Vaxa muschan Bengan!

Idag har vineliten drabbat mig både i etermedier och IRL. I P5 Radio Stockholm rekommenderar vinguten Håkan Larsson viner. Bland annat Fleur des Anges - som jag inte har prövat och därför dissar ad hoc - och den gamla trotjänaren Château Tahbilk som uppvisar grav flaskvariation men ibland är storartad. I Pontus Enhörnings keffa lunchprogram på P3 uppträder två sommelierer från hotell Amaranten och strör vinklyschor omkring sig som gökspott på rödven, och som grädde på moset vinglar Bengt "Vaxmustaschen" Frithiofsson (minus vax) in på Restaurangen Restaurangen där jag sitter vid sjutiden. Menyn har inte korrigerats sedan förrförra fredagen. Man saluför fortfarande Valréas under fel appelation. Spelar roll.
Ikväll är jag en vecka från lön men vännerna bjuder på Taittinger Reserve, friterad, utomordentlig bläckfisk som först marinerats i fisksås och aromatisk chilipasta, och färska valnötter.
Helt lösryckt vill jag hylla Alice Brax som fick mig in på bloggbanan. Hon äger - som kidsen skulle sagt.

Asha Ali på Marie Laveau

Jag har varit på släppfest. Vännen skivbolagsdirektören P mejlade inbjudan förra veckan. I källaren på Marie Laveau framträdde Asha Ali med anledning av EP:n "Warm Fronts" som just lämnat brännarna. I källarbaren serverades ett rött och ett vitt, något från Capricorn Estates respektive Moncaro. Jag drack det vita som jag vill minnas var en blandning av trebbiano och verdicchio, möjligen den här. Det smakade citronsyra och alkohol, varken mer eller mindre. Kort och gott ett utmärkt måndagsvin eftersom man inte kan få i sig mer än ett glas. Kinderna stramar än.
Håll öronen öppna för Asha Ali. Hennes skiva ges ut på Nons. Och nej, jag får aldrig betalt för något jag rekommenderar. Det rör sig i värsta fall om vänskapskorruption.
Tids nog ska jag besöka voodoohäxrestaurangens matsal som både rosats och risats. Det får nog anstå till slutet av oktober.

Vad man inte vet om sina vänner

Idag träffar jag J för första gången på fem år. Han flyttade hit med sambo för ett och ett halvt år sedan. Det visar sig att J är vinintresserad. Favvisarna är Barbera d'Asti, Alsace och Frankrike söder om Bordeaux. Det är mycket man inte vet. Att han och sambon M väntar smått var också nytt för mig och väldigt kul.

Wasahof

Fd världsmästaren (FDVM) har kommit till stan. Han trängtar efter ostron. Hans sambo - liksom jag - längtar efter hygglig mat. Wasahof eller "Le bistrot de Wasahof" som det står på fönstrena har varit en opretentiös pålitlig krog i snart hundra år. Jag var här med FDVM för fyra år sedan och åt en trevlig Wallenbergare.
Serveringspersonalen är rapp, professionell och ärlig. Vår servitris avrådde mig från ett par viner på listan som hon inte tyckte var bra. Uppskattas.
Maten då?
Jag beställer ett ostron från Grebbestad och ett glas av husets champagne, FDVM sex. Hans sambo sikrom. Så långt allt väl. Champagnen - Janisson et Fils - som bland annat doftar gulgröna äpplen serveras aningen för varm för min smak och det är för snålt med bubblorna. Den känns lite utspädd. Kanske har flaskan varit öppen för länge.
I väntan på varmrätterna kommer brödkorgen in. Den kännetecknas av långt gången fantasilöshet. Ett torrt baguetteliknande bröd, ett fullkornsaktigt färdigskuret typ Pågens och Leksandsknäcke? Inget fel i sig på bröden men på krogen ska man serveras något annat än det man hittar på Daglivs.
Kommer så varmrätterna. FDVM äter moules aux frites. Han är nöjd. Jag äter en biff som jag långtifrån är nöjd med. Den är seg som en skosula och smakar förutom grill nästan inget. På svenskars vis har jag bett dem att tillaga den lagom eller medium, men den är på tok för blodig. Till den serveras ett ettrigt vitlökssmör, några ledsna haricots verts, ett par snabbstekta körsbärstomater och pompa. En kvist bladpersilja ligger tvärs över biffen.

(Jag börjar dessutom undra om inte bladpersilja är en varningsflagga. Den slår nämligen ofta följe med medelmåttiga och rentav dåliga rätter.)

Till biffen dricker jag Allesverloren Cabernet Sauvignon som serveras för varmt. Glasen på Wasahof är av den där billiga typen med en markerad "fals" inåt i kupan. Det gäller både champagne- och rödvinsglasen. Sådana glas används för övrigt också på Süd. Upphör genast med det! Vinet smakar bättre i tunnare glas.

Viewmaster

När jag var liten fanns inte internet. Berättelser om världen kom från TV:n, kortlekar och - just det - viewmastern! Denna stereokikare i miniatyr med en cirkulerande skiva av stereobilder visade bland annat Big Ben i London, Capitolium i Washington och Eiffeltornet i Paris. Världen utanför Sverige var i sin ordning. Jag hade så när glömt denna lo-tech-släkting till 3-D-glasögonen när jag idag - lönefredagen den 23 september 2005 har stämt träff på Nordic Light Bar. Här har man vinmenyerna på en viewmaster! Som man sa om internet 1999 - inget medium utan content. Content betyder innehåll på svenska. Och innehållet är Nordic Light Bars eminenta vinlista - värt en paus i Vasagatspromenaden bara den! Börjar med "den galne slattmakaren" Bonny Doons Pacific Rim Riesling - ikväll något översvavlad. Fortsätter med Saintsburys Carneros Pinot Noir och avslutar med Ojais Santa Barbara County Syrah 2003. Som ni ser är det bara viner från världen som radas upp. De är utmärkta allihop. Nordic Light Bar däremot känns konstiperat 90-talsaktig. Engagerad personal på plussidan. I fula v-ringade t-tröjor på minus-sidan. Hemmavid lyssnar jag på Dinosaur Jr:s "Where you been" från 1993 och undrar om den fortfarande håller. Och är beredd att tro det. Ja.

Nada

Statsvetaren som besöker mig har nyss varit i Andalusien så vi börjar genast att prata om sherry och tapas. Närmaste tapasbar är Nada på Åsögatan. Den ligger i lokalen som tidigare inhyste Guldapan. På Guldapan var det alltid fullt under fredagar och lördagar under det tidiga 2000-talet. Hur det brukar vara på Nada känner jag inte till. Nu är det tisdag och relativt glest. En redaktör på SVT, en piercad medlem i ett band som hade sin storhetstid för ett par år sedan och några södermalmssnyggingar befolkar lokalen. Tre eller fyra röda viner står till förfogande. Samtliga förvarade för högt upp i lokalen och alltså för varma. Jag föreslår vita. De håller rätt temperatur. Vi väljer ett från Valpolicella baserat på chardonnay och garganega. Fyra tapas beställs. Rödbetor med pinjenötter och tryffelolja, basilikarisotto med portabella, quezo azul med fikonmarmelad och chorizon - en salamiliknande korv som serveras med en syrlig paprikaanrättning. Risotton är bäst. Så långt från nyckelhålsmeny man kan komma. Krämig och intensivt basilikasmakande. Övriga rätter är bra även om krogen inte verkar veta om det är spanska eller italienska smårätter som ska serveras på en tapasbar. Spelar det någon roll? Bland vinerna finns chilenska, australiensiska, spanska och italienska. Varje smårätt kostar 55 kr. Det är svårt att avgöra om det är dyrt eller inte. Vi blir mätta och nöjda i alla fall. Ett plus är att de spelar så bra musik. Vi hinner lyssna igenom Neil Youngs mästerverk "Rust never sleeps" och Beatles "Abbey Road" medan vi äter. Jag saknar sherryn. Bra tomatröra till brödet dock.

Blog party

Restaurangen Restaurangen har jag besökt. Och druckit en trevligt pigg sylvaner, full av syra, mandel och balans. Dessutom har jag provat en lätt spritsig grüner veltliner. Allt för 80 kr/glas. Rekommenderas! Ett minus för Restaurangen är att de hävdar att Valréas är en Crozes Hermitage. Det är det inte! (Det är en Côtes du Rhône Villages - appelationen som jag skrivit om tidigare. Bröderna Chapoutier som tillverkar vinet har Braille-skrift på etiketterna.)

Nu är jag på ett blog party vid Hornstull och diskuterar Fredrik och hans hustru Filippa Reinfeldts totala nollkoll på kvalitet: "Drömkåken" och "Sommaren är kort", någon. Dum högerpolitik kan aldrig förklara keff högersmak. Minns att Carl Bildt tyckte att "Top Gun" var den bästa filmen. Högern har sämsta smaken!

Abstinens

Ikväll var jag sugen på att gå ner till Gondolens vinbar, om så bara för att få smutta på en grüner veltliner eller lukta på en viognier. Jag hade varit och tränat för andra gången i rad och inte druckit vin sedan söndagen. Men sen kom jag att tänka på det schakt som grävts i min plånbok efter helgens tur till Oaxen och bestämde mig för att i stället gå hem, dricka vatten och titta på TV. Träning förresten. Det finns i Sverige människor med regelbunden inkomst som äter och dricker enbart för att fylla på näringsdepåerna och endast lyssnar på musik med bpm som passar vissa kroppsrörelser. Har man inte missat något då? Jag erkänner att jag gärna går på F&S gymnastik men tänker inte låta det gå ut över mat-, dryckes- eller musikvanor. Dansband och Rammstein i samma set blir ingen glad av. Töntig musik lär man få dras med. Töntiga rörelser är på väg bort. Det har gått mer än tio år sedan jag var med om luftgitarr-rörelser och "kissande hunden". Tack och lov.

Ser fram emot helgen. På fredag ska jag till exempel besöka Restaurangen vid Oxtorget för att kolla in och prova ur den nya vinlistan. Sedan blir det lite middagar och annat skoj.

För övrigt måste jag få upp vinböckerna ur kartongerna i källaren så att jag kan blogga med lite mer substans i fortsättningen.

Fort Knox

Jag dricker vanligtvis inte vin på måndagarna. Inget nytt att rapportera således.
En bekant till mig vill gärna kommentera på min blogg. Problemet är att personen ifråga inte bloggar. Jag tillåter endast bloggare att kommentera. Följer så dagens e-postkonversation med mitt inlägg först:

"X,

jag vill inte - och det kanske tyder på en självöverskattning av det
närmast grandiosa slaget - ha min blogg nerlusad av ickebloggares
kommentarer. Därför kommer jag inte att öppna Pandoras box. Det är
superenkelt att sätta upp en blogg. Jag hjälper dig gärna. Det finns
inget krav på att du skriver något. Y:s blogg är
exempelvis "död" men han använder sitt blogg-alias exempelvis för att
kommentera vad W skriver.
/Z"

"OK, men det är ju ganska dumt. Jag trodde idén med comment-funktionen var att man ville ha reaktioner; nu får du ju i princip inga alls. Ett alternativ är ju att du öppnar för ofrälse, men byter tillbaka till den här säkerhetsnivån av Fort Knox-snitt om det visar sig bli problem. Mvh X"

Jag tror att det skulle bli problem. X tar nämligen varje tillfälle i akt att häckla pretentiösa Stockholmare som jag. (Har exempelvis fått ovett av X för att jag har tre sorters brunt socker men inget vitt.)

Får se hur jag ska göra. Funderar på en Amarone-provning.

Blogging me blogging you

För 17 år sedan jobbade på ett seglarläger. Det bara blev så. En kompis till en kompis undrade vad jag skulle göra under sommaren 1988. Jag hade inga planer. "Du har inte lust att jobba på ett seglarläger?". "Jag kan inte segla men jag gör gärna något annat". I mitten av maj kom anställningskontraktet. Namn, personnummer adress med mera och tjänst: bagare. Lön 75 kr/dag. Helpension. En ledig dag i veckan. Jag hade bakat bröd i familjens och senare även mitt eget kök men aldrig i ett storkök. Det visade sig vara enkelt. En halv liter degvätska per jästpaket, lite salt, gott och blandat i mjölväg. Eventuellt lite sirap för att få fart på jäsningen. I jätteassistenten med kontinuerlig tillsats av mjöl tills degen började släppa från kanterna. Därefter jäsning i minst en timme. Lite bordsknådning. Ytterligare jäsning. In i ugn. Ut och klart.

Nu vet jag att bra bakande är ett hantverk som kräver skicklighet liksom allt yrkesutövande. Vill därför inte påskina att det skulle vara enkelt att åstadkomma verkligt bra bröd. Hyggligt bröd är däremot en tårtbit.

Var kommer vinet in i bilden? Jo, ikväll träffade jag en annan bloggare IRL på Lisa Förare Winbladhs umamiseminarium på Judit och Bertil. Bloggaren ifråga berättade att han hade firat sin 13-årsdag i chablis! Distriktet alltså. Däremot hade han hittills inte ägnat någon större energi åt vin annat än att han bara hade druckit riojor på sista tiden. Det som imponerar är att han har skapat ett eget blogg-format och inte använder färdiga kit som undertecknad. Här är adressen.

Jag lovade för övrigt hans sambo att scanna in fredagens strip i Svenskans kulturdel men det är tredje tillfället då uppladdningen av bilder inte verkar funka. Skicka dem på mejl istället.
Vinet då? Jo, vi drack Rancho Zabachos Dancing Bull - en sauvignon blanc - och Stoneleighs Pinot Noir.

Umamimaten var god och Judit och Bertil trevligt som vanligt.

Oaxen

Det ska sägas direkt. Krogsäsongen 2005 är räddad. Med råge. Den bästa texten om Oaxen står att läsa i "White Guide 2005" - fusionen mellan "199 bord" och "Vägarnas bästa" som kom ut i våras. Mina intryck av skärgårdskrogen som man anländer till efter två timmars nyttjande av länets kollektivtrafik, fem minuters bilfärja och några minuters promenad överensstämmer väsentligen med guidens. Jag har ätit på en trestjärna och en tvåstjärna. Oaxens kokkonst håller samma, om inte högre, klass. Förrätter, amuse boucher, varmrätter och desserter är alla så komplexa att det skulle krävas en fullfjädrad mnemotekniker att redogöra för ingredienserna. I menyn - som jag givetvis fotograferade - krävs två textrader för varje rätt och då har man ändå inte tagit med allt. Det finns så många roliga detaljer i rätterna. Hos en brödkryddefantast slår hjärtat ett extra slag för de söt/salt-rostade kumminfröna som ligger på tallriken i avsmakningsmenyns första rätt. Röda vinbär i en kub av pärongelé ackompanjerar en bikupeformad istegranité toppad med sommarens sista smultron i en av bonusrätterna. Stoutgelen, den rökta spetskålen och rabarberterrinen. Sådär skulle jag kunna hålla på med allvarlig risk för att bli tjatig.

Till vinerna istället. Avsmakningsmenyn - som vi ägnar fem och en halv timme - inleds med en Riesling Spätlese från Rheingau 1990. Vinet är helt torrt. Där finns mineraler, en lätt nötighet och diskret petroleum. Nummer två är en Savennières. Vinet - som kommer från Loire - är gjort på sent skördad chenin blanc - den druva som kallas steen i Sydafrika. Det är ekfatslagrat berättar serveringspersonalen. Jag kan inte påstå att jag känner ylletonerna som brukar finnas i viner på druvan. Vid en blindprovning hade jag kanske gissat chardonnay, men druvan är "tunnare" eller extraktfattigare i den här versionen. Med tiden i glaset stiger förutom ekinslaget även doft av honung och bivax. Bra balans mellan syra och frukt. Det är spännande att möta andra Loire-viner än de på Systembolaget relativt väl representerade appellationerna Sancerre, Pouilly-Fumé och Muscadet-sur-lie. Dags så för det tredje vinet som är det äldsta stilla vin jag druckit: 1959 Vouvray Mouelleux Domaine Bourillon Dorléans Vouvray. Vinet är halvtorrt, med en dragning åt botrytis och inslag av honungskarameller i smaken. Det passar utmärkt till anklevern i den kanel och kardemummasmakande cylindern. På samma tallrik finns även en kalvsylta dvs en fint trådig munsbit kött i ett genomskinligt geléblock. Personalen berättar att fransmännen tidigare lade beslag på dessa viner för inhemsk förbrukning men i och med att den galliska vinkonsumtionen minskar kan vi förvänta oss att mer kommer att exporteras. Håll er framme, importörer!

Tre intressanta vita så långt. En av de bättre krogupplevelserna jag hade under 2003 var Lux på Lilla Essingen. Varmrätten var gårdsgrisspjäll med chili- och fänkålskryddning - om jag minns rätt. Vinet till: Calera Pinot Noir. Jag hade dittills inte förstått grejen med den trilskande, självmuterande och tunnskaliga sorten. Röda bourgogner av klass var obeträdd mark. Däremot hade jag erfarit stolpskott som Bouchards Bourgogne Pinot Noir. Så fick jag plötsligt uppleva rosor, hyacinter och multna löv i ljuv förening och kanske hade jag fått en glimt av vad den Sideways-hajpade druvan skulle kunna innebära. Men det var där och då. Igår hade Caleran inte samma komplexitet men det var fortfarande bra. Årgångsvariationer?

Fick nyss en behaglig flashback av vaniljen, björn och svartvinbären samt nejlikorna i vin nummer fem. Bröderna Lurton är drivna vinmakare, affärsmän och kolonisatörer. I Fitou (södra Frankrike, den östra delen som gränsar mot Spanien) finns en av deras vingårdar i det världsomspännande imperiet - Château des Erles - där man gör använder grenache, syrah och carignan och av detta får ett potent vin som jag tror ekfatslagrats på amerikansk ek. Det är delivs kolsyremacererat också. Det verkar som det börjar uppstå ett slags "Supergallics" dvs extrakt och fruktrika viner i en modernare stil även från Frankrike.

Priorat är ett distrikt i nordöstra Spanien. Därifrån kom sexan som skulle kallas VDN-vin om det kom från Frankrike. Vin doux naturell, dvs naturligt sött vin där allt socker i druvorna inte omvandlas till alkohol. Jäsningen stoppas med hjälp av sprit framställd på druvor. Resultatet blir ett sött vin med hög alkoholhalt, i det här fallet 16%. Garnacha, cabernet sauvignon och syrah hade använts. Jag är inte riktigt så begeistrad i söta röda. Varför vet jag inte. Funkade däremot bra till ostarna.

Avslutningsvis en Beerenauslese från Österrike på Weissburgunder och Welschriesling till desserten. Vi tog in ytterligare ett glas av det.

Efter middagen två kinesiska teer. Jag kan ingenting om te. Men det är eller blir - tro mig - nästa stora grej. Det var definitivt en av kvällens höjdpunkter. Ni får nog läsa om det på annat håll.

Bemötande och betjäning präglas av seriositet, vänlighet och värdighet. Personalen har svar på alla frågor. Snyggt klädda är de dessutom!

Man ska inte sticka under stolen med att det kostar. Men istället för köpa onödiga prylar, åk till Oaxen - årets krogupplevelse. Nästa helg är den sista för säsongen innan jul.

Südermalm

Jag vill så gärna gilla Bistro Süd på Swedenborgsgatan. Fondväggen med de stiliserade citrusfrukterna och sjuttiotalsfärgerna, toalettdörrarna, bardisken. Allting lovar runt. Och håller - ska det visa sig - tunt. Det är flera saker som får mig att höja ögonbrynen. Varför står till exempel fyllda karaffer så länge på borden att vattnet blir fickljummet och det bildas bubblor på insidan av glaset? Hur kan man servera en riesling från Alsace som smakar billig parfym? Varför har chokladtryffeln som ackompanjerar den dubbla espresson en obehaglig fruktsmak som jag inte har bett om? Varför känns chablisen obalanserad dvs sur utan stadga?
(Om man är osäker tycker jag att man ska köpa någon av Jean-Marc Brocard utmärkta chabliser. Han blev rättvist utsedd till årets vinmakare 2004 av tidningen Gourmet. Importör i Sverige är Johan Lidby som bara har bra viner i sitt sortiment. Hygglig alsace-riesling (kring hundralappen) hittar man hos Trimbach men även hos andra producenter.) Hur kan servitrisen fråga: "Smakade det underbart?" Jag skulle kunna rada upp frågorna i det oändliga men det skulle bara bli tjatigt. Till maten istället som
inleds med en tapastallrik. Len ärtsoppa, tonfiskcarpaccio med obegripligt parmesanspån, sardin med soltorkad tomat, intetsmakande ankconfit med rödbetor som tillagats i en balsamicoreduktion och sist - men bäst - en spansk salami med ugnsbehandlad paprika.

Sedan (inkokt?) röding med sparrisar, sås innehållande apelsin, nypotatisar, bladspenat eller mangold. Rödingen är mjäll och fräsch. Helt utan den fadda smaken av oxiderade fettsyror som jag tror att lax kan lida av. Såsen insmickrande.

Två personer i mitt sällskap äter en kalvcarpaccio med ruccola och parmesanspån som förrätt. Mitt på tallriken ligger en halv citron. Fult och trist. Citrusfrukter måste presenteras på ett trevligare sätt.

Ikväll tycker jag att Sûd har spelat den mediokra representationskrogens roll. Jag är övertygad om att den kan vara bättre.

Jag har fortfarande - med två undantag* - inte haft några större uteätarupplevelser i år.

När jag skriver det här har Zlatan Ibrahimovich gjort ett helt osannolikt snyggt mål mot Ungern borta. Tack Zlatan!

På lördag bär det av till Oaxen. Måtte jag inte bli besviken!

*Lejontornet i Gamla Stan och L'ami voyage en compagnie i Avignon.

Höstens första gryta

Jag har haft en tung vecka. Först två och en halv dags konferensande med gruppaktiviteter, jacuzzi under stjärnhimlen och överraskande bra viner, bland annat en Chablis från Jean-Marc Brocard. Synd bara att de inte kunde laga varmrätter. Sedan två dagars alkorespit innan fredagens 40-årsfest i Uppsala. Där serverades Stoneleighs trevliga Sauvignon Blanc - möjligen lite väl blommig så här års -, Koonunga Hill och en Dolcetto vars namn jag redan glömt. (Eftersom Dolcetto-drickande omnämns i Dan Browns romaner tycker jag inte det är en appelation värd att komma ihåg.)
Till vinerna serverades en habil italiensk meny. 40-årsfesten ägde rum i en universitetsstad så middagen hackades sönder av körsång och tal. Det gick inte att hålla ett samtal levande. Jag försökte allt ifrån Italo Calvinos romaner till 2,4,6-trikloranisol utan framgång.

Om jag dissade Söders sämsta systembolag förra veckan så ska jag hylla det bästa nu. Söderhallarna! Bra viner, kunnig personal och diskbetjäning. Det roliga är att jag trodde att man skulle stänga det i och med öppnandet av lyxbutiken på Regeringsgatan. Men tvärtom, man ska expandera och fortsätta med inriktningen. Samtidigt ska fulbolaget på Folkungagatan bli självplock.

Igår skulle jag laga en franskinspirerad gryta från en av de utmärkta kokböcker som ena matälskaren har författat. Jag hade två önskemål. Både ett oekat vin som biffbitarna och de andra ingredienserna skulle simra i och ett kraftigare vin som skulle matcha smakerna i grytan. Det blev en billig Sangiovese: Monterosso (22981) och en hundrakronors Côtes-du-Rhône-Villages; Château Signac (28100). Båda vinerna fullgjorde sina uppgifter med beröm godkänt. Jag avvek från originalreceptet till grytan på två sätt: schalottenlökar i stället för stekdito och rökt sidfläsk istället för baconskivor. Det funkade också.

Côtes-du-Rhône-Villages innehåller liksom flera andra viner i Rhôneområdet druvan syrah som kallas shiraz i andra delar av världen. Charkuterier, gummi och svartpeppar är några av associationerna som används i beskrivningarna av den. Grenache är oftast den dominerande druvan i Côtes-du-Rhône-Villages. I det här fallet ingick dock hela 40% syrah.
Jag tycker i regel bättre om fransk syrah än australiensisk shiraz när det gäller viner kring hundralappen. Det främsta skälet är att de enklare australienarna kan var lite syltiga och insmickrande. Och de smakar ofta likadant år efter år. Fransoserna är å andra sidan lite kärvare och de varierar mellan årgångarna. Det beror på - har jag fått lära mig hos munskänkarna - att man i nya världen dvs vinproducerande länder utanför Europa - har större möjligheter att kompensera för årgångsvariationer exempelvis med hjälp av konstbevattning. Det finns flera andra skäl som jag inte orkar gå in på just nu. I somras besökte jag en vingård i Provence. Vi provsmakade både Châteauneuf-du-Pape från två år och de skiljde sig kraftigt. 2003 var ett extremt varmt år medan 2002 var svalare. Druvproportionerna skiljer sig också mellan åren. I ena fallet 2003 märktes en viss otämjd syltighet medan 2002:an var stramare. Appelationen ifråga tillåter 13 olika druvsorter så det är inte överaskande att det varierar mellan åren. Vingården ifråga - Domaine de Beaurenard - har också en stabil Côtes-du-Rhône-Villages (2068) som finns på bolaget. Passar bland annat till gryta på vildsvinskarré. Deras vita Châteauneuf-du-pape var däremot inget att hälla i glas. Alldeles för spritig. Den finns inte på bolaget heller.

Till efterätt åt vi en pannacotta med mjölkchoklad. Eftersom det är svårt med dessertviner hoppade vi det och drack kaffe istället.