sant att många invånare i det här landet är nyfikna och vetgiriga. Kan du inte sluta med det där tjatet om spottandet, K?
För övrigt såg jag en akrobattrupp från Chengdu på Chaoyang Theatre i kväll (bilden). Skolan arrangerade. När jag kom hem ringde jag Sverige för att höra hur huvudstörtande brorsonen mådde. Bra, enligt mamman Å. Sedan gick jag till förfesten i hus B1. 12 killar och två tjejer, Maggie och Daisy. Planen var att vi skulle åka till klubben "Babyface" i närheten av arbetarstadion. Vi kom dit, betalade 50 RMB och gav omedelbart upp alla ambitioner att föra samtal. Vad hade jag där att göra? Okej att Paul från Massachusetts köpte en rom och cola åt mig men i övrigt? Massagepersonalen på herrtoan som bad om dricks trots att de gjorde något jag inte bett om? Barpersonalen som jonglerade tomtebloss och flamberade disken? Klubbar är idiotställen. Det är inte så att de som går dit är idioter. De som regisserar platserna är det. Dålig musik och kassa videos var det i vilket fall. När klockan var 0117 sade jag till Daisy och Maggie att "jag drar". Tog en taxi till "Aperitivo" och försökte dränka min melankoli i ett björnklisterdoftande glas Rosemount Chardonnay Semillon. Men dessvärre tilltog den bland alla feta och fula expats som satt därinne och drack tuppsvansar. Nu sitter jag i min lägenhet och väntar på att Maggie ska ringa. Vi har bara en nyckel så jag måste öppna när hon kommer hit. Kinesiskan är fortfarande rolig. Det mänskliga tillståndet fortfarande oföränderligt.

10 maj 2007

En dag i och utanför skolan

Jasmine, vår lärare, väljer varje dag en elev att trakassera. Paul från Massachusetts är undantaget. Han får ständigt ovett. Det kan i och för sig bero på att han är bäst. Hans ordförråd är ojämförligt störst och han skriver tecken som ingen annan i vår grupp. Uttalet är däremot lite slött. Och han kommer aldrig i tid. Idag blev min landsman J utsatt för Jasmines sadistiska läggning. Hon gjorde ett stort nummer av att hans flickvän skulle anlända från Sverige. Och att J därför skulle ha sminkat snyggat till sig. Det känns nästan överflödigt att påpeka att Jasmines retligheter inte rörde J det minsta. Hon är för övrigt en väldigt bra lärare.

Lunch på en Sha'anxi-krog i SOHO. Pratade med ingenjörer vid samma bord. Fick beröm för mitt uttal. Jag sade att min kinesiska var väldigt dålig.

Eftersom jag går en särskild teckenskrivningskurs så hade jag förmånen att även få undervisning av Jasmine två timmar under eftermiddagen. Hon går igenom radikaler. Väldigt förenklat kan man säga att radikaler är återkommande element i tecknen. Vi ska lära oss 108 stycken under de åtta lektioner som ingår i kursen. En av radikalerna har utvecklats ur bilden av en dynggrep, om jag förstod läraren rätt. Hon förklarade i alla fall på sin något grova engelska att redskapet förr i tiden hade använts för att "move shit". De amerikanska eleverna tyckte att det var "hilarious". Liksom hennes refererande till ett småbarns bak som "ass". Det lilla barnets kroppsform har nämligen varit utgångspunkt för en annan radikal.

Ett par kvarter från det grindförsedda vaktbevakade bostadsområdet som jag bor i finns en sjabbig krog som serverar bra mat billigt. Daisy, Maggie, Edison, två andra kineser, ett par engelsmän och jag åt middag där. 15 RMB per person, öl inräknad. Bilden är tagen där. Till vänster om mannen på bilden sitter C, en av engelsmännen. "Jag är konservativ" var det första han sade till mig. Han kommer från Beaconsfield utanför London, ett traditionellt konservativt fäste. De som bor där har det bra ställt och ingen anledning att vilja se förändringar, enligt C. Jag tror att C kommer att gå långt om han väljer politikerbanan. Brist på självdistans och tvivel är utan tvekan viktiga ingredienser i ett framgångsrecept för den typen av karriär. (Liksom för många andra.)

Nu är det trots allt - hon var på väg till en värdfamilj ett tag - bestämt att Maggie ska flytta in hos mig och bo på soffan. Hon hade shoppat sängkläder som hon lämnade här ikväll efter att hon och Daisy följt med mig hem för att dela på meloner och mango efter middagen. De är för övrigt säsong för de frukterna nu. Och skolan har lärt mig att fråga vad ett halvt kilo kostar.

8 maj 2007

Vad jag saknar

Bortsett från er så saknar jag i princip bara tre saker: anständigt bröd, Oatly och sockerfri eller ickesötsmakande yoghurt. Det går att köpa anständig yoghurt på Jenny Lous. Problemet är att den flygs hit från Nya Zeeland och att den kostar därefter. Vissa människor roar sig med att köpa 1,5 liter apelsinjuice för 150 kr på samma ställe. Varifrån den flygs vet jag inte. Vinet går däremot bra att vara utan. Det är i och för sig bara knappt en månad sen sist så det kanske är för tidigt att veta. Skulle det krisa kan jag gå till importhörnan på Century Mart där flaskorna i genomsnitt kostar 20% mer än i瑞典。De kommer hit från Australien, Europa och USA. Utanför importhörnan finns det kinesiskt vin. Jag har en flaska vitt "Långa muren" i kylen om jag skulle få planerat eller oväntat besök.

En ny kursare

Idag fick vi en ny kurskamrat. Hon heter Salinas och kommer från San Fransisco. Under lunchen på ubåtsmackan bestämdes att Wendy, jag och hon - fler om någon vill - ska åka till 西安 Xī'ān nästa helg. Har redan börjat kolla tidtabellerna.
Bilden visar två elever under dagens diktamensövningar. Det är möjligt att jag redan skrivet om det, i så fall får ni ha överseende; varje morgon från klockan åtta till nio tvingas vi fram till vita tavlan för att skriva meningar som läraren dikterar. En utmärkt metod för att lära teckenskrivning. Idag gick det ovanligt bra för mig. Inte många rättningar i uppsatsen heller.

7 maj 2007

Thaikrogen i kvarteret

Provade jag i kväll. Eller jag åt en rätt. Av den utlovade basilikan syntes intet. Av det utlovade citrongräset kändes intet. Rätten smakade som på den där lunchserveringen i Nackaforums matgård. Personalen var i alla fall rar. Det går inte att döma ett näringsställe efter en rätt. Jag ska ge dem fler chanser. I lokalen satt tre norskor. Två av dem rökte sådana där långsmala cigaretter som Larissa och Olga rökte, om ni minns.

Att blanda språk

Idag åt jag, J, och Wendy från Mexiko lunch tillsammans med Audrey från Paris och hennes mamma. Audreys mamma var här i jobb, hon hade varit på olika platser i Kina förstod jag. Jag frågade vad de tyckte om den nya presidenten. De hade inga direkta synpunkter på honom. Anledningen att Sarkozy vann var att han var tydligare än Royal menade de. Ungefär som med alliansen i Sverige.* Under lunchen - på ett typiskt expatställe i Soho som heter Grandma's Kitchen - blev det uppenbart för mig hur långt bort franskan var. Jag var tvungen att böja mig igenom être (je suis, tu es osv) i huvudet tills jag kom till vous för att få fram êtes innan jag tilltalade mamman. Hade jag stått på europeisk berggrund hade det gått snabbare tror jag. Det får räcka med mandarin, engelska och svenska här. Jag och J åt hamburgare med frittar och sallad, för övrigt. Tillsammans med sukraloscola gick det loss på 52 RMB, den för mig hittills dyraste lunchen i folkrepubliken. Nu har jag förutom en eftermiddagslur suttit och gnetat med tecknen för att skriva en inlämningsuppgift om mina dagliga rutiner. När jag äter frukost, vad jag äter, när jag borstar tänderna och så vidare. Inget jag skulle vilja läsa egentligen. Dessutom är jag osäker på om man kan konstruera meningar som jag har gjort. Ska man sudda och ändra tar det en evighet att skriva ner tecknen igen. Hellre då få röda streck och lära något av misstagen. Jag har ju glosorna och uttalet att ta hand om också. Dessutom måste jag 吃晚饭 (chī wǎnfàn) dvs äta kvällsmat snart. Daisy har engelska till halv tio så ikväll blir det inget språkutbyte.

(Bilden visar gårdagkvällens soppa, den som inte höll måttet.)

*Obs! Detta är ingen värdering av politiken, bara av förmågan att tydligt få fram ett budskap.

6 maj 2007

Stamlokus

Så ser det alltså ut på insidan, mitt stamlokus. Ikväll åt jag en nudelsoppa med lamm. Den var inget vidare. Jag beställde ett bröd med köttfyllning eftersom jag alltså inte ville äta upp soppan. Och så drack jag en öl. Klockan är kvart i åtta, det har inte blivit mörkt men redan jagar fladdermössen. "Bat" är ett av de nya engelska orden som jag lärt Daisy. Liksom olika insekter: "I don't like!" säger hon när man pratar om kackerlackor och stora skalbaggar. Satt för övrigt inne hela dagen om man bortser från inköpspromenaden. Mötte Erika från Maine som tipsade om större vattenflaskor.

Lästips

Lisa tipsar om den här intressanta artikeln från Financial Times av Fuchsia Dunlop om ankägg som behandlats på ett särskilt sätt. Läs den! Jag orkar inte blogga idag.

5 maj 2007

Fredagen den 5/5

Jag brukar varken trycka på snooze eller ställa om väckarklockan men igår gjorde jag det. Så trött efter torsdagskvällens festivalande. Först klockan sju klev jag upp. Det var en liten grupp på lektionen vilket var bra. Yasmine, vår lärare, har kommit fram till att vi ska jobba mer med konversation och tal, mindre med tecken. Utmärkt. Jag, lilla blixten, japanen H och Wendy från Mexiko åt lunch på kedjan som serverar stekt kyckling enligt något recept från en amerikansk delstat. Första gången för mig. Det är nog mer hetta i de frityrsmetsinpackade kycklingdelarna här än i ursprungslandet. Men jag föredrar de gyllene bågarna, trots allt.
Jag sov middag. Sedan städade jag lägenheten så gott det gick. Jag har ingen dammsugare, bara en sopkvast med tillhörande skyffel. Maggie, som blir av med lägenheten om en vecka, kanske ska flytta in här och bo på soffan i vardagsrummet. Förutsättningen är att jag får tag på ytterligare en nyckel och att hon får tag på en avskärmningsvägg. Hon och Daisy kom hit vid sjutiden för att titta på lägenheten. Maggie tyckte att den var bra. Senare frågade jag henne om hon är slarvig eller ordningssam. Jag får lita på hennes svar. Daisy hade berättat för en gänglig engelsman som heter Ben, bär bandana och är hälften så gammal som jag, att vi skulle äta på mitt stamhak, Sha'anxi-krogen här i kvarteret. Ben i sin tur hade tipsat tre av sina limeypolare. Slovaken Brian dök också upp. För mig blev det den sura soppan med dumplingar och ett bröd med köttfärsfyllning. Bra som vanligt. Sedan gick vi till DVD-affären där jag köpte en film. Samtidigt köpte jag "Pocket Symphony" med Air. Två CD i förpackningen. Bonusmaterial! tänkte jag.* I affären bjöd Maggie på pastiller som en av engelsmännen bäst beskrev smaken på: "som doftpuckarna i urinoarernas rännor." Jag behöver inte tillägga att vi wàiguórén var samstämmiga i vårt omdöme, till kinesiskornas ohöljda förtjusning. Britterna skulle hem till Ben och förfesta för att senare ta sig till en klubb som heter Tango. Jag kände mig för seg för att hänga på så jag gick hem. Eftersom jag ser alla filmer senare än alla andra såg jag Brian Singers "Superman Returns" med Brandon Routh först igår. Den var på engelska. Jag roade mig med att försöka läsa så mycket av de kinesiska textremsorna som möjligt.

*Om man räknar danska Olsen Brothers som bonusmaterial så stämmer det.

4 maj 2007

Tack för det.

Ett sätt att gratulera någon på födelsedagen i det här landet är att säga:

祝你生日快乐!

Omskrivet i pīnyīn* blir det: "Zhù nǐ shēngri kuàilè!" Meningen är rakt översatt: "Önskar dig födelsedagslycka". Inget konstigt i det. Sista tecknet, som fristående uttalas lè, betyder bland annat just lycka. Men vänta ett tag, har jag inte sätt samma tecken i ett annat sammanhang? Musik heter 音乐. Omskrivet blir det yīnyuè. Det betyder att 乐 kan vara lè eller yuè. Jag frågade vår lärare - Jasmine - om det var vanligt att samma tecken kunde ha två helt olika uttal. Det förekommer, sade hon. Dessutom finns det tecken med tre helt olika uttal. Tack för det, jag tyckte redan att tecknen var tillräckligt krångliga.

*Pīnyīn, ljudstavning, är det officiella transkriptionssystemet för tecknens uttal.

3 maj 2007

Tack Lisa, tack Bosse!

Jag har varit hemifrån i en månad nu vilket är rekord för mig. Jag var aldrig utbytesstudent, jag var heller aldrig ryggsäcksresenär. Samma dag som jag reste, onsdagen den fjärde april, frågade jag Lisa om hon visste något om digitalkameror. Hon rekommenderade en Fujimodell som jag köpte inne på Mega i Stockholm. Samtidigt rekommenderade hon att jag skaffade ett litet stativ så jag köpte ett.
Det kom till användning under kvällen som vi tillbringade på Midi-festivalen. Daisy hade föreslagit att vi skulle åka dit. Mina förväntningar var inte särskilt höga när vi steg på bussen utanför Century Mart vid tre för en timmes färd med byte nordväst. Jag hade ju gårdagkvällen i färskt minne. Innan vi kom in på festivalområdet skannades våra väskor. Man fick inte ta med sig något drickbart så man kunde välja mellan att halsa vattnet eller hälla ut det. Vi gjorde både och. En gräsyta med utsikt mot stora scenen tog vi i beslag, delade på en vattenmelon och försökte prata i dånet av ett inhemskt speedmetalband. När de var klara annonserade en värdinna att The Soundtracks Of Our Lives (bilden) skulle spela senare under kvällen. Eftersom jag och lilla blixten har inlämningsuppgifter att göra så var det inte aktuellt att titta på dem. Plötsligt fick jag syn på den där TV-killen som jag stötte ihop med första lördagen här. Sprang fram till honom och pratade. (Försöker för övrigt odla så mycket 关系 (guānxì) som möjligt här.) Bosse som han heter, hade sett SOOL i en park igår och försökte övertyga mig om att hoppa över läxan. Jag kunde inte bestämma mig.
Ett tyskt band vars medlemmar alla var 35+ spelade vid sjutiden. De var duktiga på att få igång publiken. Genre? Nena-pop skulle jag vilja kalla det. Särskilt klaviaturfigurerna fastnade i huvudet. De hade bra ljud. Jag skulle aldrig köpa en skiva med dem.
Vi blev törstiga och gick till utskänkningsdelen. Logistiken kring ölupphällningen gav mig nostalgivibbar. Något lika taffligt har jag inte sett sedan jag för femton år sedan trilskades med ölkranar och kolsyretuber i källaren på Uplands Nation. Plastmuggar som skummar över. Tillbringare från vilka fatölen säljs. Kösystem aldrig hört talas om. Men för 5 RMB kan man överse med det mesta. Kebabburgare - okej - grillspett - dåliga - och sichuanesiska kalla glasnudlar - inte min kompott - åt vi till ölen. Klockan hade blivit kvart i nio och Ebbot & Co hördes från stora scenen. Jag som trodde att rocken var död. Rycktes med. Riktigt bra var de. Det tyckte Daisy, Maggie och lilla blixten också. Det enda som inte var bra var att bussarna slutat gå efter avslutad konsert. Vi åkte taxi i en evighet. Men vi var fyra som delade så mitt miljösamvete är inte så dåligt.

2 maj 2007

Solo i Soho

Just nu känns det lite så där. Daisy som är min 语 伴 yǔ bǎn eller språkutbytespartner har varit upptagen med släkt de här första två dagarna av tredagarshelgen. Jag och lilla blixten har delat på Maggie. I ärlighetens namn blir det mer engelska talat än mandarin. Om det är en slump att jag insisterat på att lära henne orden "cul de sac" och "menage a trois" eller inte överlåter jag åt er, kära läsare, att fundera över.
Morgonen ägnade jag åt att korrigera min uppsats från i söndags.
På eftermiddagen åkte vi till en musikfestival i Chaoyanggongyuan. Vi hade picknick i gräset. Åt en mango av ett slag som man inte får i Sverige (om man inte känner gode D på Östermalm). Papaya och en annan frukt som kallas drakögon blev det också. Drakögonen var också himmelska. Maggie fick lyssna på Salem Al Fakir och Bruce Springsteen i min Ipod. Hon gillade bäggedera. Sedan en låt med Jenny Wilson. Tror inte att hon gillade den. Vi gick en promenad på nöjesfältet. Efter att ha passerat alla besökarbefriade nallevinnarattraktioner - vi stannade vi en och kastade pil på ballonger - hamnade vi vid en scen där ett koreanskt pojkband framträdde. Musiken var programmerad men de sjöng på riktigt med handflatorna mot hjärtmuskeln och hade en inlevelse som transcenderade både språkbarriärer och körkortsålder. Jag fick en känsla av, och är medveten om att det låter flummmigt, att den här delen av världen kommer att vara centrum ganska snart. "Old Europe" och "USA" blir turistorter. Nåja.
Efter "Eastlife" eller vad jag ska kalla dem blev det brasilianska framträdanden. Mja. Ska jag vara riktigt ärlig var det riktigt beige. Men det tyckte uppenbarligen inte stadspubliken. Höftrullningar och magdans till trots var det länge sedan jag kände mig så uttråkad. Använde tiden till att slå på ord i min nya telefon som har ordbok i sig i stället. Lärde mig lite av det. När festivalen stängde vid tio hamnade vi vid programtavlan för de följande dagarna. "En svensk som saknar hår" ska enligt Maggie uppträda klockan 10 i morgon. Undrar om det är Roger Pontare.
Vi gick till samma område som jag lilla blixten och japanen H var i för tio dagar sedan. Åt hare, fläsk, nöt och grönsaker. Drack öl. Maten var bra, de använde inte socker. Jag blir alltmer kaxig i min mandarin för övrigt. Efter middagen, när lilla blixten bestämde sig för att gå på fotmassage, och Maggie ville göra honom sällskap, gick jag till närmaste taxi och sade "Fu Li Cheng!". Och nu sitter jag här och bloggar, precis som i Sverige.

1 maj 2007

Vanföreställningar om virus

Brian*, 23, från Slovakien pluggar mandarin för att kunna bli rik. "Ryssland och Kina är de bästa länderna att göra affärer med. Riskfullt ja, men med goda chanser till bra utdelning", säger han. Men det var inte det jag tänkte berätta om nu. Brian bor i en värdfamilj. En kväll satt han uppe och pratade med pappan i huset. De kom in på synen på samliv och Brian berättade att i Europa är det inte ovanligt att folk går på krogen, dricker alkohol och sedan går hem med någon de inte känner.
"Men är ni inte rädda för AIDS?" frågade pappan.
"Man skyddar sig" sade Brian och berättade att han använder kondom. Senare samma natt vaknade Brian av oväsen ifrån badrummet. Han somnade om och vaknade några timmar senare av samma oväsen. Eftersom han behövde gå på toaletten gick han dit. Där fick han se pappan tvätta kläder i handfatet trots att familjen har en fullt fungerande tvättmaskin.
"Jag kan inte använda tvättmaskinen längre. Dina kläder har varit där och nu finns det risk att mina, min frus och min dotters kläder smittas med AIDS." Sade pappan. Senare fick Brian veta att pappan har bett skolan att hitta en ny värdfamilj. Pappan har sagt att han reser så mycket i arbetet att han inte har tid att hjälpa Brian med studierna. Brian tror inte det är det verkliga skälet.

För övrigt skriver Rachel de Woskin om denna syn på virusets smittvägar i boken "Babes i Beijing"

*Brian heter egentligen något annat som få icke-slaver, enligt honom, kan uttala.