För fem år sedan brukade världsmästaren komma hit till stan från sin hydda på leråkern utanför stan, duscha av sig hästlukten, klä på sig finaste Paul Smith-kostymen och tillsammans med mig göra av med pengarna på stadens krogar. En stående beställning var Willi Opitz' Silver Lake. Oavsett om det var på Dining Club, Berns eller Rolfs kök. Det var nog den första riktiga kontakten med österrikiskt vin jag gjorde. Vi drack också Pole Position från samma hus. Det var tider!
Ikväll hade jag den sista lektionen i vincirkeln. En cirkel vars diameter konstant decimerats. Deltagarantalet har sjunkit i samma takt som kvaliteten på mina "lektioner". Idag var vi bara fyra personer. A är i NY med make och son, Y har varit i Norge och behöver pusta ut. C är i Sardinien och bråkar med bankväsendet. Återstod så kloka K och trädgårdstuktaren T, P och jag. Samt P:s hustru som anslöt lite senare.
På grund av fejans dysfunktionella grupper så hade både T och P bullat upp med bröd från Fabrique och ostar från Androuet. Denna abundans yttrade sig i en fantastisk beaufort, en comté och ytterligare en ost, en rinnig med drag av brie och brillat-savarin.
Vi brukar dricka vin till ostarna. Jag föredrar kvalitet framför kvantitet som ni redan vet. När jag var på Regeringsgatan i lördags frågade jag därför personalen om två österrikiska viner som gjorde väsen av sig. Han valde ut en grüner veltliner och en blandning av zweigelt, merlot och blaufränkisch. Det var bra val. Dyra men bra. När man misströstar över att det internationella kapitalet trissar upp priserna på de franska buteljerna kan man finna tröst i att de svala, rena, vitpepparfriska dragen i ett vin från Kamptal eller den balanserade svalkan i en röding från Burgenland ännu inte har upptäckts. Man har helt enkelt några år på sig!
Det här var som sagt den sista kvällen i den organiserade vincirkeln. I höst fortsätter den oorganiserade. Alla läsare är inbjudna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar