Varför har man saker på vinden? Jo för att man antingen inte har plats eller vill ha dem i bostaden. När man lägger druvor på vinden så kan man förmoda att det är för att de inte får plats i någons jäsningskar. Eller inte platsar där. Men det är inte vad de norditalienska vinalarmisterna berättar. Nej de säger att den i bästa fall koncentrerade druvmusten med dragning åt sherry och russin är resultatet av anor och tradition. Som syftar till ett av druvmust koncentrerat, fullmatat vin för alla att gilla. För mig är det aningslöshet och tradition i klass med monarki. Det vill säga inget som någon någonsin efterfrågat. Ett statsskick baserat på släktträd. Ett statsskick vars representanters fritid, snygga arvingar och deras dito partners, många stackare fyller sin tillvaro med. Det är något som bara pågår tills någon sätter ner foten. Jag var nyligen en av dessa stackare i mitt förhållande till Amarone. Nu vet jag bättre.
Amarone är lika uppblåst som melodifestivalen. Det är den första bluffen under tjugohundratalets första decennium. Bortsett från den goda flaska som Anna S gav mig i maj 2006 så är det ett så kallat ryssfemmevin. (Just vinet från Anna S kallas för Amarone, men det är egentligen mycket bättre än så, borde nog heta något annat.)
Om Amarone kom från Napa eller Barossa skulle alla vinskribenter dissa det. Nu när det kommer från Veneto mumlar man och suckar underdånigt. Bara för att det kommer från en Italien, för övrigt en av Europas mer dysfunktionella republiker.
Corvina, molinara och rondinella, ni gör ert jobb så mycket bättre i vanlig fin valpolicella.
Amarone, nej jag skulle inte tro det. Häromdagen var det den vördnadsbjudande Serego Alighiero Vaio Armaron som lämnade mig kall. Just nu sitter jag och plågar i mig den svindyra Tommasis variant av häxbrygden. Från 2000. Ett vin som jag inte önskar min värste fiende.
Tacka vet jag Château Montus 2002 som vi också drack i kväll! Motsträviga tanniner och champinjonsoppa i doften. Jag borde verkligen inte skriva detta men om Montus är Juliette Binoche så vill Amarone vara Sophia Loren men blir Cicciolina. Jag skäms redan för den kassa liknelsen. Vad ripasso är vill jag helst låta vara osagt.
Château Montus 2002 - grym
Saint Joseph 2006 - trevlig
Tommasi Amarone della Valpolicella Classico 2000 - kommentarer överflödiga
Uppdatering: jag drack inte upp, jag hällde ut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
TACKTACKTACK!!!
Äntligen någon som säger ifrån!
Trodde jag nästan var ensam om min aversion mot amarone.
Tack igen! Kunde inte fått en bättre födelsedagspresent!
Anders, Grattis på födelsedagen! Vinlusen, utan att ge mig in i den Amarone-batalj som du och Anders nu har framför er, vill jag berömma dig för liknelsen, den är inte alls kass. Dessutom är det verkligen en kul tanke det där med vad som egentligen hamnar på vinden och varför.
Där satt den! Vilken känga.
Skicka en kommentar