28 mars 2009

2009:57 En turistbroschyr


Jag såg Woody Allens Vicky, Christina, Barcelona nyss. Det var länge sedan jag såg en så platt Allen-film. Denna, med jönsig berättarröst, till klichéfylld triangelkomedi utkädda turistbroschyr1) i samarbete med Barcelonas turistråd, bjuder förutom miljöerna, musiken och skådespelarnas yttre inte på särskilt mycket. Möjligen Javier Bardems totala väsensskillnad från den mordmaskin han spelade i bröderna Coen's No Country For Old Men från i förfjol då. Se hellre No Country For Old Men om ni måste välja. Vicky, Christina, Barcelona får ett glas fyllt med avslagen Cordo Negro av fem möjliga, poängskalan baserad på filmer av Woody Allen.

Bilden: Penelope Cruz och Scarlett Johanson är ute och plåtar "konstnärligt".

1)
Det är någon annan som också har kallat den här filmen för turistbroschyr tror jag.

26 mars 2009

2009:55 Torsdagmiddag i Seasons Park

Ikväll var jag på middag hos gräsänkan C. Grannen J och min kombo var också där. C bjöd på en ugnslagad lax med grillade grönsaker. Gott! Jag hade med mig en tropiskt fruktig sauvignon blanc från Marlborough som kanske kunde haft aningen högre syra. Den hette Tahuna och var från 2007. Jag köpte den på den där folktomma butiken på på högra sidan, om man går söderut, av Gongti Xilu. De tar Mastercard, bara så att ni vet.
Forsythiorna blommar och kvällen är varm. I morgon ska jag redigera tillsammans med sympatiske Y.

2009:54 Vad består egentligen duellmomentet i?

Nu kommer ett riktigt gnällinlägg. Till lika delar baserat på den magsyra som är en del av min konstitution och på hemlängtan som blir akut när man ser vilka högkvalitativa viner som säljs till rimliga priser i Sverige men inte här.
Jag får med e-posten Tastelines nyhetsbrev varje torsdag. Idag är det "Vinduell: Jens och Mikael utser vårens bästa vita flaskor". Det är inte första gången jag stöter på konceptet. Dolks och Mölstads kompetenser finns det inga skäl att ifrågasätta. Den senares "En värld av vin" som jag köpte under bokrean 2002 har varit till stor nytta och glädje genom åren. Men vad duellmomentet består i är fortfarande oklart för mig. Jag kanske är korkad, i så fall vill jag gärna bli upplyst.
Vinduell skulle annars kunna göras ganska kul. Vinkännarna kunde först dels argumentera för sina flaskval och sedan samtidigt förklara varför motparten var fel ute. Det senare i formen av något slags sofistikerad "roastning". Typ "Äh det är typiskt Jens att gilla sådana där inställsamma tutti-fruttibomber från södra halvklotet" eller "Mikael tycks fortfarande bedöma viner som om något millenieskifte aldrig har ägt rum, det är bara gamla världens dammiga hyllvärmare som hyllas." Typ. Några lekmän kunde sedan få blindprova vinerna utan ersättning, avge omdömen och rösta. Slutresultatet skulle visa vem som hade vunnit. Jag bjuder på idén.

21 mars 2009

2009:51 Därför kommer jag inte att bilda Facebookgruppen "Vi som tycker att man ska få säga att Melodifestivalen är skräp (eller grövre)"

Visst är det fantastiskt att svt kan lyckas samla så många tittare kring ett, eller ett gäng, program i vår så kraftigt frag- eller är det seg-mentiserade samtid! Men det är ju på samma gång sorgligt eftersom innehållet, med eventuella undantag, är skräp. Eller är det verkligen så? Så har jag hunnit åtminstone skriva när jag kommer på att jag faktiskt inte har hört en låt från årets nyligen avslutade evenemang. Så hur kan jag veta det? Lika lockande som det är att såga böcker som man inte läst och filmer som man inte sett, lika ohederligt är det. Jag ska gå igenom årets svenska Melodifestival 2009, utrustad med mina egna åsikter, eventuella egna kunskaper och material på nätet. Låtarna bedöms på en välvillig femgradig skala baserad på att en anständig melodifestivalslåt skulle kunna få betyget fem. Men det är naturligtvis inte samma skala som jag skulle bedöma "riktiga" låtar efter.

Jag googlar så fram vinnarlåten och hittar ett Youtube-klipp. La Voix med Malena Ernman har en refräng som låter lite som en muterad Nessun Dorma över ett eurobeat. Nu hör jag för övrigt att det finns några skedar Nattens Drottning-aria i soppan också. Framförandet har jag inget emot. Men låten, ja, jag saknar faktiskt ord, så kass. Fredrik Kempe heter upphovsmänniskan. Han har, vad jag vet, återanvänt Nessun Dorma tidigare.1) Betyg 2/5.

Det går inte att döma en företeelse efter en låt så jag bestämmer mig för att leta rätt på nummer två, alltså den som kom på andra platsen. Den heter Snälla, snälla och framförs lite svajigt av Caroline af Ugglas. Olle Ljungströms tidigare samarbetspartner, Heinz Liljedal, har skrivit musiken till den här låten som är av typen amerikansk sextiotalssoulsballad. Den kanske skulle kunnat göras rättvisa av en större sångerska, typ en Amy Winehouse, med en annan text. Orden är nämligen sällsynt platta exempelvis "jag skiter i det", "till en annan kvinna, bort från mig." Caroline af Ugglas har skrivit dem, orden alltså. Det duger inte. Musikaliskt får den däremot godkänt. 3/5

Nummer tre då. Baby Goodbye med E.M.D, inte O.M.D. Så vänta ingen syntpop om plan som fäller atombomber här inte. Det finns fyra upphovsmänniskor bakom den här pojkbandspopdängan: Erik Segerstedt, Mattias Andreasson, Danny Saucedo, Oscar Görres. Eftersom pojkbandspop är en genre som jag inte har något förhållande till, med undantag för att jag gillade en av Take That's hittar: Back For Good, så blir det svårt för mig att bedöma det här både i fråga om sång- och dans väl framförda numret. Men jag tycker att låten är tjôtig. Framförandet väger delvis upp det men inte tillräckligt: 2/5.

Nummer fyra, Hope and Glory. Artisten med det kreativt stavade, googleträffande efternamnet Måns Zelmerlöw framför den låten vars titel däremot ger googleträffar på en gammal John Boorman-film, andra artisters skivor och till och med en designstudio i Berlin innan man hittar YouTube-snuttarna med sagda låt och artist. Zelmerlöw har nog varit med i Idol eller något sådant. Jag vet inte och behöver inte heller ta reda på det eftersom jag gör det här gratis. Fredrik Kempe har inte återanvänt något ur operakanon (med betoning på tredje stavelsen) här. Det enda som känns stulet är en kort gitarrsnärt och några stråkar som har tydlig Boney M-prägel. Nej Fredrik Kempe har tillsammans med Zelmerlöw skrivit texten och med Henrik Wikström musiken till den här snärtiga allsångsrefrängade treminutersdängan som nästan skulle kunna framföras av Britney Spears. Men ändå inte. Den slokar halvvägs in i första refrängen. Zelmerlöw är däremot mer än bra, vilken pondus! 3/5. Men, när jag tänker på saken, Kempe eller Wikström har faktiskt återanvänt en hel del Boney M här så jag justerar ner till 2/5. Nej förresten upp till 3/5 tack vare Måns Zelmerlöw. Låt stå!

I min ungdom var Chicago en hånad grupp bland pretton som undertecknad. Nuförtiden tycker jag att de var riktigt hyggliga. Stay the Night från 1984 är inte en av deras bättre låtar. Trion som, jag tror, har tagit sitt namn efter den koleriske generalen i några Tintin-album, Alcazar, hamnade i år på femte plats med en låt som har samma titel! Hur den låter har jag i skrivande stund inte klart för mig. Det tar tid att få ner YouTube-låtarna här. Lite fakta medan jag laddar ner: upphovsmän: Anders Hansson (t & m), Mårten Sandén (t & m), Andreas Lundstedt (t & m), Therese Merkel (t & m), Lina Hedlund (t & m). Nu har jag den. Alcazar är en trio när den framför den här skapelsen i 6/8-takt som har snott trumvandringar från Amii Stewarts, av massan så kända, discoversionen av Eddie Floyds och Steve Croppers 60-talssoulklassiker, Knock on Wood2) från 1979. Inte mycket att orda om. Låten lider som så många andra bidrag av more-is-less-syndromet. Trist. 2/5.

Herr Kempe har haft ett finger med även i låt nummer sex. Både text och musik i Moving on tillsammans med Sarah Dawn Finer som framför den. Och det gör hon fantastiskt bra, hon är nog min favoritröst i den här skaran så långt. Synd bara att låten och texten håller så låg kvalitet. 2/5 även här. Nej 3/5 får den.

H.E.A.T låter som en H&M-etikett, en "modern" musikal eller en street dance-ensemble i mina fördomsfulla öron. Det är varken eller, utan namnet på artisterna som hamnade på sjundeplatsen. 1000 Miles låter nästan som titeln på en 21 år gammal hit3) med ett par skotska rödhåriga bröder. Men bara nästan. Proclaimerslåten heter nämligen 500 miles och inget annat. Upphovsfakta medan jag laddar: Niklas Jarl (t & m), David Stenmarck (t & m).
En avstickare: i veckan såg jag The Wrestler. Inför varje "match" i filmen spelades hårdrock från 80-talet. Det var bland annat Guns'n'roses, Accept och Mötley Crüe tror jag (fel). Men Europe förekom inte, vad jag vet. Tror inte att de var varken tillräckligt hårda eller smutsiga för att peppa slagskämparna. Jag kommer att tänka på gänget från Upplands Väsby när jag ser H.E.A.T - sextetten som tydligen har fått andeskådaren och skicklige Hollywoodskådespelaren Peter Stormare att dra på sig spenderbyxorna och ge ut deras skiva. Jag kommer också att tänka på The Darkness, om någon minns dem. (Ingen idé att länka, ljudet har tagits bort från deras YouTube-låtar.) H.E.A.T är definitivt mer "på riktigt" än Poodles som var med i festivalen för ett par år sedan, de är minst lika "äkta" som The Darkness. Och de första femton sekunderna av 1000 miles med väl planterat standardriff, trumslag på tvåan och fyran, den pumpande basen och yeah-vrålet lovar gott. Sedan går det på tomgång. Där har vi också skillnaden mellan H.E.A.T och The Darkness. De senare kunde skriva låtar4) och hade humor. Eftersom jag tycker att 1000 miles tar sig mot slutet, där finns bland annat ett solo värdigt the Darkness så blir det 3/5 för sextetten.

Ett av de vackraste flicknamnen är Agnes. Jag har, hittills, aldrig varit kär i någon som heter Agnes så det finns ingen anledning till presumtiv svartsjuka bland mina läsare. Kanske är det för att jag är så svag för Strindbergs Ett drömspel som jag gillar namnet. (Min kombo hällde precis upp ett glas Foot of Africa åt mig). Hon som hamnade på åttondeplatsen heter Agnes. Åtta innebär tur i Kina eftersom åtta, 八,uttalas bā som liknar fā i fācái som betyder att bli rik. Agnes Love Love Love var den bästa låten! Så här långt. Den har något slags glamoröst, storslaget, klassikeraktigt över sig. Jag tänker champagne, solnedgångar, lyxyachter, takhöjd, havsutsikt, châlet i Schweiz, ja allt som kan komma av rikedom. Nästan till och med kärlek. Skulle kunna tänka mig att Lowe/Tennant gjorde en cover av den här. Vem är geniet Anders Hansson egentligen? Jag är överväldigad - en anständig Melodifestivalslåt, 5/5, det trodde jag aldrig! Enda problemet är att den är för kort, men va f-n! Hurra! Kombon får öppna en champagneflaska! Nåja, kanske tog i lite, men bäst är den.

"I'm a big, big girl in a big big world" sjöng Emilia för några år sedan. Det blev en monsterhit i Sverige. Här i Kina är den också populär. Har hört den flera gånger. Emilia tog niondeplatsen med You're My World. Emilia, som heter Rydberg i efternamn har skrivit låten tillsammans med Fredrik "Figge" Boström, kan sjunga. Däremot tvivlar jag på låtskrivarförmågan. Den fallande mollackordföljden i versen har jag hört i många låtar, det gör i och för sig ingenting, den är snygg som en tjäders fjäderdräkt. Vad som är problematiskt är hur den sitter ihop med den kaninaktigt sprittande Motown-aktiga refrängen i dur. Resultatet blir en skvader. Ja, texten är inte heller riktigt Lars Forsell-klass. Återigen 2/5.

Jag vill passa på att säga det; har aldrig ägna ett blogginlägg såhär mycket tid. Börjar nästan bli orolig. Hade tänkt att skriva något kategoriskt för att få igång en debatt men så tog mitt bättre jag över och bestämde att jag var tvungen att undersöka innan jag skrev. Nu har det gått mer än tre timmar. Puh!

Så låt nummer tio får bli sista varuprovet. Namnet Sofia som jag tror har grekiska rötter betyder vishet vill jag minnas. Det är också ett fint namn, min nuvarande lärare i kinesiska heter det. Och så två kinesiska namn som det inte är någon ide att jag skriver för att merparten av mina (tiotalet) läsare kommer aldrig att förstå hur de uttalas. Sofia sjunger sitt bidrag Alla på grekiska. Det ger pluspoäng i min skala. Däremot är inte låten något vidare musikaliskt sett. Den får 3/5. Upphovsmän: Dimitri Stassos (m), Henrik Wikström (m), Irini Michas (m), Nina Karolidou (t).

Det finns många som hyser samma åsikt som jag trodde att jag hade men inte vågar säga det. De är nämligen rädda för att bli stämplade som ek, dvs elitistiskt korrekta. En Facebook-grupp som hette "Vi som tycker att man ska få säga att Melodifestivalen är skräp (eller grövre)" skulle aldrig komma upp i samma medlemsantal som den vilkens grundares och anhängares intellektuella och själsliga utförsgåvor gör mig riktigt bedrövad. (Ni vet vilken jag menar, inga skäl att ge den mer utrymme nu.) Men det är inte därför jag inte startar den. Jag tycker nämligen dels inte att Melodifestivalen är så kass som jag trodde, dels att man ska bejaka det som är bra i stället för att dissa det som är dåligt. (Däremot tycker jag att svenska folket röstat som en påse nötter i tävlingen.) Det här klippet är inte nytt men livsbejakande: apropå Nessun Dorma. Jag blir tårögd varje gång.

1) Kan inte upphovsrätten till musik göras minst trehundraårig?
2) Riktig musik, om jag får använda uttrycket. Fantastiskt att fräscha upp öronen med när man utsätter sig för det här gratisjobbet.
3) Ja, knappast i Sverige. Här var det nog Grymlings som gällde, dessvärre.
4) Eftersom medlemmarna har artistnamn på sin myspacesida vet jag inte om det är några av dem som skrivit låten eller om det är externa låtskrivare.

17 mars 2009

2009:48 Är basen sangiovese?

I höst är det trettio år sedan jag hörde the Police första gången. Sångaren hade pilotoverall på sig, punkig kalufs och spelade bas. Det var ovanligt att basister var sångare. Musiken var ömsom new wave-aktigt snabb, ömsom tillbakalutat reggaegungig. Det var faktiskt inte en ovanlig musikkombination de där åren då punk, ska och reggae samsades i skivhyllorna hos oss som inte ville lyssna på det bredaste. Det som slog mig med tevekonserten var att musikerna var betydligt mer drivna än många av de andra som spelade i liknande genrer. Police kanske surfade på den gör-det-själv-och-man-behöver-inte-kunna-spela-för-att-göra-egen-musik-våg som sköljde in och förändrade musiklandskapet med tsunamiliknande kraft under andra halvan av sjuttiotalet, men de hade ett i sammanhanget unikt handlag med brädan, de kunde spela. (Beklagar bildspråket.)
När jag ett år senare började i gymnasiet började jag umgås med en basist, H, som hade Sting som sin populärmusikaliska förebild. Frisyr, klädsel, spelstil - i (nästan) allt försökte han likna trions frontfigur. H reste till USA som utbytesstudent efter första året och när han kom tillbaka ett år senare hade inte längre någon kontakt. I min klass från ettan i gymnasiet fanns sammanlagt två skickliga basister som båda skulle komma att ägna sina liv åt musiken. Den omnämnde, H, blev kompositör, den andre, L - som jag senare umgicks desto mer med - disputerade för några år sedan på en tonsättare vars namn jag i skrivande stund inte kan erinra mig. Med H har jag knappt druckit något. Med L har det blivit några flaskor rödtjut, bland annat en (dessvärre) oförglömlig flaska Olympos på Rundelsgränd 6B:II oktober 1984.
Åter till the Police som jag följde tills de splittrades, kan det ha varit 1983? Såg dem live en gång på Stadion 1981, den första arenakonserten i mitt liv; amerikanska kvartetten The Go-Go's var förband.
1985 års The Dream of the Blue Turtles av frontmannen fick mig nästan förevigt avogt inställd både till sopransax och till den halvjazziga hybridform som Sting har ägnat en stor del av den efterföljande karriären åt, som för övrigt inte heller är avslutad. Men det är förlåtligt eftersom han faktiskt också har skrivit närmast klassiska sånger. Om han kan jäsa något som får kallas Chianti Classico återstår att se. DN rapporterar nämligen idag att Gordon Sumner ska framställa ett Toscana-vin. Madonna lanserade ett vin för tre år sedan, så Sting är inte ensam bland artister om att vilja förknippas med drycken.

15 mars 2009

2009:46 För kännedom, mest min egen framtida

När jag hade vaknat och ätit frukost fortsatte jag att se hur Robert de Niro och Liza Minneli agerade musikanter i havererande äktenskap i New York, New York som jag hade börjat se under fredagen. Filmen som mot slutet blir en musikal i en musikal får tre och en halv taktpinne av fem. Eftersom jag i alla avseenden blivit mer konservativ och mittfåreaktig så har jag ju till och med fått något försonligt i blicken även inför framställningar där det plötsligt börjar sjungas och dansas som vore det spontant. Det var också skönt att se något av Scorsese som varken innehöll skottlossning eller lemlästande.

Det är vårvärme här nu. Jag promenerade till Comptoirs de France drack mitt mjölkkaffe och åt min helgcroissant samtidigt som jag läste The White Tiger av Aravind Adiga. Min enda indonesiska bekantskap - den före detta klasskamraten, kinesättade matvetaren R som jobbar på ett vitaminföretag här i staden - ringde och ville dels att vi skulle träffas över en kopp, dels att jag skulle följa henne till min skräddare.

Jag klippte mig på vägen hem från det franska kaféet. Lyckligtvis arbetade inte den där praon som höll på att ta livet av mig förra gången. Det var den vanliga personalen, jag passade på att ta en nackmassage när jag ändå låg i stolen.

Gymmet som jag brukar gå till marknadsför sig som ett spa. Jag har alltid trott att spa betyder att det finns något slags badanläggning. Det visade sig vara ett missförstånd från min sida. På Nirvana räcker det med massageavdelning för att det ska få heta spa. Jag sprang en halvmil där medan jag tittade på en BBC-dokumentär om en rysk vapenkrängare som åkte fast häromåret. Oerhört intressant.

R mötte mig utanför the Village. Vi gick till skräddaren och sedan till Element Fresh. Hon berättar att hon vill vidga sitt nätverk, att hon har för få vänner och att hon aldrig hittar på något. Det märkliga är att hon varannan vecka medverkar i något fotoalbum på Facebook tillsammans med ett tjogtal i hennes ålder. Det kan vara resor till städer i närheten eller middagar, alltid sådana där ganska stora tillställningar. Jag, om någon, borde träffa fler och hitta på mer. Vet inte varför jag är så passiv. Eller, det vet jag nog. Eftersom jag inte vet hur länge jag ska vara kvar här vill jag inte investera i bekantskaper som tar slut innan de har börjat. Kanske tänker jag fel.

P hämtade mig utanför 3-3 och så åkte vi ut till K som hade taco-fest i sin nya lägenhet vid fjärde ringvägen. Han hade bjudit två kinesiska syskonpar och ville att de skulle få uppleva något riktigt svenskt. Det är ju helt riktigt. Tacos och spagetti med köttfärssås är väl i högsta grad svenskt. Han hade riktigt trevliga viner också några chilenska och ett australiensiskt. Sedan drack vi drinkar, det blev spontandans och färd först in till Chaoyangparkens västra port och sedan till ett dansställe inne i stan som hette Yes. Det var längesedan jag hade så roligt, jag som ogillar barer och klubbar. Något måste ha hänt.

För övrigt kollade jag inte ett enda mejl under lördagen.

2009:45 Bra och jaha i vinväg samt burgare för burgna

När jag kom hem från kontoret på fredagkvällen blandade jag en drink på IKEAs flädersaft och en svensktillverkad vodka med citronsmak, ja den heter ABSOLUT om jag nu måste berätta det. Den var svag och smakade mest fläder. Sedan stoppade jag Martin Scorceses New York, New York från 1977 i dvd-spelaren och hann se halva innan P ringde.
Jag gick hem till honom och blev bjuden på en fin riesling signerad Georg Breuer. Hithämtad från en vinkällare i Sverige. Den var torr, den hade mycket gröna äpplen i första sniffet och en anstrykning bensin. Mer än okej. Sedan gick vi till Mosto som hade stängt sitt kök. Där drack vi varsitt glas av en australiensisk mouvèdre-variant. Det var nog ett bra vin. Den här flaskan var lite, bara lite oxiderad men tillräckligt för att störa en vinsmakare som undertecknad. Jag börjar tro att det nästan är omöjligt att få tag på bra viner i Peking.
Kvällen avslutades på Let's Burger. Det är ett ställe där man kan äta hamburgare. Let är nog ett namn eftersom Burger knappast kan vara ett verb. Det spelar ingen roll, burgarna är goda. Vad som inte är gott är serviceinställningen på restaurangen. Det går inte att beställa vanligt vatten, det finns det en skylt som upplyser en om när man beställer, de vill helst att man går hem innan man har hunnit äta upp och när de har fläktproblem - som i fredags - skapar de korsdrag i lokalen så att man sitter och fryser med sin köttsemla. Burgarna är goda men stället borde bojkottas. Liksom alla ställen här i stan som lägger på en "serviceavgift". (Det gör emellertid inte Let's Burger.)

Georg Breuer Berg Roseneck 2004
Hewitson baby Bush 2006 Mourvère 14,5 %

11 mars 2009

2009:44 Bubbel och kola

För knappt ett år sedan bestämde jag mig för att sluta med citat och länkar i bloggen. Det var ohållbart. Snubblade nyss över vetenskapsnytts intressanta post om champagne. Den bör ni läsa.

Igår var jag hos en av grannarna. Han hade fått en box Rawson's Retreat hittransporterad av en resenär. Vi tappade upp varsitt glas. När boxen var nyöppnad fanns det angenäma gräddkoletoner i doften. Bara en kvart senare hade dessa ersatts av wellpapp. Att det kan gå så fort!
Apropå Rawson's Retreat trodde en bekant för ett par år sedan att jag var köpt av Penfolds. Det är jag inte, åtminstone har jag varken sett några gratisflaskor eller penningar rulla hitåt. Men jag gillar vintillverkaren vars Grange är en av de största röda upplevelserna jag haft. Trots att det bara rörde sig om en tesked. Och som alltid föredrar jag flaska framför låda.

8 mars 2009

2009:42 Lördag - söndag

Igår lagade jag en förrätt till en middag som ägde rum i kvarteret bredvid. När jag stod där ömsom skärandes, stekandes och reducerandes med ett glas inom räckhåll och småpratade med andra i köket slog det mig att det var längesedan jag gjorde det och hur fantastiskt roligt det är.
Middagen var storslagen. Förutom tre årgångar Ojai Syrah (2001,2002 och 2003) så bjöds även Peter Lehman Stonewell Shiraz (1998) och Mas La Plana (2000). Till förrätten drack vi en riesling från Georg Breuer som hette Terra Montosa tror jag. Det enda vin som inte höll måttet var en champagne från Selosse som både var lätt oxiderad och hade slöa bubblor.
Idag har jag varit lika avslagen som de bubblorna. Steg nästan aldrig upp. Läste äntligen ut Murakami. Vi tog en promenad i vårsolen till serben med kycklingmackorna. Vi passerade dvd-butiken på hemvägen och köpte några filmer, däribland "The day the earth stood still". Keanu Reeves var bra i sin roll som utomjording. Det är sådana roller som passar honom. Filmen var däremot blek.

5 mars 2009

2009:37 Gå hem

Jag tar en paus i arbetet och läser dagens nummer av Salon. Jag var betydligt mer entusiastisk för nättidningen för tre år sedan än jag är idag. Det har varit för mycket presidentval för min smak de senaste åren. Cary Tennis' kolumner är nästan alltid läsvärda. Idag handlar det om hur man säger åt en gäst att gå hem. Återkommande självbjudna gäster som bara tittar in men sedan inte har vett att gå. I Sverige tror jag inte att fenomenet är så vanligt, vi ringer i regel innan vi hälsar på. Men ibland måste man även få inbjudna gäster att förstå när det är dags att gå. Det är inte alltid helt lätt, särskilt inte om gästen har druckit några glas vin. Ett knep är att börja diska. Ett annat, det rakaste, är att säga till när det är dags. D brukar säga till mig - som har svårt att inse när jag ska gå ut i hallen, dra på mig rocken och knyta skorna - "Jag ska inte hålla dig här längre." Det är artigt och hur tjockskallig jag än blir av alkohol så brukar budskapet gå hem. Man kan också tala om för gästerna att man tänker lägga sig.
Men egentligen är frågan fel ställd. Istället borde man som gäst oftare fråga sig hur man kan bli bättre på att förstå att det har blivit dags att gå hem. I den sista meningen kan ni byta ut orden man, sig och man mot respektive jag, mig och jag.
Det här inlägget blev svamligare än jag avsett. Nu slår det mig att det finns en annan situation. Om man som gäst har tråkigt på en middag, vad gör man om man varken får ljuga eller somna?

4 mars 2009

2009:35 Bränna pengar

Jag dejtade en rysk psykolog en gång. Med betoning på en. Förutom att hon var bildad på ett sätt som jag inbillar mig att bara utbildade ryssar som vuxit upp under kommunism och hunnit leva några år i det postplanekonomiska är, så hade hon en del intressant att förtälja. Hon berättade att många som har alkoholproblem vill hitta skäl att fira. Så att det finns en anledning att öppna en flaska. Jag kom att tänka på det igår kväll när jag efter halvtimmen på löpbandet bestämde mig för att dagens ovanligt lyckade prestationer skulle belönas med ett glas, eller två, eller tre, ja det blev faktiskt fem innan jag lommade hem.
L'Isola är inte en skiva med Kent utan en sardinsk krog som ligger i det stora shoppingkomplexet Pacific här i Peking. (Skivan med Kent heter Isola.)
Klockan 9 en tisdagkväll i den ekonomiska skymningstillstånd som börjar märkas även här satt det bara ett par på de stoppade stolarna vid ett av de vitduksklädda borden. Menyn var prissatt som låge restauranten i Stockholm. Dessutom försedd med den lilla anmärkningen att en 25%-ig serviceavgift skulle påföras notan. Dyrt, om ni till äventyrs inte skulle förstå vad jag menar.
Trots det så beställde vi lammkotletter - som visade sig vara rack - med söta gröna bönor och några andra tillbehör som jag inte minns i skrivande stund. Dessutom beställde vi två överprissatta sidorätter: stekt potatis (underbart söt) och überbitter rossosallad med bacon. Mina rack var perfekt tillagade och med en saftig men inte koftsmakande fettrand. P fick skicka tillbaka sina då de var blodröda nästan rakt igenom. De kom tillbaka i bättre skick.
Jag har inte druckit något vin från Sardinien tidigare. Det röda Argiolas Perdera, Monica di Sardegna 2007 kom in och doftade friskt, nästan lätt sangioveseaktigt med svaga ektoner. Smaken var till en början förhållandevis balanserad men ju längre middagen led, desto mer tog syran över. Det kändes stumt och kartigt. Viner från Piemonte har jag druckit flera gånger. Igår var första gången för ett vin som luktade kalops, eller mer precis, kokade rotfrukter. Tråkigt. Smaken var åt det fadda hållet men ganska strävt. De Marie, Barbera d'Alba 2006, hette det. Minns att ni kan glömma att beställa det alltså. Notan slutade på 1375 RMB!
Sedan tittade vi in på Mosto som var stängt och gick vidare till stekosrökiga sunkstället Aperitivo där två glas Rosemount Shiraz Cabernet gjorde oss sällskap medan Supertramp, Queen och Jimmy Somerville strömmade ur högtalarna.

2 mars 2009

2009:34 Kvalitetsdricka

Om ni kommer hit någon gång så ska jag ta er med till Alexander Creek Park. Det låter ju inte så kinesiskt så jag ska kolla det kinesiska namnet nästa gång vi går dit. Restaurangen har Taiwan-inriktning. Vi går ofta dit under lunchen. Där serverar de bland annat en kall och förhållandevis hård tunt skivad tofu med chilliolja och vårlök och så rätter som går under beteckningen "tre koppar". De senare är wokade med massor av ingefära, vitlök och thaibasilika. Det finns kyckling, biff och vegetarisk variant av kopprätterna. Jag har inte tröttnat än trots att vi äter minst en lunch i veckan där. Trevlig personal också. I fina kläder. Krysantemumte drack vi till maten idag. Bredvid taiwanesen ligger en hunanes, också den är bra men lite osig. Det gäller för övrig dongbei-köket som i sin tur ligger bredvid hunanesen. Alla är värda en eller flera luncher. M bestämde idag att vi skulle vidga lunchrestaurangsrepertoaren till att omfatta andra ej utforskade näringsställen från och med i morgon.

Nu sitter jag på kontoret, ska strax gå till gymmet för att springa. Eller så springer jag i källaren till huset där jag bor.

En kompis hade vit månad samtidigt som jag. Han gjorde undantag för kvalitetsdricka. Så han gick glatt på vinprovningar med den motiveringen. Efter hand började han räkna öl och whisky till kvalitetsdricka.

Övergivna föresatser är mitt mellannamn. Jag har nog skrivit ganska många gånger att jag bara ska dricka riktigt bra viner när jag väl dricker. Och sedan ändå suttit med något chilenskt svartvinbärsparfymerat cab-plånk eller en magsaftsimiterande persikoessensdopad chardonnay. Tänk om jag kunde bestämma nu, en gång för alla, att det är slut med det. Att jag bara ska dricka riktigt vin i fortsättningen. Vad bra det skulle vara för alla inblandade.

Min lärare börjar för övrigt tappa tålamodet med min lättja. Jag har inte gjort en enda läxa sedan jag kom hit. Skäms.