2011:26 Främmande

Det blir allt svårare att skriva. Vad det än rör sig om. För fem år sedan tyckte jag att det var av oavvisligt allmänintresse att jag hade suttit på Judit & Bertil - krog i Hornstull i Stockholm - och druckit ett glas Black Tie Riesling eller Virtuoso Syrah eller vad det nu var jag drack där varje vecka när fredagsgänget träffades. Ett gäng som slutade träffas på Judit & Bertil någon gång när jag var i Kina. Men när jag fortfarande bodde här brukade jag skriva om våra fredagsträffar och jag brukade inbilla mig att mitt liv skulle vara intressant. Eller att det var roligt att skriva om det. Eller kul för någon att läsa om. Eller något. Nu vet jag inte längre.
Jag var åter på Judit & Bertil i fredags, jag och E skulle se Brighton Rock så jag väntade på honom, med ett glas Black Tie Riesling och jordnötter. Andreas och Pelle som drev stället för fem år sedan ser man på ett bildspel från någon blöt kickoff i skärgården ett bildspel som visas på en skärm till vänster om bardisken men man ser dem inte längre på Judit & Bertil. Tror att de sålde vidare till någon annan.

Jag satt på uteserveringen och läste DI Weekend som jag tagit från jobbet och försökte tjuvlyssna lite på 20-någontingarna som satt i närheten medan jag drack av rieslingen och väntade på E. De rökande 20-någontingarna. Det verkade inte som de hade något som jag var intresserad av att lyssna på. Minns inte ens vad de pratade om.

E dök upp och vi gick till en libanes uppe på Högalidsgatan. En libanes där tunt bröd serveras i plastpåsar som det tunna brödet alltid tycks göra på libaneserna. Det röda vinet var inte något att skriva hem om. Rätterna hyggliga. Tänkte att K skulle hatat köttfärsrätten. Den smakade kryddpeppar, något jag inte heller är entusiastisk över.

Så gick vi på bio. En ganska tam film. Sedan till Strand. Jag drack rosé där och jag brydde mig inte om att ta reda på vad det hette. Unga människor och det känns knappast som en överaskning. Det bestående intrycket: jag känner inte längre igen någon när jag går ut. Har tiden sprungit förbi mig? I så fall gjorde den det för länge sedan.

Det är en konstig tid. Jag följer en person på twitter som är knappt halva min ålder. Det började med att hon följde mig. Hon är smart, skriver bra om kultur, samtid och ibland väldigt utelämnande om sitt liv. Och twittrar om fester och klubbande. Häromdagen när jag var på hemväg från ett 50-årskalas norr om stan såg jag henne på Liljeholmens tunnelbanestation. Det föll mig aldrig in att gå fram och hälsa och säga: "Hej, jag följer dig på twitter." För vi har ju aldrig träffats.