8 januari 2017

2017:2 Utan rubrik

Jag ligger och läser en pocket med texter av akademiledamoten tillika ständige sekreteraren Sara Danius. Förutom att de flesta texterna är lagom långa - jag har svårt med koncentrationen nuförtiden - så påminner de mig om hur läsvärda vissa böcker, som jag inte längre tänker på att jag har läst, kan vara. Som Torgny Lindgrens "Minnen". Och på ett sätt som jag inte kan förklara så fick just Danius' text om Lindgrens memoarer mina hågkomster av en helg i Stockholm 1985 att vakna till liv. Det hände inget dramatiskt den helgen. Jag och A som jag hade ett förhållande med tog tåget från Uppsala. Vi gick på Thielska Galleriet, vi var på Kulturhuset, åt på en indisk restaurang på Hornsgatan som hade fått bra betyg i DN På Stan och övernattade på vandrarhemmet vid Zinkensdamm. Nästa morgon fikade vi vid Mariatorget. Jag tog några diabilder med kameran som jag hade fått i studentpresent ett par år tidigare. Tids nog kanske jag skannar dem.

För tio år sedan höll jag på med internetdejting under ett par månader. Jag kommer inte ihåg vad plattformen hette. Det fungerade inte något vidare för mig, för övrigt. Nyss avföljde jag en person på twitter. Det var en person som jag hade börjat följa i likhet med så många andra twittrare för att hen hade formulerat sig intressant på det 140-teckensutrymme som plattformen erbjuder. Det som fick mig att avfölja var att hen hade skärmdumpat en persons tinderprofil och gjorde sig lustig över personen (som nog får betraktas som en halvkändis, vilket iofs inte spelar någon roll). Och skrev flera tweets om hur omöjlig denna person skulle vara som partner, ivrigt påhejad av andra twittrare. Det finns inget skäl för mig att skriva vare sig vem twittraren eller halvkändisen är men jag tycker att beteendet är oacceptabelt. Och risken att själv hamna i en sådan situation är ett skäl till att jag aldrig börjar med internetdejtande. Åtminstone inte på den plattformen.

6 januari 2017

2017:1 Nere för räkning i Gröndal

Det var jul, några mellandagar och sen nyår. Julen i Uppsala, mellandagarna och nyåret i Stockholm. Sen ytterligare några mellandagar och nu trettondag. För tio år sedan firade jag jul i Istanbul och nyår i Paris. På den tiden hade jag inga betänkligheter kring att flyga kors och tvärs för mitt nöjes skull. Idag flyger jag när mitt arbete kräver det och någon enstaka gång av nöjesskäl. För tio år sedan var vin det största intresset, ett intresse som kunde odlas lite varstans i världen, delvis därav flygandet. Efter vinet kom intresset för Kina som jag planerade att bosätta mig i för obestämd tid. Jag hade varit i miljardnationen sommaren 2006 och fått idén att resa dit. Sedan under hösten hade jag övat på språket från en cd som jag lyssnade på medan jag körde min tjänstebil, surfat på sidor som lärt ut grunderna i språket och installerat tangentbord för att kunna skriva tecken på min dator. Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde på trettondagen 2007 men det går säkert att se om jag läser min blogg för det datumet. Jag reste till Kina i april samma år.

Jag har varit sjuk sedan i måndags. Halsont, feber och en trötthet som gör att jag inte orkar göra särskilt ansträngande saker. I vanliga fall hade jag skrivit det på facebook men jag vill inte tråka ut de av mina 757 kontakter som inte har dolt mig med det. I sjuksängen har jag tittat på Netflix - främst "The Good Wife" och "Broadchurch" - och på svtplay den norska serien "Skam" som skildrar livet på ett gymnasium i Oslo. Alla är sevärda. När jag inte har tittat på dessa serier har jag läst. Som vanligt flera böcker på samma gång. Bland annat "Det svenska hatet" av Gellert Tamas som bland annat handlar om främlingsfientlighet och islamistisk terrorism. Så långt läsvärd. Jag är ingen fin människa men jag är dålig på hat. Tyvärr bra på förakt och för snabba slutsatser. Det blir tydligt när jag läser kommentarerna till någon nyhetsartikel som handlar om något brott där en eller flera nyanlända misstänks. Inte sällan hoppar jag till slutsatsen att många av kommentatorerna är dumma i huvudet eftersom de varken kan skriva eller stava. Men en sådan slutsats går inte att dra. Istället tänker jag att många av de som skriver är olyckliga och eller bittra och använder fälten för att få ur sig starka och hatiska känslor som kanske inte alls har sin grund i något som har med nyanlända personer att göra. Vad kan ha fått dessa personer att bli så oresonliga? Jag tror på #jagärhär eftersom det, rätt använt, kan moderera samtalstonen och få människor att tänka. Vilket konfrontation och arrogans knappast åstadkommer. Förutom Tamas läser jag Haruki Murakami, Carl-Henning Wijkmark, Sara Danius och Lars Wilderäng.

Jag brukade skriva vilka viner jag dricker. En sån här helgperiod hade jag listat beaujolais, chinon, champagne, côtes-du-rhône och bourgogne med systembolagsnummer och priser. Jag har blivit för lat för det. Mitt vinintresse är inte vad det var även om jag fortfarande har mina uppfattningar om vad ett bra respektive dåligt vin är. Men det är inte särskilt intressant.

När jag diskade nyss så lyssnade jag till en radiodokumentär om Barbro "Lill-Babs" Svensson som råkade gå i P1. Jag brukade förakta den typen av artistskap och den genre som hon representerar. Även i det avseendet har jag ändrat åsikt. Hennes musik är inget för mig men hon måste vara en av de mest hårt arbetande kvinnorna i svenskt nöjesliv och det är ingen tvekan om hur mycket hon har betytt för många. Hon har aldrig gjort comeback för hon har aldrig lagt av. Sådant respekterar jag.

Häromkvällen träffade jag advokaten. Vi var på Bar Central på Birger Jarlsgatan. Jag åt pierogi fyllda med surkål och svamp, garnerade med rökiga sidfläsktärningar som i min gom var alldeles för rökiga. Ogillar för övrigt röksmak mer och mer. Vi drack Bitburger och snackade en massa om sådant som inte passar att skriva om här. Men att krassheten i takt med åldrandet har vuxit på känslighetens bekostnad tycktes vi båda vara eniga om. Vad det nu betyder.

På nyårsdagens morgon kontaktade en god vän mig för hen ville gå på promenad. Vi gick ut mot Vinterviken. Kaféet var öppet i den gamla dynamitfabriken, vi drack kaffe och åt smörrebröd. Solen sken på bar mark och en vind från väst värmde ansiktet. Vännen hade flera bra idéer om vad man kan göra för att 2017 ska bli ett bra år. Jag ska försöka förverkliga några av dem.

Jag har inte varit utanför min lägenhet sedan i söndags kväll. I morgon måste jag ut för att proviantera.

22 maj 2016

2016:2 Helgen vecka 20

Lördag

Vi tog pendeltåget till Märsta och cyklade därifrån till Uppsala. Landskapet var grönt, vi såg ett par kajor i kamp med en ormvråk utanför Odensala och i Knivsta där vi gjorde en kortare paus pågick en träff för förare av gamla bilar. Vädret - 18 grader och mulet - var, med undantag för en kraftig nordvästlig vind utanför Uppsala, perfekt för cykling. 

I Uppsala åt vi sen lunch på Bryggeri Ångkvarn. Jag har en vit period och drack därför en alkoholfri öl från Mikkeler som kostade 51 kr. J drack bryggeriets IPA, en halvliter för 114 kr. Därefter gick vi till hamnpaviljongen där vi stötte ihop med "Arg förvaltningsgubbe" och en professor i historia. Vi gjorde sällskap till Studenternas där vi såg hur Sirius besegrade Degerfors med 6-0. Sedan cyklade vi omkring i Uppsala där jag visade J adresser som jag eller ex hade bott på. Nationsbyggnaderna, de flesta i gott skick numera, passerade vi också. Vi såg studenter i frack och långklänningar - det verkade vara vårbal.

När jag väntade på J utanför stationen där han köpte något att dricka kom en man 60+ fram till mig och berättade hur han hade missat en gemensam busstransport till Katrineholm och nu var tvungen att skaffa fram pengar för att ta en buss senare under kvällen. Han hade en fläckig skjorta och saknade flera tänder och berättade att han var från Etiopien. Vidare att han hade en svensk bekant som skulle sätta in pengar på mitt konto på måndag bara han fick mitt telefonnummer och namn. Han kallade mig för "master" vilket inte kändes helt bekvämt. Men troligen bara en hundradel så obekvämt som att gå omkring för att tigga pengar till en biljett. Jag erbjöd mig att köpa hans biljett men han påstod att bussen inte gick från stationen utan från Salabacke. Flera gånger var han nära att brista ut i gråt. Eftersom jag tyckte att hela situationen var jobbig tog jag ut pengar och gav honom dem samt skrev mitt namn och nummer på en lapp. Han försvann snabbt från platsen. 

En försäljare av Situation Stockholm kom fram till oss och sade att mannen som hade gått därifrån alltid tigger pengar.

Vi tog pendeln till Södra Station och tog oss till Bistro Bysis där Kulturchefen och hans sambo satt. De hade varit i Gubbängen och sett teater. Vi pratade politik och skandaler. Efter ett par alkoholfria Staropramen cyklade jag hem.

Söndag

Idag mötte jag J på Rönnells antikvariat där Vasas Flora och Fauna framträdde. De har vuxit sedan jag såg dem i fjol, framförallt har Tina Kärkinen blivit en mycket säkrare sångare, och de är bland det bästa man kan se just nu.

Nu ska jag göra allt som jag har skjutit upp hela dagen.

22 april 2016

2016:01 Död

57, skriver någon, är ingen ålder. Prince Rogers Nelson dog tidigare under det här dygnet och i skrivande stund känner vi inte dödsorsaken. Prince Rogers Nelson blev 57 år gammal. Samma ålder som min far (1931 - 1988)  hade när han föll ihop på Luthagens Livs i Uppsala en söndag för 27 och ett halvt år sedan. Ett massivt slaganfall drabbade honom. Han låg okontaktbar ett par dygn på en avdelning på Uppsala Akademiska Sjukhus innan han dog. Vi, dvs jag, mina bröder och vår mor, (1937-2004) vakade under tiden.
Min far var utbildad lärare men han arbetade inte så mycket på läroverk som på det studieförbund - Medborgarskolan - som var hans arbetsplats. Förutom sitt arbete hade han kyrkokören i Ärentuna som var den ort där vi - dvs jag och mina bröder - växte upp. Kyrkokören eller kyrkokörerna turnérade i det som var Östeuropa, Västtyskland, Holland och Storbritannien. Med sina körer och de lokala instrumentalisterna satte han upp Henry Purcells "Dido och Aeneas"i Uppland 1980. Några år senare avsade han sig uppdraget som körledare och flyttade in till stan. Och så en dag fanns han inte längre. Jag önskade att jag hade känt honom bättre när det hände.
För jag tror att det är betydelsefullt att känna båda föräldrarna om man växer upp med dem. För att kanske också kunna känna sig själv bättre.

4 november 2015

2015:33 En onsdag i november

För tio år sedan gick jag eller vi - om det nu fanns något sådant som ett "vi" - ofta till La Casa på Högalidsgatan. Folk bodde i närheten. Efter Judith & Bertil kunde man bli mätt där. Det serverades habila pizzor och personalen gjorde sitt jobb. Nu händer det sällan. Jag rör mig ju inte gärna utanför mitt postnummer. Ikväll hade jag dock tränat i Hagastan och skulle träffa A. Vi hade bestämt La Casa. Jag kom dit och åt en vegetarisk pizza och drack Letizia Syrah och Il Conte. A drack alkoholfri öl. Det spelades Eros Ramazotti i högtalarna.
Senast jag var där i juni hälsade jag på två män. A kände en av dem. När vi gick ut frågade A om jag visste vem den andra av dem var. Det var, berättade hon, Jan Arnald - en av mina favoriter bland de svenska deckarförfattarna. Han som kallar sig för Arne Dahl när han skriver om A-gruppen och om den europeiska grupp poliser som de senaste romanerna handlar om.
Hade jag varit tio år yngre skulle jag ha varit starstruck. Nu blev jag bara överraskad. På ett bra sätt.

Ikväll pratade vi, det gör man väl i regel på barer, men vad vi pratade om kan jag inte skriva.
På vägen hem, som jag promenerade, slogs jag av hur hopplös Långholmsgatan är - denna genomfartsled för bilister. Den högra sidan - när man kommer norrifrån - är en smal trottoar med solarier, skärmreparatörer och olika näringsställen. Den vänstra är lite rymligare med pimpade torget och har inte samma närhet till trafiken.
En annan hopplös gata i Stockholm är Lövholmsvägen i Liljeholmen. Det ligger knappt något fint längs den. Bara brunt och gult tegel, en ödslig parkeringsplats och några rivningsobjekt. Den fick gärna genomgå en ansiktslyftning.
För övrigt tror jag att fotografen - som tillsammans med en journalist greps i Ogaden-provinsen och sedan satt i etiopiskt fängelse med honom - var på La Casa och hämtade mat när vi var där. Men det kan också ha varit någon som ser ut som honom.

Godnatt.

24 oktober 2015

2015:32 Ibland händer det

Bland de terrakottaröda sebratapeterna. Tryffelslungad pasta med pilgrimsmusslor. Tiramisu. Prosecco och en medioker pinot grigio. Dubbel espresso och grappa. Tre mandarintalande och jag. Förutom NT och SL, en ny bekant som jag inte minns namnet på. Men hen hade intressanta tankar.

17 oktober 2015

2015:31 Regn kommer från molnen, solen lyser upp himlen och kolibrier flyger

Läser vintipsen i DN och slås av hur många, om än hyggliga, bra och i vissa fall fenomenala, flaskor som ständigt återkommer i spalterna. Det var annorlunda för tolv år sedan, innan importörernas överenskommelser med de lokala systembolagsbutikscheferna kom i dagen. Ett osunt affärsklimat hade i många fall lett till att en oförutsägbar och spännande mångfald av mindre producenter fanns på hyllorna. Nu hittar man istället variationen hos de firmor som fraktar flaskorna till min dörr. Det systemet är dock inte kvalitetssäkrat på samma sätt som Systembolagets. Och mitt engagemang i sådana här frågor är inte heller vad det en gång var. Spelar det så stor roll egentligen? Folk gillar olika och många gillar att mötas av samma bibar varje gång de handlar på systemet. Själv blir jag galen när ett vinhus förnyar sin formgivning, både Brolio och Mazzei har nyligen gjort det. Givetvis har det kommersiella orsaker. Om man inte kan börja smaksätta viner med rabarbergrädd eller sourcream onion får man ansiktslyfta buteljen istället. Många gillar ju förnyelse ör övrigt. Och för att det inte ska missförstås: jag håller båda omnämnda toskanska producenter högt. 

Men. Jag gillade att det plötsligt kom in en liten sändning av aromatisk muscat från Alsace i november eller en brettig Cahors i februari. Överaskningarna gladde mig.

Slutligen; alkohol ska brukas med omdöme eller inte alls och det blir allt vanligare med nyktra fredagar i mitt liv eftersom jag tränar bättre på lördagarna när inte levern redan är uppbokad. Allt förändras.

11 oktober 2015

2015:30 En lördag i oktober

ZYJ hade föreslagit ett föredrag på Östasiatiska museet om Tang-poesi. Därför sågs vi en timme före tilldragelsen och åt lunch på Bloms som är en trevlig servering bakom ARKDES. Vi satt utomhus med filtar om benen. Himlen var mulen men inget regn i antågande. Jag åt en asiatisk kycklingrätt och drack en mikrobryggad lager. ZYJ en räksmörgås och en dito ale. Sedan pannkakor med sylt och grädde.

Akademiledamoten med mera Göran Malmqvist berättade om Tang-poesin och gjorde utvikningar där han reserverade sig och sade att han skulle bli "irrelevant" men dessa var som allt han berättade om intressant i högsta grad. Bland annat om hur man kan viska på ett språk uppbyggt av toner. Det är nämligen så, berättade mannen som ägnat större delen av sitt 91-åriga liv åt kinesiskan, att en stigande ton ledsagas av en samtidig förstärkning av luftströmmen och en sjunkande en samtidig försvagning. Därför är det omöjligt att sjunga en stigande ton diminuendo och en sjunkande crescendo. (Starkare respektive svagare betyder dessa italienska ord som används i musiken.) Varför hade Malmqvist då överhuvud taget intresserat sig för detta, kan man fråga sig. Jo, för att han som 25-åring levde tillsammans med munkar i ett buddhistiskt kloster i södra Kina och en natt medan han sömnlös rökte pipa utomhus fick se en "munk" som han inte kände igen på väg ut ur byggnaden. "Munken" var i själva verket en nunna som hade besökt någon av munkarna. Hur kunde ett sådant möte ske ljudlöst i klostret med dess tunna väggar, undrade han. De måste ha viskat, men hur viskar man på ett språk som bygger på toner?

Efter föredraget gick vi till Kungsträdgården och fikade på turistfällan Kafé Söderberg. Förutom ZYJ var nu även L som också är född i Kina och C, som liksom jag, har en amatörs intresse för mångmiljardnationen med.

Jag for hem och bytte om.

J hade fyllt jämnt och bjudit till fest tillsammans med en kompis som hon, visade det sig senare under välkomsttalet, känt i 35 år. Det var i en gammal industrilokal i Hammarby. Snart rivs den och ersätts av bostäder. CC var där och agerade toastmaster. I baren kunde man köpa Foot of Africa eller öl av olika slag. Hälften av gästerna var obekanta för mig, kanske för att jag inte känner Js kompis. Två av dem var emellertid rikskända: ett statsråd och hennes skådespelande make. Det är för övrigt andra helgen i rad som jag är på ett kalas där ett statsråd är en av gästerna. Jag har inte sett livvakter någon av gångerna. Kanske håller de sig så mycket i bakgrunden att de inte syns för oss som är oinsatta i säkerhetsarbete. Eller så är Sverige fortfarande ett så säkert land att "detaljen" - som den kallas för i House of Cards inte behöver användas hela tiden.

(J och hennes kompis hade för övrigt fest för tio år sedan. Då skrev jag såhär om den tillställningen.)

Det fanns snacks och godis men ingen riktig mat så jag tog en snabbpromenad i den nu minusgradiga kylan till ett näringsställe i sjöstaden där de serverade en påstådd högrevsburgare. Den hade samma gummiaktiga puck-konsistens som de färsbiffar som ligger i kartong i livsmedelsbutikernas frysboxar och jag har även bloggat om burgarbesvikelser tidigare. Nåväl, jag blev mätt och kunde återvända till kalaset.

Fisksätra - som han kallades för när han fortfarande bloggade - var DJ och många, inräknad undertecknad, dansade.

Jag träffade västgöten V och hans hustru, de hade barn i samma ålder som den andra värdinnans. Det var tio år sedan jag träffade honom senast och nästan 20 år sedan jag träffade hans hustru senast. Och jag blev återigen påmind om tiden.

6 juli 2015

2015:29 Senare, samma år

Föresatsen att skriva något varje dag kom på skam redan när bara en kort tid av det nya året hade gått. Det är ju så med föresatser - de kommer ibland på skam.  Det har varit midsommar och värmebölja, däremellan en tjänsteresa till ett centraleuropeiskt land med bra viner. Värmen var där lite tidigare än här så jag drack istället kall öl till de av muskelprotein och kolhydrater stinna middagsrätterna. Misstänker att jag har gått upp ett par kilo. Om allt går som det ska reser jag tillbaka till landet i september. Då är det förhoppningsvis svalare och skördetid. Den mältade dryclen kommer då förhoppningsvis att ersättas av den på druvor jästa.

11 juni 2015

2015:28 Tio år

Vinlusen fyllde tio år häromdagen. Jag missade det. Av det enkla skälet att den här bloggen inte är särskilt viktig längre för mig. Eller för någon annan heller. Jag var på Café Facile på Luntmakargatan 99 tidigare i kväll. Det kändes äktfranskt men på ett annat sätt än Bistrot Panâme som jag var på för tre veckor sedan. Lite mer prydligt, inte lika bohemiskt. Champagne, steak frites, pinot noir från Bertraud från mig, NT fick côtes-du-rhône från La Bastide. 378 kr slutade notan på.