2009:51 Därför kommer jag inte att bilda Facebookgruppen "Vi som tycker att man ska få säga att Melodifestivalen är skräp (eller grövre)"

Visst är det fantastiskt att svt kan lyckas samla så många tittare kring ett, eller ett gäng, program i vår så kraftigt frag- eller är det seg-mentiserade samtid! Men det är ju på samma gång sorgligt eftersom innehållet, med eventuella undantag, är skräp. Eller är det verkligen så? Så har jag hunnit åtminstone skriva när jag kommer på att jag faktiskt inte har hört en låt från årets nyligen avslutade evenemang. Så hur kan jag veta det? Lika lockande som det är att såga böcker som man inte läst och filmer som man inte sett, lika ohederligt är det. Jag ska gå igenom årets svenska Melodifestival 2009, utrustad med mina egna åsikter, eventuella egna kunskaper och material på nätet. Låtarna bedöms på en välvillig femgradig skala baserad på att en anständig melodifestivalslåt skulle kunna få betyget fem. Men det är naturligtvis inte samma skala som jag skulle bedöma "riktiga" låtar efter.

Jag googlar så fram vinnarlåten och hittar ett Youtube-klipp. La Voix med Malena Ernman har en refräng som låter lite som en muterad Nessun Dorma över ett eurobeat. Nu hör jag för övrigt att det finns några skedar Nattens Drottning-aria i soppan också. Framförandet har jag inget emot. Men låten, ja, jag saknar faktiskt ord, så kass. Fredrik Kempe heter upphovsmänniskan. Han har, vad jag vet, återanvänt Nessun Dorma tidigare.1) Betyg 2/5.

Det går inte att döma en företeelse efter en låt så jag bestämmer mig för att leta rätt på nummer två, alltså den som kom på andra platsen. Den heter Snälla, snälla och framförs lite svajigt av Caroline af Ugglas. Olle Ljungströms tidigare samarbetspartner, Heinz Liljedal, har skrivit musiken till den här låten som är av typen amerikansk sextiotalssoulsballad. Den kanske skulle kunnat göras rättvisa av en större sångerska, typ en Amy Winehouse, med en annan text. Orden är nämligen sällsynt platta exempelvis "jag skiter i det", "till en annan kvinna, bort från mig." Caroline af Ugglas har skrivit dem, orden alltså. Det duger inte. Musikaliskt får den däremot godkänt. 3/5

Nummer tre då. Baby Goodbye med E.M.D, inte O.M.D. Så vänta ingen syntpop om plan som fäller atombomber här inte. Det finns fyra upphovsmänniskor bakom den här pojkbandspopdängan: Erik Segerstedt, Mattias Andreasson, Danny Saucedo, Oscar Görres. Eftersom pojkbandspop är en genre som jag inte har något förhållande till, med undantag för att jag gillade en av Take That's hittar: Back For Good, så blir det svårt för mig att bedöma det här både i fråga om sång- och dans väl framförda numret. Men jag tycker att låten är tjôtig. Framförandet väger delvis upp det men inte tillräckligt: 2/5.

Nummer fyra, Hope and Glory. Artisten med det kreativt stavade, googleträffande efternamnet Måns Zelmerlöw framför den låten vars titel däremot ger googleträffar på en gammal John Boorman-film, andra artisters skivor och till och med en designstudio i Berlin innan man hittar YouTube-snuttarna med sagda låt och artist. Zelmerlöw har nog varit med i Idol eller något sådant. Jag vet inte och behöver inte heller ta reda på det eftersom jag gör det här gratis. Fredrik Kempe har inte återanvänt något ur operakanon (med betoning på tredje stavelsen) här. Det enda som känns stulet är en kort gitarrsnärt och några stråkar som har tydlig Boney M-prägel. Nej Fredrik Kempe har tillsammans med Zelmerlöw skrivit texten och med Henrik Wikström musiken till den här snärtiga allsångsrefrängade treminutersdängan som nästan skulle kunna framföras av Britney Spears. Men ändå inte. Den slokar halvvägs in i första refrängen. Zelmerlöw är däremot mer än bra, vilken pondus! 3/5. Men, när jag tänker på saken, Kempe eller Wikström har faktiskt återanvänt en hel del Boney M här så jag justerar ner till 2/5. Nej förresten upp till 3/5 tack vare Måns Zelmerlöw. Låt stå!

I min ungdom var Chicago en hånad grupp bland pretton som undertecknad. Nuförtiden tycker jag att de var riktigt hyggliga. Stay the Night från 1984 är inte en av deras bättre låtar. Trion som, jag tror, har tagit sitt namn efter den koleriske generalen i några Tintin-album, Alcazar, hamnade i år på femte plats med en låt som har samma titel! Hur den låter har jag i skrivande stund inte klart för mig. Det tar tid att få ner YouTube-låtarna här. Lite fakta medan jag laddar ner: upphovsmän: Anders Hansson (t & m), Mårten Sandén (t & m), Andreas Lundstedt (t & m), Therese Merkel (t & m), Lina Hedlund (t & m). Nu har jag den. Alcazar är en trio när den framför den här skapelsen i 6/8-takt som har snott trumvandringar från Amii Stewarts, av massan så kända, discoversionen av Eddie Floyds och Steve Croppers 60-talssoulklassiker, Knock on Wood2) från 1979. Inte mycket att orda om. Låten lider som så många andra bidrag av more-is-less-syndromet. Trist. 2/5.

Herr Kempe har haft ett finger med även i låt nummer sex. Både text och musik i Moving on tillsammans med Sarah Dawn Finer som framför den. Och det gör hon fantastiskt bra, hon är nog min favoritröst i den här skaran så långt. Synd bara att låten och texten håller så låg kvalitet. 2/5 även här. Nej 3/5 får den.

H.E.A.T låter som en H&M-etikett, en "modern" musikal eller en street dance-ensemble i mina fördomsfulla öron. Det är varken eller, utan namnet på artisterna som hamnade på sjundeplatsen. 1000 Miles låter nästan som titeln på en 21 år gammal hit3) med ett par skotska rödhåriga bröder. Men bara nästan. Proclaimerslåten heter nämligen 500 miles och inget annat. Upphovsfakta medan jag laddar: Niklas Jarl (t & m), David Stenmarck (t & m).
En avstickare: i veckan såg jag The Wrestler. Inför varje "match" i filmen spelades hårdrock från 80-talet. Det var bland annat Guns'n'roses, Accept och Mötley Crüe tror jag (fel). Men Europe förekom inte, vad jag vet. Tror inte att de var varken tillräckligt hårda eller smutsiga för att peppa slagskämparna. Jag kommer att tänka på gänget från Upplands Väsby när jag ser H.E.A.T - sextetten som tydligen har fått andeskådaren och skicklige Hollywoodskådespelaren Peter Stormare att dra på sig spenderbyxorna och ge ut deras skiva. Jag kommer också att tänka på The Darkness, om någon minns dem. (Ingen idé att länka, ljudet har tagits bort från deras YouTube-låtar.) H.E.A.T är definitivt mer "på riktigt" än Poodles som var med i festivalen för ett par år sedan, de är minst lika "äkta" som The Darkness. Och de första femton sekunderna av 1000 miles med väl planterat standardriff, trumslag på tvåan och fyran, den pumpande basen och yeah-vrålet lovar gott. Sedan går det på tomgång. Där har vi också skillnaden mellan H.E.A.T och The Darkness. De senare kunde skriva låtar4) och hade humor. Eftersom jag tycker att 1000 miles tar sig mot slutet, där finns bland annat ett solo värdigt the Darkness så blir det 3/5 för sextetten.

Ett av de vackraste flicknamnen är Agnes. Jag har, hittills, aldrig varit kär i någon som heter Agnes så det finns ingen anledning till presumtiv svartsjuka bland mina läsare. Kanske är det för att jag är så svag för Strindbergs Ett drömspel som jag gillar namnet. (Min kombo hällde precis upp ett glas Foot of Africa åt mig). Hon som hamnade på åttondeplatsen heter Agnes. Åtta innebär tur i Kina eftersom åtta, 八，uttalas bā som liknar fā i fācái som betyder att bli rik. Agnes Love Love Love var den bästa låten! Så här långt. Den har något slags glamoröst, storslaget, klassikeraktigt över sig. Jag tänker champagne, solnedgångar, lyxyachter, takhöjd, havsutsikt, châlet i Schweiz, ja allt som kan komma av rikedom. Nästan till och med kärlek. Skulle kunna tänka mig att Lowe/Tennant gjorde en cover av den här. Vem är geniet Anders Hansson egentligen? Jag är överväldigad - en anständig Melodifestivalslåt, 5/5, det trodde jag aldrig! Enda problemet är att den är för kort, men va f-n! Hurra! Kombon får öppna en champagneflaska! Nåja, kanske tog i lite, men bäst är den.

"I'm a big, big girl in a big big world" sjöng Emilia för några år sedan. Det blev en monsterhit i Sverige. Här i Kina är den också populär. Har hört den flera gånger. Emilia tog niondeplatsen med You're My World. Emilia, som heter Rydberg i efternamn har skrivit låten tillsammans med Fredrik "Figge" Boström, kan sjunga. Däremot tvivlar jag på låtskrivarförmågan. Den fallande mollackordföljden i versen har jag hört i många låtar, det gör i och för sig ingenting, den är snygg som en tjäders fjäderdräkt. Vad som är problematiskt är hur den sitter ihop med den kaninaktigt sprittande Motown-aktiga refrängen i dur. Resultatet blir en skvader. Ja, texten är inte heller riktigt Lars Forsell-klass. Återigen 2/5.

Jag vill passa på att säga det; har aldrig ägna ett blogginlägg såhär mycket tid. Börjar nästan bli orolig. Hade tänkt att skriva något kategoriskt för att få igång en debatt men så tog mitt bättre jag över och bestämde att jag var tvungen att undersöka innan jag skrev. Nu har det gått mer än tre timmar. Puh!

Så låt nummer tio får bli sista varuprovet. Namnet Sofia som jag tror har grekiska rötter betyder vishet vill jag minnas. Det är också ett fint namn, min nuvarande lärare i kinesiska heter det. Och så två kinesiska namn som det inte är någon ide att jag skriver för att merparten av mina (tiotalet) läsare kommer aldrig att förstå hur de uttalas. Sofia sjunger sitt bidrag Alla på grekiska. Det ger pluspoäng i min skala. Däremot är inte låten något vidare musikaliskt sett. Den får 3/5. Upphovsmän: Dimitri Stassos (m), Henrik Wikström (m), Irini Michas (m), Nina Karolidou (t).

Det finns många som hyser samma åsikt som jag trodde att jag hade men inte vågar säga det. De är nämligen rädda för att bli stämplade som ek, dvs elitistiskt korrekta. En Facebook-grupp som hette "Vi som tycker att man ska få säga att Melodifestivalen är skräp (eller grövre)" skulle aldrig komma upp i samma medlemsantal som den vilkens grundares och anhängares intellektuella och själsliga utförsgåvor gör mig riktigt bedrövad. (Ni vet vilken jag menar, inga skäl att ge den mer utrymme nu.) Men det är inte därför jag inte startar den. Jag tycker nämligen dels inte att Melodifestivalen är så kass som jag trodde, dels att man ska bejaka det som är bra i stället för att dissa det som är dåligt. (Däremot tycker jag att svenska folket röstat som en påse nötter i tävlingen.) Det här klippet är inte nytt men så livsbejakande: apropå Nessun Dorma. Jag blir tårögd varje gång.

1) Kan inte upphovsrätten till musik göras minst trehundraårig?
2) Riktig musik, om jag får använda uttrycket. Fantastiskt att fräscha upp öronen med när man utsätter sig för det här gratisjobbet.
3) Ja, knappast i Sverige. Här var det nog Grymlings som gällde, dessvärre.
4) Eftersom medlemmarna har artistnamn på sin myspacesida vet jag inte om det är några av dem som skrivit låten eller om det är externa låtskrivare.