Höstens första gryta

Jag har haft en tung vecka. Först två och en halv dags konferensande med gruppaktiviteter, jacuzzi under stjärnhimlen och överraskande bra viner, bland annat en Chablis från Jean-Marc Brocard. Synd bara att de inte kunde laga varmrätter. Sedan två dagars alkorespit innan fredagens 40-årsfest i Uppsala. Där serverades Stoneleighs trevliga Sauvignon Blanc - möjligen lite väl blommig så här års -, Koonunga Hill och en Dolcetto vars namn jag redan glömt. (Eftersom Dolcetto-drickande omnämns i Dan Browns romaner tycker jag inte det är en appelation värd att komma ihåg.)
Till vinerna serverades en habil italiensk meny. 40-årsfesten ägde rum i en universitetsstad så middagen hackades sönder av körsång och tal. Det gick inte att hålla ett samtal levande. Jag försökte allt ifrån Italo Calvinos romaner till 2,4,6-trikloranisol utan framgång.

Om jag dissade Söders sämsta systembolag förra veckan så ska jag hylla det bästa nu. Söderhallarna! Bra viner, kunnig personal och diskbetjäning. Det roliga är att jag trodde att man skulle stänga det i och med öppnandet av lyxbutiken på Regeringsgatan. Men tvärtom, man ska expandera och fortsätta med inriktningen. Samtidigt ska fulbolaget på Folkungagatan bli självplock.

Igår skulle jag laga en franskinspirerad gryta från en av de utmärkta kokböcker som ena matälskaren har författat. Jag hade två önskemål. Både ett oekat vin som biffbitarna och de andra ingredienserna skulle simra i och ett kraftigare vin som skulle matcha smakerna i grytan. Det blev en billig Sangiovese: Monterosso (22981) och en hundrakronors Côtes-du-Rhône-Villages; Château Signac (28100). Båda vinerna fullgjorde sina uppgifter med beröm godkänt. Jag avvek från originalreceptet till grytan på två sätt: schalottenlökar i stället för stekdito och rökt sidfläsk istället för baconskivor. Det funkade också.

Côtes-du-Rhône-Villages innehåller liksom flera andra viner i Rhôneområdet druvan syrah som kallas shiraz i andra delar av världen. Charkuterier, gummi och svartpeppar är några av associationerna som används i beskrivningarna av den. Grenache är oftast den dominerande druvan i Côtes-du-Rhône-Villages. I det här fallet ingick dock hela 40% syrah.
Jag tycker i regel bättre om fransk syrah än australiensisk shiraz när det gäller viner kring hundralappen. Det främsta skälet är att de enklare australienarna kan var lite syltiga och insmickrande. Och de smakar ofta likadant år efter år. Fransoserna är å andra sidan lite kärvare och de varierar mellan årgångarna. Det beror på - har jag fått lära mig hos munskänkarna - att man i nya världen dvs vinproducerande länder utanför Europa - har större möjligheter att kompensera för årgångsvariationer exempelvis med hjälp av konstbevattning. Det finns flera andra skäl som jag inte orkar gå in på just nu. I somras besökte jag en vingård i Provence. Vi provsmakade både Châteauneuf-du-Pape från två år och de skiljde sig kraftigt. 2003 var ett extremt varmt år medan 2002 var svalare. Druvproportionerna skiljer sig också mellan åren. I ena fallet 2003 märktes en viss otämjd syltighet medan 2002:an var stramare. Appelationen ifråga tillåter 13 olika druvsorter så det är inte överaskande att det varierar mellan åren. Vingården ifråga - Domaine de Beaurenard - har också en stabil Côtes-du-Rhône-Villages (2068) som finns på bolaget. Passar bland annat till gryta på vildsvinskarré. Deras vita Châteauneuf-du-pape var däremot inget att hälla i glas. Alldeles för spritig. Den finns inte på bolaget heller.

Till efterätt åt vi en pannacotta med mjölkchoklad. Eftersom det är svårt med dessertviner hoppade vi det och drack kaffe istället.