Det pågår en ständig revision av mitt förhållande till musik som spelades för 20 till 30 år sedan. En hel del av det som var mindre kommersiellt har jag omvärderat, det har helt enkelt inte motstått tidens tand. Mycket av det som var säljande har jag sedan länge däremot uppvärderat. Madonna, Bangles med flera. 80-talshårdrocken i allmänhet och David Coverdales Whitesnake i synnerhet har jag däremot inte intresserat mig för. Jag har hört deras version av Ain't No Love In the Heart of the City. Den är hygglig men väldigt långt från det storslagna originalet med Bobby Bland. Den andra låt jag kommer att tänka på med gruppen är den frejdiga Here I Go Again - om gladmetal finns som genre så är låten ett exempel på det. En helt onödig genre. Liksom stora delar av hårdrocken från nämnda decennium.
Whitesnake förknippar jag mest med med konvolut som hade en viss inriktning. Eller så var det bara konvolutet till Lovehunter som hade den inriktningen. Eller mitt minne som har en enkelspårig inriktning.
En ny riktning har emellertid bandet tagit. I stället för skiva släpper de ett vin. Naturligtvis baserat på zinfandel - hårdrockare har ju aldrig varit kända för god smak. Och den uppfattningen kommer jag inte att revidera.
Källa: Dagens Industri
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar