2011:8 Utanför ämnet: Stadslollan är borta

Lena Nyman är död.

Jag var femton och såg en pjäs på Dramaten för första gången. Jag tror att det var första gången, minnet är inte att lita på. Det var jag och min mor som hade åkt från Uppsala till Stockholm genom en organisation som hette Skådebanan. Biljett och busstransport till opera och teaterföreställningar beställdes genom ett ombud för organisationen på arbetsplatsen, i det här fallet ett bibliotek i Uppsala. Om Skådebanan fortfarande finns vet jag inte.

Pjäsen som vi såg då, 1980, var Hustruskolan av Molière. I rollen som gubben Arnolphe, Allan Edwall, som den unge mannen, Stellan Skarsgård och Lena Nyman som flickan. Att se skådepelare som jag tidigare endast sett i teve och på bio livs levande på scen var den huvudsakliga behållningen. Pjäsen om en gammal man som har hållit en flicka instängd för att kunna gifta sig med henne när tiden är mogen men får en ung man som rival gjorde inget intryck på mig, jag var fortfarande i mycket ett barn. Möjligen minns jag den som komisk. Alf Sjöberg hade regisserat och långt senare skulle jag förstå att det var en uppsättning som det skrevs mycket om, legendarisk kanske man skulle kallat den idag. Skulle gärna se om den för att se om jag har mognat och förstår storheten.

Närmare ett kvarts sekel senare - i mars 2004 - såg jag, A och hennes väninna E Helvetet är minnet utan makt att förändra av Jonas Gardell på den där lilla scenen som ligger bakom Dramatens huvudbyggnad. Ett kammarspel om två systrar med Marie Göranzon och Lena Nyman i huvudrollerna. Dessvärre en ganska övertydlig och Norénoid pjäs, full av platta repliker, rent ut sagt ganska dålig. Nyman såg bräcklig ut, i skådespeleriet fanns det däremot kraft.

Lena Nyman fanns på något sätt alltid med under min uppväxt på 1970-talet, inte minst i revyer och filmer producerade av Svenska Ord. Hemma gick exempelvis dubbelalbumet från Svea Hund på Göta Lejon på högvarv. Jag kunde replikerna i sketchen med Gösta Ekman om mamman som ska köpa spelkulor åt sin son utantill:



När jag ser den där sketchen idag inser jag dels att den inte är lika rolig som jag minns den, dels att filmade scenföreställningar sällan fungerar. Men den obändiga styrkan i hennes släpigt, rökiga röst med den där stockholmsdialekten har överlevt tiden. Liksom satiren över prylgalenskapen.

Alla har sett Jag är nyfiken-filmerna utom jag.

Hon spelade Lovis, Ronja Rövardotters mamma i filmen från 1984. Den minns jag knappt någonting av. Sedan blev det tyst, eller minns jag fel? Det känns åtminstone som hon var borta från offentligheten under stora delar av 90- och 00-talen. Det förekom mer eller mindre bekräftade rykten om missbruk och rattonykterhet. Premiärer fick flyttas fram på grund av sjukdom. Den där Gardellpjäsen var kanske något slags återkomst.

Men nu kommer jag plötsligt ihåg att det gick en pjäs av Stig Larsson på teve någon gång under mitten av nittiotalet. Där spelade hon en kvinna som jobbar på en parfymavdelning och äter nervlugnande. Hon är gift med en man som - antyds det - har förgripit sig på deras dotter. Jag var tvungen att googla. Svinet heter filmen från 1995. Manus skrevs tillsammans med Bengt Johansen som också hade regisserat. Tycker att det finns komisk tajmning i flera av hennes repliker:



Lena Nyman är död.

Det första som jag kom att tänka på när jag nåddes av den nyheten är hennes version av Edith Piafs "Je ne regrette rien", också från revyn Svea Hund på Göta Lejon. Den har en tramsigt, studentikos titel som jag hade glömt, det finns några plakatiga rader men på det hela taget tycker jag att den håller och den låter såhär:

Lena Nyman – Jeppa på berget

Det här är enbart vad jag kom att tänka på. Jag har missat mycket och det finns säkert en hel del i det här som är felaktigt. Det är helt okej att påpeka det. Att klaga på mitt minne är däremot inte okej.