Solo i Soho

Just nu känns det lite så där. Daisy som är min 语 伴 yǔ bǎn eller språkutbytespartner har varit upptagen med släkt de här första två dagarna av tredagarshelgen. Jag och lilla blixten har delat på Maggie. I ärlighetens namn blir det mer engelska talat än mandarin. Om det är en slump att jag insisterat på att lära henne orden "cul de sac" och "menage a trois" eller inte överlåter jag åt er, kära läsare, att fundera över.
Morgonen ägnade jag åt att korrigera min uppsats från i söndags.
På eftermiddagen åkte vi till en musikfestival i Chaoyanggongyuan. Vi hade picknick i gräset. Åt en mango av ett slag som man inte får i Sverige (om man inte känner gode D på Östermalm). Papaya och en annan frukt som kallas drakögon blev det också. Drakögonen var också himmelska. Maggie fick lyssna på Salem Al Fakir och Bruce Springsteen i min Ipod. Hon gillade bäggedera. Sedan en låt med Jenny Wilson. Tror inte att hon gillade den. Vi gick en promenad på nöjesfältet. Efter att ha passerat alla besökarbefriade nallevinnarattraktioner - vi stannade vi en och kastade pil på ballonger - hamnade vi vid en scen där ett koreanskt pojkband framträdde. Musiken var programmerad men de sjöng på riktigt med handflatorna mot hjärtmuskeln och hade en inlevelse som transcenderade både språkbarriärer och körkortsålder. Jag fick en känsla av, och är medveten om att det låter flummmigt, att den här delen av världen kommer att vara centrum ganska snart. "Old Europe" och "USA" blir turistorter. Nåja.
Efter "Eastlife" eller vad jag ska kalla dem blev det brasilianska framträdanden. Mja. Ska jag vara riktigt ärlig var det riktigt beige. Men det tyckte uppenbarligen inte stadspubliken. Höftrullningar och magdans till trots var det länge sedan jag kände mig så uttråkad. Använde tiden till att slå på ord i min nya telefon som har ordbok i sig i stället. Lärde mig lite av det. När festivalen stängde vid tio hamnade vi vid programtavlan för de följande dagarna. "En svensk som saknar hår" ska enligt Maggie uppträda klockan 10 i morgon. Undrar om det är Roger Pontare.
Vi gick till samma område som jag lilla blixten och japanen H var i för tio dagar sedan. Åt hare, fläsk, nöt och grönsaker. Drack öl. Maten var bra, de använde inte socker. Jag blir alltmer kaxig i min mandarin för övrigt. Efter middagen, när lilla blixten bestämde sig för att gå på fotmassage, och Maggie ville göra honom sällskap, gick jag till närmaste taxi och sade "Fu Li Cheng!". Och nu sitter jag här och bloggar, precis som i Sverige.