2009:68 Ankfamiljen och boplatserna

Idag när jag läste den utmärkta grönsaksbloggen kände jag mig som nästan som Tony Soprano i det första avsnittet. För er som glömt eller aldrig sett Sopranos, maffiabossen Tony Soprano, huvudpersonen i serien - som jag hittills inte sett det sista avsnittet av - drabbas av en själslig kris när en ankfamilj som brukade besöka familjens swimmingpool en dag plötsligt flyttar. Jag kommer inte ihåg hur han förklarade sin kris men jag tolkade det som att det var den plötsliga förändringen i vardagen som fick honom att tänka på alltings obeständighet och kanske i förlängningen sin egen hädanfärd.
Det finns en film av och med Woody Allen - jag tror att det är "Husbands and wives" - där han och Mia Farrow har ett gräl. Replikskiftet går går något i den här stilen: Mia Farrow: "Men jag trodde att du ville ha förändring!" Woody Allen: "Förändring är död".
För att återknyta till grönsaksbloggen, bloggaren skriver att torpet ska säljas. Därav min Soprano-reaktion. Jag besökte torpet några dagar sommaren 2006. Vi fiskade, tittade på blommor, åt fantastisk mat med hemodlade potatisar. T och jag rökte faktist cigarr. Den här bilden är därifrån. Tre år går fort. Det är synd att torpet försvinner.

Jag är inte dummare än att jag förstår det opraktiska i att resa 50 mil varje gång man ska till landet. Har ju själv sommarställe på det avståndet från min förra hemstad. Och det innebär att man inte spontant bestämmer sig för att ta sig dit. Inte ens när jag hade tjänstebil gjorde jag det. Jag har bara en kompis som spontant har bestämt sig för att hälsa på mig här i Kina. Han hade blivit av med jobbet och hade ett avgångsvederlag som gjorde att han kunde resa och roa sig en tid. Han hörde av sig till mig innan han kom hit. Reste runt i landet och avslutade vistelsen här, tror jag. För några veckor sedan var Space Babe här. Det var bra. Annars har jag inte haft några besök. Jag tror att det finns flera skäl till det. Det är långt borta, de flesta vill nog gärna vara här minst i två veckor om man reser och det kräver planering. En del har varit här varav några ogillar landet och andra tycker att en gång räcker. Att småbarnsfamiljer tycker att det verkar råddigt här kanske är en förklaring. Andra kanske har skrämts av mitt ambivalenta bloggande härifrån. Jag hyser ju en hatkärlek eller ett kärlekshat till riket och det kanske har gjort att folk har tvekat.

Ibland tänker jag att det är tid att återvända till Sverige. Men frågan är om jag ska bo i Stockholm. Stockholm är stort och framförallt dyrt. Man måste ha ett välbetalt arbete för att ha råd med livet, rhônevinerna och ekolådorna - all denna urbana parafernalia som man inte visste att man behövde. Egentligen skulle jag kanske bo i någon annan av rikets städer, närmare landet. För några år sedan ville jag gärna flytta till en stad långt söderut men där fanns inga jobb för mig. Den (stor)stad som ligger närmast lantstället får ofta ovett för vitsandet, vädret och avogheten mot storstadsmässigheten. Det är trams alltihop. Det finns bekanta där, det är huvudsaken. De kanske inte är så många men de räcker. Mitt sociala liv har aldrig varit särskilt stort, men det har gått i faser. Den senaste var Judit och Bertil-fasen som sammanföll med min-nya-lägenhet-fasen och bloggexplosionen. Den varade från hösten 2005 till april 2007. Judit och Bertil-sällskapet verkar senare för övrigt ha upplösts. Eller rättare sagt, formerna för umgänget verkar ha upphört. För att återknyta till den där staden i närheten av sommarstället. Jag bryr mig inte så mycket om väder. Huvudsaken är att man har bredbandsuppkoppling och hyfsat nära till natur. Om det finns yoga inom gångavstånd och kajakuthyrning i närheten är det en fördel.

(Det här inlägget skulle egentligen ha varit dystrare. Trots yoga kände jag mig långt ifrån på topp när jag kom hem. Men så bjöd grannen på rödvin och överblivet påskgodis och då gick det inte att sulka längre.)