18 augusti 2006

Vespa vulgaris, getingsatan

stack mig i fingret när jag stod där på gatan. Alla organismer är intressanta men inte alla är önskade. Den sociala stekel som uppehåller sig varhelst det finns mat så här års - getingen - är sällan önskad. Jag försöker alltid att slå ihjäl den när den sätter sig på menyn, tallriken eller vinglaset. Det brukar sällan lyckas. Ikväll pestrade den Judit & Bertils uteservering där jag, törstiga T, kvarts- och skifferspanande K och emotsedda E (det är jävligt svårt med epitet på e) träffades. Jag hade koll på insekterna när vi satt men inte senare när jag skulle låsa upp cykeln. Det flygande krypet måste ha satt sig på den kolvformade delen av mitt cykellås för jag såg det inte. Min reaktion när gadden plötsligt satt i högra ringfingret var först förvåning sedan förbanning. Att skrika anstår inte en stoiker. Men tanken var likväl: satan, helvetes, jävlar!!!

(Jag har för övrigt svår Malmö-abstinens. Lyckliga L som är där ikväll - bland annat med matglada M&M - ville att jag skulle bildmessa till den nya telefon som hon tjatade om i en månad att hon skulle få och nu säkerligen kommer att tala om i ytterligare några veckor att hon äger. Mitt jobb betalar inte abonnemang med bildskick så jag kunde inte. Och ja, jag är avundsjuk. Inte så mycket på telefonen som på Malmövistandet.)

Jag drack Black Tie på Judit & Bertil. Alltså, det är en blandning av pinot gris och riesling från det fordom tyska området Elsass-Lothringen. Det bästa och dyraste vita på J&B. Syra, en knivsudd petroleum och citrusfräschör.

Atmosfären kring J&B:s uteservering: slamsugning tvärs över gatan, lukt av fiskavfall, tokrökande bordsgrannar och dubbelparkerade bilar. Byggcontainern som skymmer sjöglimten står kvar.

1 kommentar:

Anonym sa...

du får ta och komma ner till malmö då! du är alltid välkommen!
m(&m)