2010:77 Mistral

Igår, på morgonen lördagen den elfte september fick jag syn på en artikel om Savennières av Jancis Robinson. Chenin blanc är ju årets druva och min hittills största upplevelse av den är ett underverk av appellationen, signerat Nicolas Joly; Les Vieux Clos 2007 (nr 94085). Vinet ifråga drack jag på en herrmiddag ute i Stockholms New Jersey tillsammans med redaktör M och två av hans kollegor. Av samme vinmakare provar Jancis Robinson Clos de la Coulée de Serrant Sec 2008 Savennières och håller inte igen på entusiasmen.

När jag därför, strax efter klockan sex i går kväll kommer in i den gamla barnvagnsfabrikens lokaler på Sockenvägen 529, lokaler som numera hyser omtalade och omskrivna finkrogen Mistral, och får syn på just en sådan flaska i vinkylen tänker jag att det måste bli ett glas av den innan kvällen har kommit till ända.

Formgivare M sitter i soffan med ett glas Entre ciel et terre Brut. Det, får jag veta, är en champagne av en vinmakare som heter F. Bedel. Pinot meunier spelar i den här bubbliga drycken en mer framträdande roll än pinot noir och chardonnay varför syran inte är lika intensiv som den brukar vara. Gula äpplen och jäst är vad som slår mig i den här förhållandevis obubbliga champagnen.

Y och hennes väninna H anländer, efter att ha promenerat fel i kvarteret, en kort stund därefter. Vi sätter oss till bords. Vår hovmästare, sommelier och huvudservitör förklarar upplägget. Det finns menyer uppbyggda av en, tre eller fem rätter. Det finns vinpaket bestående av fyra viner som följer de fem rätterna. Alla väljer femrättersmenyn, jag och M tar vinpaketet, Y och H ett par glas var.



En aptitretare. Tre tomatsorter, smörbrynta lingon, kronblad från nyponros och ugnsbakad rödbeta.

Det första vinet, som visar sig vara kvällens bästa, är ett vitt vin gjort på en blå druva, dvs en blanc des noirs. Den heter också det: Pierre Frick 2006 Blanc de Noir. Varför är då detta vin så bra? Jo för att det smakar som en extraktrik pinot gris, har toner som går åt botrytishållet och är hyggligt extraktrikt utan att vara "fett". Och så är det svalt på det sätt som bara fina viner är.


Första rätten. Under de här bladen göms en massa godsaker.

En av fjolårets oväntat positiva upplevelser i vinväg var Montirius Vacqueyras Les Garrigues. Vinhuset har en viting baserad på rousanne, marsanne och grenache blanc, Montirius 2006 Vacqueyras-Blanc, som doftar på det där lite stekta, nästan orena sättet som vissa vita cndp:er kan göra. Lacknafta, säger M. Svettig hund, säger jag. I smaken är det lite glest, inget att överblogga.


Rätt nummer två: några bönsorter, puré av bondbönor, karljohan på rabarber som smagsatts med granskottsjuice, mandel, stolt fjällskivling och grädde som innehåller vin jaune.

Alla viner serveras ur karaff på Mistral. När kvällens första rödvin kommer ut säger jag "det här är inte pinot noir!". En föga djärv gissning med tanke på tätheten hos Leon Barrat 2007 Jadis som ska passa både till svamp- och grönsakstallriken som inspirerats av Michel Gras och till lammserveringen. Vinet är från Languedoc-Rousillon och baserat på carignan, cinsault och syrah. Doften är lite vilt animalisk, smaken är större än doften och klockren till lammupplägget som innefattar hjärtmuskel.

Den första efterrätten, en yoghurtglass med fina längshyvlade gurkbitar i rullar som rymmer annat ackompanjerar ett grönt japanskt te som serveras kallt.

Efter yoghurtglassen blir det treårig prästost och en comtésläkting från Pyrenéerna. Den dricker vi ett annat vin från Pierre Frick till: 2005 Grand Cru Gewurztraminer.


Rätt nummer fem: osötad getmjölksglass. De vita, pastaliknande, tandaliknande rundlarna är tunna skivor av zucchini.

När middagen närmade sig slutet blev jag sugen på ett glas vitt av något slag. Endast ett vin, nämligen Tissot Arbois 2005 Special erbjöds. Lite oxidativa sherrytoner trots att det varken är ett vin jaune eller tillverkas som ett sådant. Clos de la Coulée de Serrant Sec Savennières skulle jag däremot varit tvungen att beställa en flaska av för att kunna smaka.

Jag skulle kunna skriva mycket mer om Mistral, om valet av säsongsanknutna, lokala råvaror. Om finliret med smaker. Detaljer som gösroms- eller strömmingspulvret. Preferensen för biodynamiska producenter och vinmakare. (Vill en passant bara påpeka att jag tycker att biodynamik är mumbo jumbo. Det hindrar inte att många biodynamiker framställer fantastiska produkter.) Högtidligheten när kockarna kommer ut i matsalen och presenterar rätterna. Den ödmjuka, okaxiga och sympatiska framtoningen. Den skenbara minimalismen. Med mera.
Men jag antecknade inte medan jag åt och det fanns ingen skriftlig meny. Därför - bland annat - saknas flera detaljer. Läs vad andra skriver.

Mitt intryck av Mistral är gott men jag är inte knockad. Min hitintills största upplevelse i restaurang-Sverige, Oaxen 2005, står fortfarande obesegrad.

2010:76 Varma händer och kalla

Såg Polanskis film The Ghost Writer. Den var snygg, spännande och ändå lite platt. Jag har sett långt ifrån alla filmer av regissören, men av de jag sett är Chinatown (1974) den jag helst återvänder till.
Senast jag såg en Polanski-film, nästan tio år sedan, var det The Ninth Gate. Det var ett eländigt skräckpekoral som varken räddades av en avklädd Emanuelle Seigner i en biroll eller Johnny Depp i huvudrollen. Huvudrollen i The Ghost Writer som spelas av Ewan McGregor är en spökskrivare i färd med att författa memoarerna åt en brittisk för detta premiärminister. Ministern som spelas av Pierce Brosnan har haft en annan spökskrivare som omkommit under mystiska omständigheter. Ewan McGregors rollfigur gillar inte vitt vin, trots att det är biodynamiskt, utan föredrar destillerat, typ whisky och calvados. Mot slutet av filmen finns en snygg scen där kameran passerar en massa händer som håller i vinglas. Just hur man håller i vinglas i filmer har jag tänkt på. I de flesta filmer, Sideways möjligen undantagen, omsluter rollfigurerna kupan med händerna, så som man i vinprovarsammanhang har blivit avrådd från att göra eftersom det påstås värma vinet för snabbt, så även i denna. De flesta människor håller nog i vinglasen på det sättet för övrigt. Om jag var bättre på fysik skulle jag räkna på hur snabbt en 37-gradig hand kan överföra värme genom glaset till vätska, i det här fallet en blandning av alkohol, vatten och diverse syror. Jag misstänker att risken är överdriven, åtminstone om man har mer än provningsmängder i glaset. Nu är för övrigt inte alla händer lika varma, de med svalare fingrar och handflator kanske törs hålla kupan längre än de med varma. Bokstavligt kalla händer kan man inte lasta någon för men bildligt kalla händer hade jag gärna varit utan. Särskilt som jag drabbats av dem två gånger på knappt två veckor.

2010:75 Blomman, frukten och kärnan

2010:73 Fotbollskväll

Var hemma hos J på Tjustgatan. Han hade riggat en skärmduk ovanför köksbänken och en digitalprojektor på hyllan ovanför soffan. Ljudet kom ur högtalare från olika platser i rummet. Sverige skulle möta Ungern i fotboll. Producent-J var där liksom gitarristen i ett av Sveriges få politiska band. J som alltid är en generös värd hällde raskt upp ett glas Ysios åt mig.

Matchen gick på kanal 6 som är en Viasat-kanal. På sådana är det ofta reklam. Vi stängde av ljudet när det var reklam. Jag har blivit mer avogt inställd till reklam de senaste åren. Det kan ha flera orsaker. Antingen kan reklamen ha blivit sämre eller så har jag blivit mer gnällig. Eller så är det en kombination, som man så ofta säger. Igår var det särskilt en snutt som fick mig illamående. En bank ville visa varför det var viktigt hur man lånade pengar genom att illustrera hur det påverkade var man kunde semestra och vilken bil man kunde köra. Det var söderhavssemester och suv om man lånade på rätt sätt. Regn och skrotbil om man lånade fel. Konsumismen, vår samtids starkaste ideologi, gör mig nedstämd. Både för att den känns torftig, och för att den driver på resursslöseriet.

Fotbollen då? Efter en seg första halvlek blev det fart i den andra. Pontus Wernbloom (sic) gjorde två mål. Jag kan egentligen inget om fotboll förutom att jag förstår offside och när det blir mål. Det här med de olika spelarnas roller har jag också greppat något sånär men när mina medtittare sitter och skriker om hur de borde röra sig på planen så håller jag tyst. Det känns skönt att vara riktigt off på något. Ännu skönare var det att Sverige vann.

Efter matchen hade vi musikgissningslek. Jo, ni läste rätt, fyra män kring och i 40-årsåldern hade musikgissningslek. Det är sådant som män kan göra tillsammans ibland. Vi turades om att välja låtar på Spotify. Eftersom jag ofta satte låtarna redan efter ett par taktslag fick jag höra att jag var "helt sjuk". Det ser värre ut när det skrivs än när det sägs. Värmen försvinner i skriften.

För övrigt tycker jag att det är en trist valrörelse. Det är mest skatter, RUT och ROT. Politikerna borde lägga mer krut på de viktigaste frågorna, det vill säga de som rör miljön.

Apropå miljön är det glädjande att Björn Lomborg delvis har bytt ståndpunkt i klimatfrågan. Jag skriver "delvis" för att han påstår att han alltid har varit medveten om problemet men tidigare tyckt att det fanns viktigare problem för mänskligheten att lösa. Nu räknar han klimatfrågorna till dessa. Det är aldrig fel att ändra sig om man gör det till det bättre.

Och eftersom ni vill veta så är jag i betydligt bättre stämning nu än tidigare i veckan.

Det blev sammanlagt fem olika viner under gårdagkvällen:en rioja, en barolo, en zinfandel, en crôzes-hermitage och en årgångs-beaujolais Morgon de Puy, 2006, se bilderna. Riojan var bäst, den var som en bra bordeaux.

2010:69 Fänkål

Börjar tvivla på att jag någonsin har kunnat skriva. Mina inlägg blir allt glesare, humorn saknas helt och vad vinerna smakar får ingen någonsin veta. Dessutom är jag en mes vad gäller ställningstaganden.

Jag har bestämt mig för att minska statusuppdaterandet på Facebook, jag är trött på det.
En statusrad som exempelvis inte kom upp i kväll var "har fräst fänkål i baconfett. Mmm, jättegott!" Trots att det var sant. Allt som är sant är ju inte nödvändigtvis intressant. Allraminst relevant.

Facebook är ändå användbart. Man kan ju samla vänner och folk som på annat sätt är bra att ha där. Men man behöver inte upplysa alla om att man knyter skorna. Eller att man gillar Vitamin Well. (Vilket jag för övrigt inte gör, det är ju en idiotprodukt.)

Jag har under helgen seglat, ätit och druckit, lyssnat på en amerikansk organisationskonsult samt träffat släktingar och släktingars respektive. Det var solsken och bra vind på sjön. Båten var 47 fot och modellen var passande nog Bavaria 47. Själva båten hette Sanuk som är thailändska och betyder "roligt". Berättade vår skeppare. Det var under fredagen och lördagen som vi seglade. Bullandö Saltsjöbaden tur och retur. Jag tog ett dopp i Saltsjöbadens hamn på lördagmorgonen.

På lördagen tog jag mig till Norrköping. Där hade släkten samlats. Eller rättare sagt den delen av min släkt på morfars sida som hade tagit sig dit. Förra gången jag var med var 1993. Då var vi vid sjön Sommen. Åt svenska kräftor som har fått alla andra, både importerade och svenska som jag ätit senare, att blekna.

En cava som hette Bocchoris, en pinot gris från Engel, en cotes-du-rhone från Xavier, en cremant de bourgogne med blå etikett, en chardonnay från Jacob's Creek, en cabsav från Lindeman och så Amforas Muscat d'Alexandrie, var det jag drack under de här två kvällarna.

Läggdags.

2010:68 I trakten av Örsundsbro

En trevlig, avslappnad och generös stämning var det hemma hos K och L. De har nyligen köpt en gård i Uppland hade bjudit in att fira detta och sitt bröllop i dagarna tre. Jag anlände efter diverse felcykling från Bålsta - telenors 3g-nät hade ingen täckning i obygden så kartfunktionen i min smarta telefon var ur funktion - strax innan klockan sex på lördagkvällen. Inne i boningshuset pågick då korvtillverkning, folk satt och pratade i olika hörn eller låg och vilade i tält på gräsmattan. Korvarna - merguez och salsiccia - grillades och serverades med bland annat med surkål och fantastiskt omsorgsfullt tillagad couscous. Korvarna var väldigt goda. Jag hade med mig en ekologisk rioja som inte var särskilt dyr men desto mer prisvärd. Den var inte överdrivet vaniljig, hade en tydlig syra och öppnade sig vartefter kvällen fortskred. Bland gästerna fanns både halvnya och nya bekantskaper. Längesedan jag hade så trevligt i ett så stort sällskap. Lämnade gården och cyklade till Uppsala strax före lunch. Tack L och K!

Beronia Viticultura Ecológica 2007 (nr 12126)

2010:67 Kring midnatt

Mindre än en timme tog det för mig att springa de tio kilometer som utgör Midnattsloppets sträckning. Ingen tid att vara stolt över. Det var första gången jag deltog. Har tidigare tyckt att loppet har haft något alltför folkligt och jippoaktigt över sig. Nu betalade arbetsgivaren så jag behövde åtminstone inte bekymra mig om anmälningsavgiften. Det var varmt, 24 grader när starten gick på Ringvägen. Jag var inte ensam om att springa. 21 000 deltagare uppger media. Två dödsfall i samband med loppet läser jag vidare. Många drabbades av vätskebrist.

Jag kände inte igen en enda deltagare och inte heller någon åskådare längs vägen. Den gode kulturchefen J som ställt sig i Götgatsbacken för att heja på mig såg jag inte. Han fick heller aldrig syn på mig.

Banan var bra med ett par sega uppförslut, särskilt det kring Sofia kyrka var ansträngande. Det fanns ljudanläggningar och liveband på några ställen. Ett band spelade Kents "Kräm" följd av Buggles "Video killed the radio star". Två vätskekontroller, det kunde varit en till. Jag var aldrig peppad, det var bara på den avslutande Hornsgatsrakan som jag tog i.

Efter målgång cyklade jag hem och duschade. Innan loppet började hade jag kommit överens med M - en förhållandevis ny bekantskap - att vi skulle hitta på något efteråt. Typ, gå på lokal och knäcka en flaska bubbel.
Jag messade M som svarade att han hade champagne på kylning hemma som vi kunde dricka i stället för att gå på lokal. Ett klokt förslag tyckte jag och meddelade honom att jag kunde vara på plats strax efter klockan ett.

Efter ett lopp av den här typen är man uppe i varv, det fanns inte tillstymmelse till sömntrötthet i kroppen. När jag satte mig i tunnelbanevagnen - M bor en bit härifrån så cykel var inte aktuellt - var de flesta resenärer på väg hem medan det kändes som kvällen precis börjat för mig. Det var det vanliga klientelet i vagnen; berusade tonåringar och unga vuxna, turister och andra. Många lätt påverkade och trötta, andra som inte skulle släppas in på lokal.

När jag kom fram till den sovande stadsdelen där M bor var gatorna öde. Bara avlägsen trafik och en enstaka taxibil hördes. Luften var fuktig och varm. När jag efter visst irrande med hjälp av kart-appen i Iphone kom hem till honom frågade han om vi skulle dricka Palmer eller Pol Roger. Jag valde den förra. Vi satte oss vid ett bord på gräsmattan nedanför huset där hans lägenhet ligger. Han tände en flerarmad ljusstake och satte på musik från sin laptop. Värmen hängde i och gatorna var alltjämt tysta. Jag korkade och hällde upp i glasen. Vi lyssnade på Billie Holiday, Stan Getz, Dave Brubeck, Louis Armstrong och Miles Davis. Pratade om vem som kände vem på vilket sätt, sociala medier och vilka vi var och vad vi gillade medan vi smuttade på champagnen. Jag gjorde den banala observationen att jag förmodligen kan känna när det är pinot noir i bubblet. Vilket det är i champagnen som vi drack.
Det ljusnade och fåglalåten satte igång. Flaskan tog slut samtidigt som tröttheten till sist tagit våra kroppar i besittning. Kl 0431 gick tunnelbanan tillbaka mot Liljeholmen.

Palmer & Co Brut (nr 7372), 219 kr (godare än Moët & Chandon som är dyrare!)

2010:66 Inte 19 glas men fyra män

Semesterstämningen dröjer kvar i stan. Det är 17 grader och det övergående hänger i luften. Utlänningarna går på cykelbanorna som vore de trottoarer. Stockholmarna cyklar som fanns det inga korsningar. Biltrafiken har ännu inte kommit in i den av Motormännen önskade omfattningen. Det är kväll på Stora Nygatan. Uteserveringen på 19 glas har stolar i form av korkar. Och en vinlista som aldrig tycks ta slut. Kvällens sommelier - som berättar att det är hans första kväll - är en av de mer ambitiösa jag träffat. Jag formgivar-M och basisten M som en gång var med i Sveriges bästa band samt J bosatt i Älvsjö är där. Vi ska se Efterklang med Radiosymfonikerna lite senare. Vilket vi gör. Och sen går vi till Rouge. Det blev semillon (Kaesler, Barossa Valley), côtes-du-rhône (Perrin), alsace och cabernet franc från Tours (ej antecknat producenter). Ingendera någon besvikelse.

Jag omkullvält strut 19 glas.

2010:65 Vinlosern

Jag och två herrar vilkas namn börjar på J - vi kan kalla dem för formgivaren respektive filmproducenten - satt på Strands uteservering i kväll. Allt var bättre förr. Strand hette Street då, och vinlistan var vassare. Drack en abnorm riesling från Australien - gles, sur och petroleumdoftande, ikväll och en hygglig fransk sb. Men trevligt var det och bra musik spelades därinne.

2010:64 Bastard

Jag var där förra tisdagen. Det var jag inte ensam om, bland gästerna syntes en rappare och en fotograf. Namnkunniga eller kända om ni så vill men jag känner dem inte. Möjligen igen dem.
Alltså maten var väldigt bra, likaså vinerna. Jag orkar inte skriva så jag lägger upp mina suddiga bilder av menyn och vinlistan samt charkuteriplankan.



Från kallskänken åt vi allt utom burratan, från vedugnen tog vi makrillen och från spisen grisfoten och oxhjärtat. Jag avslutade med en spansk ost. Cabrales hette den. M åt jordgubbssorbeten med fläderlikör.



Till detta drack vi Mâcon, Grüner veltliner, Château d'Arlay, Bedeau du Sud (100% grenache i en bondsk och kärv tappning som vi båda gillade), och en tokajer respektive en söting från Coteaux de Layon.









Och eftersom jag har fått hundratals mejl om det så berättar jag för er att det var en Côtes-du-Rhône från Perrin som jag drack lördagen före den här tisdagen då jag också åt på Bastard.