Klockan ringer sex på morgonen. Vi tar oss till stationen. Bussen går när bussen är full, säger chauffören. Jag går ut och uppmanar passagerare att stiga på, till lokalbefolkningens förtjusning. Y säger åtminstone att de skrattar åt mig. En och en halv timmas sätesmuskelplågande bussfärd senare stannar vi utanför en servering i staden Huàshān. Bussen har stannat tidigare. Hållplatsen omedelbart före vår hade en toalett enligt biljettkontrollanten. Bussarna har för övrigt alltid både en förare och en biljettkontrollant. Nu visar det sig att den förra hållplatsen också var hållplats för bussar som går till foten av berget Huàshān. De andra utlänningarna i bussen, ett par från Ungern, är inte glada: "Det här händer oss hela tiden! De lurar oss. Varför sade de inte att vi skulle hoppa av där. Jag kräver att bussen kör oss till foten av berget!" Vi kunde inte bry oss mindre. Y har redan börjat diskutera med en taxichaufför. 5 RMB för att köra dit vi vill. Inte dyrt. Vi bjuder ungrarna att följa med. Vi blir fyra passagerare i bilen. Stiger av vid bergsstationen där vi köper biljetter till berget, skyr ungrarna och stiger ombord en annan buss för färd upp till linbanan. Linbanan som är snabb och tyst stiger brant. Jag drabbas av några millisekunders höjdskräck. Bergen är höljda i dimma. Stiger av, går uppför trapporna och kommer omsider till norra toppen. Det klarnar. Solen skiner från blå himmel, luften känns ren.
Berget är fullt av besökare. Vi är inte de enda utlänningarna men jag ser högst fyra fem andra. Kineserna köper medaljer och låter sig fotograferas av fotografer på plats. Fotografer som lagt beslag på de bästa platserna. På berget ser jag flera fjärilar, varav några stora och färgrika. Ett par fåglar som jag aldrig sett tidigare flyger förbi. Berget stupar brant åt alla sidor. Utsikterna här tillsammans med terrakottaarmén igår gör Xī'ān med omnejd till en idealisk helgtripp. Man kan köpa hänglås och röda tygband att fästa på kättingarna som fungerar som ledstänger alternativt staket. 
Det blir ett par timmar på berget. Vi bestämmer oss för att tåget hem mot Xī'ān. En taxichaufför kör oss genom staden bort mot stationen. Där är det dammigt och torrt. Först säger biljettkassörskan att det inte finns biljetter. Det visar sig att hon menar sista tåget för dagen. Nu är klockan kvart över två och tåget vi ska med går 14.31. Vi blir utsläppta på perrongen av en stationsvakt och väntar in tåget. När toalettänden av en vagn passerar mig där jag står i den trettiogradiga värmen blir jag nästan spyfärdig. Kina är lukternas rike och tro mig när jag säger att alla lukter är långt i från angenäma. Andraklassvagnen är full av människor som, just det, luktar. (På det raljanta sättet skulle jag kunna fortsätta att skriva. Kina à la Myrstener om ni så vill. Men vetskapen om att miljontals människor här lever i fattigdom och därför kanske inte sätter väldoft högst på prioriteringslistan gör att jag avstår.) Vi hittar ett par platser mitt emot varandra bredvid en farmor med sonson. 
Tåget tycks liksom så många andra inrättningar vara personalintensivt. En person svabbar lite håglöst med en mopp under sätena. En annan sopar. Vagnen känns trots det solkig. En annan med järnvägens ljusblå skjorta skriker sig hes i ivern att försöka sälja in något som ingen köper. Desperationen gör mig sorgmodig. Jag försöker smygfilma honom för att senare fråga i skolan vad han försökte kränga. Det går inget vidare. Jag sover middag, pluggar lite. En och en halv timme senare stiger vi av i Xī'ān, passerar biljettkontrollerna vid utgången och går mot taxikön. (I Kina behåller man biljetterna under hela resan och visar upp dem innan man kommer ut från stationen.) In på hotellet, dusch och sedan ner till kafét med trådlöst nätverk för att ringa J i Turkiet. Passar även på att byta några ord med drygt tvåårige N som nu skapar meningar med tre ord. Y anländer till stjärnfiket efter en stund. Vi bestämmer oss för att äta västkäk. Det blir en italiensk restaurang där vi äter sega biffar med överpepprad sås och delar på en pizza. I restaurangen sitter för övrigt även E.T. med son vid ett bord. Jag frågar personalen, på engelska, var hustrun är. "Han har ingen hustru", säger de. De extraterrestriella förökar sig nog genom knoppning, precis som bagerjäst, tänker vi. En halvflaska surt rhônevin senare går jag åter till kafét med det trådlösa och skriver.Celliers des Dauphins, Rhône. Côtes du Rhône, halvflaska 58 RMB.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar