"Verklighetstemat" är tacksamt om man som åskådare är tillräckligt flexibel för att godta delvis tveksamma förutsättningar i berättelserna och om logiken given dessa förutsättningar uppehålls.
Vad handlar då Inception om? Jo, huvudpersonen, Dominic Cobb (Leonardo DiCaprio), driver en affärsverksamhet som går ut på att komma åt människors hemligheter, exempelvis affärsmässiga sådana, genom att gå in i och styra deras drömmar. En "inte helt laglig" verksamhet som Cobb mer eller mindre framgångsrikt har ägnat sig åt, förstår man. Redan i filmens inledning får vi vara med i en drömoperation som äger rum i något asiatiskt land. Det handlar om att få ut ett viktigt dokument ur ett kassaskåp som ägs av en japansk affärsman, Saito. Cobbs hustru Mal (Marion Cotillard) dyker oplanerat och därmed oönskad upp i drömoperationen. På vilket sätt hon är oönskad i drömmarna får man veta senare i filmen. Operationen misslyckas men Saito anlitar Cobb och hans kollegor för ett utmanande uppdrag av som går ut på att försvaga en konkurrent, Fischer, till japanen. De ska så ett frö till en idé som ska få Fischer att dela upp det affärsimperium som han precis har ärvt av sin far. Operation handlar alltså inte om att avlocka en hemlighet utan om att gå in i och påverka det undermedvetna och det är vad som menas med inception. Uppdraget kräver att man går ner flera nivåer i drömlagren vilket medför vissa risker.
Jag är vanligtvis en tittare som är beredd att kompromissa med verklighetskrav men vad gäller Christopher Nolans "drömrulle" känner jag mig lite tveksam. Kanske är det för att jag uppfattar drömlogiken i Inception, vem som styr vad i vems medvetande, som lätt haltande. (Alternativt har jag inte förstått.) Dessutom har jag av någon anledning svårt för att sympatisera med huvudrollen, möjligen beror det på att DiCaprio spelar över eller på att han spelar Leonardo DiCaprio. Jag har inte sett så många filmer där han har huvudrollen. Men jag tyckte att Dominic Cobb var nästan samma person som Teddy Daniels i den för övrigt utmärkta Shutter Island (2010) av Scorsese och det är ju, rent spontant, inte en helt oproblematisk iakttagelse. Om de andra skådespelarna har jag inget att säga. Möjligen då att Tom Berenger har blivit gammal.
Åter till handlingen: Cobb har - och här förstör jag filmen för den som inte sett den - orsakat sin hustrus, Mals, död. Mal "spökar" i drömmarna. Den döda hustrun har han gemensamt med huvudpersonen i en annan film av Nolan som härmed delvis förstörs för den som inte sett den: Memento. Att gå in på vad som orsakat de äkta hälfternas frånfällen i dessa filmer är emellertid att avslöja för mycket.
Men det slår mig att också huvudpersonernas flickvänner, både i The Prestige och The Dark Knight, dör, delvis på ett våldsamt sätt. Jag vet inte om det går att dra någon slutsats av detta, det är bara ett mönster som jag plötsligt såg. Något som jag inte köper till 100 procent. Och kanske bidrar detta mönster till min ambivalens för Inception.
Det som på svenska kallas action har Inception gemensamt med Nolans Batmanfilmer. Biljakter, skottlossningar och hus som rasar samman har jag blivit för gammal för, egentligen. Nolan gör det emellertid så snyggt att jag inte somnar det medan det pågår. Storslagenheten i miljöerna, oavsett om filmen utspelar sig i London vid förra sekelskiftet - The Prestige - eller i en modern, av organiserad brottslighet perforerad storstad - The Dark Knight - bidrar också till att Nolans filmer är en fröjd för ögat. Det gäller i högsta grad Inception.
Musiken som är skriven av Hans Zimmer följer dramatiken på ett effektivt sätt. Den har dessutom temata som jag kommer ihåg efteråt vilket inte alltid är fallet med filmmusik. I eftertexterna till Inception såg jag att gamle Smiths-gitarristen Johnny Marr spelar den återkommande gitarrslingan. Till eftertexterna till The Prestige spelades en låt av Thom Yorke. Båda herrarna är viktiga i min britpopkanon (betoningen på a i "kanon").
Jag tycker om att filmerna är storslagna och så gott som helt utan ironiska blinkningar till tittaren. Dessutom finns det ett mörkt drag i dem som bland annat kommer till uttryck i att de inte har lyckliga eller åtminstone inte otvetydiga slut.
För att avsluta den här svajiga amatörrecensionen ger jag Inception tre drömnivåer av fem. Jag rekommenderar den alltså med vissa reservationer.
För övrigt har jag varit sjuk i flera dagar, därav filmtittandet, men eftersom Närakuten inte kunde hitta något fel på mig så tackade jag till grannfamiljens middagsinbjudan dit även trevliga M, som jag inte träffat på fem år, kom. Vi åt lax, pasta, jordgubbar och glass. Samt drack:
Dunavár Pinot Grigio (nr 12411)
och
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar