2011:29 En blogg helt utan betydelse

Infekterad, håglös och har inget bättre för mig. I morgon blir den här bloggen sex år. Den är alltså bara lite yngre än min brorson. Jag kommer ihåg när jag skrev det första inlägget, jag hade varit på en svensexeplanering på Medborgarplatsen inför ett bröllop och satt nu hos L och J för att tillsammans med dem planera viner till ett annat, nämligen deras kommande, bröllop. L föreslog då att jag skulle starta en vinblogg. Och, om uttrycket tillåts, på den vägen är det. 

När bloggvärlden var som mest aktiv, för fyra, fem sex år sedan, så var det lite som jag inbillar mig att punken var i början. Om punkinställningen hade varit alla kan spela så var blogginställningen alla kan skriva. Jag följde en massa bloggar då, idag följer jag bara ett fåtal. Flera bloggare har lagt av helt, andra bloggar uppdateras bara sporadiskt. Några håller en jämn nivå, andra - som den här - svajar betänkligt. De som håller stilen är oftast, men inte alltid, proffs.

Idag känner jag inte ett lika stort engagemang för det som händer i vinvärlden. Att uppleva ett stort vin är fortfarande viktigt men det finns ingen anledning att försöka uppleva allt. Det görs bra viner hela tiden, det går inte att hänga med eller vara i närheten av att hänga med om man inte har en professionell anknytning till branschen som vinskribent, sommelier eller något annat. Och det har inte jag. (Jag är medlem i Munskänkarna för att få möjlighet att prova viner som jag annars inte skulle komma i kontakt med.) Och det finns ingen anledning att hänga med. På samma sätt som man förr kunde säga att "det går fler tåg" kan jag säga "det kommer fler viner". För några år sedan kunde jag lockas av näringen och tänka att jag skulle utbilda mig till sommelier men jag kunde inte riktigt hitta motivationen. Det fanns ju redan så många unga, hungriga och engagerade som skulle göra det jobbet så mycket bättre. Det gäller även vinbloggandet. Det finns fler och känsligare näsor, tungor och gommar som gör det här så mycket bättre. Och mer regelbundet. 

Vin är en konsumentprodukt och vinnäringens mål är att vi ska dricka mer vin. Eller åtminstone dricka på ett sådant sätt att branschen ständigt växer. Det krävs ingen större analytisk förmåga för att inse det. Sedan kan man fråga sig om det är så bra att vi dricker mer vin. Om det är vad vi gör. Jag har faktiskt ingen koll.

Det var lättare att skriva för sex år sedan. Jag tyckte inte att noggrannhet var särskilt viktigt, facebook och twitter hade inte sett dagens ljus och det kändes som att ämnet var outtömligt. Dessutom skedde en hel del av nätkommunicerandet via kommentarfunktionen. Det känns så länge sedan.

Då var jag dessutom mer tillåtande, jag tyckte att det mesta i vinväg var drickbart oavsett varifrån i världen det kom. Och att allt var intressant. Idag är jag mer kräsen, köper nästan bara viner från Frankrike, Spanien och Italien. Tog ut svängarna, skrev inte alltid i ett tillstånd som skulle medgett bilkörning. Ibland blev det småkul. Idag vågar jag varken skriva vad eller hur som helst. Övervakarögonen finns ju överallt.

Många slutade följa mig när jag bodde i Kina. Eftersom postningarna inte längre handlade huvudsakligen om vin så fanns det inte något skäl för professionella att länka till den. I Kina hade jag paradoxalt nog ett par riktigt stora vinupplevelser. I skyskrapan som rymde Capital Clubs lokaler på översta planet, dit den generöse P bjöd mig, provade jag både viner från Jean-Marc Brocard(annan lokal), Joseph Phelps och Opus One. Tillsammans med utrikiska och kinesiska höjdare som jag inte hade något gemensamt med förutom vinintresset.

Det har funnits andra skäl att sluta följa vinlusen. Av de goda råd som ges till bloggare har jag särskilt lagt två på minnet. Att hålla sig till ett ämne och att uppdatera regelbundet. Att lägga något på minnet betyder inte att följa det. Den här bloggen handlar inte alltid om vin och det går längre och längre tid mellan inläggen. Det har säkert bidragit till att den har allt färre läsare. 

Nu spelar inte läsarantalet så stor roll, det viktiga är kvaliteten på de som läser. Jag har för övrigt varit märkligt förskonad från troll. Kan bara minnas någon svartpepparsälskande bloggare som dissade mitt alkoholuppehåll för ett år sedan. Men varför tänka på det? Så länge folk jag gillar går in och kommenterar någon enstaka gång så är jag nöjd. 

Tar risken att tjata om något positivt, bloggen har gett mig många kontakter och vänskaper. Det är ovärderligt!

När jag blir frisk ska jag hitta en tid då D och jag kan gå till Lux och ta ett glas finare, läs skumbanansbefriad, beaujolais. Skål på er!