Om ett ord

När jag tittade i kristallkulan för att se vad som skulle hända i år såg jag att ett ord skulle försvinna ur det kollektiva ordförrådet. Ordet - som alltså inte längre kan skrivas - betydde faktiskt ursprungligen tönt, men kom i efterhand, åtminstone i vissa kretsar, att betyda någon som var ordentligt insnöad på ett ämnesområde. När det användes i den senare bemärkelsen kunde det röra sig om en socialt väloljad varelse med ett passionerat, av många säkert ansett som överdrivet, intresse för något. Jag såg fel i kristallkulan. Ordet används fortfarande och jag avskyr det. I veckan hörde jag Kjell Eriksson i radio Stockholms "Långlunch" använda det. Och nu har en journalist på den mest prenumererade dagstidningen skrivit en artikel som går ut på att personer som får den där oskrivbara etiketten börjar bli populära. Han ser flera tidstecken på att "de där" håller på att ta revansch. Det är bara det att artikeln kommer typ fem år försent. Vad han beskriver har ju pågått en tid. Det var ju ett tag sedan bilden på en tidig styrelse för det Seattle-baserade mjukvaruföretaget cirkulerade på nätet. Det fnissades åt styrelsemedlemmarnas glasögon, frisyrer och klädsel. Och man kunde tänka att, ja men nog tusan blev de framgångsrika och populära trots att de var "såna där".
(Att DN först nu har fått upp ett finger i luften och känner vinddraget från något som länge sedan mojnat är inget nytt. När ett av åttiotalets mer populära uttryck, "kult", började tappa lyskraft skrev Arne Ruth - tror jag att det var - en artikel i kulturbilagan om det. Även det ett par år försent.)
I opposition mot den först nämnda DN-artikeln har en bloggare som heter Staffan skrivit om sin syn på fenomenet. Enligt honom blir folk "utanförskapade" till det där oskrivbara av andra. Dessa varelser väljer inte sin kategori. Det kanske inte är en helt överraskande tanke. Vi definierar, kategoriserar och utdefinierar gärna olika grupper. Det tycks vara en mänsklig - om än inte särskilt önskvärd - egenskap. Om jag förstår Staffan rätt så likställer han dessa oskrivbara med losers eller "omegadjur" - i motsats till alfahannar - för att tala med den franska samtidslitteraturens tjatgubbe och one hit wonder Michel Houellebcq. Personer med sociala fobier, udda klädsel, lustiga glasögon eller frisyrer, ja sådana som löper risk att mobbas som barn är sådana.
Arvidsson har en mer optimistisk syn och tycker att anammandet av typiska töntattribut bland framgångsrika är ett tecken på de oskrivbaras statushöjning. För honom är "de där" överbegåvade brillos vilkas intressen numera är kommersiella succéer.
Nu har jag skrivit ganska långt utan att så mycket som andas vin . Jag har ju till exempel inte skrivit malolaktisk fermentation, ni vet den där processen vid vintillverkningen som omvandlar den hårda äppelsyran till den mjukare mjölksyran, och vet faktiskt inte vart jag vill komma egentligen med den här texten om ordet som jag skyr. Jo, möjligen att de bland män tävlas i många sammanhang. Det räcker inte med att vara intresserad av fåglar, man måste ha sett minst trehundra. Det är inte heller tillräckligt för vissa vinintresserade att i Bordeaux-sammanhang berätta att man har smakat en hygglig Côtes de Bourg, man måste har druckit en första cru från Pauillac och så vidare. Det är väldigt tröttsamt och har avskräckt mig från att umgås alltför mycket med män som har samma intressen som jag. Har det något med de oskrivbaras kategori att göra? För töntar tävlar väl inte heller? Jag vet inte och jag börjar bli för trött för att få någon stringens i det här resonemanget. Är en "sån där" främst en aficionado, ett socialt miffo, ett mobboffer eller en kombination?
Kan vi inte bara lägga ner diskussionen, låta folk få vara som de är och istället hålla toleransens flagga högt. Motarbeta mobbning och utanförskapande i alla sammanhang. Och om man nu nödvändigt ska vara tokintresserad av något så behöver man inte trampa på de som vet lite mindre. Vilket jag tyvärr ofta gör. Det är ju för övrigt trendigt att vara snäll i år. Nu har jag varit så till intet förpliktigande politiskt konvergent att jag nästan kräks.
För övrigt innehöll DN-artikeln även det just nu flitigt använda ordet "ikon". Som jag blir lite sömnig av.
Ikväll drack vi ett vin från Cotes du Rousillon Villages, Les Cabrettes 2004 till maten. Sedan såg vi King Kong på Rival. Och nu ska jag sova.