15 februari 2006

Ristorante Toscano

Den östliga vinden som biter oss i kinderna har fri framfart längs Hornsgatan där vi travar på trottoarens isskorpa. Vi har varit på Judit & Bertil och druckit ett litet glas Dancing Bull. Efter en snabb mellanlandning på Dragon House är vi på väg någon annanstans. Denna restaurant som enligt ryktet skulle hålla en högre svansföring än mången svenskkines har en märklig panasiatisk meny. En buffé där sushin ligger lit de parade förhöjer inte intrycket. Och doften av fritös och natriumglutamat är direkt offputting. Vi går innan vi hinner bli betjänade.
Det finns en idé om att Harran skulle ligga på Hornsgatan. När vi kommer på att den i själva verket ligger på Folkungagatan tänker vi Marie Laveau. Som är fullt minst två timmar framåt. I korsningen Hornsgatan Timmermansgatan föreslår jag att vi ska gå norrut. Där ligger nämligen Toscano där jag och min morbror Anders åt en hälleflundra och drack Casal di Serra den femtonde april i fjol. Jag hade ett gott intryck av restauranten. Det är fullt men vi blir lovade bord inom en kvart. Under tiden står vi vid bardisken som inte är en riktig bar. Vi ska välja mellan Mazzeis Poggio alla Badiola och Feudi di San Gregorios Vigne di Mezzo. Poggio alla Badiola är säkert ett bra vin. Det kommer från producenten Mazzei som gör Castelo di Fonterutoli och andra bra toskanare. Kort avstickare från ämnet: när jag, Viveca, Dag och Susan besökte den vingården för fem år sedan var inte ägaren tillstädes. En utländsk gäst som måst uppsöka sjukhus uppehöll honom. Guiden sade att ägaren skulle försöka hinna tillbaka i tid så att han fick tillfälle att hälsa på oss. Det trodde åtminstone inte jag på. Vi fick en fin provning av husets mest kända. Därefter åkte vi till en liten krog i byn och åt lunch. Döm om vår förvåning när herr Mazzei tittar in, om så bara för att säga hej. Så all respekt till Castello di Fonterutoli.
Men ikväll väljer vi Vigne di Mezzo. Den första flaskan är korkad. Den andra desto bättre. En frisk körsbärssyrlighet och motsträviga, framtandsfernissande tanniner kännetecknar vinet. Ungt och bångstyrigt. Perfekt om tre år. Härligt redan nu till den lammrätt som vi väljer. Förutom en perfekt genomgrillad lammfilé får man en chilihet lammkorv, en god tomatsås, en - lite onödig och - balsamicoindränkt tomatsallad och potatisar med pancetta och kikärtor. En svag fyra blir betyget. Och vi gillar stället. Personalen är engagerad och verkar trivas med sitt värv. Gästerna myser också. En stjärna i kanten för brödet med olivolja som serveras innan varmrätten. Det finns ingen plats för dolce. Vi skiljs åt i februarikvällens fuktiga kyla, stärkta såväl i lekamen som sinne.

Ristorante Toscano
Timmermansgatan 13
08-64410 35
www.toscano.rgsth.com

2 kommentarer:

Lisa sa...

Jag gör lite namedropping å dina vägnar, du försynte lille lus!
Herr Mazzeis artighet kan mycket väl ha berott på att Susan var chefredaltör på tidningen Wine och Guy matredaktör på TimeOut.

Vinlusen sa...

Jo, det förstår jag också. Men eftersom det skulle vara mig främmande att försöka rida på något slags slags cred-by-association-våg - jag tror för övrigt att Guy stannade i huset den dagen - utelämnade jag sådana detaljer. Historien blir ju lite bättre om man tror att vi som besökte castellot var vanliga dödliga som fick hälsa på herr Mazzei.
Men, som Stagnelius skrev,:
"Endast i drömmar Olympen, stiger till dödliga ned"
Eller nå't.