2010:67 Kring midnatt

Mindre än en timme tog det för mig att springa de tio kilometer som utgör Midnattsloppets sträckning. Ingen tid att vara stolt över. Det var första gången jag deltog. Har tidigare tyckt att loppet har haft något alltför folkligt och jippoaktigt över sig. Nu betalade arbetsgivaren så jag behövde åtminstone inte bekymra mig om anmälningsavgiften. Det var varmt, 24 grader när starten gick på Ringvägen. Jag var inte ensam om att springa. 21 000 deltagare uppger media. Två dödsfall i samband med loppet läser jag vidare. Många drabbades av vätskebrist.

Jag kände inte igen en enda deltagare och inte heller någon åskådare längs vägen. Den gode kulturchefen J som ställt sig i Götgatsbacken för att heja på mig såg jag inte. Han fick heller aldrig syn på mig.

Banan var bra med ett par sega uppförslut, särskilt det kring Sofia kyrka var ansträngande. Det fanns ljudanläggningar och liveband på några ställen. Ett band spelade Kents "Kräm" följd av Buggles "Video killed the radio star". Två vätskekontroller, det kunde varit en till. Jag var aldrig peppad, det var bara på den avslutande Hornsgatsrakan som jag tog i.

Efter målgång cyklade jag hem och duschade. Innan loppet började hade jag kommit överens med M - en förhållandevis ny bekantskap - att vi skulle hitta på något efteråt. Typ, gå på lokal och knäcka en flaska bubbel.
Jag messade M som svarade att han hade champagne på kylning hemma som vi kunde dricka i stället för att gå på lokal. Ett klokt förslag tyckte jag och meddelade honom att jag kunde vara på plats strax efter klockan ett.

Efter ett lopp av den här typen är man uppe i varv, det fanns inte tillstymmelse till sömntrötthet i kroppen. När jag satte mig i tunnelbanevagnen - M bor en bit härifrån så cykel var inte aktuellt - var de flesta resenärer på väg hem medan det kändes som kvällen precis börjat för mig. Det var det vanliga klientelet i vagnen; berusade tonåringar och unga vuxna, turister och andra. Många lätt påverkade och trötta, andra som inte skulle släppas in på lokal.

När jag kom fram till den sovande stadsdelen där M bor var gatorna öde. Bara avlägsen trafik och en enstaka taxibil hördes. Luften var fuktig och varm. När jag efter visst irrande med hjälp av kart-appen i Iphone kom hem till honom frågade han om vi skulle dricka Palmer eller Pol Roger. Jag valde den förra. Vi satte oss vid ett bord på gräsmattan nedanför huset där hans lägenhet ligger. Han tände en flerarmad ljusstake och satte på musik från sin laptop. Värmen hängde i och gatorna var alltjämt tysta. Jag korkade och hällde upp i glasen. Vi lyssnade på Billie Holiday, Stan Getz, Dave Brubeck, Louis Armstrong och Miles Davis. Pratade om vem som kände vem på vilket sätt, sociala medier och vilka vi var och vad vi gillade medan vi smuttade på champagnen. Jag gjorde den banala observationen att jag förmodligen kan känna när det är pinot noir i bubblet. Vilket det är i champagnen som vi drack.
Det ljusnade och fåglalåten satte igång. Flaskan tog slut samtidigt som tröttheten till sist tagit våra kroppar i besittning. Kl 0431 gick tunnelbanan tillbaka mot Liljeholmen.

Palmer & Co Brut (nr 7372), 219 kr (godare än Moët & Chandon som är dyrare!)