Krogarna på vägen som byter namn flera gånger del 3. Fredagen den elfte juni 2021: Sajvva

Planen var att vi skulle gå på Que som är en vietnamesisk restaurang på Sallerupsvägen, nästan i hörnet mot Nobelvägen, i kväll. Det är troligen den bästa krogen på Värnhem. Men eftersom jag var försent ute för att boka så det får bli nästa lördag istället. Det är dessutom bättre med lördagar för alla inblandade. I slutet av arbetsveckan är jag i regel för trött för att mitt omdöme ska vara skarpt

Efter Que är nästa krog på vägen Linnea & Basilika som också serverar ”asiatiskt”. Den har jag testat innan det här projektet startade. En rik portion anka med thaibasilika där fågeln var både fet och mör men där de wokade grönsakerna hade fått mer än en sund dos av natriumglutamat blev det då. Resten av kvällen kände jag mig i munnen som om jag hade slickat på båda polerna av ett batteri. Det kan ha varit en engångsföreteelse, kanske kryddar de bättre i vanliga fall. Hursomhelst, Linnea Basilika var inte aktuell ikväll.

Den första krogen efter Linnea & Basilika längs vägen och som ligger på vänster sida av Östra Förstadsgatan är Broderstugan. Jag försökte äta där i fjol men eftersom ingen uppmärksammade mig där jag satt och väntade på betjäning på ett av gatuborden och det dessutom stod någon i närheten och rökte på ett sätt som fick det tidiga 2000-talets sunkkrogsatmosfärer - tänk Carmen på Tjärhovsvgatan i Stockholm - att väckas till liv i minnet, drog jag.

 

Ikväll gjorde jag så ett nytt försök. Uteborden var fullsatta och därinne var det kvalmigt på ett sätt som inte inbjöd varför jag fortsatte nerför gatan. 

I hörnet av Östra Förstadsgatan och Drottninggatan/Ehrensvärdsgatan ligger Sajvva som är en restaurang med uteslutande vegetarisk mat och utskänkningstillstånd. Jag välkomnar vegetariska restauranger eftersom jag nästan bara lagar sådan mat hemma. Ska jag äta kött vill jag att djuret ska ha haft ett förhållandevis bra liv - jag vet att det är en etisk diskussion som rymmer större komplexitet än vad min inställning ger sken av - med utomhusvistelser och utan antibiotika. I det här projektet kommer jag dock troligen äta så kallat fulkött emellanåt.

Sajva har en ljus och rymlig lokal med stora fönster och högt i tak. Den får mig att tänka på Södermalm i slutet av förra århundradet eller varför inte klassiska Örtagården som ligger i närheten av Östermalms Saluhall i Stockholm. 

Jag trivs omedelbart och blir anvisad ett bord i ett av hörnen. Krogen har flera gäster men det känns inte trångt. 

Från menyn väljer jag förrätten som är ångade dumplingar fyllda med sojakött i en koreansk marinad, rödkål och koriander. Till dem får man två dipskålar - en med soja och en med papaya/ingefärsdip. Dumplingarna ligger i en sån där rund ångkokningslåda av trä på ett blad av kinakål och med ringar av salladslök. De fyllda vetedegsknytena ser faktiskt ut som rått kycklingkött som skrynklat sig. Inte mig emot. Det som däremot stör mig är att de har klibbat ihop så de inte låter sig greppas av pinnarna för att doppas i dipsåserna. Jag kämpar ganska mycket för att de ska separera men efter ett tag går de sönder och jag får nöja mig med att doppa slamsor av dem. Smaken då? Inte oäven men där finns en hetta som går igenom allt, den är helt enkelt obalanserad. Konsistensen desto bättre. 

Två vita viner finns på glas. En naturvinsriesling från Sander i Rheinhessen och ett från Etna som kort och gott heter Etna Bianco. Det senare är gjort på carricantedruvor - en nyhet för mig. Rieslingen saknar dock ryggrad så det får bli det sicilianska som tyvärr visar sig vara lite tunt. 

Huvudrätten är en "koreansk" skål med böngroddar, grillad tofu i nuoc cham-marinad, ris i shitakebuljong, limemarinerad gurka, salladslök, portabello, kimchi, koriander och andra ingredienser, bland annat , sesamfrön och asiatisk cole slaw. Jag dricker det orangea från Georgien som finns på Systembolaget till. Tyvärr smakar det som om det har stått öppnat i ett kylskåp några dagar, dvs lite avslaget. Huvudrätten med sin mångfald av smaker och texturer ger mig tyvärr samma intryck som förrätten, dvs det är några smaker som övertrumfar andra vilket ger en lite monoton upplevelse. 

Jag kan mycket väl tänka mig att komma tillbaka hit och testa andra rätter. Kanske hade jag bara otur i kväll.

Krogarna på vägen som byter namn flera gånger del 2. Lördag den femte juni 2021: Ellstorps Kvarterskrog & Pizzeria

Den här sortens näringsställe finns överallt i Sverige. På menyn står pizzor, hamburgertallrikar och traditionella rätter som Black and White och rödspätta med remouladsås. I de mindre städerna är det ofta den enda sortens krog som finns. Och om den är öppen under arbetsveckan så utgörs dess sittande klientel på vardagskvällarna ofta av människor som dricker lite för ofta och lite för mycket. Det kan låta fördomsfullt men jag tror mig kunna observera sådant. En stor del av kunderna är sådana som hämtar upp beställd mat. 

Ellstorps Kvarterskrog på Sallerupsvägen har flera bord utomhus mot den högtrafikerade bilvägen. Borden erbjuder kvällssol. Den här högsommardagen i juni är alla följaktligen upptagna så jag får hitta ett bord inne i lokalen. Förutom den sortens kunder som jag nämnde ovan räknar krogen även andra och yngre människor bland gästerna. De ser ut att vara musiker och eller studenter. Eller så arbetar de med något. Eftersom jag inte pratar med någon så vet jag inte.

Det är lite för trångt därinne. Pandemipåbudet om två meter verkar bortglömt men jag försöker att lyda det vilket gör att det tar lång tid för mig att få beställa. Två stora skärmar visar public service-television. I programmet intervjuar Fredrik Önnevall, som jag träffade tre gånger när jag bodde i Beijing, någon som jag inte känner igen men jag hör inget eftersom ljudet är avstängt. Jag har aldrig förstått syftet med sådana teveskärmar. För sportevenemang möjligen. Men då brukar också ljudet vara på.

Sent omsider lyckas jag beställa en wienerschnitzel och en flaska tjeckisk pilsner. Tallriken som rätten kommer in på är för liten så salladen hukar delvis under den panerade köttbitens ena ände. Potatisarna och de gröna ärterna gömmer sig också till stor del under schnitzeln. Brunsåsen ligger i en liten kopp. På den panerade schnitzelytan hittar jag kaprisen och en ansjovisfilé. Rätten är påtagligt undersaltad och paneringen i avsaknad av fras. Det känns som ett beting att äta sig igenom rätten eftersom köttet också är förhållandevis smaklöst. Salladsdressingen är dock lyckad och pilsnern läskande. Och personalen är vänlig och positiv. 

Det är möjligt att pizzorna är fantastiska men jag kommer troligen inte tillbaka hit. 

Krogarna på vägen som byter namn flera gånger del 1. Fredagen den fjärde juni 2021: Hang Zhou

Det finns en Malmöväg som leder ut ur stan och som heter Sallerupsvägen när den har passerat Värnhemstorget åt sydost. Före Värnhemstorget heter den Östra Förstadsgatan. Följer man den längre in mot stan märker man att den har bytt namn till Östra Tullgatan när man passerat kanalbron. Efter Drottningtorget heter den Östergatan. Efter korsningen med Bruksgatan byter den så namn till Adelgatan för att efter Frans Suellsgatan heta Västergatan. Västergatan slutar vid Slottsgatan och på andra sidan av den ligger Kungsparken där den för övrigt har ett nytt namn som vi inte bryr oss om nu. 

Jag brukar gå mina promenader på den gatan från Värnhemstorget in mot stan. Många gånger har jag tänkt att åtminstone en gång besöka någon av de restauranger som finns längs denna sträcka eftersom den rymmer både sunkhak och etablissemang som omskrivs i White Guide. Samt krogar som ligger där emellan i klass. Vissa har jag redan besökt flera gånger men andra har jag aldrig gått in genom dörren på. Jag får en idé.

Mitt projekt är att äta på alla krogar med alkoholrättigheter längs denna väg. Jag börjar nästan längst ut på Sallerupsvägen innanför Inre Ringvägen. Den första krogen som ligger där, på vänster sida om man kommer utifrån heter Hang Zhou. Där serveras luncher och det är kvällsöppet. Sedan den första juni längre än till klockan åtta eftersom pandemirestriktionerna lättat något. Det finns bord och stolar utanför men de är låsta med kedjor. Lite märkligt när det är sommarvarmt även på skuggsidan den här kvällen. Kanske räknar man inte med gäster. 

Stilla stämning råder i den lite murriga lokalen. Jag är en av två gäster under den knappa timme som passerar från det att jag kommer till dess att jag har betalat.

På de vältummade menyerna med A4-blad i plastfacken finns knappt ett kinesiskt tecken. Menyn har två delar. En med rätter från miljardnationen, (eller åtminstone inspiration därifrån) och en del med europeiska rätter. 

Wontonsoppan har en smakrik buljong med tunna salladslöksringar och fyllda vetedegsknyten vilkas fyllning inte smakar just någonting. 

Szechuanankan som ska vara stark är skivor av relativt torrt brunt kött i en förhållandevis söt röd sås. Skivorna ser faktiskt ut som slottstek och av det ljuvliga ankfettet anas intet. Jag saknar sichuanpeppar och chilihetta. Det finns överhuvudtaget inget i rätten som minner om den sichuanesiska mat som jag regelbundet åt i Folkrepubliken när jag bodde där i två år. Grönsaker i något slags redning ligger på samma fat som ankan. Uppvärmt ris i en skål bredvid. Jag ber om pinnar och får in ett par använda. Servitören försäkrar att de är maskindiskade men ger mig ändå ett par nya. 

Maten var inte förstörd av natriumglutamat men den lockade inte heller till återbesök. Tre sällskap hämtade takeaway under tiden.

När jag skriver detta slår det mig att det igår var 32 år sedan militären slog ned demonstrationerna på Himmelska Fridens Torg i Beijing. 

2020:1 Är jag tillbaka?

Jag vet inte. Skrivglädjen finns inte riktigt. Viner betyder inte så mycket längre. Mänskligheten är ohygglig. Jag är människa. Kanske återkommer. Men frågan är om det blir i form av utläggningar om strävheten hos en Bourgueil. Vem bryr sig.

2018:1 Hallå

Jag har egentligen inte så mycket att skriva om vin längre, dels för att jag inte dricker så mycket längre, dels för att det finns andra saker som intresserar mig mer. Det roliga som jag har upplevt i vinväg i år är de tillfälliga släppen på systembolaget av röda viner från Loire som då och då inträffar, öppnandet av den fantastiska vinbaren http://juliemalmo.se Julie samt butiken Vintro i Köpenhamn https://vintrovin.dk

För övrigt är jag trött på naturviner som luktar och smakar defekt men älskar de som trots naturvinsstatusen smakar som "riktiga" viner. Och de är fler än man kan tro.

Jag flyttade till Malmö i år men är regelbundet i Stockholm. Då brukar jag gå till 19 Glas som alltid har intressanta och bra viner: http://www.19glas.com När jag var uppe senast blev jag medsläpad till förtjusande La Colline: http://lacolline.se

Jo, och så åkte jag till Polen en helg. Tog tåg och båt dit och tillbaka - det tar ett dygn från Malmö till Warzawa - och besökte ett par restauranger varav en hade riktigt bra polskt vin.

Som vinintresserad har jag sällan tråkigt även om utbudet på de hotell jag besöker i tjänsten sällan överraskar mig.

För några år sedan skulle jag alltid dissa andra månniskors vinsmak. Sånt håller jag inte på med längre. Jag tycker att det är bra att godisviner säljer stort eftersom det gör att finvinerna blir kvar åt oss som gillar sånt. Om någon är intresserad av att se vad jag har druckit kan man följa mig på instagram där jag heter phylloxera64. Då får man tyvärr stå ut med en massa andra bilder ur mitt liv också. Mitt konto är låst men jag accepterar alla utom nazister och botar.

Godast i år var detta naturvin från Chile:

Om vi inte hörs förr så får jag önska en behaglig ledighet när den inträffar.

2017:3 Året

Det blev bara tre inlägg i år, det här inräknat. Som vanligt krävs sjukdom för att jag ska få ro att skriva något längre än twitters 280 tecken. Nu lagom till årsskiftet tycks jag ha drabbats av samma virus som sänkte W under julhelgen och brorsonen lite tidigare. Vad hände under 2017? Jag betalade aldrig medlemsavgiften till Munskänkarna. Skälet är att jag har rest så mycket i arbetet att jag nästan aldrig kan gå på en sammankomst. Överhuvud taget har jag inte druckit så mycket vin. Jag hänger inte med i vintrender men kan konstatera att de så kallade naturvinerna tycks ha kommit för att stanna. Det går inte att vara förbehållslöst entusiastisk över fenomenet eftersom de vinerna är så opålitliga. En god vän - vi kan kalla honom för Östermalmsbon - sade att naturvinerna kastar omkull tidigare kvalitetskriterier för viner. Oxidation, lättflyktig syra och brettanomyces tycks plötsligt räknas som egenskaper och inte som defekter. Och de förekommer frekvent. Samtidigt är det som en man som jag stötte ihop med på en konferens sade: "Världens bästa och sämsta viner är naturviner".

Förutom alla passabla bruksviner som inte kräver något textutrymme har jag i år druckit ett par bra cabernet francer från Loire, några pinot noirer från den nya världen, ett par piemontesare, någon grolleau och de jag tjatar om tills korna går hem: chenin blancerna från Loire. Och - vilket jag glömde - bra röda från Österrike. Gott Slut!

2017:2 Utan rubrik

Jag ligger och läser en pocket med texter av akademiledamoten tillika ständige sekreteraren Sara Danius. Förutom att de flesta texterna är lagom långa - jag har svårt med koncentrationen nuförtiden - så påminner de mig om hur läsvärda vissa böcker, som jag inte längre tänker på att jag har läst, kan vara. Som Torgny Lindgrens "Minnen". Och på ett sätt som jag inte kan förklara så fick just Danius' text om Lindgrens memoarer mina hågkomster av en helg i Stockholm 1985 att vakna till liv. Det hände inget dramatiskt den helgen. Jag och A som jag hade ett förhållande med tog tåget från Uppsala. Vi gick på Thielska Galleriet, vi var på Kulturhuset, åt på en indisk restaurang på Hornsgatan som hade fått bra betyg i DN På Stan och övernattade på vandrarhemmet vid Zinkensdamm. Nästa morgon fikade vi vid Mariatorget. Jag tog några diabilder med kameran som jag hade fått i studentpresent ett par år tidigare. Tids nog kanske jag skannar dem.

För tio år sedan höll jag på med internetdejting under ett par månader. Jag kommer inte ihåg vad plattformen hette. Det fungerade inte något vidare för mig, för övrigt. Nyss avföljde jag en person på twitter. Det var en person som jag hade börjat följa i likhet med så många andra twittrare för att hen hade formulerat sig intressant på det 140-teckensutrymme som plattformen erbjuder. Det som fick mig att avfölja var att hen hade skärmdumpat en persons tinderprofil och gjorde sig lustig över personen (som nog får betraktas som en halvkändis, vilket iofs inte spelar någon roll). Och skrev flera tweets om hur omöjlig denna person skulle vara som partner, ivrigt påhejad av andra twittrare. Det finns inget skäl för mig att skriva vare sig vem twittraren eller halvkändisen är men jag tycker att beteendet är oacceptabelt. Och risken att själv hamna i en sådan situation är ett skäl till att jag aldrig börjar med internetdejtande. Åtminstone inte på den plattformen.

2017:1 Nere för räkning i Gröndal

Det var jul, några mellandagar och sen nyår. Julen i Uppsala, mellandagarna och nyåret i Stockholm. Sen ytterligare några mellandagar och nu trettondag. För tio år sedan firade jag jul i Istanbul och nyår i Paris. På den tiden hade jag inga betänkligheter kring att flyga kors och tvärs för mitt nöjes skull. Idag flyger jag när mitt arbete kräver det och någon enstaka gång av nöjesskäl. För tio år sedan var vin det största intresset, ett intresse som kunde odlas lite varstans i världen, delvis därav flygandet. Efter vinet kom intresset för Kina som jag planerade att bosätta mig i för obestämd tid. Jag hade varit i miljardnationen sommaren 2006 och fått idén att resa dit. Sedan under hösten hade jag övat på språket från en cd som jag lyssnade på medan jag körde min tjänstebil, surfat på sidor som lärt ut grunderna i språket och installerat tangentbord för att kunna skriva tecken på min dator. Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde på trettondagen 2007 men det går säkert att se om jag läser min blogg för det datumet. Jag reste till Kina i april samma år.

Jag har varit sjuk sedan i måndags. Halsont, feber och en trötthet som gör att jag inte orkar göra särskilt ansträngande saker. I vanliga fall hade jag skrivit det på facebook men jag vill inte tråka ut de av mina 757 kontakter som inte har dolt mig med det. I sjuksängen har jag tittat på Netflix - främst "The Good Wife" och "Broadchurch" - och på svtplay den norska serien "Skam" som skildrar livet på ett gymnasium i Oslo. Alla är sevärda. När jag inte har tittat på dessa serier har jag läst. Som vanligt flera böcker på samma gång. Bland annat "Det svenska hatet" av Gellert Tamas som bland annat handlar om främlingsfientlighet och islamistisk terrorism. Så långt läsvärd. Jag är ingen fin människa men jag är dålig på hat. Tyvärr bra på förakt och för snabba slutsatser. Det blir tydligt när jag läser kommentarerna till någon nyhetsartikel som handlar om något brott där en eller flera nyanlända misstänks. Inte sällan hoppar jag till slutsatsen att många av kommentatorerna är dumma i huvudet eftersom de varken kan skriva eller stava. Men en sådan slutsats går inte att dra. Istället tänker jag att många av de som skriver är olyckliga och eller bittra och använder fälten för att få ur sig starka och hatiska känslor som kanske inte alls har sin grund i något som har med nyanlända personer att göra. Vad kan ha fått dessa personer att bli så oresonliga? Jag tror på #jagärhär eftersom det, rätt använt, kan moderera samtalstonen och få människor att tänka. Vilket konfrontation och arrogans knappast åstadkommer. Förutom Tamas läser jag Haruki Murakami, Carl-Henning Wijkmark, Sara Danius och Lars Wilderäng.

Jag brukade skriva vilka viner jag dricker. En sån här helgperiod hade jag listat beaujolais, chinon, champagne, côtes-du-rhône och bourgogne med systembolagsnummer och priser. Jag har blivit för lat för det. Mitt vinintresse är inte vad det var även om jag fortfarande har mina uppfattningar om vad ett bra respektive dåligt vin är. Men det är inte särskilt intressant.

När jag diskade nyss så lyssnade jag till en radiodokumentär om Barbro "Lill-Babs" Svensson som råkade gå i P1. Jag brukade förakta den typen av artistskap och den genre som hon representerar. Även i det avseendet har jag ändrat åsikt. Hennes musik är inget för mig men hon måste vara en av de mest hårt arbetande kvinnorna i svenskt nöjesliv och det är ingen tvekan om hur mycket hon har betytt för många. Hon har aldrig gjort comeback för hon har aldrig lagt av. Sådant respekterar jag.

Häromkvällen träffade jag advokaten. Vi var på Bar Central på Birger Jarlsgatan. Jag åt pierogi fyllda med surkål och svamp, garnerade med rökiga sidfläsktärningar som i min gom var alldeles för rökiga. Ogillar för övrigt röksmak mer och mer. Vi drack Bitburger och snackade en massa om sådant som inte passar att skriva om här. Men att krassheten i takt med åldrandet har vuxit på känslighetens bekostnad tycktes vi båda vara eniga om. Vad det nu betyder.

På nyårsdagens morgon kontaktade en god vän mig för hen ville gå på promenad. Vi gick ut mot Vinterviken. Kaféet var öppet i den gamla dynamitfabriken, vi drack kaffe och åt smörrebröd. Solen sken på bar mark och en vind från väst värmde ansiktet. Vännen hade flera bra idéer om vad man kan göra för att 2017 ska bli ett bra år. Jag ska försöka förverkliga några av dem.

Jag har inte varit utanför min lägenhet sedan i söndags kväll. I morgon måste jag ut för att proviantera.

2016:2 Helgen vecka 20

Lördag

Vi tog pendeltåget till Märsta och cyklade därifrån till Uppsala. Landskapet var grönt, vi såg ett par kajor i kamp med en ormvråk utanför Odensala och i Knivsta där vi gjorde en kortare paus pågick en träff för förare av gamla bilar. Vädret - 18 grader och mulet - var, med undantag för en kraftig nordvästlig vind utanför Uppsala, perfekt för cykling. 

I Uppsala åt vi sen lunch på Bryggeri Ångkvarn. Jag har en vit period och drack därför en alkoholfri öl från Mikkeler som kostade 51 kr. J drack bryggeriets IPA, en halvliter för 114 kr. Därefter gick vi till hamnpaviljongen där vi stötte ihop med "Arg förvaltningsgubbe" och en professor i historia. Vi gjorde sällskap till Studenternas där vi såg hur Sirius besegrade Degerfors med 6-0. Sedan cyklade vi omkring i Uppsala där jag visade J adresser som jag eller ex hade bott på. Nationsbyggnaderna, de flesta i gott skick numera, passerade vi också. Vi såg studenter i frack och långklänningar - det verkade vara vårbal.

När jag väntade på J utanför stationen där han köpte något att dricka kom en man 60+ fram till mig och berättade hur han hade missat en gemensam busstransport till Katrineholm och nu var tvungen att skaffa fram pengar för att ta en buss senare under kvällen. Han hade en fläckig skjorta och saknade flera tänder och berättade att han var från Etiopien. Vidare att han hade en svensk bekant som skulle sätta in pengar på mitt konto på måndag bara han fick mitt telefonnummer och namn. Han kallade mig för "master" vilket inte kändes helt bekvämt. Men troligen bara en hundradel så obekvämt som att gå omkring för att tigga pengar till en biljett. Jag erbjöd mig att köpa hans biljett men han påstod att bussen inte gick från stationen utan från Salabacke. Flera gånger var han nära att brista ut i gråt. Eftersom jag tyckte att hela situationen var jobbig tog jag ut pengar och gav honom dem samt skrev mitt namn och nummer på en lapp. Han försvann snabbt från platsen. 

En försäljare av Situation Stockholm kom fram till oss och sade att mannen som hade gått därifrån alltid tigger pengar.

Vi tog pendeln till Södra Station och tog oss till Bistro Bysis där Kulturchefen och hans sambo satt. De hade varit i Gubbängen och sett teater. Vi pratade politik och skandaler. Efter ett par alkoholfria Staropramen cyklade jag hem.

Söndag

Idag mötte jag J på Rönnells antikvariat där Vasas Flora och Fauna framträdde. De har vuxit sedan jag såg dem i fjol, framförallt har Tina Kärkinen blivit en mycket säkrare sångare, och de är bland det bästa man kan se just nu.

Nu ska jag göra allt som jag har skjutit upp hela dagen.

2016:01 Död

57, skriver någon, är ingen ålder. Prince Rogers Nelson dog tidigare under det här dygnet och i skrivande stund känner vi inte dödsorsaken. Prince Rogers Nelson blev 57 år gammal. Samma ålder som min far (1931 - 1988)  hade när han föll ihop på Luthagens Livs i Uppsala en söndag för 27 och ett halvt år sedan. Ett massivt slaganfall drabbade honom. Han låg okontaktbar ett par dygn på en avdelning på Uppsala Akademiska Sjukhus innan han dog. Vi, dvs jag, mina bröder och vår mor, (1937-2004) vakade under tiden.
Min far var utbildad lärare men han arbetade inte så mycket på läroverk som på det studieförbund - Medborgarskolan - som var hans arbetsplats. Förutom sitt arbete hade han kyrkokören i Ärentuna som var den ort där vi - dvs jag och mina bröder - växte upp. Kyrkokören eller kyrkokörerna turnérade i det som var Östeuropa, Västtyskland, Holland och Storbritannien. Med sina körer och de lokala instrumentalisterna satte han upp Henry Purcells "Dido och Aeneas"i Uppland 1980. Några år senare avsade han sig uppdraget som körledare och flyttade in till stan. Och så en dag fanns han inte längre. Jag önskade att jag hade känt honom bättre när det hände.
För jag tror att det är betydelsefullt att känna båda föräldrarna om man växer upp med dem. För att kanske också kunna känna sig själv bättre.