2009:28 Mitt förhållande till Eldkvarn - ett katalogarieaktigt inlägg som är alldeles för långt

I Kina är internet nu lite som den installation av Windows XP som jag har i en virtuell PC på min bärbara dator. Det är inte stabilt och det tar en evinnerlig tid. Man klickar och väntar. Ska man få se det man vill se eller ska websidan hänga sig alternativt tala om att sidan kunde ej visas? När jag kom hit för två år sedan kunde jag aldrig läsa min blogg. Det spelade ingen roll så länge jag kunde skriva och fick kommentarer. Sen berättade Mathimlen för mig om Google reader och plötsligt kunde jag läsa alla favoritbloggar inklusive min egen.

Nu är läget ett annat. Jag kan inte skriva längre. Eller åtminstone inte i nio fall av tio. Det är plågsamt. I morse när jag hade läst ut boken av Plura, jag minns inte vad den heter och det finns bara en, så hade jag lust att skriva om den. Eller åtminstone vad jag tyckte om den. Men det gick inte. Vad tyckte jag då då om denna biografi snedstreck livshistoria? Jo, att det var en tidvis långrandig hyllning av mat, alkohol och kärlek som var bäst i de partier som handlade om barndomen; systern som rymde och förolyckades, den oäkta halvbrodern - och berättelserna från ett annat Sverige.
Jag tycker också att språket i vissa avsnitt lyfte framställningen på ett sätt som jag avundas de som kan få det att göra.

Apropå Plura så ringde jag till Norrköping igår. En del av släkten bor där sedan en tid och eftersom jag fått mejl från samma del så fick jag lust att höra av mig. Bodde hos dem några dygn i augusti. Norrköping - en stad som jag inte hade något förhållande till tidigare. Jag har nog skrivit om det men eftersom min blogg i skrivande stund är oläsbar så kan jag inte kolla det. Risk för tjat således. Jag gillade stan. Storslagna fabriksbyggnader som inte länge rymmer varken pappers- eller textilindustri men andra verksamheter. Långa gator, alléer, parker och vatten. Till sin fördel på sommaren.

Åter till Plura. 1986 såg jag Eldkvarn för första gången. Jag hade lyssnat på dem från Musik för miljonärer (1980) till Tuff Lust (1983), sedan tappade jag intresset. Köpte den kokainpräglade, Londonproducerade, "mondäna" Ny klubb på en skivrea. Från den minns jag bara titelspåret och den Purple Rain-liknande, riktigt hyggliga Vingar över himmelen. Plura skriver att det är den sämsta av gruppens skivor. 1986 hade de fått en nytändning. Ny trummis och klaviaturist också. Utanför lagen med den Dire Straits-klingande Ett hus på stranden och programförklaringen Landsortsgrabb var nysläppt men jag hade inte hunnit höra den. Konsert på Barowiak i Uppsala. Jag var där med ett ex och hennes kompis och befann mig mellan en kurs och inryckning i statlig tjänst i en annan del av Sverige. Konserten var tajt, koncentrerad och de nya låtarna satt direkt. Bra alltså. Ett år senare släpptes Himmelska dagar och gruppen hade konserter två dagar i rad om jag minns rätt på samma lokal i Uppsala som året innan. Jag gick dit med några kurskamrater; M från Sundsvall, N från Stockholm, K som också var från Uppsala och så norrlänningen A som jag senare har träffat i jobbet för ett par år sedan. Den kvällen var han så full att jag oroade mig för att han skulle ha somnat i en snödriva någonstans på vägen mellan Snärkes och Nedre Slottsgatan. Storslagen konsert. Nu var det ett par körtjejer med också.

1988 jobbade jag som bagare på ett seglarläger i Bottenhavet. Under en ledighet åkte jag med M in till Umeå och såg dem på Blå Dragonen. Jättehiten Kärlekens tunga från Kungarna från Broadway hade spelats i radion under våren. Att jag var kär kan ha påverkat mitt omdöme. Stötte ihop med han som nu är doktor i statistik. Minns spelningen som bra. Och att lokalen hade långa glasrör som ölen rann genom. De avslutade konserten med Fula pojkar.

2001 seglade jag från Arkösund utanför Norrköping till Trosa. Vi åt biff med lök första kvällen. Jag hade med en flaska Rosemount Shiraz och en Laphroaig. Fysikern läste högt ur Tre män i en båt. Jag skrattade så att jag fick ont i magen. Andra kvällen blev det naturhamn. L lagade kycklingcurry, fysikern blandade Provivadrinkar och till maten drack vi Château Tahbilks Marsanne.
Jag gick i land i Trosa och tog mig till Stockholm. Bjöd psykolog-P med sonen L på pasta - det var något fantasilöst med sidfläsk och basilika till och Rosemount Shiraz - i min lilla Aspuddsetta. Sedan tog vi oss till Tanto och såg Eldkvarn. Plura fyllde 50 samma dag och P som jobbade på MNW skulle senare bjuda med mig, mästersnickaren och hans syster på efterfesten som var ett slags födelsedagskalas. Men det är att gå händelserna i förväg. Jag hade alltså inte sett Norrköpingsgruppen på 13 år och inte hört en skiva med dem sedan 1989 års Karusellkvällar som jag tyckte var blek. Men gruppen var den här kvällen i augusti 2001 i bättre form än jag mindes dem. I en låt kom Mauro Scocco upp och körade. Jag var ganska på lyset vid det laget och skrålade med i sångerna på ett sätt som kanske snarare anstår män i en hejaklack än undertecknad. (Kanske tillhörde jag i det ögonblicket den kategori män som Karolina Ramqvist i en recension av en Lundellbok för ett decenium sedan hade förklarat att hon inte ville ha närmare med att göra och därmed, alltså i och med den recensionen, ådrog sig ett brev från sagde Lundell, ett brev som senare publicerades i första upplagan av en antologi som var i ropet då. Brevet togs ur senare upplagor av upphovsrättsliga skäl.)
Jag stod alltså och sjöng med eftersom jag kunde de flesta texter utantill. Vi kom in på efterfesten. Jag förklarade för Carla att jag kunde flera texter utantill. Han kanske inte var över sig intresserad av att få veta det men hällde upp ett glas med något surt vitt till mig. Alla som var på festen fick den senaste skivan. Vi var en trio som drog vidare till Kvarnen. Omdömet försvann där någonstans. Skivan tappade jag i trakten av Ringvägen.

Ett år senare såg jag dem igen i Tanto. E som har bott i Tanzania en tid (och kanske är tillbaka i Stockholm nu) tror jag var med. Bandet var inte i form. De verkade fulla och okoncentrerade. Carla blev irriterad på att Plura tjatade om att han Carla hade fyllt femtio. Tony Thorén försvann iväg med basgångarna. Ingen efterfest. Annalkande höst.
Samma år såg jag dem på en släppspelning på Debaser. Skivan Brott lönar sig alltid skulle komma. Låtar som de skrivit till andra artister och några covers. Tajt och bra. De slutade med Pojkar, pojkar, pojkar.
Jag vet inte varför jag har skrivit det här, inte heller vad jag har för förhållande till Eldkvarn. Jag tycker inte att de är geniala varken musikaliskt eller textmässigt. Tvärtom tycker jag att deras nostalgi, bildspråk och Söderromantik tidvis är ganska påfrestande. Men det spelar ingen roll. Eldkvarn var en självklar del av min unga vuxenhet. Ett band som man såg samtidigt som man sökte blickar i publikhaven, på den tiden man fortfarande kunde trängas i rökiga lokaler. Eldkvarn var Sverige, de var något nästan folkligt som rörde mig en gång. Och kanske gör det fortfarande ibland.