Nada

Statsvetaren som besöker mig har nyss varit i Andalusien så vi börjar genast att prata om sherry och tapas. Närmaste tapasbar är Nada på Åsögatan. Den ligger i lokalen som tidigare inhyste Guldapan. På Guldapan var det alltid fullt under fredagar och lördagar under det tidiga 2000-talet. Hur det brukar vara på Nada känner jag inte till. Nu är det tisdag och relativt glest. En redaktör på SVT, en piercad medlem i ett band som hade sin storhetstid för ett par år sedan och några södermalmssnyggingar befolkar lokalen. Tre eller fyra röda viner står till förfogande. Samtliga förvarade för högt upp i lokalen och alltså för varma. Jag föreslår vita. De håller rätt temperatur. Vi väljer ett från Valpolicella baserat på chardonnay och garganega. Fyra tapas beställs. Rödbetor med pinjenötter och tryffelolja, basilikarisotto med portabella, quezo azul med fikonmarmelad och chorizon - en salamiliknande korv som serveras med en syrlig paprikaanrättning. Risotton är bäst. Så långt från nyckelhålsmeny man kan komma. Krämig och intensivt basilikasmakande. Övriga rätter är bra även om krogen inte verkar veta om det är spanska eller italienska smårätter som ska serveras på en tapasbar. Spelar det någon roll? Bland vinerna finns chilenska, australiensiska, spanska och italienska. Varje smårätt kostar 55 kr. Det är svårt att avgöra om det är dyrt eller inte. Vi blir mätta och nöjda i alla fall. Ett plus är att de spelar så bra musik. Vi hinner lyssna igenom Neil Youngs mästerverk "Rust never sleeps" och Beatles "Abbey Road" medan vi äter. Jag saknar sherryn. Bra tomatröra till brödet dock.