Tack Lisa, tack Bosse!

Jag har varit hemifrån i en månad nu vilket är rekord för mig. Jag var aldrig utbytesstudent, jag var heller aldrig ryggsäcksresenär. Samma dag som jag reste, onsdagen den fjärde april, frågade jag Lisa om hon visste något om digitalkameror. Hon rekommenderade en Fujimodell som jag köpte inne på Mega i Stockholm. Samtidigt rekommenderade hon att jag skaffade ett litet stativ så jag köpte ett.
Det kom till användning under kvällen som vi tillbringade på Midi-festivalen. Daisy hade föreslagit att vi skulle åka dit. Mina förväntningar var inte särskilt höga när vi steg på bussen utanför Century Mart vid tre för en timmes färd med byte nordväst. Jag hade ju gårdagkvällen i färskt minne. Innan vi kom in på festivalområdet skannades våra väskor. Man fick inte ta med sig något drickbart så man kunde välja mellan att halsa vattnet eller hälla ut det. Vi gjorde både och. En gräsyta med utsikt mot stora scenen tog vi i beslag, delade på en vattenmelon och försökte prata i dånet av ett inhemskt speedmetalband. När de var klara annonserade en värdinna att The Soundtracks Of Our Lives (bilden) skulle spela senare under kvällen. Eftersom jag och lilla blixten har inlämningsuppgifter att göra så var det inte aktuellt att titta på dem. Plötsligt fick jag syn på den där TV-killen som jag stötte ihop med första lördagen här. Sprang fram till honom och pratade. (Försöker för övrigt odla så mycket 关系 (guānxì) som möjligt här.) Bosse som han heter, hade sett SOOL i en park igår och försökte övertyga mig om att hoppa över läxan. Jag kunde inte bestämma mig.
Ett tyskt band vars medlemmar alla var 35+ spelade vid sjutiden. De var duktiga på att få igång publiken. Genre? Nena-pop skulle jag vilja kalla det. Särskilt klaviaturfigurerna fastnade i huvudet. De hade bra ljud. Jag skulle aldrig köpa en skiva med dem.
Vi blev törstiga och gick till utskänkningsdelen. Logistiken kring ölupphällningen gav mig nostalgivibbar. Något lika taffligt har jag inte sett sedan jag för femton år sedan trilskades med ölkranar och kolsyretuber i källaren på Uplands Nation. Plastmuggar som skummar över. Tillbringare från vilka fatölen säljs. Kösystem aldrig hört talas om. Men för 5 RMB kan man överse med det mesta. Kebabburgare - okej - grillspett - dåliga - och sichuanesiska kalla glasnudlar - inte min kompott - åt vi till ölen. Klockan hade blivit kvart i nio och Ebbot & Co hördes från stora scenen. Jag som trodde att rocken var död. Rycktes med. Riktigt bra var de. Det tyckte Daisy, Maggie och lilla blixten också. Det enda som inte var bra var att bussarna slutat gå efter avslutad konsert. Vi åkte taxi i en evighet. Men vi var fyra som delade så mitt miljösamvete är inte så dåligt.