Vinlusen har ringa erfarenhet av lagrade viner. I samband med en tjänsteresa 2001 drack han en gång Chateau d'Issan från början av 80-talet. Vinet var svagt tegelfärgat och det passade till maten som åts. Torskrygg med ugnsrostade grönsaker. Smaken minns han inte mer ån att han tyckte det var gott. I Toscana finns en hypermodern vingård som heter Brancaia. 2001 besökte vinlusen den tillsammans med några vinproffs och en karavanförare. Vinerna var outstanding! Fulla av frukt, balanserade av fat och med väl anpassad mängd alkohol. Vinlusen blev så till sig att han till och med tyckte att etiketten var snygg. Flaskor köptes med hem och lagrades på obestämd framtid. 2003 drack han 1999 års Chianti classico till en lammfilé med puylinsröra och en upphottad potatispuré. Intrycket från visningsprovningen kvarstod. Kanske var det här det som avses med uttrycket supertoskanare.
Ikväll skulle det ätas en saltimboccainspirerad kycklingfilé och vännerna tog med sig en chardonnay som visade sig vara översvavlad. Det luktade tändstickor som tar eld och stack i näsan. I vinkällaren fanns IGT från 1998 (se bilden, och ställ bildskärmen på högkant). Även om vinet inte var optimalt till maten var det en upplevelse. En komplex doft av rosor på väg att multna, läder, fräscht stall (alltså inget Brettanomyces-aktigt) och gödsel. Enligt middagssällskapet drack vi det troligen i sista minuten. Om ett halvår kommer det kanske vara dött. Så ni som sitter på ett lager kanske ska passa på att korka upp.
1 kommentar:
bloggbilder är trevligt, men vad använder du för elakt program som vägrar vända bilderna åt dig?
Skicka en kommentar