Advokaten har kört fel och vill ha väganvisningar hit till Gröndal. Vi ska åka till Pensionatet för att hugga gran, glögga och grilla korv. Äta middag och sova över. Umgås med K och T.
Advokaten ska hämta mig vid halv tolv här i Gröndal. Klockan är halv tolv när han ringer. Det är inte han som har kört fel, det är jag som har inbillat mig avfarter från Essingeleden. Avfarter som visar sig inte finnas annat än i min fantasi. Jag dirigerar honom därför mot Liljeholmen. Sedan är det tyst i tjugo minuter. När han ringer är det från Lundbergs konditori. Han frågar om jag kan promenera ner dit. Det gör jag.
En hämtlatte senare och vi sitter i hans röda 9-3:a i snöyrseln på E4:an. Min bror ringer och ber mig förklara rationella tal. Det gör jag. Utan att ta betalt. I Södertälje byter vi till E20. Lite senare svänger vi in i Mariefred och går på bolaget. Utbudet är magert, jag grabbar en Bonterra Chardonnay, betalar den och vi fortsätter färden. Jag har känt advokaten i 32 år. Vi konfirmerades samtidigt, vi har sjungit i samma körer och vi har bott i samma studentkorridor. Nu leder han dubbelkvartetten som jag är med i och den här lördagen är han chauffören.
När vi kommer fram till Pensionatet bjuds vi på kaffe eller glögg och K:s fantastiska pepparkakor. Sedan är det tipspromenad. Tillsammans med fru Brax gör vi de tio frågorna på ganska kort tid. Frågorna handlar om gran. Trots att jag är biolog svarar jag fel på några av dem. Bland Pensionatets dagsbesökare finns även Lotten med familj, en namnkunnig journalist och några andra bloggare. Vi grillar korv. Jag pratar med Lottens man som jag träffade senast för nästan 7 år sedan. Advokaten hugger en gran. Jag ska ju byta bostad så julträd är inte på tapeten.
Eftersom det är vinter är det kallt. Snart blir det mörkt också. Dagsbesökarna har farit hem och det är dags att välja sovrum. Jag får övervåningen, C får master bedroom och advokaten väljer golvet i konsertsalen. Övervåningen är åtta grader när jag bäddar men kakelugnen går för full förbränning och ett element sprider värme från ett annat håll i rummet. Jag hjälper K med efterrätten som är en mjölkchokladbavaroise. Hjälper och hjälper, förresten. Snarare; under K:s utmärkta arbetsledning och instruktioner gör jag av min bästa förmåga det som jag blir anvisad. Trots att vissa moment är kritiska, trots att jag vispar grädd-äggule-mjölk-apelsin-gelatinblandningen med den smälta mjölkchokladen aningen för hårt så blir det inte fjasko.
Jag frågar K vad som skiljer en bavaroise från en vanlig mousse. "Det har jag berättat för dig på nyårsafton" svarar hon först. Just bavaroisens särdrag är kanske inte det jag minns bäst från nyårsaftonskvällen. Nåväl, hon berättar än en gång och den här gången kommer jag att minnas det.
Strax är det glögg framför brasan i värdparets sovrum. Den första rätten är kallrökt lax med pepparotscrèmefraiche. Till den häller T gewurztraminer i våra glas. Sedan blir det ungtupp med chilliförstärkt rödkål och hemmalagade pommes frites. Gigondas. Bavaroisen blir efterrätt, sedan dricker vi nunnekvarn värdinnan och en av de andra gästerna går och lägger sig. Jag, advokaten och T sitter uppe och pratar Brahms, Schubert, Wagner och Verdi.
Innan, under middagen har jag berättat alldeles för mycket om den jag var för 17 år sedan. Hur jag tänkte då och vad jag gjorde. Det slår mig att jag saknar vissa spärrar och det skriver jag inte för att verka intressant. Ärlighet kanske inte är mitt främsta karaktärsdrag men öppenhet på gränsen till skyddslöshet är nog det. Förstår jag av reaktionerna från de andra vid bordet. Det är för övrigt en ganska värdelös egenskap, om än tillfälligt roande, tänker jag nu.
Den får jag leva med. Vid min ålder kan man inte justera sådant längre.
När jag lägger mig har temperaturen i sovrummet blivit tolv grader, jag somnar direkt.
På söndagen tar jag på mig snöskor och plockar ned tipspromenaden. Det bjuds våffellunch och sedan åker jag, C och advokaten i hans röda 9-3 genom vintern till Stockholm. Bra helg helt enkelt.
Gustave Lorentz Gewurztraminer Réserve (nr 5244)
| Domaine du Pesquier Gigondas 2009 (nr 2836) | |
Bilden: Pensionatet i juli, 2010
4 kommentarer:
Det tog ett tag innan jag insåg vad du syftade på. Just vilken ungdomlig faux-pas. Jag tyckte ju då inte att det var så farligt. Herregud, något liknande har väl de flesta av oss gjort. Det är väl mer distans och mognad att våga erkänna det, för sig själv och för andra. Erkänner jag i kommentatorsfältet och inte på middagen.
Jo men det där med den sociala klättringen, det tyckte jag var lite pinsamt.
Alla saknar vi vissa spärrar, men är det vi som saknar dem som lider?
(Jag försökte bara vara svårmodig och intressant med de där raderna. I själva verket saknar jag inte mina spärrar alls. Utom när jag ideligen strippar.)
Härlig läsning var det hursomhelst! Önskar jag varit där!
Skicka en kommentar