16 september 2011

2011:52 Folkopera för folk som kan bete sig som folk

Kulturchefen bjöd mig på premiären till "Madame Butterfly" på Folkoperan igår. Innan föreställningen började stod vi i baren på övervåningen. Jag åt en räkmacka och drack en öl. En fantastiskt god räkmacka, ska jag tillägga. Med ett perfekt kokt ägg till. Kulturchefen åt chèvre chaud. En kvinna med välbekant utseende stod bara en meter från oss. Strax anslöt en man som utstrålade munter fryntlighet, även honom kände jag vagt igen. De verkade vara nära vänner och kvinnan introducerade den fryntlige för mannen som driver Folkoperans restaurang.

Klockan ringde och det var dags för föreställningen att börja. Jag hade inte läst på så jag visste inte vad den skulle handla om men jag förstod något sånär att det var en amerikansk soldat stationerad i Japan som fick ihop det med en ung japanska som han gifte sig med. Det var nämligen svårt att höra vad sångarna sjöng.

Under pausen, i foajén, berättade kulturchefen vad operan handlade om vilket var till nytta under resten av föreställningen. Runt om kring oss kände jag igen Carl-Henning Wikmark, Christina Jutterström, Gunnar Wetterberg, Meg Tivéus, Lena Lillieroth-Adelsson, och så där skulle jag kunnat fortsätta rada men det blir lätt enformigt. Kulturchefen bjöd hursomhelst på kartigt rödvin i plastglas för det var det enda som fanns att få.

Den andra akten började och övergick i den tredje utan paus emellan. Det var väldigt varmt inne på Folkoperan. Det hettade även till på scenen mot slutet och blev riktigt bra. Men eller och; det slutar olyckligt.

Några rader bakom mig satt den välbekanta kvinnan med den fryntlige vännen. Jag kom på att det var statsministerns hustru och hennes sällskap kände jag igen som han som några veckor tidigare, under en lunch på Hambergs i Uppsala, hade suttit vid bordet bredvid vårt och avrått mig från att stämma de som ägde min bostadsrätt innan jag flyttade in. Åtminstone tror jag att det var samma person. I så fall är världen förunderligt liten.

På trottoaren utanför Folkoperan stod Peo Enqvist och rökte. Jag och kulturchefen gick till Rival och tog ett par glas, i mitt fall en pinot blanc från Gustave Lorentz och Raimat Abadia. Jag provsmakade en svindyr italiensk gewurztraminer som jag inte beställde. Bartendern höll med mig om att den var snipig.

Inga kommentarer: