2009:87 Ringer, springer, ser på dvd och blir påverkad, men tar som vanligt aldrig ut svängarna

I torsdags ringde jag en före detta kollega i Sverige. Kollega och vän. Vi kan kalla henne fru L för det är faktiskt vad hon heter nuförtiden. Hon råkade befinna sig på ett sjukhus och kunde därför inte prata. Jag lovade att ringa på fredagen. Den kloka kinesiskan som sitter vid samma skrivbord som jag på kontoret hade avrått mig från att gå på värmeyoga under fredagen. Hon såg att jag saknade energi. Jag lydde rådet och gick istället förbi Metro café på vägen hem. "Gick förbi" är fel uttryck, jag gick faktiskt in. Metro café är en sån där krog som delar av Woody Allens filmer utspelar sig i. En krog där de affluenta och intellektuella Manhattanborna pratar äktenskap och konst till tonerna av jazz som inte gör någon upprörd. Metro café ligger emellertid i Peking, om nu någon läsare till äventyrs skulle ha missförstått vad jag menar med Långtbortistan.

På krogen ifråga åt jag en för fet bruschetta, en passabel lasagne, drack två glas Wolf-blass cabernet sauvignon/shiraz, åt en snabbköpsmangosorbet, drack en dubbel espresso och ett glas chianti-grappa. Och så ringde jag fru L igen. Fru L som nu kunde prata, berättade att somligt var sig likt och annat var förändrat i grunden på hennes arbetsplats. Som förväntat således. Jag vet inte hur jag ska hantera den informationen. Till saken hör att jag hade ett kontor på den där arbetsplatsen en gång, men jag var inte anställd. Han som var chef då gjorde mig på sätt och vis arbetslös. Och jag vet fortfarande inte hur den vetskapen påverkar mig. Det går inte att komma tillbaka, tror jag. Jag vet inte om jag vill. Vad värre är, jag vet inte vad jag vill. Jag tänkte länge att allt skulle ordna sig. Det gör jag inte längre. Jag måste ordna det.

Det satt ett kinesiskt par vid ett annat bord, en västerländsk professor - ensamätare som jag - vid ytterligare ett. I övrigt var det tomt. I det bleka gratismagasinet "That's Beijing" läste jag ett slags advertoriell intervju med min yoga-lärare Huiping Mo. Fick veta att hon var född i Taiwan, hade varit balettdansös och vunnit VM i Bikram-yoga 2005. Och att hon inte tränar på något annat sätt. Jag är för gammal för att ha idoler, jag vägrar att bli fan av någonting på ansiktsboken, men vore jag 25 år yngre skulle Huiping Mo vara en idol.

Under lördagmorgonen sprang jag och K en åttakilometersrunda i Chaoyang Park. Trots att det knappt var lunchtid var det många brudpar där. De kommer dit för att få en naturlig fond på bröllopsfotona. Det är fint, tycker jag. I Chaoyang Park byggs för övrigt världens största pariserhjul.

Jag jobbade några timmar och såg sedan Wall-E. Tyckte att den var som bäst innan människorna kom in i bilden. Jag vet för övrigt inte vad det säger om mig att jag greps så av kärlekshistorien mellan den jordbundna sophanteringsroboten och den närmast eteriska klorofyllprospekterskan EVE. Förmodligen inte så mycket. Det är väl vad alla ska gripas av, vad filmen går ut på, helt enkelt.
Sedan satte jag på La race de 'seigneurs' från 1974 med Alain Delon och Jeanne Moureau. Som jag såg färdigt först dagen efter, till frukosten. Den var inte en "upper", om ni förstår vad jag menar.

Det var tårtkalas för ettårige V och hans 32-årige far P några kvarter härifrån igår. Förutom en innovativ och god jordgubbstårta bjöds det mousserande och annat gott. Det var trevligt och jag blev lite på lyset. När vi gick hem igenom de hutonger som med största sannolikhet kommer att rivas inom kort - den holländske författaren Ian Buruma lär för övrigt hävda att rivandet är kännetecknande för Folkrepubliken, oavsett om den äger rum i de stora västra provinserna eller inte - ringde min bror men det var lite bullrigt i omgivningen så det var svårt att prata. Jag ringde upp när jag hade kommit hem. Brorsonen, knappt 49 månader, som utvecklas i kvantsprång sade "men du vet ju vem det är!" när min bror försökte locka med att det var någon från Kina som ringde. Han ville inte prata.

Följde med grannfamiljen till en av de lokala Sichuaneserna. Servicen var under all förväntan, beställningen levererades inte fullständigt, men gott var det.

Hemmavid såg jag Crouching Tiger, Hidden Dragon. Jag förstår inte att man kan hata Zhang Ziyi om man har sett den filmen. Men det är så mycket jag inte förstår. Nåja, lite stolt kunde jag känna mig som lyckades se hela tio minuter av den utan att slå på de engelska textremsorna.

Bilden: restaurang i hutong som kommer att rivas inom kort 20090328.