2009:157 Mormor

kommer jag att tänka på. Hon var sångerska, bland annat. På den tiden Skivor från Vetlanda gick på radion så hände det att någon ville höra en stenkaka med Vivan Hedborg-Falk. En av låtarna hette Cigarettvisan, tror jag. Mormor varken rökte eller drack men hade, vad jag vet, inga synpunkter på andras alkoholvanor och sjöng gärna med i snapsvisorna när släkten var samlad på sommarstället för att äta kräftor. 

Det här är mer nästan trettio år sedan. Sveriges motsvarighet till Ishtar eller Heavens Gate som det senare skulle visa sig hade precis haft premiär: Sverige åt svenskarna. Mormor hade en liten roll som nunna i den. Jag skriver "liten" eftersom det bara är en kort scen tidigt i filmen där hon och två andra damer sjunger något för att, och här kan jag minnas helt fel, få pappan och mamman till det som ska bli en superkonung att, så att säga, komma i stämning inför koncipierandet av densamme.

Filmen var lång och i det närmaste osebar. Per Oscarsson som också regisserat hade huvudrollen som den mesige regenten och ett antal andra regenter som den förre skulle befinna sig i utdragna krig mot. Det var buskis och teateröverspel i en osalig blandning. Jag tror att vi såg den på Park vid Humlegården. Vi var i det här fallet mina föräldrar och jag. Var mina två bröder befann sig minns jag inte.

På väg mot Centralen föreslog pappa att vi skulle äta något och vi gick därför in på Chez Charles som låg vid Klarabergsbron. Vi åt lasagne och servitören bjöd mina föräldrar på kaffet eftersom han hade varit lite sen med en av deras varmrätter. Det var min första erfarenhet av god service och jag minns att restaurangbesöket kändes metropolitiskt även om jag inte kände till det ordet då. Sverige var inte betjäningsinriktat på samma sätt som det är idag, även om jag inte vill sträcka det till kalla det för DDR- eller Sovjet-Sverige. Vi bodde på landet utanför Uppsala och Stockholm kändes som Världen i jämförelse.

Ikväll, nästan trettio år senare, var jag på en intressant debatt om tillståndet i den svenska läkemedelsbranschen. Innan debatten kom igång kunde man få en tapastallrik och ett glas champagne för att mingla bland de andra åhörarna. Champagnen var någon Nicholas Feuillatte. Platsen var Niki Bar och jag tror att det är samma lokal som en gång hette Chez Charles, dvs där vi ätit efter filmen som mormor medverkade i.

(Minnet är bedrägligt. Jag hoppas att jag inte har farit med sanningen alltför mycket.)