Söndagkväll i villaförorten

2-0 till Italien spådde jag. Jag fick väl halvt rätt, det blev ju en målskillnad på två mål. Ute i villaförorten där Redaktörn och hans hustru bor, hade jag blivit bjuden på söndagmiddag. De fägnade mig grillad, honungs- och sojapenslad lax, med en kall limesås och färskpotatis. Till efterrätt pistagebeströdda, vinmarinerade jordgubbar med mynta och mascarpone med vit choklad. Att gå inomhus för att se fotboll kändes aldrig särskilt angeläget där vi satt i ljumma julikvällen på altanen. När vi omsider kom till teven återstod endast en kvart av den ordinarie matchtiden. Det blev förlängning och vi fick i likhet med andra vm-tittare se Zidanes franska skalle och Trezeguets straff. Tråkigt för oss som hoppats på franskt.

Jag tog med mig:

Marqués de Riscal (nr 6001), 69 kr Somrig och väldigt prisvärd spanjor. Utmärkt att drinka innan eller medan man lagar maten, grillar eller umgås i köket. Pratbart med andra ord.

och

Masi Campofiorin Ripasso (nr 5123), 99 kr Såg jag en gång Björn Borg dricka till lunch. En vardag i september. Nästan lite bränd doft från faten. Körsbärssyrligt. Bra längd. Bra till italiensk straffsäkerhet.

Blev bjuden på:

St Helga Eden Valley Riesling, 1996 - ej längre på bolaget. Färg som svag äppelmust. Ingen tillstymmelse till fossila bränslen. Doftade honung och var möjligen lite oxiderat. Nästan snustorr och med en syra lika spänstig som en gräshoppas bakben. Intressant.

Mitt varmaste tack till Redaktörn och hans fru!

Woody Allens Match Point

Trots att filmen redan har funnits på dvd ett tag så ser jag den på bio. Och nu finns det risk att jag förstör för er som inte sett den genom att dra handlingen. Irländske tennistränaren Christopher Wilton (Jonathan Rhys Meyers ) hamnar genom tennisklubben i en rik London-familj, Hewett, där han inleder ett förhållande med dottern, Chloe (Emily Mortimer), som han senare gifter sig med. Genom blivande svärfaderns hjälp får han jobb i familjeföretaget. Redan innan giftermålet dras han emellertid till blivande svågern Toms (Matthew Goode) flickvän, den misslyckade skådespelerskan Nola Rice (Scarlett Johansson). Chris och Nola har ett kärleksmöte i ösregnet på ett sädesfält utanför Hewetts sommargods. Det är en engångshändelse. Under ett tennispass berättar Tom för Chris att han och Nola har gjort slut. Han har förälskat sig i en kvinna som ska han ska gifta sig med. Chris försöker då få tag på Nola. Hon har lämnat London men återvänder och stöter ihop med honom på Tate Modern. Nu inleder de ett passionerat kärleksförhållande som resulterar i att hon blir gravid. Parallellt med detta försöker Chris och Chloe att få barn. Chris som under filmens gång har fått allt högre befattningar i familjeföretaget är på väg, men tvekar hela tiden, att berätta för hustrun. Till sist hotar Nola att berätta för Chloe varvid Chris planerar vad som ska se ut som en narkomans rånmord på Nolas hyresvärdinna med efterföljande spontandråp av vittnet Nola. Det går som planerat. Polisen misstänker för en tid Chris men det slumpar sig så att en narkoman som råkat hitta hyresvärdinnans vigselring och därefter mördas antas skyldig till brottet. Filmen slutar med att man skålar i champagne för Chris' och Chloes nyfödda barn medan Chris stirrar ut över Themsen med, får man anta, väldigt dåligt samvete.

Jag tar inte lätt på filmer av Woody Allen vilket betyder att jag har höga förväntningar. Han har trots allt mästerverk som "Zelig", "Manhattan" och "Annie Hall" i bagaget. Besvikelsen är ett faktum. Jag kanske är empatistörd. I så fall är filmen lysande. Men om jag är normal, då är något galet med den. I början av filmen läser Chris "Brott och straff" av Dostojevskij. Raskolnikov mördade ju som bekant sin pantlånerska. Han tyckte - i något slags Nietzche-inspirerad övermänniskofilosofi - att det var rätt att mörda en lägre stående individ för att uppnå ett högre gott. Nu är det mer än tio år sedan jag läste den ryska klassikern men jag vill minnas att jag kände och led med den fattige studenten. Trots att Rhys Meyers spelar väl har jag svårt att känna med hans rollfigur genom hela filmen. I en drömscen i slutet av filmen motiverar han för övrigt inför Nolas och hyresvärdinnans spöken sitt brott med liknande raskolnikovska tankegångar.
Allen har också tidigare gjort film där brottslingen kommer undan. I "Små och stora brott" från 1989 är huvudrollsinnehavaren en ögonläkare som riskerar att få karriären förstörd av älskarinnan Dolores (Anjelica Huston). Han anlitar en yrkesmördare för att bli av med "problemet" och allting ordnar sig. I den filmen finns en rolig parallel-handling där Allen spelar en regissör som gör intellektuella filmer om stora filosofiska frågor. I "Match Point" - som inte är en komedi - finns ingen typisk allensk humor. Jag skrattade bara en gång men det berodde på en missuppfattning. Jag tror att Allen i den här filmen till skillnad från Ang Lee inte älskar sina karaktärer och det kanske inte heller är hans intention. För att jag ska bry mig är det emellertid nödvändigt. Dialogen känns också ganska blodfattig.
Trots att jag kanske framstår som negativ och njugg tror jag att filmen är bland det bästa som finns att hyra eller köpa på dvd just nu. (Förutom Stockholm tror jag inte att den går på bio någon annanstans i Sverige.) Den är välspelad, kläder och miljöer är fantastiska och Rhys Meyers gör sig lika bra i kritstreck som i Fred Perry. Jag hade dessutom glömt vilken snygg sport tennis är. De enda viner som figurerar är Puligny-Montrachet - en appelation från Bourgogne som jag aldrig har druckit - och champagne.

Lördag kväll

Conde de Valdemar Crianza har klarat ett dygn i kylen. Det är ett fortfarande ett mer än prisvärt vin! Jag har precis ätit middag och samtidigt messat med min bästis om alltings allmänna jävlighet. Nu ska jag snart ta mig ner till Grand på Sveavägen och se "Match Point" av Woody Allen. För livet är ju trots allt bäst på bio.

"What if nothing exists and we're all in somebody's dream? Or what's worse, what if only that fat guy in the third row exists?"
-- Woody Allen

Conde de Valdemar Crianza (nr 12659), 70 kr

Billy Rubin

I "Den röda draken" av Thomas Harris får, om jag minns handlingen riktigt, kriminalinspektören* Will Graham två ledtrådar av Hannibal "kannibalen" Lecter i jakten på den seriemördare som härjar. Den första ledtråden är namnet Billy Rubin. Alla brottsregister genomsöks. Ingen träff. Ledtråd nummer två är en kemisk formel - inte "formula", detta idiotiska uttryck som obildade och överbetalda reklamskrivare förstört svenska språket med - bestående av bokstäverna C, H, N och O plus en massa siffror. Efter en stunds huvudbry kommer man på att "Billy Rubin" och bokstäverna inte är något annat än en omskrivning för bilirubin, en av nedbrytningsprodukterna från hemoglobin - de järninnehållande och syrebindande proteinet i de röda blodkropparna. När de röda blodkropparna har tjänat ut bryts proteinet ned och järnet återvinns. Nedbrytningsprodukten bilirubin omsätts vidare i levern och transporteras via gallblåsan till tunntarmen. Förenklat kan man säga att nedbrytningsprodukterna från bilirubin är det som ger avföringen dess färg. (Mer om bilirubin här.) Poängen: Hannibal Lecter ville skoja lite med poliserna.
Boken är för övrigt både otäck och bra. Den har filmatiserats två gånger. Jag har bara sett den senaste versionen med Edward Norton i rollen som Will Graham. Den är helt okej.

Bilirubin för mig osökt in på dagens händelser så långt. Jag åkte till Kungstappen och lämnade 450 ml blod. Om ni vill göra samhällelig nytta och samtidigt förhindra att hemoglobinet hamnar i avloppet som bilirubin uppmanar jag er att bli blodgivare. Läs också såssebloggaren Joel Malmqvists tankar om blodgivare. Ja, visst är det så. Tråkmånsar är vi allihop. Jag är dock inte så desperat kontaktsökande som en av mina manliga medgivare. Han pratade oavbrutet med syrrorna som fäste nålar och delade ut dryck. Spruträdsla? Själv höll jag på att somna. Efteråt läste jag DN med den fina Ang Lee-intervjun.

Fakta om blodgivning i Stockholmsområdet här.

Åter till Hannibal Lecter. I filmen "När lammen tystnar" berättar den inspärrade psykiatern om en person att han åt dennes lever "med fava-bönor och en flaska Chianti". I boken är det Amarone som dricks till levern men detta vin ansågs av filmmakarna för obskyrt för den publik som komma skulle. Läs mer på den här sajten.

Fakta om amarone-tillverkningen som egentligen är ett slags koncentrering med hjälp av druvtorkning får man bland annat här. Om ni vill dricka amarone så erbjuder systembolaget de här sorterna. Lagrad parmesan och amarone är en superkombination tycker jag.
Frågan är bara vad jag ska äta till lunch så här dags.

* Jag vet inte hur man översätter "special agent".

Bilden: Anthony Hopkins som Hannibal Lecter till vänster. Edward Norton som Will Graham till höger.

Att sätta p för patetiken

Högsommar. 30 grader. Lämnade in visumansökan på Kinesiska Ambassaden. Jobbade. Cyklade västerut och träffade P och L vid u-rampen i Gröndal. Skejtade. Badade i Aspudden (vid klipporna). Åt i TV-soffan hemma hos P, M, L och J. Såg "Simpsons", "The Family Guy". Drack Gustave Lorentz gewurztraminer. Satte druvan blint men det är ju enkelt när det gäller typisk gewurz. Litchi, rosor och andra aromer exempelvis linalool avslöjar druvan. Såg "Gladiator" för andra gången. Första gången var för sex år sedan på Rigolettos balkong tillsammans med L som tyckte att den var för våldsam. Jo, jag gillar fortfarande Ridley Scotts blodiga och romantiska romarskildring, trots de new ageiga inslagen. Alla skådespelare - Crowe, Phoenix, Jacobi m fl. - tar sina repliker på fullaste allvar. Och jag köper det. Tankarna fastnade likväl i det första året på nya årtusendet. Då L från Kiruna som jag nu inte träffat på flera år men som jag såg på Sjögräs' uteservering för en vecka sedan hyrde min lägenhet. Då jag drack viognier och besökte det trista kasinot i Baden Baden. Åter till nutid. Cyklade hem från Aspudden vid 00-tiden. Fick under färden idéer om att hänga ut mitt blödande hjärta på slaktkrok till allmän bloggbeskådan. Men tänkte sedan att det skulle bli alldeles för privat och patetiskt. Så det blev inget av med det. (Likväl undrar jag varför mitt meddelande inte hörsammades.)

Gustave Lorentz Gewurztraminer Réserve 2004 (nr 5244), 88 kr.

Om sunkifieringen av Sofo. Frankrike-Portugal.

Det började med att Stiernan föll offer för den irländska kulturimperialismen. Sedan förvandlades en bra italienare i hörnet av Renstiernas gata/Bondegatan till en metastas av Dionysos. Slutligen transmogrifierades Folkhemmet från funkissval fritidsgård för unga moderna till halvmurrig tygtapetskrog för oss bittra medelålders. Med - måste jag tillägga - Stockholms mest fantasilösa vinlista. Endast El Coto och ett rödvin från Vidal-Fleury fann nåd inför mina ögon. Men ikväll var det glest mellan borden vilket var bra. Jag och statsvetaren R, några kepsungar, en fd dörrvakt på obestånd med partner, en del av Tant strul och några andra såg matchen mellan Frankrike och Portugal där. En match som inte engagerade mig speciellt. Jag ville nog att fransmännen skulle vinna men straffen kändes inte rättvis. Jag tyckte att Henry filmade. Men det gjorde inte de svenska observatörerna som intervjuades efter matchen. Zidanes läggning var snygg, det måste medges. Och portugiserna kämpade tufft och hårt med massiv otur som enda belöning. Nu blir det final för fransmännen på lördag. Italien vinner med 2-0. Om jag har fel lovar jag att resa till Kina och inte blogga mellan den 20/7 och 3/8. (Det kan jag förresten göra om jag har rätt också.) Ikväll blev det Kobra och Duvel. I morgon blir det visumansökan.

Nebbiolo - müller thurgau, 2-0

Eller sangiovese - rivaner, 2 - o alternativt cataratto - dornfelder, 2-0. För det var knappast riesling och silvaner som spetsade det tyska spelet i kväll. I stadsstaten Aspudden, där jag bodde i åtta år, innan man bestämde att alla ogifta 39-åringar skulle ostrakiseras och tvångsförflyttas till Södermalm, såg jag matchen. Jag hade beviljats tillfälligt inresetillstånd och cyklade därför och för endorfinrusets skull snabbt uppför gamla Södertäljevägen. På min elvaåriga pålle, en metalliskt röd streetcykel av japansk proveniens, hade jag riggat en flaska Domaine Biblia Chora. Vid Shelltullen pumpade jag upp däcken med hjälp av anläggningens tryckluft. Till ingen nytta. Bakslangen sprack. Jag ledde pålle uppför Aspuddsberget och bänkade mig framför teven tillsammans med M, P och J. P gjorde ett blindtest. "Alltför spritigt för min smak, hrmm...nya världen tror jag". "Nej", sa P, "vi är faktiskt i Europa." "Okej, då är det en chardonnay från sicilien, kanske Inycon". "Nej, det är Planeta Alastro - ett vin som förutom chardonnay även innehåller grecanico. Och det är från Sicilien". Halvrätt med andra ord. När den flaskan - som redan var påbörjad - var till ända öppnades så sommarens succévin: Domaine Biblia Chora White. Jo, jag har skrivit om det tidigare. De gröna dofterna av nässlor och fläder förenar sig vackert med de persikofärgade grapefrukt-tonerna i smaken. Dessutom är det lätt spritsigt. Flaskan varade ända till det första italienska målet i 118:e minuten. Och över det andra i 120:e. Det minsta ord vi skulle kunna använda för att beskriva vår glädje över italienarnas seger är eufori. Sedan öppnade P på pin kiv ytterligare en chardonnay-blandning: Les Romains Chardonnay Viognier 2005 som jag endast drack en klunk av. Mja. Jag ringde efter taxi Stockholm som informerade om att det kostade 50 kronor extra att ta cykeln i bilen. Som om jag hade ett val.

Planeta Alastro 2004 (nr 88920), 149 kr

Domaine Biblia Chora White 2004 (nr 80997), 99 kr

Les Romains Chardonnay Viognier 2005 (nr 5241), 67 kr

Problemet med att dricka för sällan

En bekant, som i och för sig aldrig läser min blogg, men som jag ändå av hänsyn inte namnger ens med initialer, suckade igår kväll över att det hade blivit för mycket drickande den sista tiden. Att konsumtionen borde minska. En vit vecka borde följa. Eller två. Att en människa av kött och blod inte uttrycker sig sådär förstår varje tänkande person. Men om jag ska undvika personliga pronomen när jag bloggar om bekanta blir det lätt lite krystade konstruktioner.
Mitt problem är att jag dricker för sällan. Nu har jag inte druckit vin sen i lördags. Det är lite besvärligt med enpersonshushåll. Om jag öppnar en flaska för att dricka ett glas till maten finns det risk att vinet hinner oxidera innan jag har hunnit dricka upp resten eller att den tar smak av kylskåpet. Och BiB-ar som jag tror att min bekanting är begiven på gillar jag ju inte riktigt. (Om jag däremot tömmer hela flaskan blir kvällen en fest utan varken lokal eller riktning, planlöst Scritti Politti-surfande och ibland spontaninköp på Itunes. Att den därpå följande vardagen blir suddig följer som baisse efter hausse.)
Det verkliga problemet med att dricka infrekvent är att jag tappar känslan för detaljer. Jag hittar inte riktigt kryddnejlikan, cherimoyan, flintan, nässlorna, krutröken, hamburgerköttet eller vad det nu är jag letar efter i doften. Jag luktar och konstaterar att det luktar mycket eller litet. Det doftar rent eller defekt. Så smakar jag. Det är balanserat eller skevt. Det är kort eller långt.

Ikväll ska jag hem till P och M för att titta på Tyskland - Italien. Det kanske är en förevändning för en uppkorkning. I båda länderna produceras spännande viner så det är inte helt lätt att välja vilket av dem man ska hålla på. Om jag får lägga till vilket land jag helst reser till blir valet däremot enkelt: Italien.

PS. Läs Olle som idag skriver om den glansiga produkten "Livets Goda". Jag har köpt den en gång. Det är bra att den finns, denna arbetsmarknadsåtgärd för lyxkonsumtionsmurvlar. Men - och jag hoppas att jag inte stöter mig ytterligare med någon av produktens säkert väldigt ämneskunniga medskapare - jag är varken intresserad av sportbilar, golf eller cigarrer. Därför köper jag den inte mer. DS.

Andra dygnet utanför stan

Dagen efter snigelfestivalen körde jag i nordostlig riktning efter att ha släppt av I och S på buss-stationen. Samma väg körde jag för ett år sedan när S och G skulle flyga hem till London efter en bröllopsfestlighet. Den här gången var inte slutmålet Arlanda utan en gård utanför Knivsta. På gården bor familjen J som har bjudit med mig på en resa till Kina. N grillade revbensspjäll, majskolvar och vad jag tror var en filé. Filén kom från en galt som intill slakt hade varit en intakt galt vilket får betraktas som ovanligt. Potatis, salladsblad och basilika kom från trädgårdslandet. Medan vi lagade maten drack vi sommarens vin. Jag har skrivit ananas-split om det tidigare. Den här gången tyckte jag mig ana lite bittermandel också. E som tror att hon inte tycker om vitvin gillade det. Sedan hade jag också tagit med Masi Passo Doble. Den italienska producenten Masi har i Argentina blandat den italienska druvan med corvina med argentinarnas favvofrukt; malbec. Jag har väl aldrig varit särskilt förtjust i viner enbart på malbec men den här blandningen föll mig i gomen. Vinet är dock för ungt än men verkar lovande för lagring. När vi hade tömt den korkade vi upp den strama och cederdoftande Château des Annereaux. Ett tecken på att det är ett riktigt bra vin är att man dricker det i så små klunkar. När vi till jordgubbarna och glassen senare bänkade oss framför hemmabioanläggninen för att se "Sideways" hade vi fortfarande kvar av vinet i glasen. Och två timmar senare när filmen var slut. (Nej, jag drack det inte till jordgubbarna.) Jag har inte druckit många bordeauxer. De jag köper och brukar gilla är förutom Château des Annereaux, även Château Labadie (nr 3550), 119 kr, Château de Seguin (nr 3958), 89 kr och Château de Seguin Cuvée Prestige (nr 3570), 121 kr. Men det var ett tag sedan så jag hoppas att de håller klassen fortfarande. Det var andra gången jag såg "Sideways". Filmen var faktiskt bättre den här gången. Huvudpersonen Miles' omdöme om en chardonnay som de provar hade jag glömt. "Quaffable but not transcendent". Nästintill hysteriskt roligt. Men översättningen utelämnar viktiga repliker. Varför får vi svenskar exempelvis inte veta att Miles inte gillar vissa vita amerikanska viner för att de fermenteras malolaktiskt i alltför hög grad?

(Den uppländska landsbygden är fin men luften står still så här års. Vid lunch idag åkte vi därför till Valloxen och badade. Med i vattnet var Kerry - en flat coated retriver som gillar att apportera. Sedan körde jag hem till Stockholm och lyssnade på John Ajvide Lindqvists sommarprogram i bilen och tänkte att jag nog ska ge "Hanteringen av odöda" en chans till.)

Cosme Palacio y Hermanos Blanco 2004 (nr 98645), 79 kr

Masi Passo Doble Malbec Corvina 2005 (nr 6156), 99 kr

Château des Annereaux (nr 3920), 147 kr

Den årliga festivalen

Det finns hermafroditer i grönskan. Några bär sitt hus med sig, andra tycks hemlösa. Medan engelskan separerar dessa artgrupper i "snails" respektive "slugs" kallar vi svenskar dem alla för sniglar, hus eller inte. Sniglar kan man beställa på krogen. Jag har ätit dem en gång tidigare. De hade gummikonsistens och smakade av den oxiderade vitlöken, persiljan och smöret som de tillagats med. Inte äckligt men knappast intressant. I fredags åkte jag, I och S nordost för att få deltaga i den årliga snigelfesten på udden. Under bilresan lyssnade vi på matchen mellan Argentina och Tyskland. Första målgöraren heter Ayala - precis som en champagne.
Sniglarna som vi sedermera åt hade insamlats, gjorts rumsrena och kokats i flera timmar innan de tillagades. Min förhoppning är att Matälskaren snart ska redogöra för recepten. Kortfattat kan jag meddela att det var en soppa, det var en anrättning med chili- och rökt sidfläsk inblandade och det var vitlök, pastis, smör och dill med i den tredje serveringen där även snäckorna var med. Det var utsökt. Efter sniglarna bjöds en fläskkarré som långsamt tillagats vid 80 grader med en härlig mexikansk mole och potatis. Efterrätten var en persikokaka som smaksäkre S hade lagat med en fruktsallad signerad T. Alltså, den där persikokakan är värd ett extra omnämnande; perfekt avvägd sötma och så den där härliga blandningen av smör och vetemjöl som ger en så rik sockerkaka långt från den snåltorra scotch brite-känsla man kan få när man i recept i missriktat hälsonit eliminerar fettet och kompenserar med ägg. Sedan gick vi inomhus och åt ost. Jag tog några klunkar av en BiB som var ganska OK så dags. Till tonerna av Jill Scott. Som vanligt blev jag danssugen. Till flaskorna:

Jacob's Creek Chardonnay Pinot Noir (nr 7359), 94 kr - perfekt bubbel att inleda med. Tack K och M!

Domaine Biblia Chora White 2004 (nr 99723), 99 kr - tro på hajpen. Sauvignon blanc som blir lite mer nässlig i närvaro av assyrtiko. Jag köpte på order av L.

Puelles Gran Reserva 1995 (nr 98218), 185 kr - nu vill jag inte höra ett dumt ord om Rioja mer! Spring och köp. Den är ett fynd. Tack, S!

Villa Cafaggio Riserva 2000 (nr 81483), 209 kr

Ja, vid det här laget vet ni ju vad jag tycker om bra sangiovese. Mitt hjärta bultar för druvan när den är så här bra. Återigen var det S som hade grävt i vinkällaren.

Fonseca Guimaraens Vintage Port 1987 (nr 8001), 299 kr

Finport som B tog fram. Jag borde nog gå en kurs i portvin. Jag förstår inte riktigt hur bra det är.

McPherson Shiraz (nr 16476), BiB, 204 kr

PS. Vinet som jag gav S när han fyllde år visade sig vara korkat. Jag måste åtgärda det på något sätt. DS