Oaxen

Det ska sägas direkt. Krogsäsongen 2005 är räddad. Med råge. Den bästa texten om Oaxen står att läsa i "White Guide 2005" - fusionen mellan "199 bord" och "Vägarnas bästa" som kom ut i våras. Mina intryck av skärgårdskrogen som man anländer till efter två timmars nyttjande av länets kollektivtrafik, fem minuters bilfärja och några minuters promenad överensstämmer väsentligen med guidens. Jag har ätit på en trestjärna och en tvåstjärna. Oaxens kokkonst håller samma, om inte högre, klass. Förrätter, amuse boucher, varmrätter och desserter är alla så komplexa att det skulle krävas en fullfjädrad mnemotekniker att redogöra för ingredienserna. I menyn - som jag givetvis fotograferade - krävs två textrader för varje rätt och då har man ändå inte tagit med allt. Det finns så många roliga detaljer i rätterna. Hos en brödkryddefantast slår hjärtat ett extra slag för de söt/salt-rostade kumminfröna som ligger på tallriken i avsmakningsmenyns första rätt. Röda vinbär i en kub av pärongelé ackompanjerar en bikupeformad istegranité toppad med sommarens sista smultron i en av bonusrätterna. Stoutgelen, den rökta spetskålen och rabarberterrinen. Sådär skulle jag kunna hålla på med allvarlig risk för att bli tjatig.

Till vinerna istället. Avsmakningsmenyn - som vi ägnar fem och en halv timme - inleds med en Riesling Spätlese från Rheingau 1990. Vinet är helt torrt. Där finns mineraler, en lätt nötighet och diskret petroleum. Nummer två är en Savennières. Vinet - som kommer från Loire - är gjort på sent skördad chenin blanc - den druva som kallas steen i Sydafrika. Det är ekfatslagrat berättar serveringspersonalen. Jag kan inte påstå att jag känner ylletonerna som brukar finnas i viner på druvan. Vid en blindprovning hade jag kanske gissat chardonnay, men druvan är "tunnare" eller extraktfattigare i den här versionen. Med tiden i glaset stiger förutom ekinslaget även doft av honung och bivax. Bra balans mellan syra och frukt. Det är spännande att möta andra Loire-viner än de på Systembolaget relativt väl representerade appellationerna Sancerre, Pouilly-Fumé och Muscadet-sur-lie. Dags så för det tredje vinet som är det äldsta stilla vin jag druckit: 1959 Vouvray Mouelleux Domaine Bourillon Dorléans Vouvray. Vinet är halvtorrt, med en dragning åt botrytis och inslag av honungskarameller i smaken. Det passar utmärkt till anklevern i den kanel och kardemummasmakande cylindern. På samma tallrik finns även en kalvsylta dvs en fint trådig munsbit kött i ett genomskinligt geléblock. Personalen berättar att fransmännen tidigare lade beslag på dessa viner för inhemsk förbrukning men i och med att den galliska vinkonsumtionen minskar kan vi förvänta oss att mer kommer att exporteras. Håll er framme, importörer!

Tre intressanta vita så långt. En av de bättre krogupplevelserna jag hade under 2003 var Lux på Lilla Essingen. Varmrätten var gårdsgrisspjäll med chili- och fänkålskryddning - om jag minns rätt. Vinet till: Calera Pinot Noir. Jag hade dittills inte förstått grejen med den trilskande, självmuterande och tunnskaliga sorten. Röda bourgogner av klass var obeträdd mark. Däremot hade jag erfarit stolpskott som Bouchards Bourgogne Pinot Noir. Så fick jag plötsligt uppleva rosor, hyacinter och multna löv i ljuv förening och kanske hade jag fått en glimt av vad den Sideways-hajpade druvan skulle kunna innebära. Men det var där och då. Igår hade Caleran inte samma komplexitet men det var fortfarande bra. Årgångsvariationer?

Fick nyss en behaglig flashback av vaniljen, björn och svartvinbären samt nejlikorna i vin nummer fem. Bröderna Lurton är drivna vinmakare, affärsmän och kolonisatörer. I Fitou (södra Frankrike, den östra delen som gränsar mot Spanien) finns en av deras vingårdar i det världsomspännande imperiet - Château des Erles - där man gör använder grenache, syrah och carignan och av detta får ett potent vin som jag tror ekfatslagrats på amerikansk ek. Det är delivs kolsyremacererat också. Det verkar som det börjar uppstå ett slags "Supergallics" dvs extrakt och fruktrika viner i en modernare stil även från Frankrike.

Priorat är ett distrikt i nordöstra Spanien. Därifrån kom sexan som skulle kallas VDN-vin om det kom från Frankrike. Vin doux naturell, dvs naturligt sött vin där allt socker i druvorna inte omvandlas till alkohol. Jäsningen stoppas med hjälp av sprit framställd på druvor. Resultatet blir ett sött vin med hög alkoholhalt, i det här fallet 16%. Garnacha, cabernet sauvignon och syrah hade använts. Jag är inte riktigt så begeistrad i söta röda. Varför vet jag inte. Funkade däremot bra till ostarna.

Avslutningsvis en Beerenauslese från Österrike på Weissburgunder och Welschriesling till desserten. Vi tog in ytterligare ett glas av det.

Efter middagen två kinesiska teer. Jag kan ingenting om te. Men det är eller blir - tro mig - nästa stora grej. Det var definitivt en av kvällens höjdpunkter. Ni får nog läsa om det på annat håll.

Bemötande och betjäning präglas av seriositet, vänlighet och värdighet. Personalen har svar på alla frågor. Snyggt klädda är de dessutom!

Man ska inte sticka under stolen med att det kostar. Men istället för köpa onödiga prylar, åk till Oaxen - årets krogupplevelse. Nästa helg är den sista för säsongen innan jul.