Jag minns inte när jag första gången kom i kontakt med Opus One. Kanske var det för sju år sedan när jag, under ett stambyte i min Aspuddsetta i en utflyttad tvåa på Pontonjärgatan som jag bodde tillfälligt i, läste Mikael Mölstads utmärkta Värld av vin som jag precis hade köpt på bokrean det året. Vinet är, som ni känner till, resultatet av en transatlantiskt samarbete mellan baron Philippe de Rotschild vid Château Mouton Rotschild och Robert Mondavi i Napa Valley. Redan av namnen förstod jag vid läsningen att det rörde sig om något dyrbart, frukten av ett minutiöst vinmakande. Den första flaskan från huset - som liksom odlingarna och gården ligger i Napa Valley - kom 1979. Vinet fyller alltså 30 år.
För några veckor sedan berättade P att klubben som han är medlem i annonserade en vinmiddag på temat Opus One. Jag var inte sen att anmäla mitt intresse med reservation för vad det skulle kosta. En vecka senare annonserade klubben priset på tillställningen. Då svalnade mitt intresse betänkligt. P som är en utmärkt förhandlare på många områden lyckades även i detta avseende och pressade priset till en nivå som möjligen var acceptabel. Okej, det skulle inte bli billigt men inte heller exorbitant dyrt.
I baren bjuds Billecart Salmons utmärkta Brut Réserve. Jag gillar champagne när den smakar såhär lätt med toner av rostat bröd och gula äpplen ("mogna päron" skriver huset). En hastig faktakoll visar att champagnen innehåller pinot noir, pinot meunier och chardonnay. I baren spottar jag den kinesiska juristen som brukar vara där, hennes japanska väninna, en engelsman som höll i presentationen av vinerna från Australien förra sommaren och några till. Däremot inte klubbens chef, en fransman som brukar försöka roa oss med att imitera den svenske kocken i mupparna. (Senare under kvällen får jag veta att han blivit akut sjuk. Dock inte så allvarligt, tack och lov.) Till bubblet får vi små blinier med gräddfil och Harbin-kaviar.
Det har dukats långbord i musikrummet som det kallas. Det kallas så för att det brukar vara framträdanden där. Om man skulle glömma vilket rum man är i förstår man det av dörrhandtagen som ser ut som saxofoner i naturlig storlek.
Fem årgångar av vinet kommer att drickas: 1986, 1995, 2001, 2004 och 2005. Ni vet redan att Opus One är ett rödvin. Då förstår ni också att det är en utmaning att matcha mat till. Det hade däremot inte klubbens kock gjort. Eller så hade han (eller hon) förstått det och struntat i det. Jag ger er menyn, snabbt översatt till mitt modersmål från engelskan. Med reservation för felaktigheter:
Det bästa av ankan i två portioner:
Ank- och pistageterrin
Rökt ankbröst med inlagda körsbär
Frasig grisbuk med blomkålspuré och pilgrimsmusslor "parfymerad" med sommartryffel och senapskrasse(?)
Örtgrillad filé av Black Angus med basilikapuré, ragu på kalvbräss, "rotgrönsak", timjanreduktion.
Dubbel brie, åldrad Conte (sic, ska vara Comté) och stilton med bondgårdsbröd och rostade valnötter. (Två gröna druvor hade också letat sig upp på tallriken.)
Blue Mountain-kaffe eller örttéer med hemgjorda petit-fourer.
Det är lika bra att jag säger det med en gång. Den här menyn höll inte måttet. Vinerna var desto roligare, jag kommer till dem. Om jag bortser från att de i tre fall av fem inte passade till maten så fanns det en del annat att anmärka på. Ankleverterrinen smakade ingenting. Och då menar jag ingenting. Allt som är svalt och har drag av stanning, gelé, terrin bör smaka något. Annars är det liksom ingen vits. Ankbröstet var rökt, det kunde jag känna, men dessvärre också nästan lika torrt som vedklabb.
Grisbuken som jag kallar den (pork belly) var den godaste rätten - man kan fläsk här - även pilgrimsmusslorna hade rätt smak och stuns. Av tryffeln i blomkålspurén kände jag däremot ingenting.
Klubben serverar ofta filé från Black Angus på vinmiddagarna. Det är säkert dyrt och fint men inte särskilt spännande. Basilikapurén var möjligen gåtfull och det som påstods vara kalvbrässragu smakade billig brunsås. Av tre ostar vår två åldrade i fel avseende. Endast brien var fräsch. Comtén slank ner, den var god trots sin torrhet. Ni vet redan vad jag tycker om brie så det ska jag inte orda mer om här. Bondgårdsbrödet var också åldrat om ni frågar mig. Druvor på osttallrik - om jag inte var så hämmad skulle jag skriva tre punkter efter de tre orden, eller ett utropstecken. Utropstecken följt av frågetecken är jag för gammal för. Jag försöker igen. Druvor på osttallrik är nästan värre än illegal fildelning, det är ett oskick som genast borde upphöra. Åtminstone om man dricker vin till. Syran i druvorna har nämligen ingen bra inverkan på vinet. Vinet är inte snällt mot druvorna heller. Valnötterna var sockerglaserade.
Efterrätten påstods vara hemgjorda petit-fourer och det kanske det var. Några färska frukter i bullformar och ett par bakelser som ser ut ungefär som korv med bröd. Jag vet inte vad sådana bakelser kallas.
Det som är betydligt roligare och svårare att skriva något om är vinerna. När man tänker viner från nya världen så är det lätt att hemfalla åt vissa adjektiv. "Fullmatat", "muskulöst", "kompakt" och liknande ligger nära till hands. Opus One kategoriseras inte så lätt.
Det första glaset är från 1986. Det är ett finstämt vin, det har åldrats med värdighet och uppträder i allt korrekt. Aningen stramt. Aristokratiskt. Jag skulle gissat att det var europeiskt vid en blindprovning. Druvblandningen är cabernet sauvignon 87%, cabernet franc 9% och merlot 4%. (Apropå cabernet franc, så ska ni läsa K som har förälskat sig i rödluvan från Loire och Björns Bar i Göteborg.)
1995 har en syra som är lite för gäll för min gom. Men det är ljusare i smaken än 1986. Tänk klarrödare bär. De flesta vid bordet tycker att det är kvällens bästa vin ska det visa sig. Blandningen är 86% cb, 7% cf, 5% merlot och 2% malbec. 2001 är anonym i sammanhanget. 87% cb, 2% cf, 3% malbec, 6% merlot och 2% petit verdot. 2004 var det vid sidan om 1986 som jag tyckte bäst om. Det fanns en mjuk fruktsötma i smaken, det var nästan nya världen-aktigt men utan att ta för stor plats. Det fanns en svag, svag vaniljton där men den kan inte komma från faten eftersom huset bara använder fransk ek. (Eller kan den det?) 86% cb, 2% cf, 1% malbec, 7% merlot och 4% petit verdot. Om det är den förhållandevis höga halten av petit verdot och merlot tillsammans som skapar det här söta överlåter jag åt något proffs att uttala sig om. Ett utmärkt vin hursomhelst! 2005-an som var det sista vi drack före efterrätten gjorde inget bestående intryck på mig. Har heller inte data för druvblandningen.
(Jag kände en snabbt flyktig wellpappdoft i några av vinerna. Kan det ha varit nya, odiskade riedelglas som ställts upp direkt ur kartongen? Eller är det ett ämne i skåpen som de förvaras i?)
Till ostarna serverades en port från Dow's. Jag förstår inte port men de som gör säger att det var en bra port.
För övrigt hade jag trevligt vid bordet med representanter för agenturen, Links Concept Company Limited, mittemot och till vänster om mig. De representerar bland annat utmärkta Paul Blanck som gör fantastiska alsace-viner. Hoppas att de ordnar en tillställning på det temat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar