Semester

Semester. Hade egentligen inte tänkt blogga men kan inte låta bli. I senaste Kupé # (7/8 juli-august) - gratistidningen på tåget - skriver Gunnar Wesslén att två diskussioner skakar vinvärlden. Den första och mest hätska handlar, enligt honom, om huruvida de multinationella bolagen likriktar vinernas smak för att vinna marknadsandelar. Den andra om man ska använda naturkork eller inte. Wesslén har fått näring till första delen av artikeln från Jonathan Nossiters dokumentär ”Mondovino” som gick på bio i våras. Filmen handlar bland annat om vinodlare med små egendomar runt om i världen, om enologen Michel Rolland, om familjen Mondavis imperium och om vinkritikern Robert Parker Jr. Filmen som är tagen med skakig handkamera – inget problem för mig som aldrig blir åksjuk – tar två och en halv timme på sig att tjata ett budskap som framgår redan efter en halvtimme; det är synd om vinbönder som odlar med respekt för tradition och omgivning eftersom de elaka globala vinkompanierna köper upp deras egendomar och likriktar vinerna efter Michel Rollands och Robert Parkers ideal.

(Om man inte blir åksjuk av handkamera så är filmen sevärd även av andra skäl; representanten för imperiet Mondavi som påstår att Robert Mondavi har blivit en filosof utan att kunna redovisa vad denna filosofi består i, Opus One-familjen som tycker att deras vingårdsarbetare är så omistliga att de ibland ger dem en t-shirt och odlaren i Bourgogne som filosoferar om vinets roll i civilisationen. )

Jag tror att likriktning bara kan fortgå till en viss gräns. För 20 år sedan lär allt öl i USA ha smakat likadant dvs som halvsöt blaskig lager. Det fanns Millers, Budweiser, Pabst Blue Ribbon och några andra märken. Men mikrobryggerier uppstod och idag kommer många av de mest spännande ölsorterna från det landet. Varför skulle inte något liknande kunna hända i vinvärlden?

Det finns naturligtvis mycket i Nossiters budskap som är relevant men läs Oz Clarkes artikel i senaste Gourmet (3/2005) så får ni en annan aspekt på diskussionen om likriktning .

Till korkdiskussionen. Om naturkorkar skriver Wesslén att ”en del av korkarna i vinflaskor blir förstörda och utvecklar något som kallas TCA och förstör vinet. Det smakar unket, instängt och är inte njutbart”. Sant om smaken. Har man en gång lärt sig identifiera den blir det något av rysk roulett att köpa vin förseglat med naturkork.
Jag köper alltid minst två flaskor av varje naturkorksföreglat vin eftersom man har en i reserv om en skulle vara korkad. Minst en gång i månaden går jag till Systembolaget för att byta korkade viner. Jag köper oftast viner för omedelbar konsumtion och tycker därför att det är en fördel om de är förseglade med plastkork eller skruvkapsyl. Wesslén skriver - som vore det ett etablerat faktum - att naturkork släpper in luft. Jag har fått lära mig att så inte är fallet om vinet förvaras liggande och korken inte torkar. De reaktioner som sker i ett vin som flasklagras är bland annat beroende på luftvolymens förhållande till vinvolymen, dvs vinet i magnumflaskor påverkas på ett annat sätt än vinet i flaskor om 75 cl. Återstår att se om detta stämmer när långtidsexperiment med plast eller skruvkorkar har genomförts.

För övrigt läser jag i SvD 30/7 att Jens Dolk föreslår att man istället för alkoholfritt vin till maten kan dricka Sanbitter, ”alkoholfri svensk cider, alkoholfri öl, mineralvatten eller min favoritdryck framför alla – Coca Cola.” Han har pålitliga omdömen om vin men jag blir förvånad att han föreslår svensk cider - som i regel brukar vara sötsliskig - och Coca Cola som måltidsdrycker. Själv skulle jag föreslå kranvatten.