2010:94 Så mycket bättre

Bra viner, tycker jag. Och helt olika varandra. Det övre är ju, typ, en bordeaux och stramt som en sådan. Alltså, man känner caben, det är ganska hårt. Borde kanske luftas och åtminstone hålla en 16 grader när man dricker det. Det undre är från Portugal och har kryddor, blåbär och ljung i doften. Vet inte alls vad det är för druvor i det. Och om ursprungsbeteckningen vet jag zilch. Mer prisvärt än bordeauxen är det tvivelsutan. Och funkar förhållandevis svalt. Vinerna går egentligen inte att jämföra med varandra.

Château Belgrave (nr 3925)

Picos do Couto Reserva 2007 (nr 6700)

2010:93 Fortsätt skälla på dumheterna, VoF!

Bra syra i det här vinet. Tanniner som sätter sig i munhålan. Lite alkohol som brinner. Och gamla världen-frukt. En gräddig sås hade varit bra. Nu blev det ugnslagad fläskkotlett och chilikryddad rödkål. Jag köper alltför sällan grädde.

Läste senaste numret av "Folkvett" medan jag åt fläskkotletten. Jag var medlem i VoF - föreningen för Vetenskap och Folkbildning vars organ är nämnda tidskrift - innan jag for till Kina. Sedan gick jag ur alla föreningar, orkade inte eftersända medlemstidningar alternativt belasta närstående personer med dem. När jag hörde kineser tala om hetta och kyla och hur olika frukter, grönsaker och kryddor påverkade dem kände jag ofta att en sådan förening skulle varit på plats i föreningsförbudens enpartistat. För att inte tala om den kinesiska astrologin.

Jag kom hem till Sverige och återupptog medlemskapen, ett efter ett, dock inte det i VoF av outgrundlig anledning. Så läste jag någonstans om en massagefåtölj som "stärkte immunförsvaret" och "höjde lymfcirkulationen". Gah! Nog av, det var dags att gå med i VoF igen. Stödja föreningen som bedriver en oförtruten kamp mot mumbo-jumbo, pseudovetenskap och allsköns andra dumheter med sanningsanspråk. Det känns bra. Mot dumheten kämpar gudarna förgäves, sägs det. VoF bekämpar dock dumheten med viss framgång vilket inte minst senaste numret av "Folkvett" med tillbakablicken på 27 års verksamhet visar. Länge leve VoF!

Uppdatering: att skälla på något som är dumt leder knappast framåt. Vad VoF bland annat gör är att bidra med verktyg och fakta för att man informerat ska kunna ta ställning till olika påståenden. Jag tyckte bara att rubriken var lite slagfärdig, kunde inte låta bli formuleringen.

Viña Pedrosa 2007 (nr 94858)

2010:92 Pensionatet

Advokaten har kört fel och vill ha väganvisningar hit till Gröndal. Vi ska åka till Pensionatet för att hugga gran, glögga och grilla korv. Äta middag och sova över. Umgås med K och T.
Advokaten ska hämta mig vid halv tolv här i Gröndal. Klockan är halv tolv när han ringer. Det är inte han som har kört fel, det är jag som har inbillat mig avfarter från Essingeleden. Avfarter som visar sig inte finnas annat än i min fantasi. Jag dirigerar honom därför mot Liljeholmen. Sedan är det tyst i tjugo minuter. När han ringer är det från Lundbergs konditori. Han frågar om jag kan promenera ner dit. Det gör jag.

En hämtlatte senare och vi sitter i hans röda 9-3:a i snöyrseln på E4:an. Min bror ringer och ber mig förklara rationella tal. Det gör jag. Utan att ta betalt. I Södertälje byter vi till E20. Lite senare svänger vi in i Mariefred och går på bolaget. Utbudet är magert, jag grabbar en Bonterra Chardonnay, betalar den och vi fortsätter färden. Jag har känt advokaten i 32 år. Vi konfirmerades samtidigt, vi har sjungit i samma körer och vi har bott i samma studentkorridor. Nu leder han dubbelkvartetten som jag är med i och den här lördagen är han chauffören.

När vi kommer fram till Pensionatet bjuds vi på kaffe eller glögg och K:s fantastiska pepparkakor. Sedan är det tipspromenad. Tillsammans med fru Brax gör vi de tio frågorna på ganska kort tid. Frågorna handlar om gran. Trots att jag är biolog svarar jag fel på några av dem. Bland Pensionatets dagsbesökare finns även Lotten med familj, en namnkunnig journalist och några andra bloggare. Vi grillar korv. Jag pratar med Lottens man som jag träffade senast för nästan 7 år sedan. Advokaten hugger en gran. Jag ska ju byta bostad så julträd är inte på tapeten.

Eftersom det är vinter är det kallt. Snart blir det mörkt också. Dagsbesökarna har farit hem och det är dags att välja sovrum. Jag får övervåningen, C får master bedroom och advokaten väljer golvet i konsertsalen. Övervåningen är åtta grader när jag bäddar men kakelugnen går för full förbränning och ett element sprider värme från ett annat håll i rummet. Jag hjälper K med efterrätten som är en mjölkchokladbavaroise. Hjälper och hjälper, förresten. Snarare; under K:s utmärkta arbetsledning och instruktioner gör jag av min bästa förmåga det som jag blir anvisad. Trots att vissa moment är kritiska, trots att jag vispar grädd-äggule-mjölk-apelsin-gelatinblandningen med den smälta mjölkchokladen aningen för hårt så blir det inte fjasko.

Jag frågar K vad som skiljer en bavaroise från en vanlig mousse. "Det har jag berättat för dig på nyårsafton" svarar hon först. Just bavaroisens särdrag är kanske inte det jag minns bäst från nyårsaftonskvällen. Nåväl, hon berättar än en gång och den här gången kommer jag att minnas det.

Strax är det glögg framför brasan i värdparets sovrum. Den första rätten är kallrökt lax med pepparotscrèmefraiche. Till den häller T gewurztraminer i våra glas. Sedan blir det ungtupp med chilliförstärkt rödkål och hemmalagade pommes frites. Gigondas. Bavaroisen blir efterrätt, sedan dricker vi nunnekvarn värdinnan och en av de andra gästerna går och lägger sig. Jag, advokaten och T sitter uppe och pratar Brahms, Schubert, Wagner och Verdi.

Innan, under middagen har jag berättat alldeles för mycket om den jag var för 17 år sedan. Hur jag tänkte då och vad jag gjorde. Det slår mig att jag saknar vissa spärrar och det skriver jag inte för att verka intressant. Ärlighet kanske inte är mitt främsta karaktärsdrag men öppenhet på gränsen till skyddslöshet är nog det. Förstår jag av reaktionerna från de andra vid bordet. Det är för övrigt en ganska värdelös egenskap, om än tillfälligt roande, tänker jag nu.
Den får jag leva med. Vid min ålder kan man inte justera sådant längre.

När jag lägger mig har temperaturen i sovrummet blivit tolv grader, jag somnar direkt.

På söndagen tar jag på mig snöskor och plockar ned tipspromenaden. Det bjuds våffellunch och sedan åker jag, C och advokaten i hans röda 9-3 genom vintern till Stockholm. Bra helg helt enkelt.

Gustave Lorentz Gewurztraminer Réserve (nr 5244)

Domaine du Pesquier Gigondas 2009 (nr 2836)

Château Moulin des Nonnes (nr 2152)

Bilden: Pensionatet i juli, 2010

2010:91 Rymdpinglan, jag har styckesindelat nu

Vinet på bilden är ofiltrerat, biodynamiskt framställt och troligen inte svavlat. Det liknar inget annat jag druckit inte minst till utseendet, grumligt eller snarare mjölkigt som det är. Tänk en mindre trögflytande Proviva. I munnen är det lite druvjuice, lite spontanjäst svartvinbärssaft och syra med stort s. Om jag gillar det? Vet inte. Men stället som serverar det, Deville, är definitivt min favoritkrog.

Nu senast var det onsdag. Jag hade varit på lokal med jobbet och var på väg hem. När jag hade satt mig i tunnelbanevagnen kom ett mess från M. "Deville rules ok" stod det. Jag frågade om han var där och om jag skulle komma förbi. Han skulle stanna minst en halvtimme, längre om jag kom. Förutom M och hans kollegor så var matsalen i det närmaste tom. Beställde något bra från Piemonte och slog mig ner vid bordet. M visade bilder på sonen, knappt en vecka gammal. Vi pratade och märkte hur personalen började röja så smått utan att jaga ut oss. Piemonte tog slut, jag hällde upp ett glas av vinet på bilden. "Jag har druckit det vita förut" sa jag till ägaren (tror jag). "Tyckte att det var oljigt och doftade grapefrukt". Han höll inte riktigt med. Det är stor flaskvariation för den här typen av viner sa han. "Ibland är vinerna yppiga, ibland knutna." Vidare berättade han att importören som f.ö. också har Château d'Arlay bara har viner som Deville gillar.

Klockan blev halv ett när gick därifrån. Vid Tekniska Högskolan fick jag vänta en kvart på tunnelbanan. Rulltrappegnisslet där, natten mot torsdag skulle platsat som ljudspår till en Roy Andersson-rulle. Deville däremot, känns ganska långt från Roy Andersson-rullar. Liksom jag. Det är ju egentligen bara "En kärlekshistoria" som jag gillar. Och alla reklamsnuttarna då. Men varför grumla bloggen med denna negativa energi? Det var ju Deville jag ville hylla. Den strålande stjärnan på Roslagsgatan.

2010:90 Östermalt 2

Det har gått mer än ett år sedan vi sågs. Deras dotter har blivit två år. När D kontaktade mig via chatten på fejan häromdagen blev jag därför väldigt glad. Mat och dryck utlovades och portkoden kunde knytas till särskilt goda årgångar av vissa vintyper vilket gjorde den lätt att komma ihåg. Även D:s bror C, som jag aldrig hade träffat men hört desto mer om, var ditbjuden. Medan värden ömsom lagade mat, ömsom öppnade flaskor åt oss och ömsom läste för dottern satt jag och C i köket och pratade. Om 80-talets serier, branscher där vi beröringspunkter och bekanta som var gemensamma. D bad mig lägga upp den första rätten som var en blandning av finstrimlad vitkål och surkål med tunna skivor latinamerikansk, chillihet sylta på. Till den drack vi en nästan mandarindoftande Lager från Dugge. Vi hade hunnit dricka en IPA från S:t Eriks också. Det känns nästan överflödigt att skriva att det vi åt var gott - det är det alltid hemma hos D, E och H - men eftersom det är så synbart minimalistiskt så är det överaskande hur gott det faktiskt blir. Tre ingredienser - surkål, vitkål och den där syltan. Trumvirvel! Ölen därtill var bra också.
Rätt nummer två var en latinamerikansk korv med leverinslag tillsammans med karamelliserade morötter. Väldigt bra det också. Blev dessutom spännande med lite garam masala på.

D hällde upp en mörk öl och han frågade vad vi tyckte. Min första reaktion var spritig, söt och oljig. Fikon, russin och sirap i smaken. Inget jag gärna skulle dricka fler gånger. Den är österrikisk och heter Samichlaus. Den håller tolv procent och den får dina kinder att hetta till.

Sedan var det dags för en tysk rökt öl som hade lite tjärtoner. Desto trevligare.
Rätt nummer tre var leberkäse med potatis och gurka som var smaksatt bland annat med stjärnanis. Leberkäsen smakar som en lite bättre falukorv men har inte korvens form. Till den drack vi gewurz, antecknade faktiskt inte vilken sort det var. Efterrätten var en familjetradition, ett slags brödpudding med oxmärg. Båda dessa ingredienser var dock utelämnade. Istället fanns där en massa nötter, zeresjk och annat ljuvligt. När den låg på tallriken flamberades den med single malt. Mm. Vi pratade och klockan hann faktiskt bli ett innan jag satte mig på buss 4 för hemfärd genom decembernatten.

S:t Eriks IPA (nr 1463) - tror att IPA generellt är en ölsort som jag gillar lite mer.
Lager No 1 (nr 1413) - också god.
Aecht Schlenkerla Eiche Doppelbock (nr 11100) - märklig men god.
Samichlaus Bier 2010 (nr 11771) - en gång.
Stone Old Guardian Barley Wine 2010 (nr 11770) bättre integrerad alkohol än Samichlaus och inte lika sötjolmig. Irrelevant jämförelse av mig för övrigt.

2010:89 Mitt Kungsholmen

Det ligger en libanes på Norra Agnegatan. Jag drack ett glas husets där igår. Åt lite labneh och några falaflar. Inget att blogga om egentligen men det är ju så ombonat och varmt därinne att man ändå vill skriva lite. Och så finns det en terrakottafärgad källare som verkar fasligt trevlig för det större sällskapet. I det mindre sällskapet sitter man med fördel däruppe. Kungsholmen är för övrigt en väldigt trevlig stadsdel. Lite tyst och snygg sådär. Här finns stadshus, rådhus och Trygg-Hansahus. Ett par parker, några tunnelbanenedgångar och en handfull italienska restauranger med solblekta tidningsurklipp på gästande Hollywoodstjärnor och kreditkortsmärken som gått ur tiden på dörren. Biljardhallar där man bär jeansväst och Jukka Tolonen-mustasch. Biltvättar och taxifik. Chicken Tikka. Kyrkor och sjukhus. Förutom DN-skrapan finns det egentligen inga byggnadsverk som förhäver sig, nej allt är bara fint, representativt och horisontanpassat.
På Kungsholmen bor inte mediemänniskor som på Södermalm, här finns bara poliser, bagare, fönsterputsare, sjuksköterskor, körsnärer, optiker, tandläkare, veterinärer och så Plura och Mauro förstås. Jag glömde juristerna och försäkringsaktuarierna som liksom nästan alla andra invånare på den här ön påfallande ofta bär oljerock, har kastanjefärgad lugg och gärna leder en whippet på trottoarerna längs gator som mest går rakt fram och inte som på Djurgårn där de är kringelikrokiga, grusiga, omgivna av kuslig natur och nedskräpade av fjolårets entrébiljetter och åkhäften. Ibland flyttar Kungsholmsborna till Bromma. Då blir de Brommabor.
Många vill promenera längs den bildmässiga Norr Mälarstrand och äta Caesarsallad vid kanten av Riddarfjärden. Min favoritplats är hörnet av S:t Eriksgatan och Drottningholmsvägen. Där är det vindfriskt och fullt av bussar, korvkiosker och blåfrusna bankomatköer. Om man tycker att det är för blåsigt kan man antingen styra kosan söderut mot rekreationsområdet Rålis eller gå norrut på S:t Eriksgatan. Just det, det finns en bokhandel på S:t Eriksgatan där bara tre av hyllväggarna upptas av Mia Törnbloms självhjälpsböcker och där källaren bågnar av restlager på Floyds gamla köksfolianter som ligger staplade upp till taket. Till vänster om bokhandeln ligger Daglivs som säljer sju sorters örtkryddade kabanossinläggningar, erbjuder ekologiskt hemkörda fredagsmys-kit och har ett särskilt kylrum bara för Risifrutti-sortimentet. Till höger en butik som har boxar med fler säsonger av HBO-serier än du kunnat drömma om och alla remastrade Ralph McTell-album du någonsin letat efter. Snett mittemot ligger däremot den anrika Västermalmsgallerian med sina silltunnor, fjäderfän och bagarbodar - en handelsplats från Bellmans tid - och Fleminggatans Systembolag där man förutom Kopparbergs Cider även kränger de libanesiska vinerna Ksara, Kefraya och Musar. Alla goda ting är ju tre, har någon sagt. Kungsholmen däremot, är bara Kungsholmen. Mitt Kungsholmen.

2010:88 Den här veckan är inställd

Om knappt två timmar hade jag varit i en sal på Grand Hôtel och provat italienska viner tillsammans med Kulturchefen och Garbochockaren. Jag hade alldeles säkert sniffat på någon Brancaia, gurglat en Le Busche och en anisdoftande soave. Däremot naturligtvis avstått från flertalet amarone och ripasso. Kanske blivit bubblig av en prosecco och klartänkt av en chianti. Diskuterat vissa överekade viner från huset Brolio med importören. Köpt en kryddig korv eller en potent parmesan på vägen ut genom dörren. Det blir emellertid inte så. Jag är så virusdäckad att fördriver tiden här hemma med teve, dvd och böcker. Dricker rooibos och probiotika. Att jag har slösat 160 kr på en biljett som jag inte kan använda, kan jag leva med. Men det känns trist, det är veckans tredje inställda evenemang.

2010:87 En inställd provning är också en provning

Det här utspelar sig för fem år sedan. I DN fanns en annons, dåvarande Vin & Sprit sökte kandidater till provning av kryddad sprit. Det är inte en form av alkohol som jag har ett passionerat förhållande till varför jag tänkte att provandet skulle bli mer sakligt för att inte säga professionellt. Jag anmälde mig och blev strax kallad till en föredragning i lokalerna på Liljeholmsstranden. Det var ett hundratal personer i auditoriet. En skåning som inte var mer än en tvärhand hög berättade kunnigt, effektivt och humoristiskt om sensorik. Det skickades runt doftprover, bland annat något som luktade kanel. Efter föredragningen blev vi indelade i grupper. Åtminstone mindes jag det så. Vi fick sätta oss i små vita bås där några helsvarta glas av vinprovarmodell var uppställda. Förhållningsreglerna var klara; absolut inget sväljande och absolut tystnad. Vi skulle avgöra vilka av proverna som var sötast, beskast eller kryddigast. Efter provningen fick jag blåsa i ballong, det här var på den tiden då jag fortfarande hade tjänstebil. Jag gick vidare och blev kallad till ännu en provning. Denna gång var det svårare. Skillnaden mellan proverna betydligt mindre. Skulle jag gå vidare? Sent omsider kom ett brev i min låda. Jag hade precis flyttat varför det levererats med viss fördröjning. Jag hade tagits ut som en av de som fick fortsätta att vara med bland de som skulle kvalificeras ytterligare men eftersom posten var försenad hade sista anmälningsdag redan passerat. Hur jag skulle lyckats som provare av kryddad sprit får jag aldrig veta.
Häromdagen hade jag fått en kommentar här. (Det händer alltför sällan, för övrigt.) Ett företag som kallar sig för Spot and Tell ville bjuda in mig till ett event med snapsprovning och julmatsätande i Cedergrenska Tornet tisdagen den 23/11. Syftet med inbjudan var att vi som deltog sedan skulle sprida vad vi hade varit med om i bloggar och sociala medier. Jag anmälde mig, tyckte att det lät roligt.
Så kom tisdagen och jag hade drabbats av en influensaliknande infektion som har hållit mig sängliggande hela dagen. Jag mejlade Spot and Tell och avanmälde mig. Är faktiskt lite avundsjuk på dem som sitter i det vindomsusade tegeltornet och provar Snälleröds eko-snapsar och den traditionella, hemlagade julmaten. Hade säkert varit hur trevligt som helst.

2010:86 Min bästa tid är nu

Förra lördagen. L hade ordnat överraskningsfest för J som fyllde 40. En av J:s vänner hade föreslagit att att han och J skulle se "The Social Network" på bio under lördageftermiddagen. När de kom hem till J:s lägenhet efter filmen stod gästerna i mörkret beredda att sjunga när J tände belysningen. Det gjorde vi. Sedan tog festen fart, därmed sorlet. Jag pratade med flera gäster, inte minst den skrattande språkpolisen.

Förra tisdagen. Jag blev överraskad när jag förstod att E:s fest som blygsamt omnämndes som "En liten drink på S:t Eriksgatan..." i själva verket var hans 50-årsmottagning. Sprang hastigt och köpte en flaska tokajer innan jag begav mig till mottagningen. Jag känner E för att han var med på samma resa som jag till västra Sichuan 2006. Dessutom kom han till Kina några gånger förra våren, 2009.
I festlokalen på S:t Eriksgatan såg jag först flera ansikten som jag kände igen men vars bärare jag egentligen inte känner. Där var också återseenden, bland annat svenskar som bodde i Kina samtidigt som jag var där; H och C, den förre hade smalnat. "Det klär dig också!" hörde jag mig säga till honom. P och M, den senare i fin ny frisyr, kortare. Min dåvarande granne i Beijing, B och flera andra. Hon kom med glada nyheter som jag får anledning att återkomma till.
En dixielandensemble där jag återsåg den gode P, retorikern från Uppsala bakom ett bleckblåsinstrument. Flera män på festen var över två meter långa. Några tal. Utsökt mat, pulled pork bland annat. Gruyère. Om vinerna sa E: "Du klagar inte på dem, de är valda av Sveriges enda Master of Wine, Ulf Sjödin!"
Jag undrade om statsrådet skulle dyka upp, om han skulle ha tid. Hans hustru var ju där. Han dök upp och han bar dessutom en fin, färgglad stickad Paul Smith-slips. Vi pratade en hel del. Det blev vickning med korv och surkål. Klockan var då halv åtta och kanske borde jag gått för länge sedan. Men tiden går fort när man pratar och mitt omdöme var inte bättre än att jag stannade nästan till stängningsdags. Då hade jag också hunnit förklara för en sent insläntrande före detta chefredaktör att magasinet som hon en gång var det för, var som bäst under hennes tid.

Helgen nu senast. Jag var i Göteborg och hälsade på T och I. Det är sju år sedan, om man bortser från att vi stötte ihop på Akvarellmuséet i Skärhamn i somras.
Då 2003 kom jag från en kick-off i Lundsbrunn. T var på väg till en konferens i Tjeckien, I väntade andra sonen och jag hade råkat köpa en illsint korkad Tahbilk Marsanne. Nu är de fem i familjen, jag hade med mig en flaska Vino Nobile di Montepulciano och det var som om ingen tid hade gått. Om man bortser från att dåvarande treåringen H hade hunnit bli tio och fått två småbröder. Vinet från Chianti drack vi, det vill säga jag och föräldrarna, till några ovanligt saftiga lammkotletter. Vi såg Simpsonsfilmen. Besökte ett badhus. Var i Nordstan. Annars pratade vi, hela helgen oavbrutet. Däremot saknar jag ord för hur glad jag är över att vi har återupptagit kontakten.

Campo Viejo Crianza (nr 2786)

Stoneleigh Riesling (nr 6498)

Torricella (nr 7179)

Château Dereszla Tokaji Aszù 5 Puttonyos (nr 2901)

Louis Chèze Syrah 2009 (nr 94411)

La Gascogne par Alain Brumont Gros Manseng-Sauvignon (nr 2882)

Vino Nobile di Montepulciano Terra Antica 2007 (nr 94848)

2010:85 Château Petrus och Château Marmont

Jag såg Sofia Coppolas Somewhere. Tror att den har fått pris. På imdb har den sju av tio stjärnor. Huvudrollen Johnny Marco (Stephen Dorff) är den framgångsrike skådespelaren och stuntmannen som har bosatt sig i en svit på hotellet Château Marmont i Los Angeles där han lever han ett slags non-stop partyliv - kvinnor, alkohol och piller - i ett dimliknande rus som bara avbryts av sömn, en presskonferens eller en resa till Italien för lanseringen av den senaste filmen. Ibland är han ute och kör i sin svarta Ferrari. Ibland kommer hans elvaåriga dotter Cleo (Elle Fanning) på besök. Marco tycks aldrig vara riktigt förberedd på det. Första gången i filmen, morgonen efter en kväll på hotellrummet med två stångdansande tvillingar i minimal tennismundering, vaknar han av att hon ritar ett hjärta på hans gipsade underarm. Senare åker de till ishallen där hon övar konståkning. Marco är åskådare till piruetterna. "Vad duktig du är, när började du med konståkning?" frågar pappan. "Jag har hållit på med det i tre år" svarar Cleo.
En gång dyker hon upp utanför hans svit en morgon när han har varit inne hos blondinen i rummet mittemot. Han blir överraskad, har helt glömt bort att dottern var på väg dit och ljuger något om att duschen i den egna sviten var trasig eftersom han endast är iklädd ett badlakan.
På Marcos nattduksbord står en flaska Château Petrus. Den öppnas aldrig. Sprit och öl dricks desto mer. Piller poppas. På hotellrummet i Milano står en flaska Moët i en hink. Den öppnas inte heller. Scenerna i Italien, särskilt den intervjuande teve-journalisten och den märkliga prisutdelningsshowen får mig att tänka på Lost in Translation där en annan kultur också framstår som så främmande för amerikanen och vi som ser filmen. Men inte på ett övertydligt sätt. Det tycks för övrigt som Coppola är intresserad av berättelser om framgångsrika och livströtta män som bor på hotell, kulturmöten och personer som inte upplever att de blir "sedda".
Det lågmälda och okonstlade, det fina spelet mellan Dorff och Fanning liksom det outsagda är det som gör filmen sevärd. Eftersom jag har svårt att engagera mig i framgångsrika människors "tomma" liv och skruvar på mig när det som under filmens gång varit tydligt men aldrig övertydligt, basuneras ut i filmens slutminuter kan betyget för den här filmen ändå inte bli mer än tre hotellnätter av fem.