22 april 2016

2016:01 Död

57, skriver någon, är ingen ålder. Prince Rogers Nelson dog tidigare under det här dygnet och i skrivande stund känner vi inte dödsorsaken. Prince Rogers Nelson blev 57 år gammal. Samma ålder som min far (1931 - 1988)  hade när han föll ihop på Luthagens Livs i Uppsala en söndag för 27 och ett halvt år sedan. Ett massivt slaganfall drabbade honom. Han låg okontaktbar ett par dygn på en avdelning på Uppsala Akademiska Sjukhus innan han dog. Vi, dvs jag, mina bröder och vår mor, (1937-2004) vakade under tiden.
Min far var utbildad lärare men han arbetade inte så mycket på läroverk som på det studieförbund - Medborgarskolan - som var hans arbetsplats. Förutom sitt arbete hade han kyrkokören i Ärentuna som var den ort där vi - dvs jag och mina bröder - växte upp. Kyrkokören eller kyrkokörerna turnérade i det som var Östeuropa, Västtyskland, Holland och Storbritannien. Med sina körer och de lokala instrumentalisterna satte han upp Henry Purcells "Dido och Aeneas"i Uppland 1980. Några år senare avsade han sig uppdraget som körledare och flyttade in till stan. Och så en dag fanns han inte längre. Jag önskade att jag hade känt honom bättre när det hände.
För jag tror att det är betydelsefullt att känna båda föräldrarna om man växer upp med dem. För att kanske också kunna känna sig själv bättre.

4 november 2015

2015:33 En onsdag i november

För tio år sedan gick jag eller vi - om det nu fanns något sådant som ett "vi" - ofta till La Casa på Högalidsgatan. Folk bodde i närheten. Efter Judith & Bertil kunde man bli mätt där. Det serverades habila pizzor och personalen gjorde sitt jobb. Nu händer det sällan. Jag rör mig ju inte gärna utanför mitt postnummer. Ikväll hade jag dock tränat i Hagastan och skulle träffa A. Vi hade bestämt La Casa. Jag kom dit och åt en vegetarisk pizza och drack Letizia Syrah och Il Conte. A drack alkoholfri öl. Det spelades Eros Ramazotti i högtalarna.
Senast jag var där i juni hälsade jag på två män. A kände en av dem. När vi gick ut frågade A om jag visste vem den andra av dem var. Det var, berättade hon, Jan Arnald - en av mina favoriter bland de svenska deckarförfattarna. Han som kallar sig för Arne Dahl när han skriver om A-gruppen och om den europeiska grupp poliser som de senaste romanerna handlar om.
Hade jag varit tio år yngre skulle jag ha varit starstruck. Nu blev jag bara överraskad. På ett bra sätt.

Ikväll pratade vi, det gör man väl i regel på barer, men vad vi pratade om kan jag inte skriva.
På vägen hem, som jag promenerade, slogs jag av hur hopplös Långholmsgatan är - denna genomfartsled för bilister. Den högra sidan - när man kommer norrifrån - är en smal trottoar med solarier, skärmreparatörer och olika näringsställen. Den vänstra är lite rymligare med pimpade torget och har inte samma närhet till trafiken.
En annan hopplös gata i Stockholm är Lövholmsvägen i Liljeholmen. Det ligger knappt något fint längs den. Bara brunt och gult tegel, en ödslig parkeringsplats och några rivningsobjekt. Den fick gärna genomgå en ansiktslyftning.
För övrigt tror jag att fotografen - som tillsammans med en journalist greps i Ogaden-provinsen och sedan satt i etiopiskt fängelse med honom - var på La Casa och hämtade mat när vi var där. Men det kan också ha varit någon som ser ut som honom.

Godnatt.

24 oktober 2015

2015:32 Ibland händer det

Bland de terrakottaröda sebratapeterna. Tryffelslungad pasta med pilgrimsmusslor. Tiramisu. Prosecco och en medioker pinot grigio. Dubbel espresso och grappa. Tre mandarintalande och jag. Förutom NT och SL, en ny bekant som jag inte minns namnet på. Men hen hade intressanta tankar.

17 oktober 2015

2015:31 Regn kommer från molnen, solen lyser upp himlen och kolibrier flyger

Läser vintipsen i DN och slås av hur många, om än hyggliga, bra och i vissa fall fenomenala, flaskor som ständigt återkommer i spalterna. Det var annorlunda för tolv år sedan, innan importörernas överenskommelser med de lokala systembolagsbutikscheferna kom i dagen. Ett osunt affärsklimat hade i många fall lett till att en oförutsägbar och spännande mångfald av mindre producenter fanns på hyllorna. Nu hittar man istället variationen hos de firmor som fraktar flaskorna till min dörr. Det systemet är dock inte kvalitetssäkrat på samma sätt som Systembolagets. Och mitt engagemang i sådana här frågor är inte heller vad det en gång var. Spelar det så stor roll egentligen? Folk gillar olika och många gillar att mötas av samma bibar varje gång de handlar på systemet. Själv blir jag galen när ett vinhus förnyar sin formgivning, både Brolio och Mazzei har nyligen gjort det. Givetvis har det kommersiella orsaker. Om man inte kan börja smaksätta viner med rabarbergrädd eller sourcream onion får man ansiktslyfta buteljen istället. Många gillar ju förnyelse ör övrigt. Och för att det inte ska missförstås: jag håller båda omnämnda toskanska producenter högt. 

Men. Jag gillade att det plötsligt kom in en liten sändning av aromatisk muscat från Alsace i november eller en brettig Cahors i februari. Överaskningarna gladde mig.

Slutligen; alkohol ska brukas med omdöme eller inte alls och det blir allt vanligare med nyktra fredagar i mitt liv eftersom jag tränar bättre på lördagarna när inte levern redan är uppbokad. Allt förändras.

11 oktober 2015

2015:30 En lördag i oktober

ZYJ hade föreslagit ett föredrag på Östasiatiska museet om Tang-poesi. Därför sågs vi en timme före tilldragelsen och åt lunch på Bloms som är en trevlig servering bakom ARKDES. Vi satt utomhus med filtar om benen. Himlen var mulen men inget regn i antågande. Jag åt en asiatisk kycklingrätt och drack en mikrobryggad lager. ZYJ en räksmörgås och en dito ale. Sedan pannkakor med sylt och grädde.

Akademiledamoten med mera Göran Malmqvist berättade om Tang-poesin och gjorde utvikningar där han reserverade sig och sade att han skulle bli "irrelevant" men dessa var som allt han berättade om intressant i högsta grad. Bland annat om hur man kan viska på ett språk uppbyggt av toner. Det är nämligen så, berättade mannen som ägnat större delen av sitt 91-åriga liv åt kinesiskan, att en stigande ton ledsagas av en samtidig förstärkning av luftströmmen och en sjunkande en samtidig försvagning. Därför är det omöjligt att sjunga en stigande ton diminuendo och en sjunkande crescendo. (Starkare respektive svagare betyder dessa italienska ord som används i musiken.) Varför hade Malmqvist då överhuvud taget intresserat sig för detta, kan man fråga sig. Jo, för att han som 25-åring levde tillsammans med munkar i ett buddhistiskt kloster i södra Kina och en natt medan han sömnlös rökte pipa utomhus fick se en "munk" som han inte kände igen på väg ut ur byggnaden. "Munken" var i själva verket en nunna som hade besökt någon av munkarna. Hur kunde ett sådant möte ske ljudlöst i klostret med dess tunna väggar, undrade han. De måste ha viskat, men hur viskar man på ett språk som bygger på toner?

Efter föredraget gick vi till Kungsträdgården och fikade på turistfällan Kafé Söderberg. Förutom ZYJ var nu även L som också är född i Kina och C, som liksom jag, har en amatörs intresse för mångmiljardnationen med.

Jag for hem och bytte om.

J hade fyllt jämnt och bjudit till fest tillsammans med en kompis som hon, visade det sig senare under välkomsttalet, känt i 35 år. Det var i en gammal industrilokal i Hammarby. Snart rivs den och ersätts av bostäder. CC var där och agerade toastmaster. I baren kunde man köpa Foot of Africa eller öl av olika slag. Hälften av gästerna var obekanta för mig, kanske för att jag inte känner Js kompis. Två av dem var emellertid rikskända: ett statsråd och hennes skådespelande make. Det är för övrigt andra helgen i rad som jag är på ett kalas där ett statsråd är en av gästerna. Jag har inte sett livvakter någon av gångerna. Kanske håller de sig så mycket i bakgrunden att de inte syns för oss som är oinsatta i säkerhetsarbete. Eller så är Sverige fortfarande ett så säkert land att "detaljen" - som den kallas för i House of Cards inte behöver användas hela tiden.

(J och hennes kompis hade för övrigt fest för tio år sedan. Då skrev jag såhär om den tillställningen.)

Det fanns snacks och godis men ingen riktig mat så jag tog en snabbpromenad i den nu minusgradiga kylan till ett näringsställe i sjöstaden där de serverade en påstådd högrevsburgare. Den hade samma gummiaktiga puck-konsistens som de färsbiffar som ligger i kartong i livsmedelsbutikernas frysboxar och jag har även bloggat om burgarbesvikelser tidigare. Nåväl, jag blev mätt och kunde återvända till kalaset.

Fisksätra - som han kallades för när han fortfarande bloggade - var DJ och många, inräknad undertecknad, dansade.

Jag träffade västgöten V och hans hustru, de hade barn i samma ålder som den andra värdinnans. Det var tio år sedan jag träffade honom senast och nästan 20 år sedan jag träffade hans hustru senast. Och jag blev återigen påmind om tiden.

6 juli 2015

2015:29 Senare, samma år

Föresatsen att skriva något varje dag kom på skam redan när bara en kort tid av det nya året hade gått. Det är ju så med föresatser - de kommer ibland på skam.  Det har varit midsommar och värmebölja, däremellan en tjänsteresa till ett centraleuropeiskt land med bra viner. Värmen var där lite tidigare än här så jag drack istället kall öl till de av muskelprotein och kolhydrater stinna middagsrätterna. Misstänker att jag har gått upp ett par kilo. Om allt går som det ska reser jag tillbaka till landet i september. Då är det förhoppningsvis svalare och skördetid. Den mältade dryclen kommer då förhoppningsvis att ersättas av den på druvor jästa.

11 juni 2015

2015:28 Tio år

Vinlusen fyllde tio år häromdagen. Jag missade det. Av det enkla skälet att den här bloggen inte är särskilt viktig längre för mig. Eller för någon annan heller. Jag var på Café Facile på Luntmakargatan 99 tidigare i kväll. Det kändes äktfranskt men på ett annat sätt än Bistrot Panâme som jag var på för tre veckor sedan. Lite mer prydligt, inte lika bohemiskt. Champagne, steak frites, pinot noir från Bertraud från mig, NT fick côtes-du-rhône från La Bastide. 378 kr slutade notan på.

28 april 2015

2015:27 Loire med Munskänkarna


Det är andra gången jag provar viner från det, i mitt tycke - vems annars, roligaste området i världen: Loire. Lite svepande omdömen utan några anspråk på exakthet levererar jag härmed:

Domaine de la Pépière Clos Briords 2013, Muscadet - sur och dyr, inte min smak. Möjligen gott till musslor, majonnäs och frittar.

Alexandre Bain Pouilly-Fumé Pierre Précieuse 2013, Pouilly-Fumé, blomvattnig och med inslag av bilverkstad - ett skolboksexempel på att druvan kan gå över styr.


Henri Bourgeois Sancerre La Bourgeoise 2010, Sancerre - persika, litchi och en rad gula aromer som jag normalt inte förknippar med sauvignon blanc. Fantastisk. Borde köpas!


Vincent Carême Vouvray SEC 2010, Vouvray - bra.


Nicolas Joly/Coulée de Serran Clos de la Coulée de Serrant 2012, Savennières - bra men inte värd 601 kr 

Domaine Mosse Anjou Blanc 2011, Anjou - bra.


Domaine du Pas St Martin La Pierre Frite (Cabernet Franc) 2011- druvtypisk, bra men på tok för dyr.

Saumur Domaine Breton Nuits d'Ivresse 2012, Bourgueil - inledningsvis med inslag av lite brett, inte värd 360 kr.


Tochais Moulin Tochais 1971, Côteaux de Layon - en dröm. Syran räddar ett sådant här vin där sötman håller 88 g/l. Spring och köp, ni kommer inte att ångra er!

26 april 2015

2015:26 Min helg

Det är fredag. Jag har stämt träff med H. När han ringer mig står det "Inget nummer-ID" på displayen så jag är alltid lite orolig att det ska vara en telefonförsäljare eller något annat samtal som jag inte har bett om. H kommenterar alltid mitt skägg när vi ses. Han säger att det är "mustigt". Jag vet inte riktigt vad det betyder.
På Svenska Hamburgerköket i Midsommarkransen dricker han en milkshake till hamburgaren och jag ett par hipsteröl till mina frittar. Det finns ingen poäng med att göra billiga poänger på den publik som besöker ställen som Svenska Hamburgerköket eftersom en själv är en del av den. Låt gå för att jag är 20 år äldre än genomsnittsbesökaren men ändå. Jag har skägg och jag gillar öl från småproducenter.
Vi pratar om överskattade amerikanska filmregissörer som Brian de Palma.

Jag har också stämt träff med J på Retro vid Fridhemsplan. MFF spelar bortamatch mot Falkenberg och sjabblar rejält i första halvlek. De ligger under med två mål och matchen slutar 3-3. På Retro äter jag popcorn och dricker någon fatöl som smakar svagt av hund. Så långt från småproducentsöl som man kan komma. Efter matchen beger vi oss, dvs jag J och en ung arkitektstudent till Kafé Proviant som är ett bra ställe där man möts av öltankar i foajen. Vi passerar en Volvo P1800 på vägen dit. Det är den vackraste bil som producerats av Sverige. Och då är jag ändå inte en sådan som gillar bilar. Inne på kaféet pratar v i om överskattade svenska filmregissörer som Roy Andersson och 60+-gubbar som ges oförtjänt medieutrymme när de ska förklara hur allt ligger till för oss andra.

Det är lördag. Får inte så mycket gjort. Fisksätra fyller 50 och firar det på Snotty.  Strax före sex kommer jag in i lokalen. Det är många återseenden. Ett ungerskt vin som heter Zenit dricker jag några glas av. Pratar med M som var vän med ett ex och som jag inte sett på 17 år. Hen är sig lik och ytterligare ett exempel på en person som jag felbedömde då. Jag är på Snotty till midnatt. Någon försöker övertala mig att stanna och lockar med en efterfest som ska äga rum i Gamla Stan. Naturligtvis avböjer jag. Efterfesterna har ju för länge sedan passerat bäst-före-datum. Men tydligen inte för alla.

Det är söndag. Jag ser ett avsnitt ur femte säsongen av "Madmen" och den taffligt regisserade "Himmelsöga" av Arne Dahl till frukost eftersom jag inte orkar läsa något. Sedan sitter jag vid laptopen och läser samtidigt som jag väntar på att A ska höra av sig. Vi stämmer träff vid Loopens Marina. Hen kommenterar mitt skägg, det första hen gör. Jag är inte road. Måste göra något åt det, skägget alltså. Vi går österut. Solen skiner och halva Stockholm går längs Årstavikens strand. Vid Bjurholmsplan finns det en vietnamesisk restaurang i källarplanet där vi äter sommarrullar och varsin ankrätt. Sommarrullarna innehåller jätteräkor vilket jag inte gillar av miljöskäl men ankorna är goda. En känd vänsterpartist kommer in i lokalen med sin dotter och tar med sig hämtmat. Vi går norrut, A tar bussen vid Folkungagatan, jag promenerar till Danvikstull.

Lite senare, när jag är hemma, ser jag på "En midsommarnattsdröm" av Arne Dahl. Den känns bättre regisserad än "Himmelsöga" och jag har redan vant mig vid att Matias Varela inte spelar Sara Svenhagens man längre.
Fisksätras bror hade lagt upp en bild på mig och Seiko från gårdagens födelsedagsfest. Jag konstaterar att jag har blivit gubbplufsig, ser inte klok ut, för att prata klarspråk. Att jag är gubbe kan jag inte göra något åt. Plufsigheten ska däremot elimineras. Måste ut och röra på mig. Sätter mig på Gertrud - min långfärdscykel - och trampar västerut mot Skärholmen. Det blir på cykelvägarna längs E4:an. Vårkvällen är full av fågelsång och doftar frisk jord. Svänger upp mot Vårberg där jag jobbade för 20 år sedan och kommer att tänka på en fest som M - som bodde där ett tag - hade för 14 år sedan. Tar en annan väg hem, genom Bredäng och Mälarhöjden. Den skira grönskan är som finast just nu och det bästa är att jag varje år slås av skönheten i den som om jag upplevde den för första gången.

9 mars 2015

2015:25 White Guide-gala 2015

Palmers champagne, det finns säkert flera sorter, men här bjöds en. Det var i Vinterträdgården på Grand i Stockholm. Ute är det inte vinter. Våren är här och får återigen oputsade fönster att skylta med smutsen, sandade gator att damma och yngre människors hormoner att svänga.

Det är fyra år sedan jag sist var på den här branschtillställningen. Jag hade tagit med mig Y, stötte ihop med J och for senare samma kväll med honom, chefredaktören till en vintidning och hennes partner till det då förhållandevis nyöppnade AG där vi åt tapas. Ett år senare hade jag flyttat och de som var ansvariga för utskicken sände iväg inbjudan till min dåvarande före detta adress där de som var bosatta dröjde ett par månader med att kvista över med det glansiga kuvertet. Då var allt försent. Jag försökte kontakta de utskicksansvariga utan framgång. Tänkte att min tid som krogvärldshangaround kunde vara till ända. Jag hade ingen clout längre. Lika gott det, kanske. Men så hade den goda L den goda smaken att bjuda med mig ikväll.

Allt yngre människor på tillställningarna för varje år. Men även nestorer i krogvärlden. Som den namnkunnige göteborgske krögare D presenterar mig för samtidigt som han berättar att jag en gång hade bloggen Vinlusen. Göteborgaren får något igenkännande i blicken och det är tydligt hur tiden springer ifrån en som en kenyansk löpare efter startsignalen i ett maraton.

Om jag vore lika lat som min sengångaraktiga framfart i den här jordetillvaron på ett ytligt plan med rätta kan ge sken av skulle jag skriva något slitet om "idel bekanta ansikten". Men det gör jag inte. Förutom de som jag redan omnämnt stöter jag ihop med hon som bjuder hem folk, hon som har en hög kommunikationsroll i staden och han nöjesguideskillen som vi hade så roligt med på popupkrogen Dill för ett och ett halvt år sedan. Den rödhåriga göteborgskan är här med väninnan vars bröllop jag var på för drygt tre år sedan. Och naturligtvis är jag för blyg för att be Carl-Jan om en selfie.

Om man ser sig omkring bland alla pudrade kinder och väteperoxiderade lockar som inte mattats så kan man tänka att det inte är någon brist på återväxt. Varken här eller i världen i stort.
Jag får komplimanger för min frisyr och mitt skägg. Någon frågar mitt sällskap om jag är singel.
Jag äter gris och nöt i en monter tillhörig LRF.

Det händer saker på scenen. En mänsklig trummaskin som presenteras som "oral batterist" framträder vid ett par tillfällen. Oklart varför. Allt får pris.* Utom ljudanläggningen. Vi hör ingenting. Och ingen, utom den patologiskt ordfixerade bloggare som snart firar tio år i ett tomrum, tycker att det är roligt att "Daniel Berlin Skåne Tranås" rymmer tre ortsnamn.

Sedan hänger vi i Cadierbaren tills L ska äta mat i Volvo Showroom. I soffan mitt emot oss slår sig en hitrest delegation från en bättre landsortskrog ned. En man i sjuttioårsåldern, ett par, tre krockar under 30. Jag dricker Les Pierris, L laddar sin telefon.

*Nej, det är inte sant.